adrenalin

Jag har varit gravid tre gånger. Första gången var jag tjugofem hade varit slarvig. Det var glasklart att jag inte ville ha barn med den killen. Sorry sorry. Att göra abort var ett lätt beslut med vidrigt att genomföra. Bara tanken på att någon skulle in i min kropp och krafsa. Jag får ångest bara jag tänker på det. Jag mådde dåligt efter aborten, i flera månader, men jag ångrar mig inte än idag. 

Andra gången jag blev gravid var ganska exakt fem år senare, jag var nästan trettio och hade varit ihop med min man i nästan fyra år, gifta i ett. Vi hade slutat med preventivmedel ett par år tidigare och börjat bli oroliga att det var något fel men nu var det dags... Vi gjorde ett graviditetstest när jag hade gått tre veckor över tiden och det blev två streck precis som det skulle. Underbart. Tre dagar senare fick jag missfall. Jag vet inte hur mycket jag ska skriva om missfallet. Det var hemskt. Jag var ensam under utdrivningfasen, satt själv på toan och grinade, min man kunde inte komma ifrån sitt jobb och antagligen intygade jag att allt var OK. Efteråt ville jag inte träffa folk. Ingen fick veta. Min man fick heller inte berätta för någon. Taskigt, för han behövde ju få prata med någon. Trots att jag bara var i sjunde veckan så mådde jag jättedåligt jättelänge efteråt.

Tredje gången jag blev gravid var när vi hade gett upp efter idoga försök lite mer än ett år senare. Jag var 31 och skiträdd att få ett nytt missfall. Vi gjorde gravtest först i vecka elva för att vi var så nojjiga. Ingen fick veta förrän vi var i fjärde månaden. Jag var jätteorolig hela graviditeten, trodde varenda flytning var missfall som i att fostervattnent gått. Det gick bra, för tre år sedan kom vår lillplutt. Hel, fin och underbar.

Nu när vi har honom är jag inte ledsen över de två första graviditeterna. Jag är tacksam för att det faktiskt gick den tredje gången. Jag tar inte en lyckad graviditet för given. Jag är glad för den jag fick.

Min gaoda vän är nu disputerad och kan titulera sig doktor. För egen del känns vägen dit omöjligt lång just nu. Ska träffa handledaren på onsdag, min biträdande följer med. Undrar vad de två har kucklat ihop. Vet inte vilken approach jag ska ha på mötet, men det är ett stort allvar i situtionen det har jag förstått efter att ha fått hintar av min biträdande handledare. Gissa om jag är orolig. Det borde vara jag som styr det här mötet, men just nu känns det som att jag inte vet vad jag vill med min akademiska karriär och jag blir helt utlämnad till deras nåd. Har haft svårt att ta tag i saker som gäller mitt jobb överhuvudtaget, får ta konsekvenserna av det nu med uteblivna resestipendier. Suck, jag ska ta mig i kragen, men jag vill ju bara ligga på soffan och vila...

När jag får för mig att jag ska ha något blir jag fan helt besatt. Ni har sett min telefonshopping och mitt lägenhetssökande. Just nu, för den som skulle undgått det, är det väskshopping som gäller. Jag velar fram och tillbaks, å ena sidan, å andra sidan... Som om det vore en hjärttlanspantation det rörde sig om. Varför? För att jag är så jäkla rädd att bli missnöjd, att jag ska göra fel val. Gör jag fel val så blir jag så ledsen och bannar mig själv så hårt för det stooora misstaget. Jag är min engen hack-kyckling som måste göra allt perfekt, annars jävlar. Inte undra på att jag blir helt manisk, när varje inköp som inte är impulsinköp ger mig sån jävla ångest. Jaha, nu har jag hittat en fin väska, då gäller, vilken färg, och vilken storlek? Sex alternativ, hej och hå. Det känns fanimej lättare att låta bli att handla väska än att ta baslutet. Fel beslut. Nej, nu får det vara nog, imorgon går jag och köper väskjävel och är nöjd med mitt beslut. Stor eller liten? Konstläder eller tyg? Brun eller svart? Oj oj oj...

Visade studenterna en del praktiska saker idag, så vi stod tätt ihop fyra personer under över under en timma. Man vill inte gärna lukta svett eller ha dålig andedräkt i en sån situation. Heller inte snor på näsvingen, mycket, vilket jag hade, upptäckte det vid halv ett, kul.

Ja ja, jag glor på auktioner på eBay nu, jättekul. Funderade på om jag skulle köpa en skinnkopia av någon fancy handväska. Det kan var helt OK  (eller kanske helt amoraliskt). Medan jag surfade runt bland Chloé väskorna så fanns där även till salu en liten broschyr "How to spot a fake Cloé Paddington". Komiskt med tanke på att det förmodligen inte finns en enda äkta Chloé på hela eBay. Jag bestämde mig för att avstå en kopia, inte för något design företags skull men för att det bara känns så fel.

Jag skiter i att det är grått och regnar. Det är vår, jag älskar vår. Jag älskar plusgrader. Jag är lycklig igen, min torra hud mår bättre, allt är underbart.

Min kompis ska försvara sin avhandling snart, och sen blir det en rejäl fest. Följde med henne och handlade alkoholen och tillbehören i morse, vi var supereffektiva, det tog knappt två timmar. Min man ska också gå på festen, hans allra första av det slaget och vi har barnvakt och hela kittet. Fast barnvakten hade glömt bort att hon skulle vara barnvakt vilket orsakade lite panik. Nu är allt på banan, kläderna handlade maken redan förra helgen, så nu är det bara present och blomsterinhandling kvar samt dukning och fix på kalaset. Jag har lyckats slingra mig ur städningen hittills, jag gör nästan vad som helst för att slippa just det. Men nu är frågan, vad köper man till en sportig singeltjej på 31 som strax blir doktor. 3-400 får det kosta. (Presenten från hela insutionen är redan fixad, en klocka).

Vi fick inte lägenheten vi kollade på i söndags. Allt ståhej för ingenting. Kollade sedan på statistiken, i genomsnitt krävs det 14,5 år i bostadskö för att få en trea i det området! Vi har bara 12 år så det kan vi ju fetglömma. Det är lättare att få en trea på södermalm än i den förorten, det är ju riktigt komiskt! Jag har ändå någon slags förtröstan och tror att vi hamnar där vi ska vara när vi väl får något. Dessutom var den ju idiotiskt planerad, fast jag gillade utsikten. Jag hoppas att de som får den har barn och att de kommer trivas.

Jag har blivit besatt av eBay, massor av år efter alla andra. Det är mer spännande än Sudoku för sjutton. Är lite för pank för att handla dock, så jag bjuder så högt jag vågar och hoppas på det bästa...

Jag får ofta ångest när jag funderar på hur jag förmodligen uppfattas av andra människor. Men idag slog mig en tanke: - Varför vill jag ändra på så mycket hos mig själv när det faktiskt finns personer som tycker om och accepterar mig?

Har påbörjat årets obligatoriska undervisningsperiod. Tjejen jag har kursen med är världens raraste, alla tycker om henne. Studenterna är få men högklassiga och eftersom jag haft kursen tidigare känns det som om jag har koll på situtionen. Jag andas ut. Det här kommer bli riktigt trevligt, jag ska lära dem massor med matnyttiga saker!

Treåriga lillplutten tittar på Tårtan och bara älskar det, kul. Idag har han pratat i telefon med sin kompis i Hälsingland. Det är min kompis dotter som är tre dagar äldre än honom. Väldigt roligt att höra honom bubbla på, vad hon sa vet jag inte än, vi la på sen så jag fick ingen rapport. Senare på kvällen skrämde han livet ur oss genom att stoppa en fem cm lång plast-pippi figur i halsen så att flätorna satte sig på tvären och pippi fastnade. Maken höll sig iskall och drog ur pippi, det gjorde jätteont, efteråt började jag gråta för att jag hade varit så rädd. Nu har jag konfiskerat pippi och vet inte riktigt om han någonsin får tillbaks henne. Han är tre år och sitter med saker i munnen hela tiden, så för honom gäller visst inte treårsgränsen på Kinderäggprylar och dylikt. Obs, han får inte kinder-ägg (Nestlé, say no more). Stora jäkla klossar får det vara tills han slutar suga på allt.

I min brevlåda ligger det idag ett blad från nationaldemokraterna. Det står "när ska politikerna inse att de inte vill integrera sig". Bra att dela ut i vår välintegrerade förort. I vår port har hälften av hushållen någon ickesvenk medlem, alla väl integrerade. Min man är inte svensk och min son är därmed andra generationens invandrare, de är oerhört väl integrerade bägge två. Kanske lite väl integrerade, vi har missat det där med överföringen av makens modersmål, inte så bra kanske. Jag vet verkligen inte vad nd menar. Det är lite komiskt att de två personerna som figurera med namn så uppenbart har tagna namn, som om de skäms för sina ursprungliga svenska namn Andersson, Johansson eller vad det nu kan ha varit.

Jag gillar inte att tala med folk jag inte känner i telefon. Jag överlever det för man kan alltid skriva mail. Vilket jag gör. Senast till bostadsförmedlingen, och frågade varför det aldrig blir visning på en lägenhet jag är intresserad av. Och de ringde upp, var jättetrevliga och förklarade ett det var ett dödsbo coh det verkade som om de skulle renovera lägenheten och ha visning första maj. Hurra! Jag hade ALDRIG ringt till dem först, sånt gör jag bara inte.

Sedan var jag tvungen att lägga en order på jobbet, vilket jag alltid gör per mail, utom då jag har kurs, så det var bara att lyfta på luren (sköt på det fyra timmar) och ringa. Telefonisten var jättetrevlig, vilket de alltid är på det företaget så jag vet inte vad jag nojjar över egentligen.

Ja med sådana nojjor så kan ni ju fett räkna med att vi har NIX på telefonen, höll på att krevera av alla äckliga försäljare som störde mitt i maten, läggningen, badet. Och när telefonen tystande var det underbart. Tyvärr så bör jag jobba på telefonproblemet, för det innebär att jag inte klarar av att utveckla kontakter med folk som jag egentligen gillar. När jag väl är vän med någon kan jag babbla i timmar, men jag sätter upp en barriär för mig själv genom att aldrig våga ringa upp folk som kan bli mina vänner i framtiden. Språnget man kanske borde ta, ja.

Handväskor verkar ju vara värsta grejen, en av mina kompisar har köpt en äkta mulberry-phoebe för er som vet vad det är. Hon förtjänar att köpa exakt vad hon vill åt sig själv men det är fascinerande att en vanlig människa kan välja att lägga 595 pund (!) på en väska. Det är den snyggase väska jag sett i mitt liv, men det är väldigt mycket pengar. Hoppas hon blir lycklig med sin väska, den är jättesnygg.

Tittade på en lägenhet idag, har nämnt att det var på gång. Men vi tycker bara så olika. Jag tycker om förorten den ligger i, kan ha överseende med konstig planlösning och vill bara se alla fördelar. Naivt blunda för eventuella nackdelar. Maken vill inte stå och ångra sig efteråt. Jag förstår honom, och han har rätt på många punkter, men tänk om han skulle bli jättenöjd ändå. Trots alla fel och brister? Men det jag fruktar mest är att han ångrar sig efteråt och jag alltid kommer få höra det. Vi har haft det så, han flyttade hem till mig och sålde sin lägenhet. Han ångrade sig naturligtvis. Jag var nöjd med det boende vi hade, men inte han och så var det i fem år,  tills vi flyttade hit. Nu är han nöjd men inte jag. När i helvete ska två människor kunna tycka samma sak? Det här inlägget är inget sätt att försöka få min man att ändra sig, vi har tackat ja, men jag har bara en klump i magen just nu.

Marängsviss är tusen gånger bättre än tårta på barnkalas. Är det något de inte gillar kan de pilla bort det. Vi gjorde alltid marängsviss på grädde hemma, ingen glass, och jag hatade det. Nu har jag fattat att man ska ha glass i och älskar det!

I ett tidigare inlägg har jag prisat min mustach-prydde regi-idol Werner Herzog. På rean på Åhlens finns en box med filmer av Herzog i samarbete med det galne geniet Klaus Kinski. Missa inte chansen att se filmer som Fitzcarraldo, Cobra Verde, Nosferatu och Aguirre-Guds Vrede. Även Woyzeck är med, och om ni har tur så är den underbara dokumetären med, men det kan man inte se i Åhlens katalogen. 449 kr är priset, spring och köp om ni har några stålar kvar.

Har varit på bena sen halv sju i morse, vi har shoppat festkläder i stan, ätit hämtmat, storstädat, handlat det sista till kalaset, tvättat bilen, bytt kattlådan, tvättat tvätt, ja ni fattar allt under ackompanjemang av en synnerligen bråkig och trotsig treåring. Jag känner mig mer slut än vad jag gör en normal fredag, ha, ha. Man borde ha kalas en gång i månaden så man fick ordentligt städat ofta. Fast det vore roligare om man slapp fightas samtidigt...

Ju äldre jag blir desto mer bekväm blir jag. Bara tanken på att tågluffa får det att krypa i kroppen på mig, men det fanns en tid när man bara såg det som ett äventyr. Jag antar att ingen tågluffar längre, men en gång i tiden var det hett. Nåväl, det nya tv-spelet då. Hmmm, jag känner mig som en gnällkärring. Men, nej. Nej, det blev för svårt för fort. Inga vapen, inget skjuta eller mosa. Ingen möjlighet att gömma sig. Ingen fungerande smygmetod. Tredje scenen tog två timmar att fullfölja och då löste vi inte ett enda problem, hämtade inte en enda sak utan kutade rakt igenom. Inte bra. Fjärde scenen tog priset. Helt omöjlig att spela. Vi är ju snudd på old people, vi får väl börja spela spel för sjuåringar istället.  Det är det tredje japanska spelet där man inte har något medel att försvara sig. Det är inte vår stil. Vi behöver försvara oss. Slåss. Avreagera lite. Döda lite zombies.

Det är snart dags för kalas! Tårtan på bilden är dock från i somras.

Köpte ett par inlägg till mina skor, mjuka, svarta i någon slags skumgummi material. Vad som inte stod på paketet var att de är STARKT parfymerade. Jag har vädrat dem skitlänge men de stinker som fan. Hela jag luktar av parfymen när jag har dem på, men att välja parfym till sig själv är ju något personligt. Ingen vill väl gå runt och lukta Glade toasprej? De är dock väldigt sköna.

Efter en god kopp kaffe är man nästan som folk igen. Den bedårande treåringen ville upp för nästan en timma sedan. Nu är vi uppe och tittar på morgon-tv. Det är hans lyx, för det får han bara göra på helgmorgnar. Det han tjatar om är Dora, ett program som Linda S. ratar. Jag tyckte också det var töntigt i början, men har vant mig. Dessutom så är det ju något så ovanligt ett amerikanskt program med en flicka som hjältinna. Och hon är verkligen tuff, modig och en utforskare så det är jag glad om min pojke tittar på. De flesta hjältar i barnprogram är pojkar och när det väl är flickor som har huvudrollen så är det väldigt mycket gull gull. Det som stör med mest är att flickorna alltid talar med tillgjorda inställsamma röster. Det gäller även de program jag tycker om, som i övrigt har en bra handling, även Dora pratar väldigt gulligt. Små flickor pratar ju inte så på riktigt.

När jag blev stor så förstod jag att det var skillnad på folk och folk. Den sortens folk jag var snackade målar-svenska och hade knegaryrken. Den sortens folk ville jag inte vara. Det fanns en annan sorts folk som jag hellre ville vara. De bodde inne i stan, hade fria yrken och talade fint. Inte fiiint som på östermalm, men absolut ingen målarsvenska i alla fall. Jag ville bli som dem, jag ville lämna mitt förflutna bakom mig, glömma min förort, mina missbrukarföräldrar och min konstiga familje konstellation. Jag tog med mig allt som dög i mina nya kretsar, en konstnär till gudfar, en känd poet min pappa känt och ett vagt "jag kommer från söder om stan", och så flyttade jag in till stan. Jag var vag om allt som rörde det jag skämdes för, så till den grad att jag trodde på mig själv. Jag vände alla pinsamma kompisar som på sin höjd skulle bli vårdbiträden ryggen och skaffade mig nya spännande vänner med en mer intressant framtid. Jag började också tala fint och ordentligt.
Jag skulle bli författare och jag skulle bli berömd. Jag skulle bli någon.
Att jag redan var någon föll mig aldrig in.
Så här levde jag mitt liv under många år, ibland fullt ut och ibland lite ärligare. Mina närmsta vänner visste självklart vem jag var, men det var alla andra som jag kände mig tvungen att visa upp ett fejk-jag för. Inte så att jag ljög, men jag bar en fasad som gick ut på att ingen skulle få inse att jag var en skitig arbetar unge från förorten.
Jag försöker sluta med allt det nu, det är OK att prata som jag egentligen gör, jag behöver inte lägga mig till med ett visst manér. Jag har åstadkommit så mycket, gjort så mycket, jag behöver inte vara speciell och spännande längre. Jag kan inte leva på att min farfar som jag aldrig mött kom från en fin familj, när min egen familj inte ens kunde lära mig bordsskick.  Jag är en arbetarunge, eller egentligen ännu längre ner på skalan eftersom min pappa var buse och aldrig gjorde ett ärlig handtag i hela sitt liv (nästan). Men jag duger som jag är, jag har skapat ett eget liv och jag behöver inte längre skämmas för min bakgrund. Den kommer alltid finnas där hur nycket jag än försöker måla över den. Dags att pilla bort putsen och vara stolt över det som finns därunder!

Min käre man erbjöd sig att ta med hämtmat hem. För en utarbetad småbarnsmorsa är det nästan lika lyxigt som att ha barnvakt och få gå på en flott restaurang. Nej, lyxigare egentligen, för är man hemma så kan man lägga sig i soffan och mysa sen och när barnet sover kan man spela sitt nya tv-spel. Inte stå på birger jarlsgatan och frysa häcken av sig medan man väntar på en taxi.

Provade lite omlottklänningar idag, ifall jag skulle hitta en snygg modell inför morgondagens shoppingtur. Omlottklänningar ser ut som ett skämt på mig, mitt beniga bröstben är det enda man kollar på. Mindre urringat får det bli. Bästa är där man kan knäppa upp (eller igen) så man kan variera efter evenemang. Köpte ett par ballerinaskor iaf, ballerina är toppen, jag får ont i fötterna av högklackat. Det är synd, jag är lång och skulle verkligen vilja ha hur höga klackar som helst, det är coolt att vara en lång amazon, men jag tänker inte offra mina fossingar för stil så det är bra att det är inne med platta skor. Funderar mycket på väskan jag är sugen på, den kostar 600, det tycker jag är lite väl mycket. Vet inte hur jag ska göra. Får fortsätta bära mina tygkassar, och till fest har jag en jättesnygg Gucci-kopia som jag älskar. Fest är det snart, hurra!

Gick till jobbet idag och berättade för kompisarna att jag inte alls tänker hoppa av och att jag har separationsångest. De skrattade och hade nog förstått det redan dagen innan. De har gått igenom samma sak och trodde att det skulle kännas bättre om ett tag. Om ett tag, det kändes bättre nästan på en gång. Jag får viss respit från projektet, jag börjar undervisa på måndag och ska göra det tills i slutet av maj. Det är både kul och jobbigt att ha kurs, jag har ingen pedagogisk bakgrund så det suger, men jag är bra på det jag ska undervisa i och det underlättar.

Jag har snöat in på att jag har stort motstånd för mitt omöjliga projekt och hotar med att hoppa av studierna, men så slog mig en sak. Två saker inträffar i och med att mars tar slut. Min närmsta kollega slutar och min kompis disputerar och slutar. Bägge två är mina närmsta kompisar på jobbet. Jag är ledsen över att förlora lejonparten av mitt dagliga sociala umgänge samt ett ovärdeligt stöd både yrkesmässigt (massa erfarenhet och kompetens försvinner) och personligt, det är nämligen två damer med skinn på näsan. Jag är helt enkelt deppig och har separationsångest. Det var bra för mig att ta halvt ledigt den här veckan. Jag har tagit hand om mig själv. Jag har skrivit mycket på bloggen, det händer saker när jag skriver. Och jag har fått fina kommentarer från er som läser här. Nu ska jag fundera på hur jag kan vända det här till något positivt och hur jag ska kunna ta mig igenom det här. Eller hitta något bättre. Gud vet.

Jag har ju en biträdande handledare också. Jag glömmer det ibland. Vi tog ett snack idag, och nu känner jag mig lite lättare till sinnes. Han vet att jag ligger pyrt till för att få ihop material till en avhandling på två år, och han tycker att jag ska strunta i att licca om jag vill stuva om iarbetet så som jag önskar göra nu för att orka igenom. Men jag vill verkligen licca så det kanske lir en kompromiss, jag börjar på projekt 2, gör klart lite till på det här och liccar på två halvfärdiga saker. Det kan gå. Låt det gå.

Efter att ha bloggat i två timmar ska jag ta mig ett bad och sen masa mig till jobbet.

Någon försökte sno vår sittvagn i morse, maken kom på en pundare med att ha dragit ut den ur sitt gömställe i porten. Jag drog upp den i lägenheten. Vi använder den sällan, men är inte redo att bli av med den ännu. Jag gick ner i källaren och det låg två filofaxer utanför källardörren. Det såg ut som någon bänt i alla källardörrar för att kunna se om det fanns något matnyttigt därinne. Vi bytte alla lås ganska nyligen så jag hoppas att dörrarna är skeva sedan tidigare. Vi har mest gamla barnkläder och sommardäcken till bilen därnere, men bara tanken på att någon skulle rota bland våra saker - blä.

En kompis till mig bodde på bottenvåningen och hade inbrott en sommar, det var så klart fruktansvärt för henne. Det hade varit hemskt att bli av med saker och konfirmationspresenter, men att han hade snott hennes strumpor - och lämnat kvar sina egna skitiga tog nästan priset! Han hade också druckit upp all deras sprit och tuppat av ett tag på deras golv, det såg de spår av.

Man kan ju undra hur mycket jäkelskap ens egna pundarföräldrar hittat på i sina dagar, men det är skönare att slippa veta. Varje gång jag får höra något försöker jag stänga av mina öron - lalalalalalala - det är inte kul, inte anekdoter utan trist och patetiskt.

Jag önskar att alla pundare slutar knarka och helst blir frälsta och hela kittet. Jag drömmer om en värld där folk inte knarkade, söp, våldtog och mördade. Och inte gjorde inbrott i vår källare heller.

Jag har ingen lust att gå till mitt arbete. Aldrig mer vill jag gå dit. Jag har nått min gräns. Jag ser inget sätt att få lusten tillbaks. Jag vill bli sjukskriven, lägga mig på soffan och ta igen mig efter de här 3,5 jävelåren. Under den här tiden har jag mått sämre än vad en människa ska behöva, jag är helt utarbetad och känner mig knäckt av att ha misslyckats som forskare. Jaha, det var min morgon. Hoppas det är fint med er.

Tänk om det verkligen är så att ETA klarar av att lägga ner sina vapen. Vad underbart, ett steg närmare fred på jorden!

Idag visas ju bästa Lost för säsongen. Äntligen en belöning för att man troget följt serien. Säsong har bara blivit tristare och tristare, men ikväll, wow!

Var precis inne på bostadsförmedlingen och kollade. Vi ska ju på en lägenhetsvisning i hlgen, spekulantplats 27. Sedan har vi väntat ett tag på en annan visning, spekulantplats 9. Spekulantplats 9 hade sista bokningsdag 9/2! Det måste uppstått något allvarligt fel. Surt sa räven. Ska maila bostadsförmedlingen och fråga.

Att vakna på morgonen och bli klappad på kinden av sitt barn som säger, "min mamma", det är det underbaraste som finns. Just då är all stress som bortblåst. Den kommer förvisso tillbaks i 190 när det är dags att klä på och gå till dagis, men den lilla solstrålen av kärlek kan man tänka tillbaks på hela dagen. Han utforskar sin omgivning jättemycket och det är fascinerande att få följa med på den resan. När vi sitter och äter säger han plötsligt, "det här är köket". Tänk att komma till såna insikter! Att aldrig ha fattat att rummen heter olika saker och plötsligt förstå det, det måste vara som att drabbas av insikt om hur relativitetsteorin funkar eller plötsligt kunna prata kinesiska! Det är inte små steg han tar. Treåringar är bäst!

Jag ska inte stressa, igår gjorde jag både yoga, gick på möte och skrev massor på liccen. Två saker på den mentala önskelistan mao, det känns oerhört bra. Även om jag funderar på att sluta så vill jag skriva liccen. Jag vill, inte måste.

Det här har jag varit inne på förut, mitt jobb får mig att må skit och det blir inte bättre. Hela min yrkestillvaro är fylld av tidspress, stress och måsten. Jag har börjat avsky att gå till den arbetsplats jag tidigare älskade. Allt känns meningslöst och tomt. Den forskning jag tyckte var så viktig, spännande och intressant känns numera värdelös, jobbig och konstruerad. Min chef som jag beundrat tycker jag idag bara är en idiot som skiter i mig. Börjar det bli dags att släppa taget? Förmodligen. Jag är mer än mitt yrke, och allvarligt talat, det måste gå att få jobb utan att ha disputerat. Jag har skjutit på att försöka skaffa ett barn till pga mitt jobb, det känns inte som om det ska behöva vara så. Min närmsta kollega tvingades sluta efter att hon fått barn, detsamma kan hända mig. Mina resultat är likvärdiga med hennes och en graviditet sänker verkligen arbetsförmågan, jag vet för jag har redan gjort det en gång. Jag biter mig kvar för jag hade på något sätt velat ha en akademisk karriär, med en snygg avhandling, en post-doc och sedan starta en egen forskargrupp, men bara för att jag sett ut en karriär åt mig själv betyder det inte att det måste bli så. Det kanske inte är meningen att det ska bli så, det kanske finns något annat för mig, något bättre. När man biter sig fast vid en idé (3,5 års arbete) så kan det bli riktigt bra, målmedvetenhet etc, men jag kanske ska använda målmedvetenheten till något annat istället. Vad? Jag är maktlös inför den här situationen. Men jag misstänker starkt att det kommer komma något väldigt bra ur det. Det är bara så svårt att se det just nu.

Vi kommer bli kallade på en visning till, jättbra! Bara det att familjebostäder är sååå sega med att ordna visningen så att resultatet kommer bli att visningen kommer bli först i april = vi hinner inte ordna uppsägning av det här kontraktet i tid och vi får dubbla hyror i två månader, allt för att FB är så långsamma. De måste fått in uppsägningen av den andra lägenheten för minst tre veckor sedan och ännu har de inte fått till någon visning. Segskallar. Det här är standard med tungrodda FB som annars är en helt OK hyresvärd, jag fortsätter gärna att ha dem. Deras interna kö suger förvisso, och de lider en del av klassisk byrå-korruption, men trappen är ren och så, och så länge det inte är vinter så kan man ta sig fram på trottoarerna.

Underbart med vårväder, njuter för fulla muggar. Allt jag gnällt om vad gäller snö och skit är som bortblåst. Måtte det gassa på ännumer så vi blir av med iskakorna på trottoaren här i förorten!

Det som känns tristast med ett avhopp från forskar utbildningen är att min chef inte skulle försöka övertyga mig att stanna. Han skulle bara tycka att det var skönt att bli av med mig. Det är den känslan som gör att jag tvingar mig kvar. Jag måste bevisa något.

Det finns en icke materiell önskelista också och den ser ut så här:

Jag önskar att jag kunde meditera varje dag, morgon och kväll. Meditera är svårt.
Jag önskar att jag gick på 1-2 al-anon möten i veckan. Kan gå om man planerar ordentligt.
Jag vill göra en fjärdestegsinventering. (Fast jag håller på sätt och vis på med det nu)
Jag vill gå på yoga en gång i veckan och göra ett pass hemma själv. (Har matta och tillgång till billig lärare, bara att göra)
Jag skulle vilja få massage en gång i vecka, kanske gå på en massagekurs med min man. Inte heller omöjligt
Jag vill sträcka på mig och ha en vacker hållning

Min mentala önskelista är riktad till mig själv, det är bara jag som kan se till att den går i uppfyllelse. Och jag kan det, det är bara att få mig själv att fatta att jag är värd tiden och ansträngningen.

Så länge jag kan minnas har jag haft skuldkänslor. När jag var riktigt liten hade jag skuldkänslor å mammas vägnar , jag trodde det var hennes fel att mormor dött. Det är en specifik händelse som jag trodde var orsaken. Mormor hade vid ett tillfälle värmt upp mammas kudde, men mamma blev bara arg för hon ville somna på en sval kudde. Och därför dog mormor. Hejsan hoppsan.
När jag blev äldre hade jag jämt skuldkänslor för att jag inte hörde av mig till folk, kompisar man lekt med en sommar och sedan aldrig mer. Hela världen vilade på mina axlar. ¨

Idag känner jag mig konstant jättestressad och jag lassar på stressberget med skuldkänslor och självförakt. Häromdagen frågade en bekant om Lillplutten hade några kompisar han lekte med. Nej svarade jag, han har oss. Sen fick jag skuldkänslor för att jag inte ordnar några playdates åt honom, för att jag är så jävla associal så att jag själv inte vill umgås med barnens föräldrar - för att jag känner mig så onaturlig och konstig ihop med människor som jag knappt känner. Men han verkar nöjd ändå, trots mina skuldkänslor.

Mer skuld, det mesta av mina yrkesrelaterade skuldkänslor är saker som jag borde ta itu med, men aldrig kommer mig för. Jag tar på mig mer ansvar än jag klarar av, sen har jag svårt att erkänna att det faktiskt är svårt för mig och istället dukar jag nästan under av belastningen. Jag kan inte säga HJÄLP. Samma hemma, jag har svårt att säga vad jag vill, svårt att sälla krav och det slutar ofta med att jag känner mig så pressad att jag blir arg och aggressiv fastän det hade räckt med att säga till i tid. Men vad fan är i tid, jag är ganska bortkopplad från mina känslor så jag har svårt att avgöra vad i tid är, plötsligt är det försent.

Skammen då, ja det är att jag skäms för allt det här, över min ofullständighet. Det är som att jag vet på ett ungefär vad som krävs men jag kan inte göra något åt det, som när man har ett ord på tungan men det inte kommer ut. Så ironiskt. Och jag skäms över att jag är argsint och jag skäms över att jag är ett offer. Just nu känns det som om jag är ett mynt som bara har de två sidorna, mest offer faktiskt. Men det måste finnas mer. En människa måste ha mer än två sidor. Det måste finnas saker jag kan var stolt över och det måste finnas sätt för mig att inte ställa så höga krav på mig själv. Sänka kraven, inte lägga mer skuld på berget. Tycka om mig själv? Känns omöjligt. Men andra klarar det ju.

Så här bra kan det gå att få en helt ny leksak. Det här är en findusdocka och en tvättboll från Ariel som tillsammans blivit ingen mindre än Buzz Lightyear, det ni!

Jag är ett sånt offer. Det är vidrigt att pendla mellan självömkan och självförakt. Önskar att jag kunde växa upp någon gång. Önskar att jag kunde tycka lite mer om mig sjäv och vara lite mer överseende. Jag är en jäkla mess.

Det verkar som om den dyra läderväskan finns i fusk, dvs mycket billigare! Maken har redan bestämt presenten, men en sån här kan jag ju köpa själv. Det är bra för jag tröttnar på mina väskor inom något år. Har kört med tygkassar länge nu, man får inte så dåligt samvete när man lessnar på dem. Alltså snygga tygkassar med fina färger, inte konsums naturfärgade!

Är det bara webblogg som är segt eller gäller det alla bloggportaler? Det tar ofta 5-10 min att få logga in, och lika lång tid att publicera inlägg. Suck, så trist.

Efter en tur ut till Bromma på barnkalas så tog vi vår lilla bil hem igen, aningen tillintegjorda av stora SUV-er och kardiologer och 4.7-miljonershus och annat snobbigt. Det kändes skönt att få åka hem till södra förorterna, men det gick inte alls så smidigt som det borde. Kartläsaren satt och tänkte på annat så vi tog en tur in till stan istället för att göra förorternas ytterkanter. Sen missade kartläsaren en avfart till och chaffören blev lite putt. Komiskt med sonen som satt och härmade mina komandon i baksäten, det är nämligen jag som är kartläsaren. Han skriker "höger pappa, kör till höger", för full hals, gulligt, och pinsamt för det betyder att jag också skriker för full hals...
Hur som haver så hamnade vi i närförorten där vi ska på lägenhetsvisning snart, så vi passade på att köra förbi huset vi står som nr 27 på en trea i, jag var nöjd, huset var gult, allt såg bra ut, det låg invid en liten park och precis vid tunnelbanan. Men plötsligt var maken sur. Sen kom det. "Jag vill inte bo där, det var totalt omysigt". Jaha. OK, jag är stockholmare och har en relation till ett antal förorter, det har inte han. Skit samma den är säkert världens sunkigaste och vi kommer säkert inte få den så varför jaga upp sig. Nu är vi hemma igen och vi var så mätta av tårta och bullar så vi orkade bara varma mackor till middag. Snart är helgen slut, skit skit.

Har nu bakat alla bullar till kalaset. Alla kakor ligger gyllenbruna och fina i frysen. Ska nu bara inhandla det sista så är vi redo för kalas. Men nu ska vi till en 4.7 miljonersvilla i Bromma och gå på ett annat kalas. Hon får en otroligt rockig tröja av oss, det blir bra.

Lillplutten flippade ur över badhuset vi besökte igår. Han minns inte att vi varit där flera gånger förut. Längsta och farligaste rutschkanan skulle han åka. I sin pappas trygga famn förstås. Sen föll blodsockret drastiskt och tre griniga typer åkte hem.

Träffade en kille jag var ihop med i fyra månader för femton år sen. Min man har retats med mig hela dagen. Det var ingen vacker syn, killens tandhalsar är helt bruna. Men jag var jättekär i honom när jag var tjugo, och då var inte tandhalsarna bruna utan vita och fina. Sånt är livet, jag har inte en aning om vem han är idag, men det var skoj att se honom i alla fall. Och en viss tillfredställelse att visa vad jag har och hur långt jag kommit. Varför en så barnslig attityd? Jo, för att han fick mig att känna mig som ett jävla pucko. Eller så fick jag mig själv att känna mig korkad och outbildad i hans närvaro. Jag känner mig inte som ett pucko längre. Och så har jag träffat någon som älskar mig för den jag är. Som inte bara är en ungdomsförälskelse från ett förflutna då jag var långt från den jag är nu. Som inte försvinner. Som finns kvar. Och låter sig älskas. Det är inte alla förunnat.

Om man gör trevliga saker med sin underbara familj mår man faktiskt bättre. Nu ska vi äta god frukost och sen åka iväg och göra kuliga saker.

Två av våra grannar har legat i fejd länge, jag har berättat om dessa dårar tidigare. För två veckor sen stod sagda herrar i trapphuset sent på kvällen på en vardag och vrålade åt varandra. De hotade den andre med vräkning, sprang upp och ner för trapporna och smällde i dörrarna. Moget!
Igår hade vår nye granne fest. Det resulterade i att en av gubbarna förde ett jävla liv för att få festkillen att sänka musiken. Men han gick inte ner och sa till, istället smällde han i sina dörrar så hela huset skakakde. Skitkul! Halv ett på natten. Han förde mer liv än festen. Intressant med tanke på att han själv spelar tyska schlagers jättehögt med jämna mellanrum. Jag längtar grymt till sommaren, när vi kan bo i vårt lilla hus och slipper dårarnas paradis.

Kommer få titta på två(!) treor de närmsta veckorna. Hoppas hoppas hoppas att en av dem passar oss. Jag är så trött på att bo trångt. Ett eget rum till barnet vore inte att förakta. Där hans säng kan stå (nu står den i vårt sovrum). Och hans leksaker kan bo (som nu bor i vardagsrummet). Hoppas hoppas, sen vill jag fanimej ha ett annat arbete. Eller åtminstone ett nytt projekt. Får jag inte det så slutar jag.

Är kanske en slags shoppoholic. Fast en fattig. När jag är ledsen vill jag shoppa. Idag köpte jag ett par solglasögon för sista pengarna. Rosa, jättefina. Känner mig inte tom efteråt, bara snäll mot mig själv. Så jag är väl ingen riktig shoppoholic antar jag.  Valde mellan t-shirtar till lillplutten och underbrallor till mig själv, men insåg när jag var på väg till kassan, att jag bara handlade nyttogrejor, och det är ingen riktig pampering när man är ledsen. Sen skulle pengarna vara slut och jag skulle inte ens kunna skämma bort mig med ett nytt lypsyl. Så då hängde jag tillbaks nyttoprylarna och köpte onödiga solisar!

Hela den här grejen med mina resultat tog visst knäcken på mig mer än jag trodde. Jag får tårar  ögonen så fort jag försöker skriva om det. Har gråtit seriöst två gånger idag. Det ska inte vara så här. Min snälla kollega försöker övertyga mig om att jag måste ha ledigt några dagar. Hon lydde mitt råd om att sjukskriva sig när hennes mamma var döende så jag ska nog lita på hennes omdömme och ta ledigt någon dag nästa vecka.

Att chefen bara hade ett par minuter på sig att tala med mig var en överdrift, sekunder handlade det om. Hur hinner man avhandla all sin frustration på 30 sekunder?

Att jag har så svårt att ha ett umgänge med andra underbara människor beror på massor av saker, mycket mig själv. Men också att jag är så uppslukad av mitt jobb att min man och jag inte varit ute själva på nio månader. Hur fan ska man hinna odla vänskap när man inte har tid att klippa tånaglarna?

Är jag inne på fel spår? Jag känner mig som Sisyfos, jag har rullat det här projektet i uppförsbacke sedan 2002. Jag känner mig helt utmattad av projektet, dränerad. Det suger all glädje ur det yrke jag valt och jag känner mig bara så värdelös. Det finns ett par ord jag läst- "en person som känner sitt värde"- som jag skulle vilja definierade mig själv. Men det är raka motsatsen, jag känner mig mer värdelös än jag egentligen behöver. Jag rannsakar mig själv om och om igen, men kanske är det är det något jag missat. Finns det något slags högre makt som pekar mig rakt i anskiktet men att jag är så insyltad i allt att jag inte kan se det? Det här som hände tidigare i veckan är bara så osannolikt, det går inte bara att kalla det otur. Omständigheterna är för extrema. Jag ska träffa chefen idag i tre sekunder och jag är så överväldigad av allt som hänt att jag är rädd att jag bara kommer börja gråta. Jag vill övertala honom att vi ska lägga allt på is tre-fyra månader så att jag får chans att få tillbaks mitt självförtroende. Under tiden vill jag göra något sdom har en chans att lyckas. Jag har en liten plan för hur det ska funka. Rapporterar i em, om jag inte har mosats under trycket. Jag är ledsen att jag bara ältar och ältar, men mitt liv i övrigt är jättefint, tyvärr har jag svårt att njuta av det för jag har alla de här problemen som överskuggar allt. Jag vill ta makten över mitt yrkesliv och inte vara ett offer för alla jävla omständigheter hela tiden.

Nu skulle ju allt lösa sig, jag hade fått hjälp att köra supermaskinen som skulle ge mig fin fina resultat till min forskning. Sen landade jag på soffan och låg där sutslagen i flera dagar, och kunde inte lägga sista handen vid mitt arbete. Detta resulterade i att resultaten blev förstörda och jag får göra om allt, flera månaders arbete åt helvete. Jag har grinat hela morgonen. Om man inte har halsfluss på tretton år och det infaller så att resultatet blir att man faller på mållinjen då börjar man tro att det finns någon kraft som faktiskt motarbetar en. Fy fan, jag måste säga att den här dagen inte börjat särskilt bra.

Det går inte att ha existensiell ångest länge när man har världens underbaraste man som öser kärlek och goda ord över en. Puss puss puss

Har återigen tappat trorn på att jag ska kunna slutföra min avhandling. Fan ska det vara så här? Bara ångest hela tiden. Borta nästan två veckor, två veckors tappat arbete och börjar undervisa om 14 dagar vilket betyder att det blir inget eget arbete på sju veckor. Samtidigt ska jag läsa kurs och skriva lic och utbilda andra människor. När jag ska hinna träffa min familj vet jag inte. Och den egna pressen, alltid denna press. Det är som en jävla avgrund som öppnar sig framför mina fötter. Jag är vårtrött och ångrar att jag började doktorera, men det finns inga jobb så om jag slutade skulle jag få stå där med karens hos a-kassan och bråk med af och allt sånt skit och det är bättre för mig att ha ett jobb även om det får mig att må skit, men gränsen är hårfin just nu.

Jag och maken gillar att spela tv-spel, våra gemensamma favoriter har varit resident evil och silent hill. En annan stor favorit var ICO, och för ett tag sedan kom Shadow of Collossus som är gjort av samma gubbe. Jag är bra på två saker i tv-spel, det ena är att skjuta eller slåss som en galning, inte sikta noga och vara snabb à la skidskytte utan bara vansinnes skjuta eller galno-klubba ner folk. Min andra styrka är att jag är jättebra på att lösa gåtor. Min man klarar öga-han-koordinationsgrejerna mycket bättre än jag och ofta innehåller de spel vi väljer lite av varje så vi kan turas om att spela.

Shadow of Collossus är hittills, efter två bossar, enbart varit fråga om öga-hand-koordination, det som jag verkligen suger på, så hittills har jag suttit som en tråkig bisittare, och när vi direkt fick gå på tredje bossen, utan någon gåta eller minsta problem att lösa så ruttnade vi nog båda två. Det är rätt trist att sitta och spela ett spel med publik så att säga. Det här kanske är världens chans för mig att öva upp just den här sidan, men jag vet inte om jag är intresserad. Jag utvecklar hellre de sidor som jag tycker är roligare och just nu är det boooring. Men det kanske blir bättre?

Jag fattar inte hur en del människor kan käka penicillin i tid och otid, det är ju rena mordet på magen. Dessutom får man svamp och nedsatt immunförsvar, blä. Jag är glad att jag fick det i alla fall, för igår var jag döende (trodde jag i alla fall) och grinade för att jag trodde jag skulle dö i sömnen. Febern ville inte gå ner heller, jag åt två alvedon var sjätte timma och hade över 39 hela tiden, läskigt. Men doktorn gjorde ett streptotest på både mig och lillplutten och vi fick penicillin bägge två. Nu känns det lite bättre. Jag bytte till Ipren också, det var mer effektivt.

Vår ena katt löper och det är ingen hejd på det, hon har löpt sen i söndags och det blir bara värre och värre. Ska en katt verkligen löpa i fem dagar?  Vi fick p-piller inringda men jag orkade inte hämta dem, ångrar mig bittert nu. T o m den äldre tant-katten har ruttnat på vrålandet och hoppar på henne och ger henne stryk stup i kvarten, men porr-katten tycker bara det är mysigt och åmar sig ännu mer.  Det läskiga är att när hon vrålar så har hon precis samma tonläge som lillplutten har när han vaknar och gråter på nätterna, så vi springer och kollar honom hela tiden. Nu jäklar blir det gestapuran. Det ska bli så skönt när hon är sig själv igen, hoppar upp på dörrar och klättrar i bokhyllor, hellre det än det här ålandet och ylandet.

Idag på dagen var jag ute på företaget som jag samarbetar och fick hjälp att köra en jättehäftig maskin. Mycket bra för min forskning, nu vill jag köra maskinen igen, men det känns lite osäkert om jag får det för den som hjälpte mig har inte så gott om tid (det tog fem timmar att köra idag). Han är också doktorand, fast med fast tjänst på företaget. Dvs han har full lön och får väl mer eller mindre doktorera på sin fritid, det finns både för och nackdelar med en position. Hursomhelst, vi snackar lite och han frågar hur många publikationer jag har, det är bara att erkänna, med mina pinsamma noll stycken. Trots detta faktum kunde han inte låta bli att riktigt skryta om hur många han hade (tre gånger mer än vad som behövs) och att alla redan var publicerade (det är ovanligt i vårt område), samt att han dessutom hade valt att bara ta med fyra stycken i avhandlingen och skriva något riktigt bra.

Jag missunnar honom inte en riktigt bra avhandling, heller inte tolv publikationer. Det blev bara förvirrande, för han kanske tror att jag som är doktorand vid en högskola på heltid på något sätt ser ner på industridoktorander, tycker att de är lite andra klassens doktorander. Det kanske är så han förställer sig saken, eller ännu värre, kanske har han blivit bemött så. Komiskt i så fall, efter som jag under min doktorandtid kännt mig så kass och underlägsen de andra doktoranderna på min instution just pga att jag inte har någon publikation ännu, och undviker att tala om saken i mesta möjliga mån eftersom det får mig att må piss.

I övrigt var han jättetrevlig och inte ett dugg skrytig, så det var något med publikationerna som var väldigt laddat för honom, och utan att han visste det, laddat för mig med...

Vad är det för jaävla baciller/virus som valsar runt. Min son är sjuk för fjärde gången på två veckor. Han har hunnit med någon influensa variant, ett magvirus, en ny influensa variant och nu streptokocker. Dessutom har vi lyckets trycka in honom på dagis tre av dessa dagar, när vi faktiskt trott att han varit frisk, men ack vad vi bedragit oss. Med det utarbetade immunförsvaret blir det faktiskt doktorn imorgon för hans del, jag vågar inte chansa med en utmattad treåring. För egen del spelar det mindre roll, men jag har också asont i svalget, och feber igen! Lillpluttens pappa har varit sjuk han med, magviruset tog hans mage i ett järngrepp, så vi är rätt möra hela bunten. Ingen romantisk utekväll i helgen heller vi behöver vila upp oss i vår nya säng...Ja nu vet ni att vi är sjuka så nu ska jag sluta tjata om det.

Eftersom jag är så ledsen och gråtfärdig idag och alldeles för sjuk för att gå på yoga så ska jag gå på ett möte istället. Det kändes bättre så fort jag bestämde mig för det.

Jag känner mig hela tiden ansatt av saker utifrån. Det känns som om jag aldrig får en lugn stund, och jag vet att det är så klyshigt, jag är den som måste ordna så att jag får det utrymme jag behöver. Men jag får fanimej inte till det. Blev väckt 6:30, gick upp och gjorde iordning mig och plutten, lämnade på dagis kl åtta, gick hem igen sen, dels för att jag fortfarande inte mår helt bra men också för att jag trots att jag varit uppe i nästan två timmar varken ätit frukost eller varit på toaletten. Snacka om att inte kunna ta något utrymme överhuvudtaget. Aaarrgghh. Sen blir jag vansinnig på min man som vill att jag ska bestämma vem som ska jobba sent och vem ska komma hem tidigt. Aaarrgghh. Det skulle vara så skönt att slippa bestämma allt och idag har jag verkligen ingen lust överhuvudtaget. Nu ska jag vila på sängen lite innan jag faktiskt går till jobbet och hämtar ett par saker. Instängd i min egen bubbla där jag slipper känna mig anstatt och därmed slipper dra gränser.

Hur många gånger kan man skriva, jag är förkyld etc, alldeles för många. Det är ju knappast intressant. Hittade ett par jeans i källaren, köpta 1999. Med jättehög midja! Jag kommer att bli astrendig. Jag minns att när jag köpte dem så undrade jag om man verkligen kunde gå runt med så utsvängda byxor utan att skämmas. Skumt, för de är nästan helt raka.

Ge mig två alvedon så tror jag att jag är stålmannen. Från att ha legat och huttrat under täcket så kan jag hämta barn på dagis, laga soppa och hänga en maskin tvätt. Men det är nog allt tror jag, det blir inget diskat, inget plockat och inget torkat. Nu väntar jag på avlösning så att jag kan få gå och lägga mig igen, hutter hutter.

Träffade en mamma från den barnvagnsrullande mammagrupp jag tillhörde när lillplutten kom. Hon samt ytterligare tre tjejer från den gruppen ska ha sitt andra barn inom loppet av tre månader den här våren. Kul för dem. Perfekt, med tre år mellan - eller inte, vem vet?. Själv längtar jag efter en tvåa så mycket att jag blir skengravid varje gång jag ska ha mens. Konstigt kanske man kan tro när man läser om mina duster med lillplutten. Men så är det, att bli mamma är fortfarande det mest fantastiska jag varit med om, jag rekomenderar det varmt. Och jag blir dödligt avundsjuk på alla som skaffar fler före mig. Sån är jag, småaktig och missunnsam.

Tack vare min ordentliga kompis Kajsa upptäckte jag för två veckor sedan att jag inte har något giltigt leg. Det gick ut för ett halvår sedan. Det spelar ju ingen större roll, för man knappar ju oftast in koden när man handlar med kort nu för tiden, och fö är jag en cash-torsk. Har alltså oftast kontanter på mig. Idag häde det som inte får hända. Det kom ett rekomenderat brev. Ingen aning från vem. Och jag har inget leg. Tjolahpp. Måste leta upp passet, men jag tror faktiskt det gick ut för ett år sedan. Allt gäller ju i max fem år nu för tiden. Hoppas att killarna på närlivset (som inte ligger nära) ger mig mitt brev ändå. Det värsta är att jag stressar upp mig, så visar det sig vara något jättepundigt som ett nytt ICA-kort eller nåt. Någon delgivning är det inte, det vet jag. Min man har ju fått ett likadant så det är säkert bara ett kort. Sist jag faktiskt fick ett rekomenderat brev var det  ett testamente med informationen att jag skulle få ärva dryga 500 spänn. Det var ganska intressant. Så vem vet vad det är.

Nu är det min tur att vara sjuk. Feber! Har ju aldrig feber, men nu. Varig på insidan, mörbultad och kopparslagare. Ja det blev helt enkelt för mycket för mig i helgen. Jag har ett finfint immunsystem egentligen, i vanliga fall räcker det oftast med att sova bort skiten. Men det blev lite för lite av den varan de senaste dagarna. Nu ligger jag här, helt utslagen. Jag ska blogga lite sen ska jag fortsätta sova tills det är dags att hämta killen med känslorna utanpå på hans dagis. Sjukmamman kommer göra allt för att muta honom till tillfredsställdhet. Åka pulka hem, med napp och löften om kakor och film-tittning. Allt för att kunna ta mig hem utan att börja störtgråta på gården på dagis.

När lillplutten var ett år läste jag i en folder på en vårdcentral i västsverige (vi var på semester) om trotsåldern, något jag bävade för. Det stod bland annat "Många mammor upplever att de aldrig har känt sig så arga som under den här perioden" papporna då? Idag har jag och lillpluttens pappa bråkat mer eller mindre oavbrutet med ett litet monster som tror att han kan kontrollera oss genom att gnälla/gallskrika/gråta hysteriskt.
Det var länge sedan jag blev så arg och samtidigt så ledsen som jag blev vid middagsbordet. Linda Skugges larvig "jag sa att jag ville slänga barnen i papperskorgen" är ingenting i jämförelse med mitt utbrott. Nu skäms jag och känner mig som världens absolut sämsta mamma, samtidigt skulle jag vilja ha lite semester. Hela helgen har varit skit, jag fick noll sovmorgon, vilket var väntat eftersom maken var sjuk. Jag har städat, servat och gullat. Så får man ett konstant gnäll/skrik/gråt-monster ovanpå det. Då brister det. Jag är asförkyld, det rinner och kliar och jag är så in i bängen trött. En vanlig frisk helg, visst, jag hade nog blivit arg tillslut, men inte fått ett utbrott i den här klassen. Och hur länge varar "den här perioden"? Den har pågått i över ett år för vår del och jag är jävligt less på skiten. Trotset alltså, inte barnet, honom älskar jag mer än allt annat.

Vi är jättedåliga på att gå ut och göra saker bara vi två. Det beror delvis på att vi knappt dricker så barer är trist, sen är film dessutom bäst i vardagsrummet. Att lillplutten är ganska lätt att ha med när man käkar ute gör att vi alltid tar med honom.

Igår skulle det dock bli ändring, detta på makens initiativ. För första gången sen i somras skulle vi gå ut och äta och min mamma som tjatat mycket på oss om att gå ut själva skulle vara barnvakt. Först var ett bowlingbesök inplanerat, men mitt hjärta kände sig inte helt frisk. Igår morse var han lite sämre men trodde det skulle bli bättre bara han fick vila. Det fick han, mamma kom vid fyra och klockan 17:30 låg han fortfarande och vilade. Med feber. Nästan 38 grader visade det sig när vi försökte väcka honom. Vår romantiska lördag spenderades så här, jag åt uppvärmda rester med min mamma och min son, min älskling kräktes. Det kommer fler helger.

Lillplutten var också hängig, mamma nattade honom en och en halv timma tidigare än vanligt. Sen blev det tidig kväll för oss föräldrar också, tjolahopp!

Föds man med någon slags grundläggande karaktär, eller kan man bestämma själv vem man vill vara.?
Eller om man vänder på frågan, är det så att man har en grundläggande karaktär som bestämmer vem man är, och varje försök att ändra sig är egentligen en omöjlighet?
Har man ett fritt val eller är det bara en illusion vi har för att slippa känna oss vanmäktiga?
Jag försöker komma till kärnan med de personlighetsdrag jag absolut inte kan försonas med, de är av sådan karaktär att jag känner mig stympad och handikappad av dem.
Kan jag genom att vända och vrida och dissikera dem faktiskt också bli av med dem eller åtminstone dämpa dem?
Eller är de förevigt insvetsade i min karaktär och därmed omöjliga att göra någonting åt.
Är det sista argumentet bara ett sätt att försöka slingra sig undan?
Jag trodde att när jag var 35 så skulle jag var en färdig vuxen, inte ha funderingar i klass med vilken existesiell tonåring som helst (inte att förakta).
Men tar man inte itu med sitt bagage så växer det till orimliga proportioner, så har det i alla fall varit för mig.
Tjugo år senare funderar jag på vad som finna utanför bunkern.
Fast får man inte ta med sig K-pisten så vet jag inte...

Bästa programmet just nu: Amigo! Vi älskar det, både vi vuxna och treåringen.

Jag ska gå en kurs snart och väntar på de två böckerna jag beställt. Jag hoppas de kommer snart så att jag kan sätta igång och tokläsa. Tentan kommer att vara assvår och examinatorn är stenhård, men jag hoppas kursen blir så givande som den verkade på beskrivningen. Som grädde på moset har jag blivit tillfrågad om jag vill plugga ihop med de två andra från min instution som ska gå den. Bra för mig som gärna isolerar mig. Vidare är det två personenr som kunskapsmässigt ligger på samma nivå som jag, skönt!

Varför har man konstant dåligt samvete som förälder? Vi skickade lillplutten till dagis idag, han är klat mycket bättre i magen och var pigg som en lärka både igår och i morde. När jag hämtade så var det en glåmig kille som sovit i två timmar och var mycket mammig. Hur ska man veta? Jag hade skickat med en lapp med instruktioner för att han inte ska få i sig massa mjölkprodukter, men det kändes som de feltolkat allting och tyckte att vi skickat dit en sjuk unge. Så var verkligen inte fallet, vi är inga sadister som skiter i vårt barn. Och är inte det allmänt vedertaget att man inte ger mjölk/yoghurt/välling till en unge som haft ett magvirus förrän man vet att magen är helt bra? Tjejerna på lillpluttens dagis verkade aldrig ha hört talas om det. Så där stod jag och kände mig som den onda mamman som bara vill vara på sitt jobb. Skit skit skit.

På jobbet var det en docent som firade ett pris och bjöd på champagne, tur att jag kom ihåg att jag skulle hämta och tackade nej. Annars hade jag stått där på dagis och luktat alkohol också.

Utan att gå in på närmare detaljer har vi insett att lillplutten har någon slag magbacill. Han stoppar ALLT i munnen så det är egentligen förvånande att han inte blir sjuk oftare. Har inhandlat proviva som är snäll mot en upprörd mage. Eftersom det börjag dra ihop sig till ett födelsedagskalas i familjen har jag passat på att baka två sorters kakor för infrysning på min VAB-dag. Sonen har inte fått hjälpa till, han har gjort annat. Vi ska på kalas i helgen - Söndagen den 4:e står det på inbjudan, så är det den 4:e eller på söndagen? Måste ringa...