adrenalin

...bodde man inte på hotell. Flög flygplan gjorde man absolut inte, aldrig någonsin. 
Man bilade till Italien i en rackig Lada och bodde i tält. Det var helt normalt. Inget alls att skämmas för.
Utom det där med tältet då, för var man lite finare hade man faktiskt husvagn.

Jag förstår varför en del skaffar många barn. Det är en sjuk egotripp att få en avbild av sig själv, varför inte göra om det igen liksom. Okej, så kanske det inte går till i skallen på folk som förökar sig som kaniner, men min äldsta son är en liten kopia av mig just nu och det ÄR en egokick.

Men vilken ljuvlig hetta. Detta passar mig perfekt. Glass och bad i stora lass, okomplicerad mat och öppna fönster.

Gjorde en barrunda med en vän igår. Vi drack daiquiri på Mamas amd Tapas och hamnade sen på båten Gerda. Hej vilket stekarställe! Vi kände oss gamla, trista och påklädda. Själv spräckte jag min rosé-vins-oskuld. Ja jag vet att det är sååå förra året, men nu är den spräckt i alla fall. Fråga: färgar de skiten? När jag var ung och man drack Matteus (OK jag kan ha druckit rosévin vid något preskiberat tillfälle typ 1987) så var det svagt rosa, inte klarrött. Jag tror de färgar rosévinet för att bli av med mormorsstämpeln. Kö på fredsgatan 12 och inträde på debaser var inget för oss så vi tog oss till mosebacke uteservering, där kände vi oss perfekta, inte för gamla, inte för fula, lagom mycket kläder. Skönt! Härifrån höll jag mig till vatten, två glas räcker fint för mig. Jäklar vad roligt jag hade trots att den tredje tjejen som skulle varit med fastnat på en skärgårdsö. Det var befriande att gå ut en varm sommarkväll och ha riktigt roligt. När det händer så sällan uppskattar man det dessto mer. 

Chefen är sjuk. Och inte på jobbet. Det har mig veterligen inte hänt på de sju år han varit min chef.

MJ's död lämnar mig fullkomlig kall. Han har inte väckt en känsla hos mig sedan jag var elva. Inte min typ av musik ö h t. Han gjorde en Elvis och dödde mitt i nyhetstorkan, inte illa för en föredetting.

Det perfekta brödet åt jag i Rom 1991, efter en slitig tågluff i oktober landade jag och bästisen hos en asrik familj där dottern hade dejtat bästisens kusin. Vi fick en egen liten lägenhet på taket. Allt var hunky dory förrutom att hon var rik som ett troll och vi mörkade att vi var panka. Vid ett tillfälle köpte vi utsvultna själar en bit bröd för våra sista pengar i ett bageri i centrala Rom som i stort sett var ett hål i väggen. Mycket olja, mycket salt och två magra brudar från sverige var plötsligt i himmelriket. 18 år senare är vi fortfarande överens, det var det godaste brödet någon av oss smakat. Jag har bakat hela mitt vuxna liv utan att kunna återskapa det. Inte ens i närheten. I sverige har jag aldrig hittat något liknande. I min fantasi åker jag ofta tillbaks till Rom, tillbaks till gatan (minns jag ens var det var) och letar upp hålet i väggen för att på nytt få uppleva smaken av det perfekta brödet.

..och Eurotrolls monopol på dubbning av SVT's barnprogram. Jag är så less på de gräsliga rösterna och det usla agerandet. Låt mig slippa, jag står fanimej inte ut! Snälla mamma sitt här! Nej, dubbskådisarna suger, mamma ska diska istället!

Pontus Gustafsson är pinsam bror till mer kände Robert Gustavsson, den meste producenten på Eurotroll är bror till Lillbabs. I stort sett alla barn som dubbar där har kända föräldrar. Obegåvade Wahlgrenar. Lizette Paulsen. Urk.

Jag försöker välja mina strider med korven, men han vill ha alla strider hela tiden tills det ögonblick han somnar av ren utmattning. Arma barn.

Snart sover monstrena, då väcker vi våra egna monster och spelar Alone in the Dark...Mor och far är två nördar förklädda i rocknroll-kläder (far)

Oavsett listan med 78 punkter, ska min kollega få skicka in sin artikel igen, rättad, redierad och till en konkurrerande tidskrift. Själv får jag också skicka min så fort de två sista gubbsen har läst i genom den. Skönt att chefen är on top of it. Och att jag målat fan på väggen igen.

Det var stämma och därmed dags att rösta för eller emot en ombildning idag. Det var skitjobbigt att sitta där och säga nej, och när jag väl fick öppna käften och kraxa mitt nej så var det helt uppenbart att jag skulle stjälpa hela kalaset. Det var ju inte direkt så att någon kom och dunkade mig i ryggen efteråt. Varför varför varför sket jag inte i att gå, min röst skulle räknats som nej då med. Nähä, dit och sticka ut hakan. Dit och inbilla mig att jag har civilkurage. Det känns inte så just nu. 8 mot 14 blev slutresultatet. Det sjuka är att de fick ringa efter flera, en snubbe kom en halvtimma sent. En person hittade inte, men någon hade sett honom så de gick ut och letade tills de hittade honom. Dessutom hade de kommit på den käcka idén att ge målerifirman som hyr en lokal skulle ha rösträtt trots att de inte räknas in i totala procentandelen som blir delägare. Fusk tycker jag.

..sitter jag  nu. Jag har skrivit 2 artiklar som bygger på min kollegas mastodontarbete. Det var hennes resultat som fick oss att forska vidare. Min chef tog patent på hennes forskning och det gick inte att offentliggöra förrän nu. Idag fick hon tillbaks artikeln, refuserad och med krav på 78 ändringar. Jag är så jävla arg på min chef just nu. I nuläget betyder det att jag inte kan publicera mina artiklar. Vi ska ses på torsdag och jag hoppas att jag har fel. Man kan inte hålla på att vänta till sista minuten med att skicka in artiklar. Det är ännu tuffare för min kollega, hon har fyra manuskript (två tillsammans med mig) som inte går att publicera just nu. 

En av mina bästa vänner for på semester till en större europeisk stad i veckan, blev drogad och rånad på allt han ägde och hade, dessutom tömde de hans konto. Jag är glad att han lever. Såna dårar kan ju hitta på vad som helst.

Mitt yngsta barn vid en helt normal pendeltågsfärd. När man plockar ner honom vrålar han så att folk tror att vi slår honom. Han är världens bästa men det här är skälet till att jag inte vill åka för långt bort med barnen på egen hand, absolut ingen tågresa till Edsbyn för att hälsa på bästisen.
Det här är också varför vi tackar nej till att gå ut och äta med barnen oavsett om det är på krogen eller hemma hos andra.
Det är inte kul helt enkelt. Jag har inte tillräckligt med simultanförmåga att hålla koll på honom, försöka äta mat och prata med andra människor på en gång. Ungen är sjövild. Äter kattsand, river ner glas, doppa fingrarna i stearinljus, klättrar på allt och skriker högt om han inte får göra exakt som han vill. Hur söt som helst och oerhört älskad, men sjövild. Det gör inget, vi har det så här just nu och jag vill inte vara utan honom.

Är verkligen trött på reklamen som visas direkt efter första inlägget. Det senaste var rörlig reklam med en irriterarande låt. jag vet inte riktigt vad jag gav mig in på när jag valde en reklambaserad blogg. Lite text om kbt-terapi gör väl inget. Men rörlig kådisreklam... åh jag börjar lessna. Jag har inget att säga till mitt försvar heller, det är snålheten som gör att jag inte vill betala för att ni ska slippa skiten. Jag är i alla fall fascinerad över att det är så mycket reklam för hemorrojdkräm och kådisar här...

Grundskoleklassen stora mobbingoffer dog i maj. Han var annorlunda och kom från en familj där det senare uppdagades incest, lillasyster födde som sextonåring pappans barn. Han var antagligen också utsatt på ett eller annat sätt. Hela familjen var lätt efterblivna. Hur kunde det komma sig att sociala myndigheterna förvändade sig att de skulle klara att leva "ett vanligt liv"? Han borde fått gå i särskola och blivit omhändertagen, inte utsatt för mobbing av hela skolan varenda dag. Han och hans syster borde blivit sedda av skola och sociala myndigheter, inte övergivna som de blev. Hemma fick de inte heller något stöd utan blev istället utsatta där med. Jag är ledsen för att barn kan få ha det så jävligt. Jag är ledsen för att jag minns maktlösheten jag kände när vi gick i samma klass och det kom barn från andra klasser för att sparka på honom. Jag är ledsen för hans lillasysters skull, som haft ett jättejobbigt liv och nu förlorat sin bästa vän och bror.

Kära Magdalena Ribbing, svågern med familj har en i mina ögon märklig vana. De bjuder på barnkalas mellan 16-18 på en vardag. Vi drar då direkt från jobbet, plockar upp kidsen och vidare till dem. Vi kan inte riktigt åka hem emellan, eftersom de bor en bra bit bort, utan får snällt stanna kvar med kurrande magar och äta en bit tårta istället för middag. Barnen får så klart korv, men vi vuxna erbjuds ingenting. När vi drar är humöret verkligen i botten eftersom alla reserver är uttömda. Detta är en klassiker som upprepas gång på gång. Hur ska man få dem att förstå att vi behöver mat? Vårt yngsta barn är för litet för att bara lämnas kvar medan vi vuxna drar och äter. Tacksam för svar. Hungrig och arg tvåbarnsmamma.

Fiffigt av Linda Skugge att ta sig till parlamentet genom att skaffa en fluffig glamourfrisyr!

Ledig dag med karlen utverkad nästa vecka, samt kanske, kanske barnvakt på lördag. Här ska gnällas mindre och batterier ska laddas om. Tjohoo!

Det är skönare med vardag en helg just nu (äh, det har varit så länge). Vi ordnar en massa saker på helgerna för att vardagarna ska flyta enklare, för att vi inte ska behöva handla och sånt på veckorna utan kunna turas om att hämta kidsen vid fyra varannan dag och kunna jobba sent varannan. På helgerna ska det städas, fejas, handlas och ordnas. Fint nog, det låter inte direkt jobbigt när jag skriver det. Men sen kommer barnen in i bilden. Lilla killen är väldigt intensiv och stora blir snabbt understimulerad. Bägge har också en fet släng av trots just nu. Det är mycket skrik och bråk på helgerna alla familjemedlemmar emellan, förmodligen för att det är först då man får chansen att umgås lite längre än någon timma här och någon halvtimma där. Redna vid fyratiden på lördagen kan vi gå och mumla, nu är det bara fem timmar kvar. Fem timmar kvar tills vi får vår egentid, vår beskärda tid av helgen som i stort sett annars viks åt projektet familj. Just nu är jag så urbota trött på projektet familj. Jag vill ha lite mer tid tillsammans med min man, karlen jag gifte mig med, utan att det hänger en vrålande unge i byxbenet. I det här läget längtar jag enormt efter att de ska bli lite större och lite mer självständiga så att mamma och pappa kanske kunde få ligga på sängen en timma och läsa en bok en lördageftermiddag istället för att jaga runt de små illbattingarna och förhindra att de har livet av sig (eller varandra). Jag vet att det blir bättre, det måste bli bättre. Just idag känner jag mig enormt otacksam och har dessutom ångest inför semestern, fyra veckor i den här stilen och jag kommer få ett sammanbrott. Jag kan lugnt säga att alla planer på ett tredje barn ligger helt på is just nu. Orken är körd i botten helt enkelt.

Hade verkligen hoppats att vi skulle kunna dra in Gudrun i den riktiga politiken igen. Gudrun baby, din tid kommer. Återvänd till vänstern vettja! Kicka ut gubbväldet och reformera partiet, det är dags nu!

Olika strutar på Ben and Jerrys galssbar i Salt Lake City. Toppingarna var förstås ännu mer fantastiska! Mini-M'n'Ms skymtar till höger. I glassbaren jobbade några av de mest trumpna (och överåriga) tonåringar jag någonsin träffat. Det var helt omöjligt att få ett flin ur dem. Glassen var ändå god. Observera det rutiga golvet, jag vet att vissa av er har en viss förkärlek för just rutiga golv.

Allt blir maffigare i US of A. Trippla lager snarr på de kanderade äpplena. Är det ens äpplen?

Grymt att flyga in över San Francisco i klart väder

Lilla killen sover fortfarande med rumpan rakt upp i vädret.
Det ger knip i ömma moderns hjärta vill jag lova!

Det är tur att jag inte bor i USA, mina blodkärl skulle vara fullständigt igenkleggade för jag skulle inte kunna låta bli att gå ut och äta frukost varje dag!

Finns det såna här fina erbjudanden!

Har tröttnat på alla jäkla matsäckar som måste göras i samband med utflykter på dagis. Utflykter är bra, men att ordna matsäck är jobbigt. Inte som att göra matlåda till sig själv, det ska vara mat som klarar rumstemperatur, inte får vara rinnig, ska kunna ätas med fingrarna och så klart, barnen ska ju gilla den. Vi kör med ihoprullade pannkakor med sylt, ramlösa och frukt.

Har tröttnat på alla löss som cirkulerat det senaste året. Det är nya lusfall varje vecka på förskolan. Fem år har vi haft barn på förskolor, men fram tills i höstas var löss mnågot vi bara hört talas om. Det senaste året har det däremot varit ett konstant hot om löss. De har klarat sig hittills, men det är ju bara med nöd och näppe.

Min första artikel är inskickad till en fransk tidskrift som tar enormt lång tid på sig i varenda steg. Den ska granskas av två oberoende granskare (för mig okända). Det har tagit flera månader att skaka fram två sådana och nu hänger allt på dem. Det är bara att vänta.

Min andra artikel är så gott som färdigskriven, jag väntar på lite hjälp med ett par grejer sen ska den väl in. Chefen skulle skriva slutsatserna för någon vecka sedan, men han ändrade nästan ingenting i de slutsatser jag slängt ihop sedan tidigare. Samma sak med introduktionen, som egentligen är hans ansvar, men han vill att man ger förslag som han kan ändra i och styra upp. Men han ändrar ju inget. Jag är inte van vid det. Är jag så jäkla bra nu att det inte finns något att anmärka på? Eller är han stressad och inte hinner läsa ordentligt? Vår relation är ju stel som bekant, så det är svårt att fråga, "Är du slö eller?" "Eller är jag bara så jävla bra?".

Jag får väl tro på det sista så länge. Nu filar jag på avhandlingen. Vissa dagar känns det bara så bra, jag klarar det, hurra, andra dagar är det bara en gegga som är så svårt att få till något vettigt. Kreativ process? Tiden rinner ut, det ska vara klart snart. Trycka i slutet av augusti, men jag ska få rättningshjälp och de behöver ha tid på sig de med. Så tre eller fyra veckor till sen måste jag släppa taget!

Fantstiskt tidsfördriv: Man inhandlar billiga t-shirts från HM och textilpennor i olika färger från Panduro. Att göra sin egen t-shirt gör vilken unge som helst lycklig. Går att köpa flashiga tuber med bubbeljox  och glitter för den som är lite mer tät. Funkar på vuxna också. Fler pluspoäng plockar jag på att bjussa ungarna på smothie efter maten gjord på det som finns hemma. Ser till att ha en påse frysta hallon hemma, kör i mixern med t ex en tråkig banan, ett halvätet päron som trimmats till, lite socker och mjölk eller yoghurt - sen är man bästa morsan i stan!

I helgen - däckad make, idag - konstaterad UVI, antibiotika och så ska han väl bli sig lik får vi väl hoppas.

Var inne på fejjan, ni vet man får förslag på pipel man ska adda. Och jag får förslag på en fd jobbarkompis. Vi känner varann på riktigt men har noll gemensamma vänner på fejjan. Han har bara två vänner dessutom - Hur vet fejjan att vi känner varann? Är det baserat på vilka ha skickat friend request till? Mycket skumt tycker jag.

Träffade två goda vänner i helgen, bägge skvallrade intensivt om sina svägerskor och dessutom om svägerskornas svägerskor! Och jag undrar, är svägerskan den nya svärmodern? Vi skaffar barn så sent att farmödrarna är döda och kvar finns bara makens syster eller brorsans fru att störa sig på?

Stora killen älskar Sarek, han äter två till tre paket i veckan, så när 500 spänn i kuponger att köpa Polarbröd damp ned i brevlådan (Thank you Sonja!) började han hoppa av lycka. Här ska ätas igenom hela sortimentet! Han har betat av tre sorter och Syster Lo ligger just nu etta.