adrenalin

Det är märkligt att vara den som inte kan ett smack på jobbet. När jag disputerade var jag verkligen expert på mitt område. Om något gick fel ver det inte svårt att klura ut hur jag skulle göra istället. Här är jag så grön, så grön. Jag kämpar och försöker, men misslyckas hela tiden. Jag får misslyckas, de är så snälla så, men det känns bara så ... konstigt. Jag jobbar i en helt annan skala med helt andra saker och jag förstår verkligen inte vad som händer. En tant sa att i början känns det som om det är processerna som styr en, men efter ett tag är det man själv som styr. Så det är väl bara, på't igen. Misslyckas och misslyckas och till slut sitter det väl? Man ska honas in med de här nya männisorna också. En del är fantastiska. Andra är mindre fantastiska. Och en del är inte kul alls. Som på alla jobb!

Har fått mitt sista anställningsbevis. Jag är här tills sista oktober, sen är det över. Jag trodde jag skulle längta efter det här. Ändå får jag tårar i ögonen när jag hittar pappret på mitt skrivbord. Ännu värre känns det när det gäller att sluta att labba. Det kommer jag göra om tre månader. Sluta labba. Att stå i dragskåpet har blivit mer en del av mig än jag trodde. Det känns som att bli av med en arm. Höger arm närmare bestämt. Fröken höger.

När chefen väl hör av sig med den så viktiga informationen släpper genast alla psykopat-tankar, han är ju bara så upptagen, lilla gubben. Och det ÄR han. Själv får jag i vanlig ordning mina mail lördag eftermiddag och söndag morgon, sammalagt fem stycken. Så det är förlåtet att han inte svarade på fredag kvällen. Själv kompenserar jag fredagens vab med arbete på lördagkvällen. 

Har under veckan löst flera problem i min forskning. Det är fördelen med att hålla på med laborativt arbete. Allt är möjligt att mäta och inte diffust och subjektivt som jag upplever att forskning inom många "mjuka" ämnen är. Det här är förstås på gott och ont. Vissa dagar är jag i alla fall stoltare än andra över min arbetsinsats. I fredags skickade jag min veckorapport till chefen och visst klappade han mig medhårs när svaret kom idag. Med trippla utropsteckan, ovanligt för att vara min minst sagt stele chef.

Det här är inte mitt viktigaste arbetsredskap, men ändå klarar jag mig inte utan det. pH-stickor, tusen gånger bättre än pH-papper på rulle som ni kanske fick använda i plugget?

Mitt jobb ser oftast ut som följande:
1. Hälla ihop saker för att få dem att reagera, 2. Upparbetning, 3. Upprening av produkten.

pH-stickorna kommer in vid steg 2 (ibland även i steg 1, men sällan). I bakgrunden syns också en reaktion till höger (rundkolv med kran nedsänkt i fd isbad på blå magnetomrörare/värmeplatta) och förberedelser för en upprening till vänster (kolonn och provrörsställ med rör). Flaskan med blå pip innehåller ett lösningsmedel. Slangarna leder till olika kylare, sugflaska samt tryckluft. Jag lever mitt yrkesliv i ett dragskåp, på en bänk och vid en dator. Dagens outfit är alltid en vit labrock och skyddsglasögon.

Min man berättade något skoj som hänt på hans jobb. I ett försök att vara lika munter berättade jag en rolig incident från min egen dag: "Det var så kul, C och jag skulle reducera en azid och vi tänkte, vätgas, det är väl inga problem? Men sen när vi kollade den på massen hade den inte tappat 26 utan 56! Sen fattade vi att vi reducerat en nitrogrupp också, guuud vad vi skrattade!" Och det var sant, vi hade skrattat som galningar. Min man såg dock måttligt road ut. Han är gift med en nörd!

Chefen insinuerade att om jag vill stanna tills nästa höst så går det att ordna. Jag har varit helt inställd på att disputera i juni, men att ha ett jobb några månader till är ju inte heller helt fel. Arbetsmarknaden för min yrkesgrupp är minst sagt iskall. Han tyckte att jag och min närmsta kollega kunde disputera samma dag, den ena på fm den andra på em. Det är lockande, då kan vi ha festen ihop och ingen av oss blir ensam kvar med massa saker som ska ordnas för att gruppen ska försvinna. Det blir som det blir, bägge alternativen har fördelar.

Jag försöker göra en grej. En sista liten molekyljävel. Avogadros tal är stort så det är förvisso inte bara en, men det räcker med att jag gör en fem-tio milligram. Jag har försökt flera gånger, det funkar...nästan. Det känns hela tiden som om jag är så nära. Och jag är nära, men snubblar hela tiden på mållinjen. Så fort jag gjort den, fått den ren, fått resultatet på alla tester så kan jag skriva klart min andra artikel. OCH börja på nästa projekt. Gulp. Det sista projektet. Sen ska jag vara klar. Skriva ett par månader. Disputera. Försvinna från universitetet vid en tidpunkt då jag varit inskriven i 11 (!!!) år. Helt sjukt. Och skönt.

Jag tittar på min licentiat avhandling, det som är min halvfärdiga riktiga avhandling. Den innehåller så många fel, jag var höggravid när jag skrev den och halvt väck i skallen. När jag läser den får jag ont i magen för mina resultat var så kassa och jag var tvungen att fylla ut den med massa skit. Det är nog bara jag som ser det här, men nu jäklar ska utfyllnaden bytas mot riktiga resultat, det är najs!

Vi försov oss rejält idag, barnen hann iofs till dags i tid, men jag som skulle gått upp sex och åkt vid sju sitter fortfarande i pyjamas och flottigt hår. Jag ska hämta om sju timmar så det känns meningslöst att åka in till jobbet egentligen. Jag har ju jobb här hemma. Typ två artiklar och en avhandling jag kan jobba på. Vad vuxet och förnämt det låter, "jag skriver på min aaavhaaandling" he he, i pyjamas. Så, det är bara att skriva. Typ. Jag känner mig lite seg bara.

Jag har skrivit så att hjärnan och röven är som två degklumpar. Jag kan inte stava längre och jag är stum därbak. Snart slipper jag ifrån datorn, det börjar bli dags att hämta kidsen. Jävlar vad jag är sugen på en god kopp kaffe nu.

I den akademiska världen kallas en vetenskaplig artiken för ett pek. En förkortning av pekoral. Kul, jag håller på att skriver två pekoral. Det går ganska bra. Men man får platt röv av att sitta och skriva.

Jag är så kass på word. Jag har lagt in en mängd referenser, hur gör jag för att kunna lägga in information efter referenserna? Tidskriften vill att illustrationer mm ligger efter referenslistan. Jag fattar ingenting.

Jag är en sucker för beröm. Chefen suger på att ge beröm. Men igår fick jag ett mail från honom (han kan inte ta det lugnt på sin semester) med fett med beröm. Han var förmodligen blarig. Det krävs lite sponken för att han ska släppa loss. Vad gör väl det. Jag fick BERÖM!!!!

Om elva månader ska jag disputera. Det betyder att avhandlingen ska vara färdigskriven i mitten av april. Gulp. Nu blev jag riktigt stressad.

Jag biter ihop och går till skitjobbet varje dag. Så ringer en fd kollega och berättar om nya glassjobbet. 15 minuters resväg från mig. Bra lön. Fina förmåner. Nejdå, jag blev inte ett dugg avundsjuk.

Har blivit coachad atv min fd kollega. Minns ni henne, hon som var tvungen att sluta efter lic? Hon pratade vett med mig idag. Så skönt. Jag insåg att jag lyssnat på fel person när det gäller min framtid. Att hoppa av efter lic är inte alls dumt, man kan visst få jobb, det är inte alls något nederlag. Hon fick mig att inse att det t o m är en bra erfarenhet att ha kört sitt projekt i botten. Det finns ett talessätt i forskarvärlden "dåliga resultat är också resultat". Så här kommer hennes pepping i förkortning (så att jag inte glömmer den):

Ingen i branchen tycker det är konstigt att man hoppar av ifall man fått två barn under doktorandtiden

Jag söker jobb på mitt rykte (hoppas det är bra)

Som Lic konkurrerar jag med de som har fil mag, men som fil dr har jag alla som gjort post doc att slåss med

Jag har forskat självständigt under 3,5 år

Jag har handlett examensarbetare

Jag har undervisat massor

Jag har läst relevanta kurser

Jag har misslyckats och lärt mig oerhört mycket av det

Hon tyckte jag skulle kolla med chefen vad han har för plan, om den innebär att det är omöjligt att komma till avhandling och han vägrade ändra sig trots mina påtryckningar så skulle jag hålla mig kvar, slutföra mitt nuvarande projekt och publicera det samt söka jobb under tiden. Det låter helt underbart. Jag nästan hoppas att han ska säga att det inte går. Jag har nämligen rätt till mina 14 återstånede månader hur som helst, ganska lång tid att söka jobb på så att säga och efter det har jag rätt till a-kassa. Fast jag vill hellre ha ett jobb innan dess.

Skulle räkna ut hur många år jag pluggat. det blev jävligt många. 21 år. OK, de sista fyra har jag doktorerat och fått lön. Men lik förbannat är det en utbildning. Har ett år kvar ca. Får man värsta megalönen när man suttit i skolbänken i 22 år? Blir man skitsmart? Får man kanske medlemsskap i mensa? Nej för man har jobbat så jävla lite så man får värsta kassa pensionen när man blir old people. Vad jag längtar efter ett riktigt jobb. Långt borta från den dammiga korridoren på universitetet där jag tllbringat alldeles för många år.Det enda jag gillar nu är att universietet betalar 10% av lönen under föräldraledigheten och de oerhört flexibla arbetstiderna. Visst man förväntas jobba 60 timmar i veckan, men de timmarna får man jobba när man vill dag eller natt, vardag eller helg. OBS utan OB-tillägg förstås!

La fram och försvarade min licentiat avhandling igår. Det gick bättre än jag trott. Jag som grinat och bävat inför själva presentationen, kände mig hur lugn som helst. Jag hade inte ens hjärtklappning de första minuterna som jag brukar. Inte heller kände jag mig svimfärdig, eller tappade tråden direkt. Opponenten ställde vettiga frågor, det visste jag att han skulle göra. Det mest komiska var att jag hade tagit med mig smink och fina kläder, men det var så mycket strul med datorer, projektorer och sladdar att jag kom igång tio minuter sent och hann i sista sekunden dra på mig en lite snyggare tröja, och det kände jag mig verkligen nödd att göra eftersom ful-tröjan jag kom i inte täckte magen helt. Så där stod jag, osminkad och platt i håret i mina inte alltför snygga gravidbrallor som jag har typ varenda dag. De är lerfärgade och absolut inte min smak men som tur är får jag inte elefant-arsle i dem. Snygga naglar hade jag dock, men det var nog ingen som la märke till. Nu ska jag vila mig.

Vänliga hälsningar eder filosofie Licentiat

Känner mig orolig inför att försvara liccen nästa vecka. Värst är presentationen egentligen, 30-40 minuter på engelska. Och jag har inte ens börjat jobba på den. Och jag som inte kan improvisera. Huga. Måste börja NU! Det finns frågor jag vill få, det ska bli kul att föra ett resonemang. Men det finns också frågor jag absolut inte vill ha. Saker som är jättesvåra att ta reda på. Man vill ju inte stå där och framstå som en idiot. Fast jag hade ju lovat mig själv att jag inte skulle kräva så mycket av mig själv inför den här presentationen så jag kanske borde tagga ner?

Efter liccen blev klar har jag haft en del undervisning och jag känner mig för ovanlighetens skull tillfreds med mitt jobb. Det har varit givande, jag känner mig säker på det jag säger till studenterna och jag är inte rädd att säga, "det där kan jag inte men jag ska ta reda på det". Att våga erkänna att man inte kan är en av de stora hemligheterna bakom lyckad undervisning. Studenterna kan nämligen sniffa till sig en osäker lärare som babblar för att dölja att hon eller han inte kan. Och såna lärare tappar de förtroendet för. I alla frågor, även sånt som läraren kan. Jag gjorde en del såna misstag när jag var ny, men jag tror faktiskt jag utvecklats en hel del på de här åren. Synd att jag inte vill bli lärare då. Jag har förvisso en del undervisningsplikt kvar när jag kommer tillbaks, och om jag mat all förmodan skulle stanna i universitetsvärlden blir man ju automatiskt skyldig att undervisa. Fast jag är mer än trött på den här byråkratiska världen så det är ett av de sista alternativen för mig just nu.