adrenalin

Följde med lilla mamma till sjukan. Jag har ingen större lust att jobba efteråt. Åker till jobbet ändå. Motvilligt. Fastnar framför datorn. Fjärde varianten av cellgifter. Nu intravenöst, tabletterna funkade tyvärr inte. Den här varianten ska hon eventurellt slippa tappa håret av, det är ju en fördel eftersom hårbotten är knögglig av metastaser. Jag tittar på onkologen. Undrar hur det känns, att om och om igen följa sina patienter från levande och livskraftiga, hela vägen in i döden, ibland under flera år. Min mamma har turen att ha en vettig läkare, en som inte mesar och ändå inte är för distanserad. En härlig och ärlig finska (jag älskar finnar, har alltid gjort, kommer alltid att göra) som man gärna hade haft till svärmor, granne eller moster. Hon är definitivt rätt kvinna på rätt plats. Varje gång vi åker dit tror mamma att hon ska få veta att hon ska dö alldeles strax och varje gång åker hon därifrån, lättad och medveten om att det är ett par varv jkvar. Men varven kommer stadigt att minska för varje gång. Det är inte kul men det är sant. I dagsläget tror jag att hon lever ett par, tre år till, kanske upp emot fem om vi har tur. Eller otur, beroende på hur man ser det. För det är en plåga att ha cancern som följeslagere. Den dyker upp på nya ställen hela tiden, och den gör henne så oerhört illa att ibland önskar jag att det vore över snart. Men jag ångrar mig i nästa stund. Jag vill ha henne kvar.