Man fick ett hjärta också! Jag är en sucke...
Man fick ett hjärta också! Jag är en sucker för gulliga saker. Ett filtat hjärta som medföljer den gosiga koftan ÄR gulligt!
En solig dag för 92 år sedan
Bilden är tagen i Varghällar utanför Enköping, 1918. Kvinnan på bilden är min morfars farmor, Kristina Elisabeth. Barnet är min morfar. En tjej jag känner har sin farmor i livet och är själv mormor, hon kan alltså skrapa ihop fem generationer på en och samma bild, sånt tycker jag är fascinerande.
Dödsboet och konkursen
Allergi
Det var bättre!
Efter att ha ondgjort mig över Bromma/Nacka-mammornas eviga Odd Molly-kofta måste jag säga att Jumperfabriken lyckats bättre. Såpass att jag funderar på att slå till. Kan dock inte bestämma mig för om den blågröna är snyggare? Det är definitivt mer sextiotalskänsla och mindre odd molly över den.
Snörvel
När man är liten bara måste man balansera ...
När man är liten bara måste man balansera på alla trottoarkanter.
Det blir då mycket vackrare med jäskorg!
Det blir då mycket vackrare med jäskorg!
Jobbintervju
Ja, det är...
...ostbågar, ostbågar och mer ostbågar. Eftersom vissa läsare gillar ostbågar.
Konst och foto: Sandy Skoglund.
Cats
Sandy Skoglund
Sandy Skoglund
Efter ett besök på Fotografiska heter min nya förälskelse Sandy Skoglund.
Allt det vita är popcorn, gör sig bättre i jätteformat, men jag ska ta mig friheten att lägga upp ett par till.
Jätteproppen Orvar
Sen är dödsboet satt i konkurs och det känns också som en lättnad.
Nu när hösten är här inser jag att nästa sommar måste vara mer strukturerad. Vi kan inte bara hänga i huset och hoppas at barnen ska underhålla sig själva, vi får nog ta bilen och hälsa på lite folk också. Kanske dela upp oss lite mer, så att en vuxen i taget faktiskt får vila ut lite, åka själva och hälsa på en vän eller göra något på egen hand. Det blir så jäkla mycket bråk när vi bara hänger i stugan allihopa i veckor. När vi kommer hem är vi föräldraenheten lika trötta som innan vi åkte. Men nu är hösten här och med den rutiner, och av rutiner mår hela familjen kontrollfreak bra!
Allt känns tip-top med chefen och jobbet, jag gillar det draget hos mig själv, att när saker är utredda och förhoppningsvis bra igen, då lägger jag skiten bakom mig. Inte så mycket älta. Men när saker inte blir utredda, oj oj, då kan jag älta till förbannelse!
Sen är jag omgiven av fina och goda människor, och av finhet och godhet mår jag bra.
Stilla undran i september
-Varför sätter hyresvärden aldrig igång elementen, jag fryser och min tvätt torkar aldrig.
-Kommer folk att ta sitt förnuft till fånga och rösta på kd istället för sd, eller måste vi dras med dårarna i fyra år nu?
-Kommer F! in i riksdagen? (De lär ju knappast sno röster av sd)
-Ska jag köpa en fancy trasa från Dagmar eller en från Rodebjer? Egentligen behöver jag köpa en långklänning för en bankett i stadshuset, orka smorka. Känns så meningslöst att hyra en trasa för en tusenlapp när man iiigentligen vill ha något som man kan använda varje vecka, eller varannan.
-Ska jag gå och lägga mig nu?
The horror
Jag ska köpa den och ge den i present till någon. Bara för att få se minen när personen river upp pappret. Någon stel, som försöker hålla masken.
Barndomslandet t o r
Munkar, munkar, munkar med hål i...
Den här alldeles bedårande resten av en tid som flytt, sitter kvar på insidan av bakdörren till Årstas bageri
Lite sent, men ändå skönt att få veta ...
Lite sent, men ändå skönt att få veta att man inte är galen. När jag började på mitt jobb fick jag veta att jag skulle ha lite samarbete med ett annat lab. I april bestämde jag och chefen för det andra labbet att vi skulle köra. Jag kollade med min chef om det var OK, jodå det var i sin ordning. I maj eller juni, när samarbetet (som tagit mig ungefär tre arbetsdagar i anspråk) hade utvärderats och jag rapporterade resultaten på ett möte fick jag mig en sån jävla skrapa av chefen att trodde att jag skulle börja grina. Han var arg för att jag gjorde arbete som inte gynnade vårt lab, mm. Jag tog väldigt illa vid mig. Det var strax efter att mamma dött och jag tyckte det var svårt att veta om jag överdrev eller om det var realistiskt att känna som jag gjorde. Hursomhelst tyckte jag att han var en okänslig skit och jag sökte faktiskt ett par andra jobb för jag ville verkligen inte vara kvar. Jag tog också upp saken med min samarbetspartner från det andra labbet eftersom det förmodligen inte kunde bli något mer samarbete för oss. Hon blev förbannad och gick till sin chef. När inget hände gick hon till forskningschefen. Idag kom forskningschefen in till mig och sa att vi visst ska samarbeta, att jag ska säga ifrån ifall chefen motarbetar samarbete och om chefen bråkar får jag komma till forskninschefen. I efterhand kan jag se att min chef inte skulle skällt på mig inför andra oavsett om jag var i chock efter mammas död eller inte. Speciellt inte när jag hade clearat allt med honom först. Det är inte lätt att vara chef, men någon jävla måtta får det vara. Mvh lättstött.
Ohly, äntligen!
Mina axlar värker av trötthet. Mina barn...
Mina axlar värker av trötthet. Mina barn väcker mig om natten, sömnen blir uppstyckad och utarmad. När jag väcks för tredje gången känner jag en stor gråt välla upp inom mig. Tre timmar senare går jag med mitt yngsta barn mot tåget. Hans lilla hand är i min. Hans lilla röst babblar och bubblar. Och jag undrar hur en så liten människa kan väcka så mycket kärlek, bara genom att finnas till?