adrenalin

Imorgon åker jag bort, är tillbaks på tisdag! Ha en skön helg!

Henry Rollins är typ den coolaste snubben på jorden. Jag har sett honom både med Rollins Band och när han höll en Spoken Word monolog. Spoken word var jättecoolt, han berättade en sak som fortfarande ger mig gåshud. Det var när han var i Jerusalem och hans guide plötsligt hade sagt till honom att "Inser du att det här är platsen där Jesus sist sågs i livet". Varken Henry eller jag är kristna men man blir väldigt tagen av en sån kommentar. Jag misstänker dock att den gör sig sämre i text än som muntlig berättelse.

Lägenhet 2, 3 rok i Årsta. Kändes tusen gånger bättre än den i morse. Mindre, men bättre, varmt, fridfullt och med utsikt över en park. Samt en rar tant som skött om den, inte hackat med knivar i perstorpsplattan och boxat i garderobsluckorna. Många garderober förresten. We like. Tackade ja och håller tummarna.

Lägenhet nr 1: 4 rok i midsommarkranse. Tråkig utsikt, inrökt, stor, hög potential, stort badrum, sovrum mot gården, äckligt kök, stor balkong, fin gård, nära tunnelbana, trevligt område, dagis i porten, nästan dubbla vår hyra. Inflyttning för två veckor sedan = dubbla hyror i tre månader = låna pengar för att klara det. typ 50 000, för att överleva den flytten, ekonomin är tight redan nu, och vi förväntar oss att ekonomin ska bli t o m sämre lite längre fram. Vi ska svara imorgon fm. Vill ha den men om vi ska vara realister, och det ska man så klarar vi nog inte av hyran, synd. Kransen är ett av mina drömområden.

I kväll ska vi titta på lgh nr 2, återkommer med rapport.

för kommentarerna!

Min man har blivit erbjuden att jobba utomlands en månad i sommar. Igår var det juli som var aktuellt, bra tyckte jag eftersom jag ändå har semester då och vi kan hälsa på två veckor. Två veckor som ensam mamma kanske man överlever. Idag är det ett nytt bus som heter juni, och då kommer klumpen i magen. Svårt att hälsa på, lappa ihop sommar semestrar för att vi redan tackat nej till dagis i fem veckor i juli-august och åka dit och hälsa på. Eller vara ensam mamma en hel månad? En hel månad utan min man det klarar jag inte, och då vågar jag inte ens tänka på lillplutten. Eller min man, som nästan förgås efter en natt utan oss. Då blir det nog till att hälsa på istället. Vi får se. Man ska inte ta ut något i förväg. Det är snabba ryck i den branchen och sätter ett annat projekt igång som han vänter på svar om blir det ingen utlandsresa i alla fall, så nu ska jag sluta oroa mig!

Har haft en otäck känsla av att ha blivit skållad i hela munnen i nästan en vecka, tungan ser minst sagt misshandlad ut, rödstrimmig med blåsor sprickor och partiell vit beläggning. Blä! Ringde till doktorn som sa att det inte är något att göra, det är ett virus och det går över. Jaha. Snart hoppas jag, för jag vill kunna känna hur smörrebröden smakar på fredag. Och osten, min syrra köper alltid 7-10 ostar när vi kommer på besök, för att  vi (jag) älskar ost. Hur super som helst. Bort otäcka virus, bort. Dessutom insåg jag att det inte blir något grovhångel med min kära man eftersom det antagligen smittar...

Ska åka söderöver för att hälsa på min enda syster, elva år äldre. Hon har två döttrar, tio och åtta och det ska köpas presenter! Kul att få köpa saker till lite större barn, men vad köper man? Sist fick de varsin tröja och textilfärger, såna där bubbliga med glitter typ. Det gick hem. I år har jag valt att köpa kläder, varsin kjol och top. Letade länge innan jag hittade något som inte var blankt, rosa, fullt med spetsar eller jättevulgo. Tack och lov för Indiska, fina saker till bra priser. Ett litet planetarium som man bygger själv ska de få också, borde ha köpt en "den lille kemisten"-låda till dem istället nu när jag tänker efter, det får bli nästa gång. Sen har de önskemål på tunnbröd, det finns inte i Danmark, och om jag hinner skulle jag kunna baka bullar till dem. Vanliga hederliga kanelbullar, de är helt galna i det och har en tom mjölpåse som de tagit med från Sverige för att receptet står på den! Vem blir inte lycklig av kanelbullar? Frågan är om jag hinner, ni vet, det späckade schemat...

I min forskargrupp har vi en person som har någon slags autism. Asbergers(heter det så?) har vi gissat oss fram till genom att leta fakta. Det är alltså vi kollegor som letar fakta, han själv vet säkert vad han har, men frågan är ju klart känslig. Å ena sidan är det fascinerande att någon som är så pass handikappad kan nå så långt i sina studier som till forskarnivå. Å andra sidan så är det så rörigt för oss kollegor att ha honom omkring oss att vi skulle behöva att det kom en expert och berättade för oss hur man hanterar personer med denna diagnos i olika situationer. Det är en märklig sits att ha en person inpå sig som inte fattar koderna. Han ställer sig för nära, läser på datorn över ens axel, följer med på promenad utan att vara tillfrågad, lyssnar och kommenterar i samtal som andra skulle uppfatta som privata. Han hajar helt enkelt inte koderna människor emellan. Han verkar dessutom vara oförmögen till känslor, han är bara mer eller mindre stirrig, aldrig arg, glad eller ledsen. Men han har en helt formidabel hjärna, han verkar kunna stoppa in hur mycket information som helst, teori är hans grej. Han har aldrig haft ett fel på en tenta inom vårt område. Dessutom kan han leta fram informationen ur sin sanslösa hjärna hur snabbt som helst och sätta den i ett sammanhang. Tyvärr är jag inte den moderliga typen, min kompis (i en annan forskargrupp) tycker att han är rörande, själv blir jag galen på att han inte kan stänga en enda dörr efter sig. Och det här med bristen i kunskap kring koderna är jag rätt less på också.

Jag har som massor av andra pollenallergi, har laddat med medicin och går bara och väntar på att det ska dra igång. Det är komiskt när det kör igång, nyser var femte sekund och tårarna sprutar. Längtar tills det är över, det är enda nackdelen med våren.

Gillar inte hur webblogg blev ändrat. Var är listan med mest aktiva bloggarna? Man hittade en del kul bloggar där. Sen den försvann tillsammans med senaste inläggen listan (som går att hitta dock) så har min blogg blivit irriterande fri från kommentarer. Bara två stycken på en månad eller mer, det är lite. Tack ändå för kommentarerna, jag är glad för dem, men mycket vill ha mer ha ha.

Det verkar inte spela någon roll hur mycket pengar vi sätter in på ica-kortet, pengarna är i alla fall slut helgen innan lön. Man skulle kunna tro att 1000 spänn gjorde någon skillnad.

Det har varit en riktig bråkhelg, riktigt jobbigt. Skrik och bråk och allmän skit faktiskt. Utom igår. Igår var bra. Idag kan ju bli bra igen. Vi får se. Det är mycket stress just nu, stressen genererar bråk som ger mer stress, osv.

Vad gör man med en sån här vacker och solig vårdag? Åker till Ica Maxi och storhandlar. Försöker planera ihop en snärjig vecka med lägenhetsvisningar (två på onsdag), föräldramöte (också onsdag), al-anonmöte (när?), jobb (alldeles för mycket, till 18 varje dag), packning (torsdag), ensam mamma kväll (onsdag), Köpenhamnsresa (fredag),  matlagning (varje dag), hämtning (hjälp!). Maken var hemma två dagar förra veckan,  och han har fått nog. Jag är superstressad.

Fast när jag tänker efter så blir jag riktigt sur över att mina chefer inte gett mig något slags besked kring min förfrågan om lönehöjning. Jag kan ta ett nej, men att inte få veta något alls är störande. Det är nästan tre veckor sedan jag frågade, så de har fått tid på sig. Och alla gubbar som de i sin tur skulle kunna tänkas behöva fråga har varit på jobbet. Jag tror att de "glömt" att kolla. Men till skillnad från de andra doktoranderna har jag suttit i löneförhandlingar på mina tidigare arbeten, och om de tror att jag också bara ska "glömma" att jag frågat, så är de fel ute. På måndag kommer en ny fråga från mig, precis som en liten arg tennisspelara som vägarar inse att de andra inte vill spela. Och jag ska ha en retur även om den är dålig. Det vore inte helt fel att någon gång i framtiden ha en chef man kan lita på. Det var många år sedan jag hade en sån, men gud vad han var underbar! Men jag vet att de flesta chefer suger, själv skulle jag vara en aspissig chef, men man kan ändå drömma...

Gick ut med vildingen i förmiddags och till vår stora lycka hittade vi två dagiskompisar och deras familjer på lekplatsen! Det blev kakor och saft följt av korvgrillning, lagom till korven kom maken ut. Skönt med människor som är så generösa och bara bjuder in en som att det är världens mest självklara grej. Jag har träffat de här familjerna så mycket på just lekplatsen att jag inte känner mig stel som en pinne. Jag gjorde det i början, men som sagt, de är så vänliga och rara så det har gått över (nästan helt). Framåt fyra gick vi hem och då hade lillplutten tydligtvis fått nog, jag var beredd på att han skulle skrika och gråta, men han var visst helt nöjd. Jag är också nöjd, vi hade pratat om att åka till Junibacken, men det här var tusen gånger bättre.

När jag träffade min handledare sist frågade jag om jag skulle kunna få löneförhöjningen som man egentligen ska få när man tar sin lic. Jag hade tänkt ta den i mars, men det kommer att hända typ i oktober. Han var tveksam till om instutionen skulle gå med på det men han skulle kolla. Eller hur! Jag var också tveksam till om instutionen går med på det, men jag tänkte att det inte skadar att fråga. Och nej, det verkar inte som om jag får den lönehöjningen, men just nu gör det inget för vi fick lönehöjning ändå, av grundlönen, inte lika mycket som för lic-nivån, men jag blev glad ändå! Och så är det helg snart också! Och sol! Kan det bli bättre?

När man som yrkesperson är beroende av en sökmotor för att komma framåt i sitt arbete och datakillen aldrig uppdaterar det och dessutom åker på semester så att man står utan sitt redskap, då, och bara då blir man lite sur. Hur gjorde de förr i tiden?

Det är dags för sista besöket hos myskologen, dvs terapeuten. Jag har inköpt en avskedspresent idag, Vem ska trösta knyttet av Tove Janson. Karln hade knappt hört talas om vår broderlands superstjärna på barnbokshimlen och boken i fråga handlar om mycket saker vi avhandlat under vår tid tillsammans. Dessutom är den vackert illustrerad. Tyvärr har han inga barn att läsa den för, men han får väl ge den ett försök ändå. Och någon gång kanske det kommer något syskonbarn på besök som blir glad av att slippa höra högkulturellt snack (jag har en klar och förmodligen felaktig bild av hans privata umgänge) och får läsa lite om Knyttet och hans bryderier...

Jag kommer sakna terapeuten, men till skillnad mot förra gången (jag har gått en period för ca åtta -tio år sedan) så tänker jag inte sluta med min inre inventering bara för att jag slutar gå i terapi. Efter förra gången gick jag och kände mig klar, och slutade helt jobba med mig själv, fingret som pekade på alla andra blev allt större och längre, och det var stört omöjligt att se att jag hela tiden pekade med tre fingrar på mig själv (prova att peka själva får ni se). Det misstaget gör jag inte om, det slutade med mycket ångest för min del den gången och det vill jag slippa gå igenom igen.

Imorgon är det dags för ett lite sorgligt avsked, jag misstänker att jag får ett avskedsbrev med någon slags summering, sen är det väl dags att bli vuxen.

Jag har fortfarande inte fått tummen ur och köpte en väska. Jag vill inte ha någon billig plastväska, och jag vill defintivt inte ha en dyr plastväska. Tyg är ju bästa alternativet, eller varför inte skinn, mums! Men skinn är dyrt, eller rättare sagt billigt skinn är fult, så det är uteslutet. Jag gick och grämde mig över att mina svärisar inte längre bor i sydostasien, kopiornas himmel. Min flotta svärmor har svurit att aldrig mer köpa någon äkta Louis Viutton (ja, hon har flera) eftersom det är lika bra kvalitet på kopiorna. Sen kom jag på att min kära bror är i Thailand, så jag kan nog få hjälp ändå. Fast med lite klump i magen. Vart går pengarna, är det barnarbete följt av att stålarna går till terrorism? Eller är det något som de dyra märkena bara brer på om? Jag bestämde mig nämligen efter att ha läst en artikel i VR, där man på fullaste allvar försöker övertyga 16-åringar att köpa äkta varor för att kvalitet räcker i så många år... Hjälp, jag skulle knappast vilja ha en enda pinal idag som jag drömde om när jag var 16. Min polare fick en guldrolex av sin man för 20 år sedan, den håller än idag, men fy fan vad den är fuuul! Tjejen i artikeln pratade om barnarbete, men hon lät verkligen inte övertygande. Är det någon som har hårda fakta, och inte någon hjärntvättad märkesfanatiker tack utan någon seriös som kan referera till riktiga källor. Eftersom jag pysslar med forskning köper jag bara källor man kan kontrollera, en av mina bättre yrkesskador, ha ha. Annars slår jag nog till på en skinnkopia från Thailand...

Ikväll blir det Topmodel följt av ett varmt bad och nanna plätten 22:15. Jag vill bara ligga nerbäddad och läsa min superbra GW-bok. Förresten har jag visst sovit helt ensam. Så sent som i somras var min lilla familj på landet i några dagar medan jag var i stan och jobbade. Lamporna på hela natten, ha ha. Sen tog jag tåget ner och blev mött på stationen i kunglig stil - hur kunde jag glömma det?

Jag blir så lycklig av vår, hur i hela världen är en människa funtad som lever i kyla och mörker så många månader om året. När jag blir pensionär ska jag bo i solen och bara åka hem för att njuta av sverige om våren och försommaren. Jag älskar våren i det här landet, det är den bästa platsen på jorden då!

Vi är alltid tillsammans, visst händer det att en av oss går ut men det tillhör ovanligheterna. Maken sov borta någon natt i höstas om jag var borta någon helg i somras men vi sover mycket sällan ensamma. De gånger vi har sovit ifrån varann så har jag alltid haft lillplutten hos mig, så personligen har jag inte sovit ensam sedan jag blev mamma. Om man inte räknar de gånger jag sovit på soffan för att jag inte orkat med en stökig unge eller långdragna hostattacker, men då har ju familjen legat i rummet brevid, så ensam, nej. Maken ska åka bort imorgon, och jag och lillplutten ska få hjälp av mamma som ska hämta två dagar, min undervisning kräver att jag är på plats till 18, och det blir svårt eftersom lillplutten ska hämtas 16... Jag tycker att det är lite jobbigt att sova själv, glömde jag låsa dörren, har någon smugit sig in, står någon och glor med en kikare osv osv. Men min rädsla har förminskats av att få barn, inte för att han skulle kunna skydda mig, utan för att jag ska skydda honom. Så jag räknar med att det ska vara lugnt nu med. Tidigare skulle halva lägenheten varit tänd, nu räcker det med toalampan och spisfläkslampan. Ibland tänker jag på hur det vore att vara själv en natt på landet (med lillplutten så klart), det känns lite för mycket även för en liten mamma, men vem vet, jag kanske klarar det med?

...kommer fram när man letar i hallen! Här är de borttappade och numera återfunna solglasögonen. Jag är mycket glad att de är tillbaks, jag har ett ganska litet ansikte så jag ser jätterolig ut i såna här flugglasögon. Det jag önskar mig just nu, och förresten alltid, är en afro. Tyvärr har jag nordiskt tunt hår så jag skulle inte ens kunna hårdpermanenta fram en sån, men jag har hört att de har fina peruker på Buttericks, ha ha.

För ett år sen beslöt min man att göra sig av med de dryga 20 extrakilon han släpat runt på i alldeles för många år. Vi la om all kost och slutade äta massa junk. Tack för viktklubb.se! Det gick utmärkt och ölmagen smälte bort med en rasande fart. Idag håller han på att rensa ut alla gamla kläder ur garderoben, det är svårt att slänga saker man har speciella minnen kring eller som man faktiskt lagt ner mycket pengar på, men det är också strongt att slänga ut de saker som påminner om en person man inte längre vill vara. Det är också ett sätt att säga sig själv att man inte tänker gå tillbaks och börja äta den andra maten igen. För smal i all ära, det är t ex jag och det har jag alltid varit, men junket som långsamt dödar en, det borde man låta bli. Fast det är svååårt och när man är en spinkis så har man ingen synlig anledning att låta bli...

Jag ska vara sanningsenlig vad det gäller lantstället, det ligger förvisso i skogen, men det ligger i ett sånt där område där folk köpt tomter och byggt sommarhus. Vi har alltså grannar. Jag gillar att isolera mig och vill absolut inte socialisera med grannarna. I vanliga fall skulle jag tycka att jag var dum som höll mig undan. Men här är det tvärtom, jag är på semester, jag vill vara ifred och jag vill absolut inte stå och höra grannarnas åsikter om det ena eller det andra. Det som irriterar mig mest är att alla har åsikter om vad vi borde göra på vår tomt. De som ägde innan gjorde väldigt lite under sina fyra år som husägare, det vet vi. Men huruvida vi tänker avverka trän eller klippa gräsmattan borde få vara vår ensak. Jag vet att de känner sig duktiga som huserat i skogen och byggt sina hus själva och vi ser väl ut som två magra bleka stockholmare som inte fattar någonting. Men kära Farstabor och Järfällabor och var fan ni nu kommer ifrån, vill jag skrika ibland, både jag och maken HAR bott på landet. Maken har bott i hus under hela uppväxten och jag har för fan bott i en by om 100 pers och fött upp djur så lägg ner! Hur många av er har planterat granar, bärgat hö och stoppat egen korv?

Har tillbringat fyra dagar på landet. Landet är verkligen landet också, huset ligger i skogen. Lördag och söndag var vi ute massor och fick kanske en överdos av frisk luft, i alla fall lillplutten som har feber nu! Vi har eldat upp massa jox, nedfallna trän och pinnar och sånt. Det är verkligen en primal känsla att elda, man bara sitter där och stirrar och petar in fler vedträn i brasan. Hypnotiserande helt enkelt. Sen stinker hela familjen brandrök och man ångrar att man hade just sina finaste brallor på sig och bästa vårjackan... Tur att vi har tvättmaskin, maken ska åka bort på onsdag och vill inte lukta grillkorv när han träffar nya människor. Känns lite jobbigt att sonen är sjuk men vi ska försöka muta min mamma att vara hemma om det inte blir bättre. Ja, muta, som i att lägga mellanskillnaden mellan VAB och lön, hoppas hon går med på det...
Längtar tillbaks till ledighet och natur igen. Allt blir så stressigt och jobbigt så fort vardagen tar vid. Andas djupt...

Mina fina solglasögon är spårlöst borta! De kostade iofs bara 250 men jag saknar de i alla fall! Ska åka och köpa ett par nya omgående, ska åka bil imorgon och det är ett bra skäl att ha ett par, inte sant?

Jag går en forskarutbildning i ett naturvetenskapligt ämne. Jag började 2002 och efter en föräldraledighet väntas jag bli klar 2008. Ibland känner jag väldigt starkt för att hoppa av, bara avlägga licentiat examen som är värd 80p och ge mig av ut i arbetslivet. Det har nämligen varit jävligt påfrestande att gå den här utbildningen. Andra dagar tänker jag, vad fan, jag klarar det här, jag ska bita ihop och visa världen att även med lite sämre förutsättningar kan man lyckas. Vi vill hemskt gärna ha ett barn till och det snart, det gör att jag känner mig oerhört osäker på om det verkligen går att komma i mål med avhandling, disputation och promovering i stadshuset, nåja, promoveringen skulle jag nog strunta i, men det andra då?  Jag försökte i ord sammanfatta för min man vad jag faktiskt lärt mig.

Att göra en bra presentation.
Att ställa mig upp och muntligt berätta vad jag gjort inför massor av människor (utan att svimma).
Hur man arbetar effektivt.
Hur man söker genom tonvis med literatur och hittar det som är relevant.
Hur man ska välja sina projekt.
Att säga till i tid om det inte fungerar.
Hur man hanterar en vag chef.
Hur man ställer krav.
Jag har dessutom undervisat en och en halv termin, både praktiskt och teoretiskt.
Jag har läst flera kurser som bara finns tillgängliga för doktorander och är eftertraktade i industrin.
Att föra en labdagbok.

Nu känner jag att jag saknar kunskap om hur man skriver en artikel (eller två) på engelska, samt sammanställer en mindre avhandling. Så förutom det, kan jag så mycket mer än jag förstod att jag skulle lära mig på den här tiden.

Hormonsvallet har lugnat ner sig betydligt, skönt. Min man verkar vara ute och röra på sig, han ringer från massa olika ställen och diskuterar diverse inköp. Skönt att gå i solen. Funderar på att snöra på mig skorna och ta ett varv själv, man tenderar att ångra sig efteråt när mörkret fallit och soljäkeln är borta. Nu har vi möblerat om på vårt skrivrum och jag måste börja rensa papper, blää. Men jag vill bli mer ordningsam så det vore på tiden...

Är nog lite hormomstinn, har hittills idag blivit irriterad på följande:
-Dagispersonalen som kör med oss och vill att vi ska ha lillplutten hemma fast han är frisk. Hade 37.4 igår morse, med långkalsonger och hela kittet, förmodligen rusat runt som en galning, sen ingen feber alls efter att ha blivit hämtad. Han fick stanna på nåder idag.
-Linda Skugge som dissar unga feminister.
-Prefekten som sagt idiotsaker, har dock lugnat ner mig och tror att han var bitter och ironisk, ska fråga när humöret lugnat ner sig ytterligare.
-Två puckon på tunnelbanan som inte kunde avgöra vilket band som är bäst: Red Hot Chili Peppers eller Smashing Pumpkins, duh, hur kan man ens göra en jämförelse?
- Mina kolleger som bara drar iväg för att fika utan att fråga mig om jag vill följa utan lämnar mig mitt i städningen av vårt skrivrum.
-Min närmsta kollega som hjälper en annan grupp att städa så jag får ta hand om tidigare gruppmedlemmars skit själv.
 
Ja jag inser att det säkert rör sig om hormoner, men just nu kan nästan alla dra åt helvete och jag vill bara grina. Har gömt mig på kontoret som hör till kursen och tänker inte hjälpa till på ett tag. Duger jag inte som fikakompis så duger jag inte som städpartner. Dessutom skolkar två tjejer, de som är mina närmsta polare och det är jag också sur på.

Fick på vårt doktorandrådsmöte höra mycket otrevliga saker. När våra representanter i möljörådet haft önskemål kring hur man skulle kunna hjälpa gravida doktorander hade prefekten sagt att man som kvinna inte kunde räkna med att klara sig hela vägen fram till disputation om man skaffar barn under doktorandtiden. Sagda prefekt har varit ett stort stöd för mig under min doktorandtid och jag blev asförbannad över kommentaren. Sen funderade jag lite och undrar om han som är så jämställd och alltid väljer doktorandernas sida varit bistert ironisk, vi har ju den här härliga soppan med en tjej som skaffat barn och sen fått sluta...  Jag hoppas för guds skull det. Jag var inte på mötet, men nu ska jag kolla med personer som var där, och är det verkligen instutionens policy så ska jag fanimej anmäla dem för DO. Och konfrontera. Jag har planerat att skaffa två barn, är jag mindre värd då än en kille som gör samma sak bara för att jag får kola i skallen medan jag är gravid och inte kan prestera lika mycket under ett halvår typ. För det var inte med tanke på föräldraledighet som saken dök upp, utan specifikt kring att vara gravid. Vad är det för jävla 1800-tals universitet jag är på? Och så undrar de varför de inte lyckas få kvinnor att stanna kvar i den akademiska världen, ha ha. Snacka om att leva i förnekelse.

Vi planerar helt hysteriskt för att åka till landet. Jösses, vi har inte varit där sedan i julas, är lite oroliga för om det ska stå kvar... Har planerat allt käket och nu är maken och handlar. Allt för att vi ska slippa köpa så mycket på plats. Dessutom är faktiskt ALLT stängt from fredag dit vi ska så det gäller att inte stå där med skägget i brevlådan. Men det är stressande att behöva planera så långt i förväg, även om det säkert känns skönt när vi väl är där. Det är en aningen anings hysterisk dans vi har min man och jag, vi ärkontrollfreaks och medberoende båda två, så vi hetsar på varann ganska bra. Mitt i allt sitter lillplutten lungt och leker med bilar, puh, skönt att ha två tokiga typer som gör allt åt en!

Var på möte med min handledare och biträdande dito i onsdags. Jag kände mig som ett lamm som skulle ledas till slakt. Sjukt att jag aldirg vet vad som ska hända på de där mötena.  Det här mötet gick förvånansvärt bra. Jag hade pratat innan med den biträdande och sagt att min ork är slut. Sedan lät jag det bero, räknade verkligen inte med att få hjälp. Litar inte ett dugg på de här gubbarna. Men de måste haft en ordentlig diskussion innan mötet, för jag erbjöds mer hjälp än jag någonsin erbjudits sedan jag började doktorera. Synd att det skulle dröja tills jag var helt förbi av matthet, men nu ska jag suga åt mig av att de tycker att jag är värd att spendera massor av pengar på, ha ha! Vi har kommit överens om att jag ska avlägga Lic examen i september så nu får jag lägga på ett kol...

Idag hörde vi lillplutten säga följande: "Nej, du slår mig jättehårt i löständerna!". Skumt.

Tog ledigt igår. Lillplutten och jag tog båten till djurgården och gick på Junibacken. Där gjorde vi allt utom att åka sagotåget. Vi tillbringade tre vilda timmar i Lillpluttens paradis och han fick verkligen springa av sig. Han var utklädd i pippikläder hela tiden och allt var underbart. Såg massor av nykläckta bebisar som hängde i sina mammors bärselar. Jag vet inte om jag skulle ta med en tvåveckors bebis till smitthärden Junibacken (Lindavarning) men å andra sidan så hade alla bebisar storasyskon som antagligen drar hem massor med skit från dagsis, så deras mammor visste nog vad de gjorde. Strongt i alla falla att nyförlöst kunna ta sig ut med massa ungar, och det inte bara till affären. Jag kunde knappt gå upprätt på flera veckor efter min förlossning. Lillplutten och jag hade hur som haver en fantastisk dag, väl hemma slocknade han redan klockan åtta, helt utmattad. Själv fick jag äntligen chansen att kolla in min 6 ft Under som jag bandat och sparat till en ensam kväll. Maken var alltså ute på galej. Men mammor blir också trötta av junibacken och jag sov som en sten 22:30.

När jag var sjutton, arton så där så fick vi kabel-tv. Det mest fantastiska var att vi hade MTV. Hade man MTV så var man otroligt cool, polarna ville sitta i soffan och glo i timmar. Jag vet inte om det är så för kidsen nu, att man inte kunde komma iväg till skolan för att man bara vill se om nästa låt är bra, eller nästa, eller nästa...
En låt som spelades i det oändliga var Something's Gotten Hold Of My Heart med Marc Almond och Gene Pitney.. Då tyckte jag att den bara var kitschig och kass, jag fattade inte ironi, men idag älskar jag låten. När jag fick se att Pitney dött kände jag att jag bara ville ha just den låten i iPoden och spela den om och om igen några dagar , sen förmodligen aldrig mer. Konstig känsla, det är nästan som en craving, ha ha. Måste genast fråga min man om den finns i vårt bibliotek.

Varje gång jag har kurs börjar jag fundera på hur jag uppfattas. Jag är ganska sträng som lärare och ställer rätt höga krav på mina studenter. Och jag frågar mig alltid om jag kanske är för hård. Det var länge sedan jag fick bekräftelse på att jag är uppskattad. Men egentligen är det inte mitt jobb att vara uppskattad, jag ska se till att mina studenter faktiskt lär sig något, och jag kan inte göra det om jag samtidigt ska vara kompis med dem. Jag är inte elak och jag mobbar ingen, gör aldrig narr av någon och snackar inte skit om mina studenter. Men jag berättar alltid i början av en kurs vilka regler som gäller och sen blir jag faktiskt sur när studenterna inte följer dem. Typ inte ringer när de är borta på en obligatorisk heldag. Jag tror inte att jag överreagerar när jag blir lite grinig för en sån sak. Eller när de slarvar med säkerheten. Då blir jag ine bara lite grinig, då lackar jag ur. Och överreagerar delvis, för jag vet att man kan nå fram med sitt budskap utan att bli asförbannad. Har inte listat ut hur bara. Men jag får nog acceptera att jag inte är bästis med studenterna utan den där stränga tanten ha ha. Komiskt bara att vara den som studenteran snackar om och funderart över, för det är jag. Jag har nämligen inte glömt bort hur vi snackade om våra lärare när jag gick grundutbildningen. Jag tyckte bäst om lärare som var raka, kompetenta och utmanade ens intellekt. Det är dit jag strävar själv.

Skönt att de fixar till portalen. Även om det tar tid så blir det förhoppningsvis snabbare och bättre nu.

Jag har så svårt att bli vän med folk, tidigare ratade jag alla och hittade fel hos dem, nu är det jag själv som inte duger till. Idag vågade jag ge mitt nummer till en tjej som jag tycker är trevlig. Vi har flera gemensamma nämnare och jag hade ett skäl att ge henne nummret. Efteråt kände jag mig både skitskraj och lättad ( jag bestämde mig för två veckor sen).

Knappt är jag ute på nätet igen innan jag gör misstaget att surfa in på Lindas blogg. Jag tycker sämre och sämre om henne för varje dag som går, men ändå kan jag inte låta bli att läsa denna kvinna och hennes oerhört korkade inlägg. Jag börjar misstänka att hon aldrig levt ett liv i verkligheten utan sedan embryostadiet varit en präktig radhuskärring med moraltantsambitioner. Det hon tidigare skrivit har hon antagligen snott från någon, eller så har hon någon gång mellan då och nu råkat ut för en olycka à la days of our lives och fått en sån jävla minneslucka så att hon glömt halva sitt liv och nu, bara minns sin barndom, följt av präktigt radhusliv.
Hur fan har hon mage att sitta och moralisera över en abort som en annan kvinna gjort. Hon har ju själv gjort abort. Mycket intressant att hon förfasar sig över vad andra människor anger som skäl, som om hennes egna skäl var noblare och bättre, ha ha. Hennes dotter säger att hon luktar bajs, kanske för att hon är så full av ....

jag blir galen av att leva i ovisshet... Statisktiken rules my life och utan blir jag alldeles skakig...

Har arrangerat disputationsfest och varit på konferens= ingen tid att blogga. Nu är jag tillbaks igen och ska se till att få något skrivet.