Investering
I flera år har jag stört mig på dessa pissiga sport-bhar. Visst håller de fast tuttarna men de blir ju så vidrigt blöta. När jag tränat klart blir jag helt nedkyld av att ha ett plagg som sitter som en blöt kall disktrasa runt bröstkorgen. Det här är min vinterinvestering. Den blir förvisso blöt, men den kyler inte lika mycket som en klassisk sportbh. Och det bästa av allt är att den inte stinker svett. Merino är så sjukt bra på det viset, det behöver inte tvättas hela tiden. Och det utvinns inte ur råolja som övriga funktionsmaterial. Den här gången fick visheten bedra snålheten.
Och absolut bästa strumporna, alla kategorier, är av morinoull. Aldrig skoskav, aldrig blöt och kall, aldrig illalluktande.
Höst
Ganska skönt med höst. Speciellt när det inte är svinkallt och regnar. På morgonkvisten hör jag min snart femårige son jubla över alla löv. Det var länge sen några löv fick mig själv att känna så. Men jag jublar i hjärtat när jag hör hans glada kvitter.
Efter att krisat från och till i flera år ...
Efter att krisat från och till i flera år tycker jag nog att jag tog mig genom själva 40-årsdagen ganska bra. De första 5,5 månaderna som 40-taggare har avlöpt utan större vånda. Tills i torsdags. Då damp kallelsen till mammografin ner i brevlådan och innan man hinner säga mosad tutte blev jag återigen dödlig. Fyfan.
Dramatisk himmel över hufvudstaden
Dramatisk himmel över hufvudstaden
Tjejmilen...check!
Tjejmilen...check!
Liten och stor på samma gång
Mitt hjärta ömmar så för min yngsta son. Han var liten när han föddes och han har varit liten till växten sedan dess. Liten och smal. Och sen med att börja prata. Och så frustrerad. Han har varit så arg, arg, arg hela vägen fram tills i våras. Alltid arg, alltid bråkig, skrikig, jobbig. Inte så konstigt när inte en jävel förstår en. Inte en jävel bryr sig om hur man själv vill ha det. Och det enda som funkar är att skrika och slåss. Vi fastnade i en ond cirkel där han skrek för att få sin vilja igenom och vi gav efter för det finns en gräns för hur mycket skrik man orkar med. Men i våras kom ljusningen. Han började kunna göra sig förstådd. Han pratar fortfarande inte rent trots att han snart är fem, men vi förstår honom och vi börjar allihopa att kliva ur den onda cirkeln. Han skriker lite mindre och vi lyssnar lite mer. Det blir bättre. Pust.