adrenalin

Tog tåg och bil tillbaks till det första hem jag minns. Jag sitter från och med idag i styrelsen för den stiftelse som har sin verksamhet där. Märkligt hur många minnen som väcktes upp igen. Sorgligt att jag inte kan ringa mamma för att dela dem. Och vad litet allt var! Husen som var ofantliga i barndomslandet var ganska små egentligen, nu när jag vuxit säkert en halvmeter eller mer sen sist. Och alla rummmen. För varke rum poppar det upp en hel rad människor som bott där. Det har varit och är fortfarande ett kollektiv. Det var lite udda att bo så som ett litet barn. En rikedom.