Hjärta



Firade vår tioåriga bröllopsdag igår. Fin middag och barnvakt! Underbart.
Min fina man hade dessutom en presang, ett hjärta i silver, till moi.
"Varför är det ett kryss i?" sa jag dumt. "Ameh åhhhh... Det är ett X!"
Jag fattade fortfarande inte. Skyller på sömnbrist, han fick förklara.
En underbar kärleksförklaring dessutom. Vilken fantastisk människa
jag fått förmånen att dela livet med. Som jag dessutom älskar lika mycket
(om inte mer) fortfarande. Så tacksam.

Min man



Min man är fantastisk. Han har få brister, men de han har gör honom mänsklig. En av dem är att han inte kan äta med vilka bestick som helst. Gaffeln ovan, hemmahörandes på Thelins i Fältan slängde han ifrån sig med avsky. På riktigt. Den låg dåligt i handen. Hård och kantig och för smal där man ska hålla. Här hemma har vi andra fina bestick från WF-vad de nu heter. Min man har sina egna från någon serie som såldes på OBS på sjuttiotalet.

I efterhand

Jag är uppe tidigt med min glada kvittrande tvååring. Han är nyfiken och vill vara med överallt, vi har en fin stund tillsammans. Han vaknade av att hans pappa gått upp och gick gnällande upp han med. Eftersom pappa bara skulle på toa och ville gå och lägga sig en liten stund till följde jag med lilla killen upp. Min lilla kille blev mycket arg, stängde dörren i ansiktet på mig och pep, nej nej nej. Jag gjorde välling och hittade honom inne på toaletten, i pappas knä. Då ville han komma med mig, sitta knä och titta lite på tv. Pappa smög tillbaks till sovrummet. När resten av familjen vaknar en halvtimma senare är jag så gott som i ordning. Den snart sexårige sonen ligger kvar i vår säng och vill inte gå upp. Lillebror lägger sig bakom honom i den varma sängen och klappar honom på håret. Jag älskar de här barnen så mycket att det inte finns ord. De är mitt livs absolut största gåva. Jag säger till dem att jag älskar dem varje dag. Ändå kan jag inte låta bli att undra om de verkligen känner sig så förbehållslöst älskade som de är? Jag är säker på att mina föräldrar älskade mig, trots det kände jag mig inte älskad. Jag kände aldrig en stor ömhet och att deras hjärtan svämmade över av kärlek. Min barndom är ju i mycket präglat av att mina föräldrar drack och betedde sig som stora barn, men kärleken måste ju ha funnits där ändå? Är det en allmän upplevelse, det där att man inte känner sig förbehållslöst älskad även om man kommer från en stabil familj med mycket kärlek. Jag hoppas inte det. Jag hoppas att våra barn verkligen kommer bära med sig den kärlek vi ger. Att de kommer kunna känna tillit till att vi aldrig kommer överge dem och att det hem de har idag är en trygg och säker plats. Det känns också fint att verkligen känna att jag har blivit såpass hel att jag kan ge det jag känner ge mer än jag själv fick.

Precis vad vi behövde!



Vilken underbar dag! Vi käkade frukost på stan, gick på Moderna i flera timmar, fikade och hade det bara så fint som vi hoppats på. På eftermiddagen undrade jag vem som släppt sig, men insåg att det var påsen med ost jag släpade på. Påsen innehöll gobiten ovan (Saint Maure de Touraine) och några andra fina ostar från
Androuet på Nybrogatan. Androuet rekomenderas starkt, trevlig personal, suveräna ostar. Vi lyckades till och med hitta de sista julklapparna till barnen utan att det kändes som en tråkig plikt. Aftonen avslutades med nattade barn, film, ost och baklava. Minst två såna här dagar per år, gärna fyra, det är mitt mål i småbarnsträsket. Man blir bra föräldrar av att stärka sin kärlek.

Man gör det bästa man kan

Våra planer på en hotellnatt grusades av att lilla killen blivit så omöjlig att natta. Det tar över en timma och förutom skrikandet så springer han ut ur sovrummet hela tiden och min sjuka mamma klarar inte av en så pers själv. Jag lirkade lite med henne, men hon fick panik bara vid tanken. Lite deppigt var det, vårt förhållande har varit i skriande behov av egentid. Men det är bara att vänta ett tag, det blir ju bättre, förmodligen kommer nattningarna på köl igen snarare än vi tror. Och så kom vi på den brilljanta idén att ta ledigt mitt i veckan. Åtta timmar tillsammans är inte fy skam! Det gjorde vi i våras och det var oerhört lyckat, så vi kör en repris idag. Nu väntar frukost på stan och ett museibesök.

Falsk marknadsföring?

Varför blir det alltid på samma sätt? Två glada pigga fräscha människor på ens jobb blir plötsligt intresserade av varann. Kul. Sen blir de ihop, ooh så roligt alla gläds åt de unga tu. Men sen händer något. De två glada trevliga typerna slutar gradvis vara glada och trevliga. Mer och mer sammanbitna vankar de i korridorerna. Bittra? Lurade? Olyckliga? Ingen vet, men jag har sett det hända ett tjugotal gånger på diverse arbetsplatser. De fortsätter alltid att vara ihop, men man undrar. Känner de sig lurade på något sätt? Att den där glada typen de blev kära i inte var så glad som det verkade. För allvarligt. Ska man inte vara glad och lycklig när man äntligen träffat någon att älska? Eller vågar de äntligen vara sig själva och är nöjda med det? Eller ska man helt enkelt inte jobba ihop med sin respektive? Det blir kanske för mycket av det goda?

Ooops

En av mina jobbarkomisar ska värpa typ när som helst. Det är första gången och dag kläckte jag ur mig hur ont det gör att amma. Denna milda människa hade fått nog av alla realistiska beskrivningar av föräldraskapets våndor att hon sa ifrån. Det var bra men jag kände mig som ett pucko. Som tur var fick vi sällskap på tunnelbanan sen och jag fick chans att be om ursäkt. Jag kände att föräldraskapet bara var inlindat i en rosa bubbla och önskade att något talat med mig och depression, ensamhet, smärtsam amning och kaskadspyende ungar. Men jag hade inte behövt pådyvla denna erfarenhet på någon som inte bett om det. Hon i sin tur önskade att någon talade om att det är underbart att ha barn för just nu ser hon inte riktigt fram emot det. Men när man är kär brukar man inte berätta det om och om igen (om man inte är sjutton dvs). Ingen vill lyssna till slut (har ni hört en förälskad sjuttonåring? Kräkvarning). Och man känner sig som en lallande idiot. Men man är kär i sina barn. Inte bara när de är nyfödda utan hela tiden. Att ha barn är att få massor av krav ställda på sig och sina gränser konstant prövade och det man får igen är kärlek, kärlek, kärlek. Det är underbart. Och lite svårt att förklara. Det är tråkigt när kärleken döljs av ett berg med gnäll. Men den finns där och den är större än precis allt annat.

Pannkakor

Hur många får pannkakor och nybryggt kaffe till frukost? Det fick jag igår av min fina man. Dessutom föreslog han att vi fixar barnvakt och sover på hotell för att få tid för oss själva. Underbara människa! Finns det någon som har tips på ett bra hotell med riktigt bra frukost. Jag skiter i romantikpaket, bra frukost är viktigare!

Nåt romantiskt

Jag tror min man och jag är i jävelbehov av vuxentid. Det ideala vore att lämna bort kidsen och ta in på hotell, med tillhörande spa-anläggning och vita hårdmanglade lakan, fluffiga handdukar och ett massagebadkar. Titta varann djupt i ögonen och hålla handen på promenad. Kärleken finns, men det märks att vi sällan gör något roligt ihop. Det är ett visst antal jobbkvällar inbokade på vardagarna, på helgen pusslar vi med sömn, storhandling, tvätt, kalas och annat som ska hinnas med. Sen tittar vi på film i soffan och somnar alltid innan midnatt. Jag har ett socialt liv numera, det är inte stort men det finns till skillnad mot förr när jag var oerhört ensam. Med småbarn blir det tyvärr lätt så att man gör saker själv med sina vänner och så stannar den andre hemma med barnen. I våras lät vi ju barnen vara på dagis och tog ut en semesterdag bägge två. Det börjar bli dags för det igen. Typ imorgon. Gärna med tillhörande middag på kvällen (mooormooor, kom hit).
Nu ska jag tjata om det lite grann. Inatt drömde jag nämligen att vi skilde oss och det är det sista jag vill. Även om drömmar sällan handlar om något annat än en själv så vaknade jag imorse med en känsla av att vi håller på att gå ner i ett grått träsk. Jag älskar verkligen min man, han är min drömman och stora kärlek. Inte ska vi slösa bort så stor kärlek på en grå vardagssörja?

Kärlek



Min äldste son är fem år och har en flickvän.
En Linnéa på dagis som han är kär i och brukar pussa på.
Det är så fint att han som är så liten kan känna så stora känslor.

den minen

Letar efter min yngste son, var är busungen? Från lekrummet hörs ett glatt "Hääää", jag tittar in och han ler stort mot mig, med uppsynen hos en som vet att han är älskad.

11 år

Vi firar vår elvaårsdag idag, jag och min man. Idag för elva år sedan tog han mod till sig och bjöd ut mig på en andra dejt. Den andra dejten blev ingen dejt, jag skulle på födelsedagsmiddag först och när jag väl kom hem och kunde ringa honom (det här var före mobilernas tid gott folk) så hade han redan stuckit ut. Tack och lov hade han aptrist ute och gick hem igen, hittade ett meddelande från mig på svararen (fejkat nonchalant) och ringde upp. Jag susade över till honom i den varma augustinatten och vi drack drinkar på Absolut Black Currant, lyssnade på Nick Cave och hånglade!
Idag är vi elva år äldre, det blir inga groggar men väl barnvakt och en middag ute på stan. Och vem vet, kanske både Nick Cave ("come sail your ships around me")och hångel?
Jag är så tacksam över det här förhållandet, min man är en underbar människa och jag älskar honom så mycket. Det är stort att få älska och bli älskad tillbaks. Jag är tacksam för att vi alltid stöttat varann och att vi inte stuckit ens när det varit svårt och tungt. Man växer ju hela tiden som människa och vi är ju inte riktigt de vi var för mer än ett årtionde sedan. Tur som en tokig att vi fortfarande gillar varann. Vi har mycket gemensamt och har inte vuxit ifrån varann. Dessutom har vi ju två fantastiska illbattingar. Jag har inget recept på lycklig kärlek, kärlek och förhållanden är en jävla massa arbete, men i vårt fall har det varit värt det.

Puss på dig min älskling och grattis på vår dag!!!

Lush

Har inhandlat väldoftande badbomer på Lush, bara den äldste sonen lyckas somna så blir det romantic bath för mig och min älskling. Lite champagne hade varit najs...

På pricken.

Min man fyller år på tisdag. 38 år. Det är svårt att köpa presenter till en man som fyller 38, tjänar ganska bra och köper allt han vill ha. Jag gnuggar mina geniknölar i många veckor för att hitta en bra present. Till slut har jag kommit på två riktigt bra och känner mig nöjd med mig själv. Ända tills igår kväll, när han säger, "Jag måste köpa Snuff av Chuck Palahiuk". "Du kan väl vänta tills på tisdag", säger jag. I ett ögonblick av panik har jag avslöjat den lilla presenten. Lite deppigt, men OK. Idag, idag, fyra dagar innan födelsedag, visar han en bild på present nummer två och kläcker "Det kanske är dags för en ny Harringtonjacka". "Eller så kan du ju vänta tills på tisdag" säger jag panikslaget och se där, där avslöjade jag present nummer två. Jag har åtminstone lyckats köpa två saker han verkligen vill ha, det var bra. Synd bara att det inte blir någon överraskning.

Rastlös

Jag är så rastlös att det kryper i kroppen. Vi åkte hem redan nio i morse för att slippa trafiken. Nu är jag så uttråkad så utrråkad. Vad jag verkligen velat göra? Ligga i sägen och läsa halva dagen. Ta ett bad. Gå ut och äta något gott. Eller åtminstone gått på en utställning. Ett och ett halvt är den åldern då man inte hinner något annat än att jaga efter. Ligga och läsa en stund funkar inte. Inte gå på utställning heller. Om man inte vill se lillfis kuta runt som en galning förstås. Men ett och ett halvt är också helt underbart, runda kinder och en liten knubbig kropp som man får pussa hur mycket man vill. Och pussar! Dreggliga smällkysar rakt på munnen. Lockig, svettig nacke och världens godaste lukt.

Min mamma kommer en gång i veckan. Hon tittar vecka efter vecka på medan jag hetsar för att laga mat med en skrikande unge kring benen. Hon brukar försöka underhålla honom, lyfta ner från bord och sånt. Jag säger att jag vill att hon kommer en kväll och sitter hos dem så att min man och jag kan gå ut och äta utan kaos en enda jäkla gemensam måltid. Ska jag ta dem en natt säger hon, eller en helg? Jag har hört att det finns mormödrar som gör det. Hon säger det med längtan i rösten. Inte lillkillen som fortfarand sover i armhålan och dricker välling på natten. Det klarar jag inte. Vi börjar med storkillen. Nästa vecka ska han förmodligen sova över själv hos lilla mormor. Min man tittar glatt på mig, då kan vi hångla redan klockan sju och inte behöva vänta till nio! Bara en sån sak!

no more ångest

Vem kan ha födelsedagsångest när man blir firad med sång och världens godaste pannkakstårta. Fyraåringen har kämpat med att skriva MAMMA i ett egenhändigt ritat kort och jag fick jättefina presenter. Min älskade man lägger verkligen på minnet sånt jag säger och så får jag helt underbara saker. Bebisen firar med att rulla från rygg till mage och tillbaks, solen skiner och jag ska iväg på en ansiktsbehandling, sen hämtar vi mat från Ho´s. Det är OK att bli 36.

Presenten jag fick från stora killen var en liten prydnadsflodhäst från medelhavsmuseet, min man var helt aningslös men för mig var den lilla blå flodhästen laddad med symbolik och gav mig en stark känsla av att få tillbaks något från min barndom. Vi hade en stor flodhäst i gips som är en kopia av just en egyptisk flodhäst som finns på
Glyptoteket i Köpenhamn. Sonen valde den för att den var fin försås men min man gillade symboliken: "Toeris, flodhästgudinnan symboliserade i det gamla egypten godhet och fruktbarhet men också kaos." Jag tycker verkligen om alla tre anledningarna till att älska den lilla flodhästen!

Just nu känns det som om den här dagen som innan fyllt mig med ångest istället fyller mig med djup tacksamhet över att mitt liv har blivit så otroligt fint och att jag är omgiven av en så underbar och kärleksfull familj!

gattegrering

Min man har idag tatuerat mitt namn på bröstet. Det är brölloppspresenten jag svamlade om i december! Så jävla romantiskt att jag dööör!!!

Världens finaste

Vi handlade svindyra glaspärlor på pärlshoppen idag (en bragd med en 3.5 åring). Det ska bli julklappar till mormor och farmor. Fast mitt mest drivande motiv var att jag skulle handla pärlor till ett halsband som jag själv ska ha. Vilken mamma vill inte ha ett tjusigt pärlhalsband designat av sin egen lilla unge? Och tyvärr, plastpärlor i all ära, men inte är det speciellt snyggt. Nu är mitt väldigt tjusiga halsband klart, lägger ut bild sen.

Lalala

I morse när jag gick upp så hade jag en rad från en låt i huvet. Det är Magnus Carlsson som sjunger "Kom håll om mig, älska mig med fel och brister.". Just precis så känner jag mig, älskad med fel och brister. Det är skönt.

svartsjuka

Jag har varit svartsjuk från och till genom åren. En kille var jag så hysteriskt orolig för att bli bedragen av att jag var svartsjuk på allt i hans liv, jag gick igenom gamla anteckningsböcker (från innan vi var ihop), slängde ut hans porrtidningar, brände bilder på gamla flickvänner, ringde upp senast slagna nummer på telefonen, osv osv osv. Det är länge sedan vi gjorde slut, men efteråt var jag fylld med skam och obehag över hur jag betett mig att jag lovade mig själv att aldrig låta det gå så långt igen.

När jag träffade min man var jag lite sotis i början, mest på  hans ex och någon fd jobbarkompis som han verkade ha varit lite småförtjust i. Det gick dock över när jag kände mig tryggare i relationen och det är sällan jag känner svartsjukans stygn i mitt hjärta. Tills nu. När jag är gravid och ynklig så har jag drabbats av enorm svartsjuka.

När jag gick upp i morse läste jag hans blogg och hittade där i kommentarspåret en halv inbjudan till en fest där det skulle dyka upp en massa tjejer han jobbat med i ett projekt nyligen. Grrr. Den kloka delen av mig själv säger åt mig att jag inte behöver bry mig, att han är världen mest pålitliga och att vi måste ge varandra utrymme även för att få kommentarer på varandras bloggar. Alltså att vi inte ska behöva censurera oss själva. Själv censurerar jag mig ständigt men det är ingen som bett om så jag får skylla mig själv. Hursom haver, när min man vaknar efter en välförtjänt sovmorgon är jag ändå så svartsjuk, ledsen och arg att jag skäller ut honom för världens bagatell. Fast det kunde jag erkänna efter lite trugande från min man.

Han förstår inte alls varför jag är svartsjuk. Allt är ju fint och bra. Men jag känner mig som ni säkert vet ganska ensam. Det blir inte bättre av att min man ständigt jobbar livet ur sig på nya intressanta projekt, där han samarbetar med nya fantastiska människor hela tiden. Själv skulle jag behöva jobba mer men jag orkar inte, jag står på samma laboratorium med samma gamla människor som för ett år sedan, två år sedan, tre år sedan, fyra år sedan, och jag kommer stå där i minst två år till. Jag har inga spännande projekt, inga intressanta samarbetspartners, bara en massa jobb som inte känns som om det leder någon vart. Jag känner mig gulblek, gråhårig, kutryggig och bara så jävla trist. Jag försöker shoppa någon slags glädje in i mitt liv men känner mig bara allt tommare. Jag har ingen ork till någonting, det enda jag pratar om med någon slags entusiasm är vad lillplutten gjort eller sagt. Ingen fattar vad jag gör på mitt arbete, jag känner inte att det är någon poäng att bertätta om något roligt jag läst eller hört (gjort existerar inte). Vi gör aldrig något själva mer än att sitta i soffan och glo på film/tv, det blir inte heller så ofta för att det alltid kommer arbete emellan.

Det kanske inte ä'r så konstigt att jag blir fylld av svartsjuka, men jag vet inte hur jag ska kunna fylla mitt liv med mening och spännande aktiviteter som kompensation för ett trist yrkesliv/dåligt självförtroende.

Tidigare inlägg