adrenalin

Det var väl inte jättespännade hos naprapaten, men det gick bra. Hon var snäll och knäckte inte min nacke utan drog och sträckte och masserade. Men oj vad spänd jag är (konstigt...). Ska stretcha enligt anvisningar och komma tillbaka om en vecka. Sen blir det träningsprogram för mig. Aha, det krävs något av mig själv för att jag ska bli bra. Surprise surprise. Hon trodde min gamnacke var problemet, och att jag har dåliga muskler som inte orkar hålla upp huvudet. Tur att jag har ett litet huvud då, ha ha. Fast det känns skönt att jag kanske kan träna bort problemet, det vore fint.

För ett tag sedan började jag få tillbaks mina ångestattacker. De är inte så jävliga nu, men jag känner igen symptomen och de brukar bli värre. Igår var jag som en knut inombords och skällde orättvist både på man och son. Fast till slut blev jag äntligen kramad och fick gråta ett tag. Jag vet verkligen inte hur man hanterar att ens morsa ska dö. Det är ju tredje gången samma cancer slår till och det har varit lika jävligt varje gång. Alltså, inte ens när prognosen fortfarande var god mådde jag mindre dåligt. Jag får panik när jag tänker på hur det ska vara nu när det är kört.

Det var så skönt i våras när hon mådde bättre, även om det var som att leva i en illusion. Jag har skrivit om det förr, jag vet, men samma tankar dyker upp om och om igen. Det är så otäckt att helt tappa kontrollen, jag vill verkligen inte förvandlas till ett gråtande vrak. Jag vill vara stark. Jag vill kunna orka.


Det är orättvist orättvist orättvist. Jag levde så många år utan henne, varför kan jag inte få ha henne lite till nu när vår relation äntligen är bra. Det är orättvist att det finns idioter som lever och lever i hundra år, men en människa som är så älskad och behövd inte ens kan få bli 60. Det är orättvist att brnen inte bara ska mista sin mormor utan också måste se henne ätas upp av sin sjukdom. Livet är orättvist, jag vet. Jag har mycket att vara tacksam för, att hon inte knarkade ihjäl sig för tio år sen t ex, men just nu känner jag mig ledsen, panikig och otacksam.

Man kan inte bota skenande ångest med shopping även om man gärna vill tro det ibland.
Till slut hjälper bara en stor fet gråtstund.

Trots att jag köpt jordens snygaste regnkappa och dessutom är i färd med att sälja en av de överflödiga så suktar jag ändå efter en ny. Jag är ingen lackälskare så vad är mitt problem? Andra vill ha handväskor och skor, jag vill ha regnkappor. Sick.

Sovit. Massor. Så skönt. Middag igår, sovmorgon idag. Herreminje vad sömn är bra.

På måndag ska jag till en naprapat med min nacke. Och resten av min kropp. Men naprapaten ska få hjälpa mig med nacken. Jag har alltid haft ont i nacken, men det blev bättre när jag började med bettskena . Låter konstigt, men allt hänger ihop i de där regionerna, det finns folk som blir av med sin tinnitus av bettskena, fast jag tror att de behöver en specialvariant dock. Min nacke blev sämre när jag började springa och nu ska jag ta reda på om jag kan få hjälp. Håller tummarna för det.

Åkte tunnelbana till jobbet tidigt igår morse. Inne i stan nånstans klev en karl på och satte sig snett emot mig. Och började nysa. Stora överdrivna karlnysar. Åtta stycken rakt ner i en hand som inte var stor nog att hindra virus från att virvla runt i kupén. På mig. Jag hade ett jävla Linda-Skugge-moment. Jag önskade att jag satt på essingeleden i min egen bil och slapp att bli nyst på. Jag har en stor fet volvo, men inget körkort och ett enormt miljösamvete (och är snål), så där satt jag och blev duschad att förkylningssnor. Gjorde en stockholmare, knöt näven i fickan och blängde ilsket, men sa inget. I mitt huvud hörde jag GG Allin sjunga "I hate you motherfuckers, I hate you motherfuckers..." om och om igen.

Jag är lite bitsk, men så kom lilla maken hem med praliner. Då blev jag mild igen.

Varför blir man så hungrig när man är hemma (själv eller med sjuka barn)? Jag skulle kunna äta godis och kakor dagarna i ända när jag är hemma och skriver, men om jag skriver på jobbet blir jag inte alls lika sugen. Jag är hemma med lillkillen och fantiserar om det ena snarret efter det andra, som tur finns det inget hemma så det blir till att käka knäckemackor. Knäckemackor med bregott är iofs godare än chips, så det lider ingen nöd på mig.

Tur att jag vilade, nu är lilla sirenen sjuk. Han skriker oavbrutet och snoret forsar. Det är inte han på bilden, han är mycket sötare OCH jag snyter honom. Av sju veckor på dagis har barnen varit sjuka fem.

Jag har sovit världens längsta middag idag. Jag låg på sängen och försökte läsa en polares avhandling, blundade lite grann och vaknade till tre och en halv timma senare. Jag hade sovit över lunch och fika och hela rubbet. Nu har jag ont i huvudet och känner mig alldels konstig. Som att jag är i en bubbla. När jag somnade var det grått och trist, nu är det sol och jättefint. Kaffe!!!

Min man städar. Jag tvättar. Ofta när jag tvättar hittar jag stora hål på hälarna på hans strumpor. Då slänger jag dem. Och glömmer berätta. SEn går han runt och muttrar att han inte fattar vart alla strumpor tagit vägen. Mmmm. Jättekonstigt. Om jag inte slängde strumporna skulle han fortsätta ha dem. Med hål i.

Jag är trött och less på alla präktiga människor. "Jag förstår inte vad problemet ääär, svenska föräldrar är såna gnällspikar". Jag skulle kunna strypa en präktig människa idag. Idag har jag fått nog. Nej förresten, innan sommaren hade jag fått nog. Det är tortyr att aldrig få sova. Jag håller på att förvandlas till ett vrak. Min yngste som håller sig gärna vaken en timma per natt, försöker gå upp, skriker när han inte får som han vill. De nätter han inte är vaken mellan 3:30 och 4:30 så stiger han upp 5:00. Han är för liten för att gå upp själv. Min äldste son håller sig lite lugnare, man får gå och hämta honom i hans rum någon gån under natten, men han somnar i alla fall om. Och sover till 7, värsta sovmorgonen jö. Jag försöker inte gnälla, men på sistone har jag känt mig gråtfärdig av sömnbristen. Varje söndag är jag helt knäckt, jag har under veckan längtat så efter helg och sömn, men under helgen har jag inte lyckats skrapa ihop mer timmar än under mina kassa vardagsnätter, detta trots att jag sovit middag och vi turas om om att ta sovmorgon. Idag ska jag ta en semesterdag och sova. Jag kommer bryta ihop annars.
Men jag behöver konstruktiva lösningar på ett problem som tycks blivit permanent.
Knark någon? Nej då kommer ju soc.
Ska jag be mamma får komma hit en fredag och ta honom så får vi sova på hotell en natt?
Sova på hotell en natt var i veckan? För dyrt.
Nanny? För dyrt. Vi har ingen plats för en nanny heller.
Vi har fixat äldste sonens säng så det går att sova där, kanske ska vi turas om och sova där varannan natt. Inte roligt, jag älskar min egen säng, men sömnen är nog viktigare. Sömn är den enda drog jag behöver. Ge mig sömn, massor av sömn. Då kan jag känna mig som världens bästa morsa. Just nu är jag så matt att jag inte orkar med dem riktigt.

Min äldste son är fem år och har en flickvän.
En Linnéa på dagis som han är kär i och brukar pussa på.
Det är så fint att han som är så liten kan känna så stora känslor.

Jag har sån jävla pms-huvudvärk. Har börjat få det med åren. Den förr så molande magvärken är knappt kännbar längre, istället knaprar jag ipren för huvudets skull. Fast det hjälper inte, istället ska jag nog dricka mer kaffe. Jag är sugen förstås. Hela tiden. Toast med fet creme fraiche, äkta löjrom och rödlök fantiserar jag. Moules frites. Champagne. Mörk choklad med mintsmak. Mmmm. Kungen av Brie till kvällens Heroes. Mmmm. Praliner från pralinhuset. Nä nu får jag sluta.

Letar efter min yngste son, var är busungen? Från lekrummet hörs ett glatt "Hääää", jag tittar in och han ler stort mot mig, med uppsynen hos en som vet att han är älskad.

Mamma hade lämnat en liten burk med kantareller när hon var här sist. Jag smörstekte två skivor hembakt vitt bröd, värmde sedan de redan smörstekta kantarellerna och gjorde två himelska smörgåsar. Som jag fick avnjuta helt själv. Min man satt med droppande näsa i soffan och ville inte ha. Dubbel lycka för mig med andra ord. Men det måste vara smööör. Margarin duger inte.

Jag har börjat äta fiskolja (aka omega 3). Det ska ju vara bra mot en massa saker. Mest är jag intresserad av att det ska vara bra mot pms (ingen effekt hittills) och problem med lederna (inte heller någon effekt). Idag satte sig kapseln på tvären i halsen och gick inte att svälja ner. Nu rapar jag fiskrapar. Så jävla vidrigt.

Har haft en av min mans bästa vänner med fru på besök. Jag tycker det är helt fascinerande med två vuxna människor som gärna blir serverade och sen inte gör en ansats till att duka av efter sig. Att erbjuda sig att diska skulle aldrig förekomma. en en del människor är så, jag måste acceptera det. och när man kommer hem till dem kan man förmodligen uppföra sig precis likadant eftersom det är vad de förväntar sig. Men det stör mig att jag stått och diskat hemma hos dem för ett antal år sedan. Notera: Diska aldrig mer hemma hos andra människor om du inte vet säkert att de skulle diska hos dig. På så vis slipper du bli irriterad. Detta gäller ganska många människor.

Gästerna är försvunna! Kan de ha dragit? Inte är det kul att bo hos två som träter och deras skrikiga småbarn...

Vi har gäster men sover ändå i skift här. Jag gick upp okristligt tidigt idag igen. Satt inklämd i ett barnrum med två spattiga ungar i väntan på att gästerna eller mannen skulle vakna. Efter fyra timmar skällde jag på barne och grinade om vartannat, gjorde frukost åt alla och gick ock la mig. Och sov nästan fyra timmar. Nu är jag en ny människa. Helt ointresserad av att skälla på mina barn eller gnälla på min man. Honom har jag förresten bäddat ner. Gästerna går på stan själva. Ser fram emot hämtmat, filmkväll och sömn. Massor av sömn. Vaffan är alkohol/knark/vcigaretter i jämförelse med att sova i en mjuk skön säng? Gärna nybadad och ny masserad. Den hetaste drömmen för en småbarnsmorsa!

Sms om att det blir nya avsnitt av cityakuten gör ju livet lättare att leva.

En dag som börjat som riktig skit. Yngste sonen vaknade halv fem, vid fem var det bara att kliva upp. Skitdagen har fortsatt med äkta skit, men lös sådan hos den sure unge herrn. Sen vaknade en sur man och en trulig femåring. Morgonbråk har guld i mun, nä bajs i mun ska det nog vara. Det är helt enkelt en sån där härlig dag när vi svär och står i och bråkar om att slippa hämta. Och jag känner att inget jag gör räcker till. Dessutom väntar vi besök om aftonen.

är inte alla uppe med tuppen och uppdaterar sina bloggar? Jag är så rastlös! Ge mig något att läsa mellan varven i toklabbandet (oj vilken överdrift, men det lät käckt).

Barnen är friska den här veckan, första veckan på länge som bägge går alla dagar. Idag ska jag och stora till käftis. Ska höra vad de säger om hans gnisslande. Jag är orolig för mitt barn. Han är bråkig på dagis och han gnisslar tänder om nätterna. Det har varit stora förändringar på dagis och han mår inte bra av det. Alla kompisar slutade och plötsligt är han äldst. Kan man bota separationsångest med pyssel?

Jag har gått runt med småångest ett tag. Det var bättre när jag åkte bort på konventet, men nu är det tillbaks. Det är inte någon större fara, men det är som att jag går runt med jordens sämsta samvete. Jag har gjort av med massa pengar på skitsaker, kanske är det såna tankar som spökar? Det spänner runt bröstet hela tiden. Och lite gråtfärdig så där. Ja, mamma är sjuk och min man har inte riktigt återhämtat sig efter förra våren även om det är bättre. Så det kanske bara är vanlig existentiell ågren. Det är svårt att vara människa typ. Eller så är det den ryska hösten ha ha. Hoppas det släpper.

Imorgon åker jag på Al-anon-konvent. Det känns oerhört seriöst att åka iväg, jag har knappt gått på möten på sistone fast jag egentligen mår bättre när jag går regelbundet. Min sponsor är väldigt insyltad i programmet, jag känner att programmet är bra men det får inte bli ens liv. Hur som helst, nu ska jag gå på möte hela dagarn i ett par dagar, sen kommer jag tillbaks, hjärntvättad och lycklig!

Chefen insinuerade att om jag vill stanna tills nästa höst så går det att ordna. Jag har varit helt inställd på att disputera i juni, men att ha ett jobb några månader till är ju inte heller helt fel. Arbetsmarknaden för min yrkesgrupp är minst sagt iskall. Han tyckte att jag och min närmsta kollega kunde disputera samma dag, den ena på fm den andra på em. Det är lockande, då kan vi ha festen ihop och ingen av oss blir ensam kvar med massa saker som ska ordnas för att gruppen ska försvinna. Det blir som det blir, bägge alternativen har fördelar.

Det var visst ett misstag av familjebostäder att sätta på elementen. Vid lunch var de avstängda igen. Någon praktikant fick säkert skäll. Våra kläder luktar surt igen. Bättre lycka framåt hösten.

Jag är hemma med lillfisen, febern är låg men vägrar ge sig. Jag har överdoserat lillfisen lite, så det blir skönt när mannen kommer vid två och löser av mig. Upptäckte dock att elementen är på med svag värme. Vilket lyft! Nu går det att tvätta jeans och liknande. Frånvaron av sommar den senaste månaden har gjort det svårt att tvätta här. Inget torkar ju. Jeansen luktar apa. Men nu serru, 60 grader, extra centrifugering å så upp på elementen. Då jäklar!