adrenalin

...och svälja... Ja ni kan resten. Jag blir så less. På jobbet har vi fn något så käckt som en energisparjakt. Det är behjärtansvärt indeed. Men jakten är producerad av kontorsråttor för kontorsråttor, de glömmer som vanligt de verkliga energibovarna. Varje dag ska vi svara på om vi stängt av skärmen på vår dator och om vi släckt på kontoret. Hoppsan, vi har femtio dragskåp som drar energi som en normalstor villa per år, VARJE dragskåp. Vi har kylanläggningar som håller -78, dra mao lite mer än vanliga kyskåp. Vi har enorma elektromagneter som drar kopiösa mängder med ström och dessutom hålls kalla med hjälp av helium, en av jordens icke outömliga resurser. Dataskärmar, ha ha ha. Det är pinsamt att fylla i den där lilla lotten, när man är värsta energiskurken. Det känns som att gå runt med vita bandet fastän man egentligen är Haga-mannen. Jo jag släckte min data skärm och sparade lite energi men samtidigt bidrog jag starkt till att slita på jordens resurser.

Nu vet jag varför min chef inte svarat på mitt mail. Det är inte för att han suttit och läst mitt manuskript och lagt sin panna i djupa veck. Gubbjäveln har inte ens öppnat det. Jag träffade honom som av en händelse på ett föredrag inne i stan i eftermiddags, då säger han att han inte läst det jag skickat och frågar därefter vad det egentligen är som jag skickat honom. Detta trots att jag frågade honom för två veckor sedan om det gick bra att jag skickade just artikel-manuskriptet en vecka senare eftersom halva liccen ska baseras på det. Jag blev så paff att jag bara stod där och mesade med. Han sa att han vill läsa liccen, men jag gjorde några halvmesiga försök att försöka förklara hur viktigt det är att vi får ihop manuskriptet för att halva liccen (den som ännu inte är skriven - hjälp) ska baseras  på manuskriptet. "Ja vi får väl se om jag hinner läsa det på flyget till USA imorgon" sa han, "hur som helst är jag tillbaks nästa vecka.". Jag blir ledsen och förtvivlad, för det tog mig tre timmar innan jag verkligen fattade vad som hänt. Om man inte är 100% förberedd med den mannen och vässad till max så kör han över en fullständigt. Så också denna gång. Först blev jag helt förtvivlad och började klanka ner på mig själv, men sen hörde jag min hjärnskrynklare säga "Det är inte för sent att stå upp för dig själv". Nu har han rest bort, men jag kan fortfarande maila honom. Vi får väl hoppas att han öppnar mailet den här gången - idiot. Jag har ett litet trumfkort på hand, liccen. Den får han inte förrän jag fått tillbaks manuskriptet.

Tittade på hur arbetsmarknaden ser ut inom mitt område. Idag finns inte ett enda jobb i hela landet ens för en disputerad person med arbetslivserfarenhet inom mitt specialområde. Varför i hela fridens namn blev jag inte läkare istället? Nu har jag gått på högskolan sedan höstterminen 1998 och kan fortfarande inte få ett jobb. Sinnessjukt. Hade jag utbildat mig till läkare hade jag varit klar nu samt hunnit jobba ett tag. Fast just det, jag gillar ju inte att ta hand om människor. Och blod tycker jag inte heller om. Livrädd för att se lik är jag med. Hmmm, det var ganska mycket som gjorde att jag inte ens försökte söka läkarprogrammet. Jag hade nog inte kommit in heller. Men jag vill gärna tro att det hade kunnat gått. Det känns liksom skönare så. Jag får nog jobb så småningom, det löser sig.

Tack för allt stöd och uppmuntrande kommentarer! Chefen har fortfarande inte svarat, jag är bara lite upppjagad över det. Vi har tretton arbetsdagar på oss till tryck och jag skulle gärna få den rättade versionen idag så att jag kan skriva resten av liccen i helgen. Nu ska jag rätta klart den första halvan av liccen, och ge den till min biträdande handledare för granskning. Fast helt ärligt så ska det bli skönt att ha allt utlagt på rättning och bara kunna ägna sig åt att plocka fram mer resultat.

Skriver som en galning på mitt manuskript, ska skicka fulversionen till chefen i eftermiddag. Det är jobbigt att skicka något så fult och ofärdigt till honom, men jag kan verkligen inte formulera mig på vetenskaplig engelska och jag kommer inte längre just nu. Blä blä blä. Håller också på att jobbar på ett föredrag jag ska hålla på onsdag, det är bara på 15 minuter, men det är också på engelska och jag känner mig inte ens i närheten av redo. Jag saknar helt improvisationsförmåga och måste skriva manus som jag sedan lär mig utantill. Jag är grymt avundsjuk på alla som bara kan ställa sig och formulera sig på plats. Tack och lov har jag accepterat denna brist och förbereder mig asnoga med mina manus. Tyvärr kommer kvaliteten på denna presentation vara ganska låg, den har typ lägsta prioritet i mitt liv just nu. Fast det är viktigare att licentiat presentatione blir riktigt bra, den ska jag ha om 6,5 vecka huga! Jag hade egentligen tänkt att jag skulle hålla den på svenska, men nu blir det nog engelska ändå. Det är snudd på omöjligt att hitta en kvalificerad opponent som pratar svenska. Jag vet vem jag vill ha och han pratar bara engelska. Jag ska lobba för honom hos chefen, den förra som liccade i min grupp fick helt irrelevanta frågor, jag vill helst slippa det. Jag överlever svåra frågor och kommentarer bara de har med mitt arbete att göra. Ska jobba lite till nu, piskan på!

Håller på att sätta datumet för liccen, läskigt läskigt. Har kommit överens med min handledare att han ska läsa manuskriptet till artikeln om en vecka, sedan ska han få läsa den halvan av liccen jag är klar med medan jag skriver den andra halvan som ska baseras på artikeln. Samtidigt ska jag slita på labbet för att pressa fram fler resultat som vi verkligen måste ha med. Låter som en utmärkt tidsplan, jag har prick fyra veckor på mig att bli klar, hoppas den inte spricker bara för jag kan inte licca på BB. Så sorry, nu är min lunch slut och jag ska arbeta, inte blogga.

Jag älskar älskar älskar automatiserade system. Vi har precis fått en ny apparat som är helautomatisk, det betyder att jag inte behöver stanna till 19:00 för att göra mina tolvtimmars analyser, programmerar bara med världens lättaste program och sedan ligger provet och väntar på att det blir kväller! På morgonen är det klart och jag har kunnat vara hemmaoch natta min son istället för att sitta på jobbet och uggla. Tyvärr är det inte alla maskiner som är så enkla att köra, vi har fått en annan jätte avancerad mojäng som jag har jättestort behov men känner att det är så mycket krångel med att jag aldrig kommer kunna köra den. Killen som var först med att sätta sig in i hur den funkar sa "jag har kört den ungefär hundra gånger och jag tycker fortfarande att det är assvårt". Kul. Ner med krångelapparater, fram mer automatik.

Det blev en kort visit på landet, tur att det ligger så nära. Kom hem igår vid tre igår. Min man får alltid separationsångest från huset så när dagen för hemresa är kommen velar vi alltid mellan att åka direkt på morgonen och sedan ett antal klockslag utspridda över dagen, till att lillplutten ska sova i pyjamas i bilen och vi ska åka sent på kvällen. Vi har nu halvt om halv kommit överens om att jag ska jobba häcken av mig ett par veckor tills liccen är klar, vilket innebär att vi inte kommer ses så mycket på kvällarna (igen). Hoppas på lite gemensam ledighet i början av december, innan världen ställs på ända igen. Fast just nu är jag mest sugen på en hel ledig dag, bara vi själva, där vi äter lyxfrukost, går på massage, äter en trevlig lunch och kanske lyxshoppar lite innan vi åker till dagis och hämtar sonen. En enda dag. Utan stor mage, foglossning och halsbränna. Om ett par år kanske. Nu gäller det bara att ta sig igenom liccen, förlossningen, amningen och ta sikte på en skön gemensam semster på landet framåt juni-juli, när livet förmodligen ser hyfst normalt ut igen, eller vi åtminstone vant oss vid vårt nya kaos.

En sak jag producerat har skickats på vidare analys, jag har varit jätteglad för detta och orolig att resultatet ska dröja för jag ville sååå gärna ha med det i liccen. Så idag ringer professorn och säger att de har problem med min grej, den beter sig fel och är jättekonstig och går defintivt inte att analysera. "Skicka mer och rent den här gången". Jag ynkar ihop totalt, vill bara lägga mig ner och storgråta, känner mig som världens sämsta doktorand någonsin. Varför? Ska rena fram mera nu och inte ynka ihop, analysera det ordentligt och skicka iväg nytt till honom snarast. Det borde inte vara jordens undergång men det käns som skit. Imorgon får jag träffa min familj igen. Och kramas.

Oj vad jag skulle göra mycket när min lilla familj var bortrest. Jobba jättemycket, skriva, tvätta handdukar och baka lite. Jobbar gör jag, men baka och tvätta, ha ha. Baka och tvätta? Excuse moi, när fasen skulle jag hinna såsa runt och göra det. Jobba jobba jobba, och sova, inget annat, inte ens glo på tv. Jo lite. Nu måste jag jobba, tjipp.

Kommer ni ihåg min jobbarkompis som blev av med doktorandtjänsten när hon kom tillbaks från föräldraledigheten? Hon fick sluta efter att ha tagit sin lic, men eftersom det drog ut på tiden så slutade hon 31/3 och jobbade gratis fram tills i början av sommaren då hon la fram den (lic-avhandlingen alltså). Nu har hon i alla fall fått jobb. På det stora företaget som är mycket kinkiga med vem man tar in och inte. Fast tjänst och bra lön fick hon också. Jag är jätteglad för hennes skull, vilken oerhörd lättnad. Hon har ett brett kontaktnät på företaget, och det har jag med så det bådar gott för framtiden också för min del. Shit, om jag kunde skulle jag hoppa av idag och börja jobba där imorgon. Men, de söker inget folk nu, jag har inte liccat, och just det, jag ska få ett barn innan året är slut.

När jag låg sent i går kväll och planerade att viga en hel dag åt att skriva glömde jag en liten detalj. Jag blir spattig och irritabel av att bara göra en enda sak i massor av timmar, speciellt skriva. Mår efter sex timmar ihop med min text nästan fysiskt illa av att titta på den, det kryper i kroppen på mig, jag vill springa ut genom dörren och gå så långt bort att jag slipper se texten igen. Har badat, men det hjälper inte, ska nu laga mat och fika med mig själv och känna om det känns bättre så att jag kan få ihop en timmas jobb till. Ett stort sjok ska vara klart till på torsdag då det ska granskas, sedan ska jag pressa fram lite nya resultat på labbet innan jag kan börja skriva igen. Och undervisa ska jag också, utan att blotta mig den här gången.

Jag vill bara rapportera att min ännu inte färdiga licavhandling för närvarande är 27 sidor lång och har 56 referenser. OK, sista tre sidorna är referenserna, och första tre är försättsblad, abstract och innehållsförteckning så den är egentligen 21 sidor lång. Men det ska in ett manuskript också så jag återkommer med rapport.

Sedan ett halvår har min närmsta jobbarkompis och jag kommit allt närmare varann, det har varit jätteskönt. Det skiljer tio år mellan oss, men åldersskillnaden har krympt i takt med att vi fått allt roligare. Skönt att lära känna någon som kändes så avlägsen i början, hon känner nog detsamma. Sorgligt för mig är att hon just åkt iväg för att jobba utomlands i tre månader. När hon kommer hem har jag förhoppningsvis fått barn, eller är åtminstone ledig sen ett par veckor tillbaks vilket betyder att vi inte kommer jobba ihop förrän i augusti igen. Fast det positiva är att jag vet att hon finns här när jag kommer tillbaks. Och man ska väl vara positiv?

Hon är modig, för två av de saker hon är mest rädd för är: Att hamna i miljöer där hon inte känner en käft. Prata engelska. Nu utsätter hon sig för bägge på samma gång. Cool tjej, eller hur? Shit vad trist det är att stå här helt solo. Boooring.

Det visar sig att damen jag blev så upprörd på i förra veckan inte bara gör mig arg. Idag är det dock inte min tur att vara sur och det är skönt. Hon kom farande med sina krav och idéer här på morgonkvisten, och jag bara tittade på henne och sa jaha. Då gick hon på nästa person, som tyvärr gick igång, så nu är det allmänt dålig stämning och jobbigt här. Till den här arbetsplatsen dras kontrollfreak och andra konstiga typer, och här går alla alltid och längtar efter att någon ska sluta. Ska det vara så? Det är trist.

Min biträdande handledare har jag knappt sett röken av sen i maj, han har farit runt på konferenser och haft semester och gjort lite annat. Eller gjort mycket annat, han har tydligen sökt en professur (ha överseende med dålig stavning, tack) i ett annat land. Och fått tjänsten. Och flyttar snart. Jaha, kul för honom, han satt nämligen fast karriärsmässigt här hemma och har väl tröttnat på att stå i kö till en professur här som han inte ens vet om han någonsin kommer få.
Jag är faktiskt riktigt glad för hans skull. För egen del känns det inte så farligt, även om jag har haft ganska stort stöd i honom så känner jag mig säker på att det löser sig. Jag vet precis vem jag vill ha som biträdande handledare istället, nu gäller det bara att han är intresserad av att göra det jobbet. Jag funderar på om jag ska börja jobba på saken, eller om jag ska låta det som sker ske?

Ska in och extraknäcka på makens jobb i morgon. Jag vet att jag borde jobba på min forskning i stället, men de betalar så bra att jag inte kan säga nej. Och chefen vet ju inget. Vit lögn får det bli, för min vicechef kallade in oss på möte imorgon när jag jobbar som bäst i den glamourösa mediavärlden. Till chefen får jag väl säga att jag är hos tandläkaren eller något. Extrapengar blir fint, för det som låg i förra lönekuvertet fick jag både tandläkarbesök, ett par jeans, dyra fikor i stan med sonen och ett angenämt resturangbesök med min kära familj!

Det är med blandade känslor jag återvänder till mitt jobb imorgon. Med glädje på ett sätt för det ska bli skönt att avsluta de saker jag hållt på med i så många år. Det ska bli skönt att äntligen komma upp en nivå på examensskalan. Det är dessutom inte så mycket till semester när man ska aktivera en 3.5 åring som vill gå upp mellan halv sju och halv åtta varje morgon, när man själv bara längtar efter sovmorgon. Det som är trist med att börja jobba är att jag är ganska matt och trött, att jag har ett stort arbete framför mig och att jag kommer sakna att få umgås med min roliga unge hela dagarna. Jag vet också att jag måste slå näven i bordet och säga ifrån till min chef, han håller på att avvika från en överenskommelse vi haft och det är inte OK. Det är jobbigt att säga ifrån, men med honom brukar det kännas så oerhört skönt efteråt, gud vad jag är bitter på den mannen.

Den här söndagen går nog främst åt att baka lite mer bröd, planera för veckan som kommer och sedan storhandla. Vi borde tvätta också, men min man är och jobbar, så det blir nog inget av med det. Jag orkar inte släpa min motsträviga unge över halva området för att få lite rena trosor, får vända de gamla ut och in. Eller köpa nya.

Öppnade filen med det som ska bli min lic-uppsats (halvvägs till doktorsavhandlingen) och började stuva om lite i den. En stor del av texten är faktiskt skriven, den ska bara bli mer akademisk och strikt. Dessutom behöver jag göra en massa tilläggsexperiment och jag skulle behöva skriva ett manus till artikeln som ska ligga till grund för liccen, magert, shit vilken ågren jag har över det. Sen så ska jag obönhörligen få min licexamen som jag borde tagit för ett år sedan. När man som jag är "tvungen" att skriva och publicera, kan man tycka att det vore roligare att vara extremt begåvad och kunna tjäna pengar på sitt skrivande. Eller åtminstone vara hyfsat begåvad och kunna tjäna ordentligt med pengar på sitt skrivande. Typ deckarförfattare. Jag har ingen prestige, jag vill tjäna kosing. Men nu är jag begåvad på något helt annat och förhoppningsvis ger det mig ett jäkligt intressant jobb och en stadig inkomst som inte är alltför dålig. Tillbaks till liccen, sonen tittar på tv.

Ja ja, jag vet att det bara är självupptagna människor som berättar om sina nattliga drömmar, men hell, jag bloggar ju. Dessutom ligger den här så nära en vakenmardröm så jag drar den ändå.

En professor på jobbet erbjöd mig att komma och jobba i hans grupp, men arbetsuppgifterna skulle vara helt annorlunda. Men jag ska ju ha barn protesterade jag, men professorn tyckte inte att det var något problem, jag skulle ha flera månader på mig att sätta mig in i jobbet så jag var redo att jobba ordentligt när jag kom tillbaks. Han hade t o m pratat med min professor. Men vaddå, ska jag göra klart mitt avhandlingsarbete för dig då? Undrade jag. Nej, nej, nej, du kommer ju ändå aldrig få ihop till en avhandling så din professor och jag har kommit överens om att det är bättre så här, du jobbar som teknisk personal hos mig. Svarade professorn. Typ resten av livet skulle jag harva runt på mitt jobb som den där som aldrig lyckades disputera.

Gissa om jag vaknade jävligt kallsvettig.