adrenalin

Jag har sålt lite grejer på tradera. Fint. Satte fel storlek i ett par av barnbyxorna. Surt. Skulle man tycka. Men jag känner för att bryta ihop fullkomligen. Erbjuder mig att köpa tillbaks dem direkt, vilket jag tycker jag bör eftersom det är jag som gjort fel. Men sen då, räcker det inte så? Varför känner jag mig som jordens sämsta? Ska man ha så här kasst självförtroende. O m g vad osexigt.

Det blir inte så mycket skrivet, jag pluggar till en tenta, pendlar massa timmar om dagen och försöker hinna med allt. Bloggen kommer sist. Vi har haft ett par helvetesnätter med lillkillen som får tänder, men det är som med allt annat, det blir väl bättre förr eller senare. Annars är faktiskt allt ganska bra. Jag jobbar med min ilska och lyckas klämma in en avslappningsövning varje dag. Eller snarare kväll, när jag ska sova. Jag vet fortfarande inte om jag ska hoppa av forskarutbildningen eller inte. Det känns OK, just nu är jag där jag är, går en rolig kurs och försöker må så bra som möjligt.

Hur kommer det sig att mycket små människor vill gå upp tidigt? Trots att de vaknat 7-8 gånger på en natt, gråtit, skrikit, blivit burna, fått alvedon och blivit klappade i rumpan? Trots att det borde fattas massor med sömn för dem så vill de ändå gå upp kl 6:20 som vanligt. Svaret är enkelt. De kan sova middag lite längre. I timmar ligger de och snarkar och laddar för en ny helvetesnatt medan deras mammor sitter och halvsover på sina jobb.

Storkillen hoppar runt som en liten studsboll, plötsligt flyger det ur munnen på honom "fucksake". "Va sa du?" "Fucksake! Pappa säger det åt andra bilar." Det spelar visst ingen roll att man svär på utrikiska, de fattar att det är fel ändå de små liven. Hur svära? Järnspikar! Järnpiller? Järnvägar? Dra mig baklänges? Helsifyr?

Lillkillen håller på att få nya tänder. Det vrålas något ofantligt nattetid. Dagtid med rapporterar den trötte fadern. Alvedon + Bonjela hjälper lite grann, tyvärr blir han snorig så att det forsar ur nosen precis som bror sin. Nu håller vi tummarna för att de snart kommer ut och nätterna blir lite tystare.

Att blogga har (temporärt?) mist sin charm nu när jag hittat facebook

På min arbetsplats råder total anarki, folk jobbar helt vansinnigt, man tänker inte på säkerhet och håller inte rent efter sig. Jag får spader. Avsikten var (och är) att jag ska sköta mig själv och skita i andra. Men det blir svårt i praktiken när varje moment fördröjs av att man måste ta hand om skit efter andra. Om jag inte gör rent efter anonyma slashasar så förstör jag min egna prover med deras skit. När det inte finns olika saker som är nödvändiga för mitt arbete för att någon tagit det sista måste jag hämta eller köpa nytt. Allt, allt, allt tar en jävla evighet att genomföra för att folk missköter rutinerna så fullkomligt. Det är tusen gånger värre än när jag slutade. Just nu har jag bara lust att grina för att det är så skitigt och äckligt här. Det bullrar enormt och det är ett jävla spring. För doktorander finns det inga säkerhetsrutiner över huvud taget. När det kommer en inspektör blir vi förvarnade och uppmuntrade att städa i ordning. När personalen som skött viss service åt oss slutar anställer man inte nytt folk. I teorin ska doktoranderna själva ta hand om de sakerna. Men vi är så jävla hårt pressade att vi inte hinner, alltså skiter vi i det och säkerheten sjunker drastiskt när det står saker som kan brinna över allt.

Den yrkesmässiga proppen, önskar att den löste sig. Det känns som om den faktiskt är på gång att göra det. Men ha ha ha, kom till jobbet idag och upptäckte att det polerades golv i korridoren. Kom inte in till min arbetsplats. Utelåst. Suck. Med mig hade jag en stor kartong jag hämtat ur frysen fyra trappor ner med jobbgrejer. En stor stinkande kartong, lite sladdrig så där, inga handtag. Jag har varit utelåst från min arbetsplats i två dagar, tisdag och torsdag (det finns ingen effektivitet i hur de polerar, tex en halv korridor i taget vore vettigt så att vi kom åt labben som ligger i fil). Utelåst doktorand med stort behov av att labba, tretton månader kvar, jag har inte råd att mista två jävla labbdagar. Nu sitter jag på en assistentexpedition och ska maila min chef samt göra ett par avslappningsövningar, lagom till lunch får jag komma in igen. Jo jag kan plugga, men just den här dagen hade jag mentalt vikt åt att labba. Jag har fisksoppa i väskan. Kommer inte åt kylen heller. Bluäck.

Jordan ska visst intimoperera sig och bli tight som en nunna. Jo jo, vi andra som inte gillar skalpeller får hålla till godo med knipövningar och möjligen knipkulor.

Försöker plugga till kursen som är jätteintressant, men jag lyckas aldrig klämma in något läsande. Tar upp boken, läser en sida, sen dyker alla måsten upp igen. Idag har jag handlat för hemleverans hos prisextra, jag var lite negativ eftersom det inte är direkt billigt, men det är förmodligen värt det. Håller tummarna för att det mesta finns nu och att vi inte får en massa andra saker. Ett måste bort i alla fall. Tänk om man hade kosing, då skulle jag lämna bort tvätten också.

Eller ja, ingen ingående rapport alltså. Det var jättekul. Jag har ätit god mat, pratat med trevliga männisokor och skrattat. Jag tror födelsedagsbarnet hade det riktigt bra! Jag åkte tidigt (i mina ögon) och var hemma ett. Lite svårt att somna och lite ont i huvudet. Somande två, vaknade tio. Nu är jag seg. Tål ingenting nu för tiden. Sugen på godis. Chips. Mmmmm.

Det här har jag snott från Sonja:

http://www.blocket.se/vi/12972478.htm?ca=11_s

Kolla in sista bilden, vad har det med bilen att göra?
Vad är det?
Den är väl uppstoppad?

Man ska inte vara trött om man ska gå på fest. Jag gick upp sju. Inte så bra. Nu har jag och lillkorven sovit en halvtimma och det känns inte lika hemskt längre. Jag tror att jag kommit på vad jag ska ha på mig. Det torkar nu. Blir det inte torrt får jag köra lite med strykjärnet. Skorna som jag panikköpte igår kan jag lämna tillbaks. Skönt. De var obekväma. Och ganska fula. Nu måste jag undersöka om det sitter barnmat på min kofta. Man måste ha kofta i väskan om man ska gå på fest. Gud vet vad det väntar för temeratur. Birkenstock har man också i väskan. Så man slipper halta hem. Insåg just att jag ska gå på fest där jag inte känner någon. Gulp.

Jag ska på partaj imorgon och gissa vad....JAG HAR INGET ATT HA PÅ MIG!!!!!!!!!!!

I onsdags var det tio år sedan min man och jag blev ihop! Fast just i onsdags var jag på kurs och kom hem klockan elva. Inte så mycket firande m a o. Vi firade idag istället, lite lagom anti tog vi med barnen på en kinakrog. Maten var över våra förväntningar och ungarna skötte sig fint så det var toppen. Men den där pavan med skumpa som legat i kylen sen i december (skulle drickas när lillkorven föddes, sedan på nyår) förblir oöppnad. Min käre man har fortfarande yrsel och då är det inte så kul att dricka. Det är i alla fall de tio bästa åren av mitt liv, helt klart. Det är väl det som är grejen, jag är gift med min drömkille. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag kan inte tänka mig en bättre eller hetare karl. Min min min.

Var med min man hos öronspecialisten häromdagen, det går liksom inte att bli petad i örat med en åttamånaders bebis på armen. Och petad i örat var bara förnamnet. Vilka ruggiga instrument gubben stack in i örat. Snacka om inspiration till en skräckfilm om en läskig läkare med tortyr som hobby, "the ear-specialist". Eller det har visst gjorts något i den stilen. Om en sadistisk tandläkare. "The Dentist" heter den ju. Men jag lovar, "The ear-specialist" skulle vara snäppet värre. Huga.

Jag undrar ibland om idéerna om att min chef mobbar/fryser ut mig sitter i min hjärna (offerkoftan på), men igår frågade en av doktoranderna i Uppsala mig om jag inte längre var hans doktorand. Anledningen var att han och min närmsta kollega hade fått mail från chefen med ca 20 referenser till ett stort projekt som jag också ska delta i efter nyår typ. Jag fick inget mail. Nejdå, jag är inte utfrusen alls. Detta efter att jag i måndags sagt att jag är i stort behöv av stöd just nu. Vill du ha stöd sa du? Bäst att vi fryser ut dig lite mer så att du slutar frivilligt. Nejdå jag är inte ett dugg paranoid.

Jag rationaliserar bort det mesta, hinner ingenting. Skriva blogg kommer på sista plats. Dagens schema: Plugga lite, jobba lite, läsa lite artiklar chefen skickat, åka till Uppsala, sitta på föreläsningar, åka hem, natta storkillen, hänga med min man, sova. Däremellan, äta och gå på toaletten. Svettigt.

...på min röv så vill ni väl veta hur det gick på mötet med chefen. Jag jobbar på, vi utvärderar om 6 mån, om det verkar gå så kan han tänka sig att förlänga ett halvår, evt åtta månader. Jag har alltså inte hoppat av än. Jag vet inte om jag är glad eller ej. Återkommer när känslorna behagar dyka upp.

Årets bild enligt min man...

Från skelettgrått till knallblått över en natt! Den orangea dörren är pricken över i´t! Förra året målade vi knutarna och nästa år ska vi ta det sista vita uppe vid taket och sånt som vi inte hunnit. Sen är nästa projekt en invändig uppfräschning.

Hela sommaren har jag gått med en gnagande tanke, kanske skulle jag satsat på att bli bagare istället? Jag älskar ju bröd, att knåda och baka, jag blir överlycklig när jag hittar ett nytt recept att pröva. Men sen då, när går de egentligen upp om morgonen di där bagarna? Tre? Fyra? Ännu tidigare. Nae, jag skulle inte tro det. Det får nog vara för min del.

Godmorgon. Lillkillen ville upp för en halvtimma sedan. Ville bara berätta det.

Vi åkte hem i förtid, skulle egentligen dykt upp först på söndag. Det visade sig vara tur, min man har fått en kraftig infektion i örat, spyr som en galning och vinglar som ett parkfyllo när han kliver upp ur sängen. Han var yr och dålig redan igår, hade vi inte åkt hem då så hade vi suttit fast i skogen.

Yngste sonen står upp och försöker gå.

Vi har målat huset blått (mycket snyggt, bild kommer snart).

Maken leder fästingligan med fem stycken.

Massor av människor har hälsat på.

Jag och min man har turats om att ta sovmorgon varanann morgon.

Lillkillen har slutat amma, han vägrade och sen var det över, lite sorgligt faktiskt.

Storkillen är inte så jäkla stor, det märktes när hans kusiner 9 och 11 dök upp.

Följetongen min danmarksresa (den som aldrig tycks bli av) har i nuläget omvandlats till ett oktoberbesök som utförs av mig och storkillen.

Min man mår fortfarande uruselt.

Jag är blek men har gjort situps hela sommaren så nu är mina magmuskler i bättre form än i våras.

Jag läser sista Harry Potter, mkt spännande.

Jag vågade mig äntligen till en riktig frisör, ser nu ut som en normal människa i håret.

Vi har varit på en miljard loppisar, loppis is the shit!

Skogen=tyst, inga rökande grannar, ingen tv
Förorten=inga mygg, badkar, internet, inga sågande/snickrande grannar

Jag har återvänt till civilisationen efter nära fem veckor i spenaten. Jag ska lägga ungar sen ska här badas i mjukt vatten. Hud ska skrubbas och ben rakas. Vilken värdosommar by the way. Semestern är över och jag har badat ute noll gånger. Bikinin har varit på en gång. Hettan kommer väl nu, tyvärr börjar jag jobba på måndag. Först på dagordningen: Möte med mobbarchefen. Han är en riktig jävla mobbare. Det står klarare än någonsin efter sommarens försök till kommunikation. Jag hoppar fan inte av, detta i ren trots mot all subtil utfrtysning han utsatt mig för i nära fem år.