adrenalin

Gott nytt år!

OK, nu har det handlat om shopping, så vad sägs om lite ångest och död?
Jag undrar om jag skulle ta cellgifter om jag hade dödlig cancer. Efter att ha sett min mamma krympa ihop det senaste halvåret är jag tveksam. OK, hon kanske lever flera år längre. Men hon kan knappt äta, hon har blivit mager som en fågelskrämma och hon mår dåligt drygt 75% av tiden. Dåligt, riktigt jättedåligt. Huden går sönder, blåsor på tungan, ansiktet sväller upp, fryser, mår illa. Jag vet inte. Kanske skulle jag, för kanske är viljan att leva så stark att det är värt priset. Kanske är det värt det för att få vara tillsammans med sina barn lite längre tid? Men det är plågsamt att se henne så här dålig. Svag. Min mamma har alltid varit en bullrig person som tagit stort utrymme. Nu är hon som en lite fågelunge.

Köpte Mia Törnbloms "Självkänsla nu!" till min man. Jag har varit skeptisk till boken, det har verkat vara en quick-fix. Men sen bläddrade jag lite i den och insåg två saker, det ena var att boken är en lektion i hur man kan använda programmet (AA, NA, Al-anon) i praktiken. Bra för mig, eftersom jag inte lyckas gå på möten så ofta just nu. Det andra jag insåg var att jag har bättre självkänsla än vad jag trott. Visst, den svajar ofta, men den finns där. Terapi och åratal i programmet har fått utdelning! Nu ska jag tänka på mig själv som en person med bra självkänsla, inte tvärtom som jag alltid gjort, för tvärtom stämmer faktiskt inte.

Jag har ett bra tag funderat på att skriva en "brabok", på inrådan av sponsor. Jag har glott lite på anteckningsböcker och tänkt att det ska vara en riktigt fin till det ändamålet. Alltså har jag inte kommit till skott. Sen börjar jag läsa Mias bok och hon förespråkar ochså en brabok. Stora pekpinnar, det gillar vi.  Gissa sen vad tomten kommer med? En jättefin anteckningsbok från svärmor med katter på! Så sedan julafton skriver jag brabok varje kväll. Så kan det gå när man ruckar lite på sina bestämda åsikter.

Tidigare var det Vero Moda som hade de bästa jeansen, nu är det Gina Tricot. 400 för ett par skitsnygga svarta jeans, det är ett skämt. Såklart att det är något fel när jeansen är billiga, billig arbetskraft ligger så klart bakom. Men jag tror inte en sekund att de som gör Levis får bättre lön.

Min man fällde nyss följande kommentar "Din blogg: döden, ångest och shopping".

Höll på att få spader här hemma, drog till stan, provade 12 par jeans utan att träffa rätt. Hittade skor, nöjd och glad. Inga vinterskor, men va fan. Köpte elementnyckel för att lufta elementen som visade sig ha övermålade ventiler så det blir till att ringa värden i alla fall.

Storkillen och hans besök leker med Mekano. Smådelar överallt. Jag stänger dörren så lillkillen inte kan komma in. Säger till stora killarna att plocka undan. Då svarar besöket: Jag ska leka med Mekano hela tiden så att lillikillen inte kan komma in här. Kommentaren är förståelig, han har ett tredje lillasyskon på väg. Han är väl glad att äntligen få vara lite ifred med någon jämnårig. Så nu sitter de därinne och leker och lillkillen sitter utanför och ylar.

Fick en retroaktiv lönehöjning! två papp extra! Ska unna mig ett par vinterskor och ett par svarta jeans! Eller åtminstone ett par jeans, skor betvivlar jag att jag hittar.

Min äldste son är så lycklig, en kompis är här och leker. Och de leker som galningar, hur glada som helst.

Väntar på resultat av tester på material jag gjort. Sen är det dags att publicera. Har pysslat med det sista på min artikel. Egentligen kan det vara hur mycket som helst kvar att göra beroende på vad vi får för resultat, i januari vat jag. Jag har alltid svårt att skicka mitt material till tester, det är som att ge bort sitt lilla barn. Men nu har det åkt iväg, och det finns ingen återvändo. Håll tummarna för att vi kan fira publikationslunch innan april!

Min mammas ex, tillika min yngste brors pappa hade fått en italiensk delikatess-låda från sitt jobb. Den gav han oss i julklapp, så på julaftons kväll dukade vi upp och satte oss och mumsade och spelade tv-spel. Mysigt var bara förnamnet. Det finns lite kvar från lådan, kanske något för aftonen?

Inga spysjukor här inte. Vi drog in till Stadsmuseet och "torget" som är ett ställe för barnen att leka på, det behövdes, det har varit rätt bråkigt här. Understimulerade barn och antiklimax kring julen gör sånt. Min man och jag går också och skaver på varann. Bägge vill vila, men är fast i markservice och lek med gnälliga ungar. Ser fram emot att ligga på sängen och läsa en god bok om några år när de faktiskt kan leka lite själva. Nåväl, ser fram emot att sova hela nätter också. Men nu är nu, och den här tiden innehåller också glädjeämnen. Storkillen är en fantstisk person full av kärlek och idéer och lillkillen en go go liten rundkindad plutt som blivit oerhört gosig. Och mitt äktenskap har överlevt en jäkla massa skit, så det ska nog överleva det här med. Jag älskar verkligen min man, han är en underbar människa. Snygg och intelligent kom visst på köpet.

Ska vi hålla tummarna för att det här inte är en riktig följetong? Lillkillen spydde världens kaskadspya för en kvart sedan. Grattis och god jul. Efter att ha tagit ett snabbt bad, mor och son var fullkräkta och jag var solokvist med killen, så sover han nu på plastad frotté xoh jag laddar för att köra tvättmaskinen. Igen. Lillkillen har haft vatteröv (fotbollsfruns uttryck) och storkillen har kissat i sängen. Mums mums.

Efter ett fett Norén-drama år är vi nu de såtaste vänner. Vi åkte till min mamma som var så dålig att hon bara satt i soffan medan hennes tre barn, svärson och exman servade järnet. Det var faktiskt bra. Knytis på jul gör det enkelt för alla, dessutom var det första julen på många år vi tre sykson firar ihop. Nice. Storkillen fick en störtflod med leksaker, lillkillen fick en liten flod. Jag hoppas min snälla man är nöjd med årets grejer, själv är jag glad för varenda liten grej jag fått. Årets julklapp kan vara ett uppblåsbart fotbad. Annars är jag jätteglad över ett halsband med två små id-brickor med mina söners namn. Och min lilla totorostämpel!
God Jul, hoppas ni slipper Norén och bara får lugn och ro och kärlek!

Inatt har vi sovit, hela gänget som fyra stenar. Skönt.

Igår tänkte jag och min ge oss i kast med nya Zelda efter att våra spysjuka ungar gått och lagt sig. Föga anade vi att för oss väntade pukefest extraordinär. Ingen har klarat att äta något idag, utom lillplutten, han tryckte glatt i sig en portion mat medan vi andra grönbleka tittade på. Läskigt att känna sig som efter jordens värsta fylla utan att få ha kännt sig glammig och uppåt först. Nåväl, efter att ha hasat runt i pyjamas hela dagen med inkluderad tuppis om två timmar mitt på dagen, laddar vi för spelkväll med chips och läsk i kväll. Förutsatt att kidsen somnar.

Det var jag som stod på tur, så det var inte korven. Förmodligen hade någon av killarna plockat på sig ett virus på turen till ICA, sen smittade vi varann. Det har varit jobbigt. Inga detaljer. Det är över nu.

Jo men hej, nu står min man över toan och ropar på Ulrik. Vi får väl se om jag klarar mig? De hade varit isolerade i två dagar och masade sig äntligen iväg till ICA idag. Antingen fick de något där eller på bussen. Rena Linda Skugge-dramat! Annars kan det vara korv stroganoffen de åt till middag (jag åt lax). Jag känner inget, men det kanske kommer.

...storkillen som spydde ner hela sitt sovrumsgolv. Jag är tacksam mot hans far som drillar honom i städning (det var just vad morgonens bråk handlade om, så det fick jag äta upp, indränkt i spya). Hade det varit stökigare hade det varit ännu vidrigare att ta hand om.

Lillkillen har spysjuka, undrar vem som står på tur?

Midvintersolståndet inträffar vid sju imorgon bitti, sen vänder det!

Jag är så grymt omotiverad till att vara här idag. På jobbet alltså. Det är knappt en käft här och jag kan inte påbörja något jobb egentligen. Jag vill bara dra. Dessvärre tänker en kompis/fd kollega dyka upp på eftermiddagen så det känns som att jag måste stanna. Fast jag funderar på att ringa och kolla vad hon menar med eftermiddag. Just nu vill jag bara hem till familjen, baka pepparkakor och sjunga julsånger. Nej, egentligen vill jag gå och glo lite i affärer, men stan är rent outhärdlig tre dagar innan jul så det blir till att snällt stanna här och göra mig förtjänt av min lön...

Började dagen med att bli väckt alldeles gör tidigt, smyger runt med barnen för att deras far ska få sovmorgon. När han kommer upp blir vi till råga på allt osams. Så jag tänker i mitt stilla sinne, jag får gå på ett lunchmöte för att lugna ner mig. Men mitt favvolunchmöte har upphört. Blä. Jag har inte varit på möte på en månad, och det märks, jag mår inte så bra som jag kan göra.

Har nog druckit för mycket kaffe, det kryper i kroppen på mig.

Min man använde uttrycket bibliska proportioner i ett mail imorse, det skrämde nog skiten ur mottagaren som med darrande händer ringde upp omedelbart. Hett tips om man vill skaka liv i folk m a o.

Om någon har några boktips tar jag med tacksamhet emot! Har läst det mesta av vad ni tipsade om sist. Gärna sånt som finns på pocket, gärna översatta saker (är lat/har ont om tid, läser långsamt på engelska). Men jag är inte kinkig så där. Själv är jag just nu mest sugen på följande:
Med livet som insats - Bengt Jangfeldt
Den unge Stalin - Simon Sebag Montefiore
Färden genom mangroven - Maryse Condé
Glitterscenen - Monica Fagerholm
Överklass - Susanna Popova

Alla är förstås inbundna, så de får vänta...

Mamma stickar jättefina vantar. Jag har fått två par. Hon försöker sälja vantar också, hon vill ha rätt bra betalt, 250 kr paret. En vän till mig vill köpa ett par, jag har lagt ut pengar men lyckas inte lämna vantjävlarna vidare. Nu har jag fått ytterligare ett par som ska vidare för påseende, de har jag börjat använda själv. Hon ska dö för sjutton, jag vill inte lämna något ifrån mig alls, det gör för ont. Så nu sitter jag här och pröjsar mamma alldeles för mycket pengar för vantar samtidigt som jag måste hitta på någon nödlögn gentemot min vän. Eller, kanske jag ska kläcka ur mig sanningen. Problemet är att jag kommer börja grina om jag gör det och jag orkar inte gråta mer just nu. Eller, grina orkar jag, det är trösten jag inte kan ta emot. Varför ska det vara så svårt? Den enda jag vill bli tröstad av just nu är min man.

Min man och jag är så extremt svältfödda på egentid. Visste inte riktigt om det, men efter konsterten i lördags, när vi gjorde något för oss själva, så har i alla fall jag fått värsta kärlekskicken! Planerar för att ta ledigt en dag när barnen börjat på dagis och bara hänga med varann. Kanske gå och ta massage och äta en god lunch. Man kan verkligen hamna i föräldraträsket utan att man ens märker det. Och 90 minuter efter barnen somnat är inte tillräckligt.

Storkillen är och får örat sköljt, lillkillen sover. Lillkillen fick vaccination igår, så det är feber, gnäll och kläng. Min man skulle nog helst vilja vara borta flera timmar för att slippa ylandet, men jag kan inte ta någon VAB-dag, utan har krävt att han kommer hem direkt, så jag kan åka och jobba lite. Trots att jag gick upp tidigt har jag fortfarande pyjamas, det går nämlich inte att göra ett skvatt med en tjutande bäbis hängandes i brallorna (som åker ner när han hänger i dem). Så nu är det bebis - sova sova, mamma - bada bada. Förbereda middagen för de som är hemma resten av dagen (pappa kan inte heller göra ett skvatt, man får hjälpas åt). Åka och jobbar. Kuuul. Fast, hemska människa, jag förstår de gubbs som inte tar sitt ansvar och hellre jobbar häcken av sig när de har småbarn hemma. Det är inte så lajbans med två krävande sirener. Tur att de är bedårande emellanåt.

Storkillen hade mängder med vax i örat, efter att ha pillat bort det mesta blev vi hemskickade med revacör för att lösa upp det sista. Ska tillbaks och spola imorgon. Hoppas det släpper nu. Komiskt att han producerar såna mängder vax när han är sjuk. Själv har jag underproduktion av vax. Det kliar som fan i öronen om jag inte pillar in lite vaselin eller liknande med jämna mellanrum. Konstigt, va?

Stora killen har ont i örat, lilla killen ska till BVC på väg och mät, maken ska till terapeuten. Hoppsan vilken morgon!

Önskar att alla restauranger kunde ha hemsidor med sina menyer.

Idag är jag sur som satan. Tusen och en anledningar, bjuder på några:
Väckt alldeles för tidigt av en unge som mest vrålar när han sedan är vaken.
Ska gå på stan med mamma, som inte kan pallra sig upp utan vill att vi ska vara inne i stan kl 10:30. Åhlens öppnar 9:00, vi kunde ha haft julklapparna avklarade redan vid 10:00, och jag kunde varit på jobbbet vid 10:30. Nu ska vi gå och trängas med alla andra idioter och jag får vara glad om jag är på jobbet innan 17:00, nehej, då ska jag ju åka hem.
Jag behöver semester. Sooova. Barnledigt en liten stund. Inte bada i rekordfart, slänga i mig macka och kaffe, detta inte för att jag har så bråttom på morgnarna, för det har jag inte, utan för att det hänger en unge i ena byxbenet och vråååålar.
Roky fick en sugig rescension i dn.
Så nu är jag en trött, bitter och grinig småbarnsmorsa i förorten som inte kan acceptera att andra inte har samma åsikt som jag. Eller prioriteringar. Hör av mig när jag är glad igen. Eller surare.

dn borde inte tvångskommendera sina  journalister på rockuppdrag, då skriver de elaka rescensioner där de förolämpar publiken och kallar artisten för troll. Troligen var journalisten i fråga bitter för att hon var tvungen att gå på konsert och inte fick gå på glöggparty med sina cooooola kolleger.

Helgen närmar sig sitt slut. Vi har överlevt Roky-konsert och ettårskalas, men i soffan ligger en fyra och ett halvtåring med öronvärk och tittar på Shrek 2. Imorgon får han vara hemma, lillkillen är grinig och gnällig och håller nog på att få tänder. Vi önskade en "babys första år"-bok till honom och fick en överambitiös variant, som vi får vara glada om vi lyckas fylla i hälften. Bra i alla fall, eftersom vi har en till storkillen, men inte lyckats skaffa någon till lillkillen. Nåja, nu ska jag fylla i när hans första tand kom och vad han fick för presenter idag.

Idag firar vi lillkillens ettårsdag. Mormor, farmor, farfar, två kusiner och två morbröder. Inte illa en vecka innan jul. Just nu sover han middag, lyckligt ovetande. Själv måste jag börja mecka tårta och tvätta håret och sånt. Gästerna kommer om en och en halv timma.

När Roky klev ut på scenen började jag grina, som en äkta fjortis. Eller nej, när jag var 14 grinade jag inte på några konserter. Det här var ett defining moment rent konsertmässigt. Jag grinade på samma sätt som jag gjorde när jag såg vilda delfiner i indiska oceanen för första gången. Det var ett rörande och osannolikt ögonblick. Vilken konsert, helt underbar. Massor av energi och glädje, och en jättefin publik som var totalt hängivna sin idol. Super!
Nu är jag lycklig och tillfreddställd, nu ska jag sova, godnatt!

Ikväll ska farmor och farfar vara barnvakt för första gången. Vi ska gå på vår drömkonsert! Bara att bita ihop mot gliringar om att vi inte lärt barnen engelska och martyrblicken för att vi inte vill klämma ihop oss i en bil och åka genom halva landet för att bo på tältsängar över jul. Bit ihop och tänk på Roky, bara Roky! Oh yes.

Ibland kan jag känna mig så maktlös, jag är naturvetare och vi bidrar inte direkt till en bättre miljö. Idag läste jag i alla fall en oerhört inspirerande artikel om folk som arbetar alternativt, med lösningsmedel som inte är farliga för miljön och för att minimera avfalllet. Bland annat handlade det om två forskare i Uppsala som försöker utvinna ett antiinflammatoriskt ämne ur björkbark. Resterna kan användas som biobränsle. Vilka hjältar!

Är jag en självgod jävel? Tydligen. Tråkigt då eftersom självgoda typer är bland det värsta jag vet. Elak är jag i alla fall. Tyvärr.

Jag känner mig ibland så ensam. Igår slog det mig som en blixt att mamma håller på att dö. Det är skitjobbigt. Jag vill vara stark. Jag vill inte bryta ihop bland människor jag inte litar på eller känner att jag har stöd av. Fast just nu känns det som om jag kommer börja störtgrina om någon säger något snällt till mig.

Nu på morgonen har jag fått skåda världens sötaste Lucia! Han vill dock vara pepparkaka i lussetåget på em, så vi var glada att se honom med krona, klänning och rött band! Pojkarna var överlyckliga att få lussebulle och pepparkaka till frukost, det måste vara världens bästa dag!
Ha en bra Lucia nu gott folk!

...men ett stort steg för lillkillen som tog sitt första steg i dag!

4.5 åringens faovoritord just nu: pruttstänk. Oerhört talande. Jag kan tyvärr inte låta bli att garva varje gång han säger det. Ha ha, pruttstänk.

Kanske har jag lyckats byta packning på espressobryggarjäveln. Det stänkte som fasen när jag bryggde latte till min man och hans kompis som sitter i soffan och glor på film. Ska göra ett nytt försök och sedan lägga mig och drömma om morgonens efterlängtade latte. Jag har varit så in i bomben trött på mockabryggaren med Lavazza och micrad mjölk. Så pliiis, låt det funka nu.

Lilla mamma skulle vara barnvakt när kidsen (36 och 37) gick på Mototrhead. Det slutade inte så jättebra. Lillpajsarn vaknade en timma efter vi gått och höll sig sedan vaken i 2,5 timmar. Bajsade gjorde han också, så mormor fick halta ut i badrummet med bajsungen under armen. Tur att han är så lätt. Sen fick hon leka med honom, ge och ta, ge och ta, hur kul som helst tills han slutligen slocknade av ren utmattning. Strax efter slocknade min lilla mamma i soffan och sov som en död tills vi väckte henne vid 7:30. Storkillen sov som en stock hela tiden.
Nästa helg ska vi åter på konsert, men då får farmor och farfar leka med lillpajsarn. Om de nu förstått att de ska vara barnvakt, annars får vi väl be mormor igen...

Här surrar det, jag är hemma med lillskruttet när maken är hos doktorn. När lillpajsarn sover förbrukar jag el. Micron, tvättmaskinen och dammsugaren har gått varma. Och datorn förstås.

Faktiskt. Jag har det bra. Barnen lever och är friska. Mannen är både snygg och godhjärtad. Jag bor bra, äter mat varje dag. Har en säng att sova i. Jobb. Pengar. Vänner. Ja ja. Det är i alla fall skönt att gnälla loss lite ibland.

Det är konstigt att man klarar av att tänka en enda rak tanke och le överhuvudtaget när sömnen är så sabbad som den är. För det mesta bara biter man ihop och tuggar i sig, alla småbarnsföräldrar har det så ju här. Sen kommer andra dagar, när man bara vill skrika rakt ut. Idag är en sån dag. Lillkillen gnäller och kinkar, storkillen för ett jäkla liv och deras moder önskar sig några timmar lugn och ro, en varm go säng och lite vila. Hej hopp, inte konstigt att folk skiljer sig, jag känner mig fanimej surare och bittrare för varje sömnlös natt som går. Ljuset finns en bit bort, om tre år, då kommer jag förhoppningsvis få sova hyggligt om nätterna. Just nu är dagis vårt hopp. Att när lillkillen får fasta rutiner och mer stimulans, kommer han sova bättre om nätterna. Crazy, han har haft samma rutin sen han föddes. Vakna 2 samt 4, + oro och snur som en liten propeller de timmarna det föreställer att han sover.

Ikväll ska vi se Motorhead!!!

Om man som kvinna råkat begåvas med fötter större än 41 blir man hänvisad till såna här snygga dojjor. Tror ni det finns någon modebloggare som skulle lägga upp dem med bildtexten: Vill ha!!!

Det verkar som om ABF i stockholm arrangerar något de kallar en "schysst Julmarknad", lördag och söndag 10-16, i ABF-huset på sveavägen. Tror tyvärr inte att jag hinner gå själv . Men enligt utsago finns rättvisemärkta julklappar, det vore något att ge lilla mamsen, så jag kankse måste pallra mig iväg i alla fall!

Man börjar lugnt och fint, bokar inte in för mycket. Tror man. Sen står man där med skägget i brefvlådan. December är min hatmånad. Dödens viktigt är det att allt ska göras innan jul, möten här, möten där, julfester, lucia, disputationer, adventsmiddagar, födelsedagskalas. Och mitt i allt detta har jag och maken lyckats klämma in två konserter. Jag har tackat nej till massor av saker (tre!!! fester, men herregud, hur ofta är jag bjuden på tre fester inom loppet av två veckor?) och önskar jag kunde tacka nej till än mer.

Min cancersjuka mamma har bokat in en adventsmiddag med hela släkten på lördag, hos oss. Hej hopp. Det är OK, bortsett att hon själv ska få cellgifter på fredag och inte vet om hon orkar komma. Själv tycker jag att vi kunde haft den här middagen i januari och dessutom anpassat den efter hennes behandling, dvs ta den en helg när hon inte fått cellgifter. Nåja, det ska bli kul att träffa familjen, de får köttbullar i tomatsås och rabarberpaj med glass till efterrätt.


Nästa helg dyker svärisarna upp, då ska vi förvisso på konsert och på ett födelsedagskalas på lördagen, men visst verkar det vettigt att ha ett-årskalas för lillkillen på söndagen. Och det är vettigt, annars skulle de inte kunna vara med på kalaset. Sen idag får jag mail från mamman till han som ska ha kalaset på lördagen, att de måste flytta kalaset till söndagen. Jag mailar, det var ju synd, tyvär tyvärr, och inombords andas jag ut en smula.

Julstress me no like.

Vi installerade Skype häromdagen. Hittade min mans farbrors exfru på andra sidan jorden. Hon blev riktigt glad att vi ringde. Misstänker att ingen annan från min mans släkt hört av sig efter den snaskiga skilsmässan. Hur kommer det sig att två människor kan vara gifta i 20 år och sedan bli bittra fiender? De som var så fina och goa.

Äntligen ska äldste sonen sluta med nattblöja. Men ska det vara så meckigt att få ett barn att sluta? Nu sover pappan hans på en madrass på golvet i hans rum, går upp mitt i natten och vallar honom till toan. Han får kissa vid 23 också. Hur lång tid tar det? Jag blir nämligen lämnad med lillkillen hela natten, för jag vägrar riskera få vår stora säng nerkissad av storkillen. Håll tummarna för att vi snart har ett blöjfritt barn.

Har inte shoppat en enda julklapp. Jo en. Eller tre. Min man har köpt en del från oss till barnen. Undrar när jag ska snärja ihop det här?

Jag har åkt ålandsbåt. God mat, väldigt, och lite arbete som ursäkt. Jag säger bara, vill man ligga med vad som helst som går på två ben (eller ett) så ska man åka ålandsbåt. Speciellt när man närmar sig ilandstigning och kloclan är 18:30, en fredagkväll. Hur hade de tänkt sig då?, en snabbis i hytten på 20 min, eller ta taxi hem direkt efter man klivit av. Om de nu tänkt överhuvudtaget. Min jobbarkompis var helt förfasad över att folk (på firmaresa) kunde tänka sig att bli så plakat inför sina kollegor. Gissa om vi kände oss präktiga där vi stod i ett hörn och sög på en ramlösa och gjorde vårt allra bästa för att inte bli upptäckta av danssugna kalasfulla karlar i våra pappors ålder.