adrenalin

Mamma är sämre, hon har legat på en palliativ avdelning sen i slutet av mars, och till en början trodde hon att hon skulle kunna åka hem. Det blir nog inte så. Senaste veckan har hon blivit avsevärt sämre, har dålig koll på sina pengar, sjukintyg, läkarbesök och sånt. Hon har mer ont och sover mycket, kanske mest pga morfinet, men det känns inte direkt hoppfullt. Jag har nog trott att det är ett halvår kvar, min ena bror tror att det rör sig om ett par veckor och idag kändes det som om hans prognos stämer bättre än min. Alla barnen åkte dit och tittade på när hon mest låg och sov, svullen i ansiktet och gulblek och utan ett hår på huvudet. En liten tant i en ful säng. Nu är hon precis där hon inte ville vara, oförmögen att gå på toaletten själv, med kateter, blöja och helt väck. Det är väldigt smärtsamt. Jag är glad för mina år på servicehus och som personlig assistent åt en helförlamad man. Jag har bytt tusen kateterpåsar, ännu fler blöjor, lyft upp skruttiga männsikor i hissanordningar och vänt 100-kilos bjässar helt själv. Jag duschat, badat och rullat fjuniga huvuden på yttepytte tunna papiljotter. Jag kan helt släppa taget till människorna som tar hand om henne nu, de kan bäst och de vet bäst och jag kan koncentrera mig på att titta på henne. Fast hon sover mest. Nu kan det lika gärna få gå fort.

Varför pratar jag om mig själv i tredje person med lilla killen? Som att han vore helt imbicill, det är han ju inte. "Vänta så ska mamma hjälpa dig", "Mamma kommer", Nu säger mamma nej!". Med stora gjorde jag likadant, men inte lägre. Gör alla så? Om så är fallet, varför?

Mitt bästa brödrecept just nu lyder som följande:

Steg 1, mata surdeg.
Här kan man börja på morgonen alternativt på kvällen innan.

1 dl surdegsgrund
3 dl vatten
vetemjöl

Blanda surdegsgrund och 3 dl vatten kallt eller ljummet. Rör ner vetemjöl tills det får konsistensen av pannkakssmet, eller lite tjockare.

Låt stå i rumstemperatur övertäckt med lock eller plastfolie i ca 8 timmar. Det ska ha bubblat ganska ordentligt och växt en del när det är klart att gå vidare.

Steg 2, Rågskållning:

3 dl hett vatten
0,75 dl rågmjöl

blanda och låt svalna. (kan göras i förväg, klarar sig i kylen)

Steg 3, baka bröd:

Surdegen från steg 1.
3 dl rågskållning
20 g jäst
Vetemjöl (gärna vetemjöl special eller Manitoubamjöl)
1 msk salt
1-2 syrliga äpplen, urkärnade och uppskuran i 1 cm breda kuber, skalet kan vara kvar.
Russin ngn dl om det finns hemma.
Brödkryddor (fänkål, anis) om man gillar det.
rågmjöl till utbaket.

Blanda surdeg och jäst i en degblandare så att jästen löser sig hyggligt, tillsätt rågskållning och mjöl. Mängd mjöl är en smaksak, pytsa i, stanna blandaren, sjunker degen ihop för mycket, ha i lite till, det ska bli en spänstig deg, känns det som om det blev för mycket mjöl, tillsätt vatten. Blanda i degblandare ca 8 min, tillsätt saltet och blanda 2 min till. Degen kan vara lite klibbig, bara den inte flyter ut som en smet när blandaren stannat. Låt jäsa under duk 1-1,5 timma. Kolla brödet, det ska minst dubbla storleken, tiden är inte superviktig, det viktiga är att det får jäsa klart, den kan vara klar på 45 min med rätt betingelser.

Stjälp upp på ett välmjölat bakbord, dela i två bitar, var varsam, det gäller att behålla så mycket av bubblorna som bildats under jäsningen, forma till avlånga limpor, vrid dem i rejäla mängder mjöl och peta upp dem på plåten, ha helst bakplåtspapper på, spar det sen, kan användas igen! Lägg över duk och låt jäsa 30-60 min, de ska nästan dubbla i storlek, använd ditt förnuft :)

Sätt ugnen på 275, sätt bröden mitt i ugnen, släng in några isbitar på botten av ugnen, stäng luckan och sänk till 250. Grädda 5-10 min i 250, sänk sedan till 200 och grädda ytterligare 25-30 min (totalt 30-35 min). När du sänker tempen, öppna ugnsluckan och vädra ut eventuell ånga. Bröden får bättre skorpa om man vädrar ett par gånger under baket. Sägs det.

Låt brödet vila 10-20 min innan du börjar äta. Men det är svårt. Ju oftare man bakar dessto lättare går det att låta bli att kasta sig över brödet som en flock hungriga vargar.

Grunddegen kan varieras i det oändliga, valnötter, ostkuber, soltorkade tomater...
Rågskållningen är ett smart sätt att få in råg i degen, rågen förbättrar brödets egenskaper.

Om du läser det här, jag tänker på dig ibland och jag tror att du kanske ibland undrar hur det gick? Det gick bra. Jag klarade mig och jag inte fick missfall. Det tror jag du vill veta. Inte varje dag, men någon gång ibland. Kanske när du parkerar och öppnar bildörren jäkligt försiktigt för att inte välta ytterligare en cyklist av misstag. Då tror jag att du tänker på mig och undrar hur det gick. Det gick bra. Det blev en pojke förresten.

nyborstad asfalt
månen, blott en skärva
vårluft i min mun

Vi ba' bebisar och snoppar och sånt, sjuåringen ba' ge mig papper och penna, vi ba' OK, du kunde visst det här. Du kanske kan ta det med lillebror när det är dags?
Om ni inte ser, den färdiga bebisen säger "Jag vill ut"

En lite fräck gurka, ville inte stanna i påsen!

Av min man fick jag en surdegskurs i födelsedagspresent. Han var smart och bokade tid direkt, annars hade jag kunnat dra ut på det i evighet, som jag alltid gör när jag får ett presentkort. Igår och idag efter jobbet har jag och tre pensionärer bakat bröd i långa banor, ätit god mat, ätit massor av bröd och haft det jättetrevligt. Baka är bra för själen. Min själ mår lite bättre nu, tror jag. Vi fick med oss hur mycket bröd som helst, frysen är full!

Jag gick förstås ut och sprang. Och gjorde mitt årsbästa. Blygsamt i mer vältränade sammanhang, men inte illa för att vara mig som sprungit allt långsammare på sista tiden.

Alltså, jag var hos mamma idag, eller rättare sagt vi...snart är hos så liten som en prick på kudden bara...och det är så svårt när man ska jaga barnen och när man ska orka så himla mycker och när vi kom hem och min vän ringde och berättade om sin sjukdom och sen blev brödet alldeles platt och då fick jag ett totalt utbrott på min man och klappade till honom på bröstet och nu gråter jag bara, men maten blev god och brödet med...fast barnen skriker hela tiden..kan de aldrig bara vara lite tysta...tror ni det går över om man går ut och springer eller ska man (jag) helt enkelt bara gå och lägga sig?

En av mina bästa vänner har förmodligen förstadiet till MS. Hon ska till neurolgen i veckan för ett mer definitivt besked. Jag tycker att det är jobbigt att vi blir äldre. Vi börjar få konstiga sjukdomar, våra föräldrar dör och vi hänger inte riktigt med där vi springer runt i våra converse och tighta jeans.

Sonens kalas väckte en hel del känslor i moderskapet också. Alla dessa små dramer mellan barnen, vissa flickors självvalda ensamhet. Andra flickors självklara sätt att se sig själv som bättre. Jag var en av de ledsna flickorna, en av dem som valde att stå utanför, aldrig såg mig själv som söt, aldrig tyckte att jag dög till att vara klassens medelpunkt. Det är kanske därför jag blir irriterad på de små offrena, de som redan håller på att snärja in sig i skiten, väven som kommer förfölja dem i minst tio år till, kanske längre. Om de har tur lyckas de trassla sig ur trasslet. Så mycket möda de kommer lägga ner på att försöka förstå, så många tankar, så många tårar kommer pressas fram, på ett spel som inte är värt ett skit i slutändan.

Vissa barn går på kalas med inställningen att det ska bli tråkigt. Troligen framtida partypoopers? Under dagens sjuårskalas kom en flicka fram till mig och sa, "Det är konstigt, de gråter, sen blir de glada, sen gråter de igen." Och visst är det konstigt att två barn på kalaset surar sig igenom det, vägrar äta något, vägrar leka, gråter, bråkar och gnäller. Hittar fel på precis allt. Så tråkigt att sabba två roliga timmar för sig själv. Vad väntar i framtiden då liksom?

Lite hard-core kemi på torsdagkvällen! Det som ryker i glasrören är koncentrerad svavelsyra som kokar pga värmeblocket. Det håller 400 grader. Fräs!

Min treåring har slagit av en framtand i överkäken. Enligt honom själv ramlade han på golvet, sen gick han till sin pappa och sa "Laga tanden pappa". Den sitter kvar men käftis trodde att den skulle trilla ut efter ett tag, brottet är vid tandköttskanten. Liten pojke med glugg. Sött kanske?

Jag sitter på fikat och pratar entusiastiskt (lagom - inbillar jag mig, inte hysteriskt - hoppas jag) om alla experiment jag ska göra, då tittar en kollega trött på mig och säger: Vi har verkligen inte samma intresse, jag tycker allt det där är skittråkigt. Tur för mig att det är jag som ska göra experimenten. Bra rekrytering säger jag!

Stora sonens sjuårstårta, min man, som alltid hindrar mig att lägga silverkulor på tårtorna var bortrest så jag öste på. De vuxna gnällde lite men barnen var överlyckliga!

Ibland är kött så oemotståndligt...

Åter i storstan efter att ha rännt runt på ett fabriksgolv som en skållad råtta. Jag lyckades få skavsår på insidan av skinkorna, då är det svettigt! Åka bort är OK om man bortser från 1. svårigheterna att sova ensam och 2. den garanterade förstoppningen som inte kan lösas ens med ett oändligt antal koppar löfbergs lila som f ö måste vara det äckligaste kaffet alla kategorier. Jag älskade fabriken, är oerhört lättimponerad av storskaliga processer och att det vi gör på lab kan skalas upp i tonskala och allt faktiskt funkar. Som en liten flicka på julafton. Och värmlänningar må ha äckligt kaffe, men de är härliga i övrigt!