adrenalin

Två olika firmor med tvivelaktigt rykte bra om att få kläder i vårt område. Märk väl att båda tänker samla in på samma dag. Vad händer om någon lättlurad stackare ställer ut lite kläder utanför porten och bägge ligorna kommer samtidigt? Får vi uppleva skottlossning här i Årsta då? Eller är det en och samma firma som sätter upp olika lappar?

Stora killen ställde sig på lilla killens Bobby Car (en sån där röd i plast), rasade i backen, slog i svanskotan. Medan bägge föräldrar försökte trösta i sovrummet, passade lilla killen på. När far kom ut i vardagsrummet stod han naken och drack sitt kiss, direkt ur pottan, mums! Är det detta som kallas Potty Mouth?

En bild säger mer än tusen ord helt enkelt...

Jag och min kollega har skrivrummets stökigaste skrivbord. Ingen vacker syn. I vänstra hörnet hänger ett periodiskt system som får mina jobbarkompisar att bli gröna av avund, de små söta nördarna! Det är färgrannt och fint och en present från en kompis som köpte det åt mig i England. Annars är det bara högar och åter högar med papper...Jag vet att en pedant ryser åt detta stök, men jag bryr mig helt ärligt inte ett skit. Mitt stök, mitt problem. Kolla in mina plommonlila lovikavantar, de har lilla mamsen försett mig med. Hon är en stickornas mästarinna, hon kan sticka vad som helst, vantar gör hon i sömnen.

Vilar det en förbannelse över Let's Dance? Först en hjärtinfarkt sedan en hjärnblödning. Och Hanna Graaf är väl på tjocken, vem i hela världen ska ersätte? Vilket bekymmer. Och jag ser inte ens skiten.

Jag har dängt iväg några mail till folk jag försummat mailledes. Jag gillar den känslan, jag har gjort mig av med det dåliga samvetet, dessutom kommer jag snart få trevliga svar.

Nu finns det absolut inget kvar att se av League of Gentlemen. Vi har också klämt Spaced. Vi har avverkat mycket i Genren Brittisk Humor: Python, AbFab, Keeping up Appearances, Bottom (inte min favo, men makens), Office, little Britain. Nu känns det så tomt. Livet har mist sin mening. Men det måste finnas mer. Jag dör om jag inte får mer. Någon som sett Black Books? Amanda?

Jag har bokat mina biljetter till USA, fixat med inresetillstånd, bokat ett hotell och varit allmänt käck. Det var billigt att flyga, denna miljöförstöringens yttersta symbol. Snuskigt billigt. Lite sniffelisniff, visst skulle vi kunna åka till N Y hela bunten för en billig slant? Jodå, lite över 14 000 t o r. Billigt, billigt. En vecka i drömstaden, åhh vad jag vill! Lilla killen är lite för liten, men om ett år, då jäklar, då vill jag att vi tar oss iväg. London drar ju oxå, jag säger bara Natural History museum! Där går det loss på sex papp för en vårvecka. Eller någonstans varmt. Jag vill mest av allt ha sol, värme, god mat och lugn och ro. Det ska väl gå att ordna? Det känns som om det är dags att börja spara, för en solvecka om ett år.

Min man vill fotografera folk på tunnelbanan. Han gör det ibland, men som hårt arbetande småbarnsförälder hinns det inte riktigt. Men efter att idén dök upp har jag öppnat mina ögon och ser gång på gång intressanta foto-objekt. Jag gnisslar tänder över att han inte är där och kan ta en bild eller två. Eller att jag hade en egen kamera. Senast i morse såg jag världens sötaste pojke, max tolv år, i tighta jeans, nitbälte, svart jacka med enorma röda blixtlås, runda glasögon, långt svartfärgat hår, blek hy och chapeau claque. Det krävs ett stort mod för att åka till plugget iförd muminpappans hatt.

Jag har lite svårt för helgerna. Det blir bättre när barnen blir större, jag vet. Men den här småbarnsperioden känns så evinnerligt lång ibland.

De enorma hästpillrena gör susen, jag mår så mycket bättre. Idag måste jag få komma ut och röra på mig, trots det vedervärdiga vädret. Ut, ut ut!

Färgat håret hemma någon gång? Jag gör det stup i kvarten. Läser ibland instruktionen och har undrat över följande "får ej användas som ögonbrynsfärg". Vad händer då undrade jag. Smetade på lite mellanbrunt på ögonbrynen i fem minuter, tvättade av och voila! Ögonbrynen hade inte trillat av utan fått samma färg som håret! Se där, jag hade fått en ögonbrynsfärgning på köpet! Tur det, jag skulle aldrig lägga mina ögonbryn i händerna på någon annan än mig själv, hell no, de är ju mitt signum.

Jag har halsfluss. Nu äter jag hästpiller. Snart är jag frisk och på hugget igen.

Lycka är att hitta en låda med mat i frysen. Det är en bragd nog att plocka upp kidsen på dagis. Laga mat är inte att tänka på i det här läget.

Jag tänker mig min CSN-skuld som runt 200 000, och blir glatt överraskad att den bara är 164 000. På några år har jag betalt av en hel del, utan att göra extra inbetalningar. Det är på väg åt rätt håll!

Det är tydligen helt normalt att bli som ett litet barn när man ligger på rehab. Jag ifrågasatte lite försiktigt och fick svar. De flesta blir likadana, sen kammar de ihop sig när de kommer hem. Varför då kalla det rehab, varför inte "förvaring tills vidare"? Skit samma, hon kommer hem på fredag och jag ska inte oroa mig. Jag slapp åka till hennes lägenhet och ta emot sängen också. Min moster ställer upp. Jag satt på stationen och väntade på tåget när mamma ringde. Skönt att få trampa hem igen. Jag har riktig feber och jätteont i halsen, det är bergis halsfluss.

Lilla mamsen ska äntligen få komma hem efter operationen. Hon har legat på RK för rehab, men har mest gnällt så de har inte tvingat henne att knappt stå upp. Frukost, lunch, middag på sängen. Jag bli så sur. Vafan är poängen med att ligga på rehabilitering om det slutar med att de skickar hem en i exakt samma skick som man var i när man kom? Jag skiter i om hon har ont, ställ dig upp tanten och börja jobba vill jag skrika till henne. Med kroppen alltså, inte på det jobbet hon har någonstan i stadens södra förorter. Nåväl, imöra ska jag ta min febriga kropp och möta upp de som kommer med hennes säng, den helautomatisk variant som landstinget lånar ut. På fredag är hon hemma. Hur ska det gå då? Hemtjänst? Tidigast på måndag. Jag får fylla på i kylen också. Jag känner mig grymt orolig. Kunde de inte behållt henne på RK tills hon kunde gå och ta hand om sig själv någorlunda? Min moster kommer hjälpa till förstås, men jag är ändå sur på den såkallade rehabiliteringen. Skönt att få morra av sig lite!

Jag är sjuk, har ont i halsen, huvudet och hela kroppen. Jag blir lika förvånad varje gång. Jag ser mig själv som en frisk människa, men är antagligen inte sjukare eller friskare än någon annan. Friskare än min man iofs, för han är alltid sjuk. Jag är tacksam för att jag får vara ensam hemma med min sjuka kropp, det är jättejobbigt att vara sjuk och ha två ungar hemma. Min yngste son är aldrig däckad, han springer runt, klättrar på allt och sover middag max 60 minuter även när han har 39.5. Maten är lagad (av mannen i gårkväll, ovetandes om min förestående däckning) och jag ska hämta kidsen vid 16. Till dess, ett bad och dr Phil. I love junk!

Jag har en fantastisk man, alla andra bleknar i jämförelse. Så är det bara. Han är snygg, rolig och smart, och ibland säger han saker som gör honom ännu ett strå vassare än han var sekunden innan. Min mans bästa vän hade pratat om en gemensam vän och hur han upplevt förlossningen av sitt barn. Vännen sa: "Stefan sa att det värsta var att se sin fru ha så ont utan att kunna göra något, nu är jag själv orolig över hur det kommer bli när jag och Ulrika får barn, jag kommer inte stå ut med att se henne plågas så fruktansvärt". Ja ni vet, hela klysh-konkarongen. Min man svarar, "Jag fattar inte det där snacket alls om att det är så jobbigt att se sin fru lida, jag hade ju för fan ett jobb att göra när mina barn föddes, jag hade inte tid att stå brevid och känna efter". Vad tror ni en födande kvinna vill ha vid sin sida? En blek typ som tror att han ska svimma? Eller en snubbe som känner sig förberedd, som är lyhörd och som masserar, stöttar, matar med dricka och hejar på när det behövs?

Jag är uppe tidigt med min glada kvittrande tvååring. Han är nyfiken och vill vara med överallt, vi har en fin stund tillsammans. Han vaknade av att hans pappa gått upp och gick gnällande upp han med. Eftersom pappa bara skulle på toa och ville gå och lägga sig en liten stund till följde jag med lilla killen upp. Min lilla kille blev mycket arg, stängde dörren i ansiktet på mig och pep, nej nej nej. Jag gjorde välling och hittade honom inne på toaletten, i pappas knä. Då ville han komma med mig, sitta knä och titta lite på tv. Pappa smög tillbaks till sovrummet. När resten av familjen vaknar en halvtimma senare är jag så gott som i ordning. Den snart sexårige sonen ligger kvar i vår säng och vill inte gå upp. Lillebror lägger sig bakom honom i den varma sängen och klappar honom på håret. Jag älskar de här barnen så mycket att det inte finns ord. De är mitt livs absolut största gåva. Jag säger till dem att jag älskar dem varje dag. Ändå kan jag inte låta bli att undra om de verkligen känner sig så förbehållslöst älskade som de är? Jag är säker på att mina föräldrar älskade mig, trots det kände jag mig inte älskad. Jag kände aldrig en stor ömhet och att deras hjärtan svämmade över av kärlek. Min barndom är ju i mycket präglat av att mina föräldrar drack och betedde sig som stora barn, men kärleken måste ju ha funnits där ändå? Är det en allmän upplevelse, det där att man inte känner sig förbehållslöst älskad även om man kommer från en stabil familj med mycket kärlek. Jag hoppas inte det. Jag hoppas att våra barn verkligen kommer bära med sig den kärlek vi ger. Att de kommer kunna känna tillit till att vi aldrig kommer överge dem och att det hem de har idag är en trygg och säker plats. Det känns också fint att verkligen känna att jag har blivit såpass hel att jag kan ge det jag känner ge mer än jag själv fick.

Min yngste som vaknar 6:00 fem eller sex dagar i veckan. En eller möjligtvis två dagar i veckan sover han till sju eller kvart över. Varför inträffar aldrig de sena dagarna på en lördag eller söndag? Jag har accepterat att han aldrig sover på helgen, vi turas om att masa oss upp, men de där udda "sovmorgnarna" som infaller med en regelbunden oregelbundenhet förbryllar mig.

Har under veckan löst flera problem i min forskning. Det är fördelen med att hålla på med laborativt arbete. Allt är möjligt att mäta och inte diffust och subjektivt som jag upplever att forskning inom många "mjuka" ämnen är. Det här är förstås på gott och ont. Vissa dagar är jag i alla fall stoltare än andra över min arbetsinsats. I fredags skickade jag min veckorapport till chefen och visst klappade han mig medhårs när svaret kom idag. Med trippla utropsteckan, ovanligt för att vara min minst sagt stele chef.

Fem minuter efter att jag skrivit förra inlägget rann hela skiten av mig som om jag vore en gås. Varför skulle jag ödsla min värdefulla energi på Telenor, de vet ju inte ens om att jag är arg. Hämnas, på vad då? Ett stort bolag? As if they cares? Och pengar är ju faktiskt bara...pengar. Det är en bugg i systemet. Jag har fått något jag inte beställt. Det gick inte att avbeställa per telefon. Nähä. Det gick att avbeställa på nätet. Jag gjorde det, slutade vara upprörd och satte mig och lekte med lego tillsammans med mina barn. Jag vill ha mer sånt i mitt liv. Vara mer som en gås. Inte intellektuellt då, men känslomässigt. Inte ta åt mig så mycket, inte leva på så häftiga sinnsstormar. Lite mindre drama.

Jag började få väldigt höga räkningar på mobilen. Surprise! Telenor har lagt till en TV-i-mobilen-tjänst. Helt av sig själva. Och de har inte gjort något fel. Tycker de. Så jag får inga pengar tillbaks. Jag kunde inte ens säga upp tjänsten över telefon för att jag inte är min man (han står på abonnemanget). Men vad kul, älskling nu får du stå i kö i 25 minuter och försöka få dem att skicka en ny faktura. För OK, skit i att jag betalt i flera månader för något jag inte beställt själv, men jag vill inte betala för något jag ska säga upp. I september blir det inget förnyat abonnemang, hämnden ska avnjutas kall säger de, i det här fallet är den nog både kall och härsken...

När shoppingångesten ansätter mig för hårt kan jag alltid köpa saker på chefens konto.
Det känns ju lite flott att shoppa loss för två och ett halvt på en och samma gång. Synd bara att det inte är snygga trasor till miiig utan små burkar med kemikalier. Nu ska jag gå och låna prefektens eurocard och handla mer, ho ho!

Vi käkar inte så mycket kött, men gör bland annat gryta då och då. Den här gången kom mannen hem med KRAV-märkt högrev till ragun. Varför har vi inte köpt det förut? Det var mörkrött och fint, med mycket fett insprängt i, inga senor, inga äckliga ådror, bara kött och fett. Det betedde sig helt annorlunda när man stekte det. Istället för att släppa ifrån sig enorma mängder vätska som köttbitarna ligger och kokar i blev det stekyta ganska snabbt, och inget äckligt bubblande köttsaft i stekpannan alls. Vad säger det om köttet jag köper i vanliga fall? Någonting är ju knas. Imorgon ska grytan ätas, måtte köttet smaka kalas.

Jag har visst inte fattat det, men jag ska åka till USA i mars. På konferens förvisso. I Salt Lake city, det lät inte så hett va? Men innan åker jag till San Francisco i några dagar. Nu har jag köpt en Lonely Planet guide och sitter och suktar. Har inte börjat läsa, mest bläddrat och tittat på kartan. Vill dra ut på njutningen lite. Drömmandet. Vart ska jag bo? Var ska jag äta frukost? Vad ska jag shoppa? Vad ska jag se. Ska jag verkligen åka till Alcatraz, är ju helt allergisk mot sånt? Samma med golden gate bron. "Måsten" brukar ju kännsa så platta. Vi får se. Ett riktigt bra konstmuseum. Det var ju en känd boklåda jag ville till, vad hette den nu igen?

Mamma har numera en ny höftled. Operationen gick bra, hon mår bra, ser med spänning fram emot att se hur hon återhämtar sig.

Älskade Grace Jones, numera 60 bast spelar på Cirkus 28/3. Det vore något det!
Jag såg henne för nära 20 år sedan, det var världens grej.
Det vill jag göra om! Kommer iofs hem från USA dagen innan och sonen fyller år dagen efter,
men lite jet-laggad och med barnvakt borde det kunna gå. Farmor och farfar kanske är in town för att fira sexåringen?
Vi ska nog så ett frö där...Jag fyller ju år själv ett par dar senare, menar, biljetterna går ju loss på 600 spänn.

Det är lårbenshalsen som är av på lilla mamsen. Eller var, hon röntgades i lördags, och ska operras idag, tre dagar senare, dessutom är det trettondagen, svensk vård är fantastisk! Väl använda skattepengar!

Bland dödsannonserna fanns en som egentligen chockade mig föga men ändå gjorde mig ledsen. Min fd styvmors enda barn har dött. Förmodligen i AIDS men kanske av en överdos. Vi var inte uppvuxna som syskon, när våra föräldrar blev ihop var jag tolv och han arton, levde sitt liv på gatorna, fulfjädrad narkoman sedan tidiga tonåren. Jag har inte haft kontakt med styvmonstret på tjugo år, sedan pappas begravning där hon dök upp alldeles borta på lugnande. Eftersom pappa var död hade jag inte längre något skäl att vara trevlig mot henne utan ignorerade henne totalt, det bästa vapnet en trulig sjuttonåring kan komma med. Mamma frågade mig häromdagen om hon lever, det gör hon uppenbarligen, hon stod med i dödsannonsen. Ingen mor ska behöva överleva sina barn, men den här mamman har nog varit grym medveten om att så skulle bli fallet i närmare trettio år. Jag har nog aldrig stött på någon med så stark dödslängtan som hennes son.

Jo jo, semlorna är här!!! Lilla killen utropade förtjust "baka!" när han fick syn på en bild, sen försökte han äta den. Mamma upp i dagen.

Mamma har fått en fraktur i bäckenet igen, fast på andra sidan. Efter skiktröntgen i går ligger hon hemma och väntar på besked om en eventuell operation. Hon har så svårt att be om hjälp, "nejdå, det går, jag får hjälp". Sur och grinig av de smärtstillande också. Jag känner mig lite maktlös, det är svårt att hjälpa med en tvååring på armen. Jag borde åka dit och lämna lite lagad mat i alla fall, så att hon kan värma. Tömma lådorna och så (kattlådorna). Jag vet att hon får hjälp, de som hjälper henne mest just nu är två kompisar till min närmsta bror. Hon har alltid sett efter dem, stöttat och ställt upp och nu får hon tillbaks.

Datorn verkade ha pajat, vi fick tips om att det kunde vara grafikkortet. Gulp. Sen ringde vi Dells support som hjälpte oss fast garantin gick ut för flera år sedan. Kolla om det är skärmen först. Det är det! Jag är glad och lättad för det är mycket enklare att köpa ny skärm än ett nytt grafikkort, eller ännu värre, ny dator. Att vi är väldigt beroende av dator blev vääääldigt tydligt dessutom.

Mint and vintage har rea. Men snålvargen i mig tycker att 30% är för lite...

Hittade en webshop i UK som har de finaste Edun t-shirtarna för blott 17 pund, men de fraktar inte hit. Tänkte fråga mannens gamla moster om jag kunde använda hennes brevlåda men det visade sig att mitt kort måste vara kopplat till adressen. Löjligt. Att be en tant på över 70 om hjälp att beställa, lägga ut, ta emot och skicka vidare känns inte bra.

Jag surfar vidare...