adrenalin

Vi stack till moderna och kollade in Warholutställningen, drack en för stark Latte som dock gjordes av en ickesur barista. Jag var så jäkla lycklig över att få ha kommit ut och gjort något kulturellt att jag började fundera på om vi skulle bli Moderna Museets vänner. 700 kr per år för bägge. Vilket innebär att vi skulle behöva gå fem gånger per år för att det skulle vara värt det. Jag skulle gissa att moderna museets vänner har hög medelålder. Alternativt inte har kids som är allt för små. Kom sen att tänka på när jag fyller 50, då är mina barn 14 respektive 18, då hoppas jag verkligen att vi har årskort, och är med i någon cool filmklubb och bara njuter av att vara kulturella och åker på filmfestivaler och annat skoj. Faktiskt kanske redan tidigare. Småbarnsåren är asjobbiga, det är tabu att säga det, men man är som en jävla urvriden trasa hela tiden. Dessutom slår man knut på sig själv för att de ska slippa gå på dagis för länge. Ni kan inte ana vilka sjuka timmar vi och andra småbarnsföräldrar jobbar för att få ihop det. Inte undra på att man varken hinner titta på konst eller varandra. En eloge till alla som lyckas hålla ihop genom blöjåldern (oss också då), det är fan inte lätt. Men nu, har vi tagit oss tid för varann, så underbart. En enda liten dag som det känns som vi kan leva på månader på!

Barnen är lämnade, det obligatoriska morognbråket är avslutat, nu drar vi till moderna, gnäller på asdyra biljettpriser och dricker en alldeles för stark latte gjord av en grinig barista. Precis som det ska vara på en ledig dag! Vi har en ledig dag tillsammans, utan barnen, det har vi inte haft sedan i december 2006. Någon av de sisita dagarna innan lillkillen föddes m a o.

Har nog haft den här rubriken tidigare, men just nu känns det så! Mailservern låg nere två dagar (utan att jag visste om det) så idag ramlade det in mail! Från chefen, som ger upp försöken att få data från farbrorn i Uppsala. Vi kan lösa problemet på ett annat sätt, skönt! Sen har han verkligen gjort det han lovade mig förra veckan, dvs kolla igenom mitt nya projekt och hjälpa mig prioritera. Fick fin powerpointpresentation med data, så skönt! Tyvärr visade det sig att den senaste nöten jag knäckt inte var av intresse :( men det känns minor just nu.

Jag har fått flytta tillbaks till mitt labb, ventilationen är installerad och jag har firat med storstädning av dragskåpet. Jag skulle fikat med NyKula idag, men hon är i efterdyningarna av att ha varit sjuk, men jag kan fira med att prata med chefen (man måste boka telefontid) och så får jag träffa henne längre fram istället. Nu går jag och dricker kaffe och imorgon ska jag ta semester! För övrigt har jag de coolaste köksluckorna på den här sidan stan! Eller, på den andra sidan stan efter som jag inte är hemma nu...

Sen är jag nöjd med att ha myntat ett nytt valspråk, en parafras på en berömd filmreplik, "Det är inte personligt, det är bara kemi", jag funderar på att trycka upp på knappar och dela ut till mina kära kemistvänner som likom jag tar det personligt om det inte funkar i dragskåpet.

På fb kan man skicka karma till varann. Egentligen borde jag tycka det är töntigt, men jag gör det inte. Jag ser det som att skicka en andlig kram. Jag skickar inte så mycket och bara till folk jag verkligen bryr mig om. Kul att se vilka som resonerar som jag. Jag har ju återupptagit kontakten med människor på fb. Två av de tre jag känner att det verkligen är viktigt att jag hittade tillbaks till mig är de som bombar mig med karma. Jag menar bombar. Det är bra, det stärker min tillit.

Ryktena säger att skåpsluckorna kommer idag!

Man får inte säga det, det är så tabu. Men jävlar vad less jag är på att mina ungar stökar på nätterna. Riktigt less. Arg också. Så arg att jag skriker. Så nu har jag sagt det. Skäms gör jag.

Min tre år yngre bror är också min vän på facebook. Vi har ungefär lika många vänner där. Vi sst är det ibland ångest när man ska skicka en friend-request till någon, men min bror han är stolt över att inte ha skickat någon förfrågan till en enda människa. Jag vet inte om han är skruvad eller om han är rolig. Bägge förmodligen.

Jag traderade hem ett par oerhört snygga 50-talsbrillor till min man, såna som pappan i heroes har. Nu har han fixat slipade glas till dem och han ser så grym ut. Idag är det dags att fixa frisyren på Sivletto, han har en hårdvaxad rockabillyfrisyr som varit i behov av en ny klippning ett bra tag. Jag var inte helt överförtjust på den tiden han hävdade att han skulle låta håret växa och fixa dreads, men den här stilen klär honom så otroligt bra.

Molekyler är bra, om man kan röntga dem så är det ännu bättre. Tidigare gav vi en gubbe i uppdrag att röntga mina molekyler. Han svarar aldrig på mail. Om jag inte jagar honom hela tiden så tror han att jag inte är intresserad och struntar i mina molekyler (hände när jag var mammaledig). Nu har jag äntligen fått tag på honom och det visar sig att han misslyckats med sitt uppdrag (som han fick för nära två år sedan). Surt som fan. Så chefen, vad gör vi nu? Du bestämmer.

Min mans a-kassa är försenad. Brist på pengar ger mig rejäl ångest. Men vi har räknat ut att min lön och de sista sparade pengarna har gör att vi kan betala alla räkningar. Jag hade visst glömt att jag beställt böcker. Ganska många. Pengarna dras idag. Och så kommer en ekolåda, försent att avbeställa. Det motsvarade mitt busskort. Vi klarar oss nog, men det är klart att när man inte har pengar, då börjar man plötsligt fantisera om shopping. Idiotiskt. Egentligen har jag vad jag behöver, kläder, böcker, ansiktskrämer, smink. Mat, ja en ekolåda i alla fall ha ha.

Natten till lördag dog min lilla danska tant. Nu är jag tacksam att det gick fort. Men att aldrig mer få ses är inget roligt.

Ha ha, det visade sig finnas en fördel med att barnen gick upp i förtid. De var helt slut framåt 18. Nu sover lillkillen och storkillen lyssnar på godnattsaga. Mor och far får en tidig kväll för sig själva och kan gå och lägga sig astidigt utan att behöva tumma på den gemensamma tiden! Nu ska jag umgås med min man!

att acceptera att jag inte får sova. Gick upp 5:35 imorse. Inte kul. Lillkillen klättrar på precis allt, det finns inget rum där han hittar något att klättra på:
Sovrum: säng och kista.
Kök: Stolar, sen upp på bordet.
Vardagsrum: Soffa + vidare upp på databordet, stol + vidare upp på data bordet, bokhyllan, tv-bänk + vidare upp i fönstret.
Badrummet: Upp på toalettstolen (locket är förhoppningsvis nerfällt)
Barnrum: Upp i sängen, sen vidare upp på en låg byrå.
Heja lillkillen!
Mamma och pappa är svimfärdiga hela tiden, men han har ett balanssinne som inte går av för hackor.

Jag är vänstervriden, faktiskt till den så milda grad att jag faktiskt ända upp i vuxen ålder trodde att Kuba var den fulländade kommunistiska staten. Idogt hjärntvättad av min rare far förstås. Det tror jag i alla fall inte längre. Jag säger bara, good for you (kan inte spanska) att Castro ger upp, kan vi nu hoppas på en stadig positiv förbättring för Kubas folk? Förmodligen inte, men jag är optimist, så jag hoppas. Vänstervriden kommer jag alltid att vara, men enpartistater är detsamma som diktatur, och tycker man att det är bra så ligger man väldigt långt i från min syn på medmänsklighet.

Idag är det all work and no play som gäller.

Min deprimerade man är så otroligt grinig. Det är inte konstigt, inte blir det bättre av sömnbristen. Men idag kände jag att jag nästan bröt ihop över hans tjurighet i telefonen. Jag vill gå på avskedsmiddag för en kollega som flyttar utomlands på fredag. Inget stort, bara äta lite på ett sunkigt ställe, sen hem. Men den som sitter hemma med en sjuk bebis tycker kanske inte det är så kul. Inte kul alls. Rätt otrevlig blir han när man framför ett sånt önskemål. Faktiskt så burdus att jag kände mig riktigt ledsen. Gick och ältade den otrevliga tonen hela dagen, det har varit lite många sura samtal på sistone. Hur mycket ska man tolerera egentligen? Märker han aldrig att jag blir ledsen? Sen kom jag hem med klump i magen. Och tro på fan om han inte är på ett (för honom) strålande humör, och kramas och nästan ber om ursäkt. Ohoj. Ibland ser jag den bedårande mannen jag gifte mig med. Ibland flera dagar i sträck. Men när han försvinner ner i ett svart hål alldeles för länge. Då känns det ganska tröstlöst.

Jag får temporärt låna ett dragskåp i ett annat labb tills stinkproblemet är löst. Jag känner mig fortfarande helt mör av dagens utbrott, men för en gång skull har jag inte dåligt samvete överhuvudtaget. Undrar om det kommer? Jag brukar få råångest av sånt här. Intressant att se vad som händer när man undertrycker sina känslor för länge. Hade det här varit ett vanligt jobb hade folk sagt upp sig när de gått hem och gråtit för 365:e dagen i rad, men inte här. Varför? Svaret är enkelt, säger du upp dig går du miste om din doktorsexamen. Det är så smått en gisslansituation m a o. Men det känns oerhört skönt att ha sagt allt det här. Och eftersom jag är gisslan hos dem så kan de inte ens kicka ut mig. Undrar hur mycket de kommer ta till sig, eller om de tänker fortsätta sticka huvudet i sanden inför doktorandernas usla arbetsmiljö. Just nu spelar det ingen roll, just nu ska jag försöka ta det så lungt som möjligt. natta min son, ta ett bad. Sova tidigt?

Idag är alla känslor som i en virvelstorm, jag vet inte om det är den kassa nattsömnen eller bara allmän ångest. Jag är inte mig själv och det får mig att må piss. Jag har tappat kontrollen helt enkelt, det ska ju vara bra säger dom som vet, men just nu känns det inte så roligt. Imorse vaknade jag stel och jävlig i soffan, sovrummet blir ommålat så vi bor lite utspridda. Upp med gnällig ettåring och konstrande (snart) femåring. Äta, klä på, krångel, skrik, gap: KLÄÄÄ PÅÅ DIG KLÄÄÄDEEERNA! Femåring springer och gömmer sig. Att duscha var uteslutet, oh ljuva dagar när man kunde sova 8 timmar per natt och ta ett bad varannan morgon. Vidare: Min man kommer upp arg som ett bi för att han aldrig får sova, vilket är helt sant, jag får ont i magen ändå. Samla ihop mamma och barn efter skämmiga vrål, gå till dagis.
Lämna, ta sig till jobbet, kommer in på labbet som stinker som döden. Stinker som helvetets avgrund. Då brister något i mig. Jag marscherar in till prefekten, kräver att få stå i ett annat labb och när han säger att jag ska ta reda på vad som stinker bryter jag ihop. Allt kommer forsande, min frustration över den dåliga arbetsmiljön, den höga ljudnivån, den dåliga luften, den dåliga psykosocial miljön, hur lönlöst det är att klaga eftersom allt bara bollas runt i byråkratins irrgångar, hur svårt det är att jobba, hur ointresserade alla är av den gemensamma arbetsmiljön, hur folk hugger varann i ryggen, hur dåliga handledarna är som chefer. Han är chockad över att jag vantrivs så oerhört. Ha ha ha, om jag vore ensam! Jag påpekar att om alla dokterander mer eller mindre vantrivs och ledningen inte fattar det så är det ledningen som har ett problem. Jo det håller han med om. Jag gråter en flod och när jag äntligen kommer tillbaks till mitt skrivrum har jag ett löfte om att få stå på ett annat labb tills det går att andas på mitt eget labb samt ett missat samtal från chefen som får mig att bryta ihop igen.
 Men skit i chefen. Nu har jag sagt allt jag kan tänkas säga i frågan denna institution som arbetsmiljö, det är en sjuk arbetsplats, och det var skönt att få det sagt.

I natt har lillkillen inte varit något knyte, han har varit en vrålande spjärnunge. Det måste göra ohyggligt ont att få tänder.

Lillkillens kindtänder håller på att växa ut, han har feber och är ynklig. Det är obeskrivligt att hålla sitt lilla barn i famnen när han kryper i hop där och somnar. Om han inte får sova på magen får han ingen ro, men med mina armar om sig kan han sova långa stunder. Då känner man sig som den största och starkaste människan på jorden. Den som med sin blotta närvaro kan få ett litet knyte lugn och avslappnad.

Min kompis tyckte att jag skulle labba ihop något som man blev intelligent, vacker och slutade åldras. Det räcker
med att jag uppfinner något som får folk att sluta åldras så skulle jag bli rik som ett troll. Vem fan vill dö?

Min mormor dog några år innan jag föddes, min farmor dog när pappa var liten. Jag saknade en mormor eller farmor väldigt mycket som barn, jag saknade också en äldre syster. En äldre syster fick jag faktiskt som femtonåring, men det tog åtskilliga år innan hon kom att kännas som en riktig syster, även om hon rent biologiskt varit det hela mitt liv. Hennes mamma, min pappas första fru, fick jag som tonåring mycket bra kontakt med. En varm relation som följt mig hela genom livet. Hon var gift med min pappa tio år innan jag föddes och fyllde hela 75 år i höstas. Jag träffade henne sist jag var i Köpenhamn, bara någon vecka innan hennes 75-årsdag. Hon har varit lite av den mormorsfigur jag saknat i mitt liv, och hon är mycket speciell. Idag kom ett mail från min syster, dåliga nyheter stod det och jag blev faktiskt arg för att hon mailade och inte ringde. Jag förstod förstås vad det skulle stå. Hennes mamma, min tant Åse ligger för döden. Ett snabbt förlopp, sista stadiet av lungcancer, har mått utmärkt fram tills för sex veckor sedan. Sånt är livet. Men man blir inte mindre ledsen för det. Jag är glad att jag insisterade på att vi skulle ses i höstas. Jag är glad för att hon mådde bra då. Och jag kommer sakna henne oerhört mycket.

Min man är född i england, men vi pratar bara svenska hemma. Vi har ett annorlunda efternamn dock. Engelskt, men svåruttalat och ovanligt. Mitt svenska efternamn är också ovanligt, men lättuttalat och okonstigt. Vi har väl funderat på om vi skulle ta och byta namn, ha mitt i stället. Fast det är ett problem. Hans föräldrar. De skulle bli ledsna. Eller rentut arga. Inte om jag bytte, men om han bytte. Men ska föräldrar få bestämma över en när man snart fyller 38? Vi kommer nog fortsätta ha vårt engelska namn, mest för att slippa krångel. Och det är helt OK, lte svåruttalat, men annars OK.

Kom hem och fick se de fina rummen, mycket fint! Storkillens rum är grönt åt lindgröna hållet. Vardagsrummet är ljusblått. Enligt målaren är det 15 liter vatten som ska torka ut i det minsta rummet. Det känns rått och fuktigt här, inte konstigt...

Undrar om det någonsin kommer komma en vecka då jag enbart får jobba i fem dagar i sträck. Här avbryts vi ständigt av småsaker (och stora). Den här veckan har jag hittills haft undervisning, möte, presentation och diskvecka. Och vad händer den dag jag får jobba en hel vecka. Blir jag uttråkad då?

Kaoset infann sig, så gjorde målaren. Idag ska barnrum + vardagsrum vara klart. Imorgon och på fredag gör han hallen. Kök på måndag och sovrum samtidigt? Vi kan alltså leva helt normalt i helgen, hurra! Dessutom kommer han inte kl 7:00 imorgon, skönt. Igår hade vi absolut inget att göra när barnen lagt sig (ingen tv, ingen dator) så vi badade och la oss vid 21:30. Det var en stökig natt, men när man har så många timmar på sig lyckas man bli utvilad i alla fall! Ja, det är alltså en bra dag! Tack för det!

Vi skulle ju aldrig mer flytta, varför ser vårt hem då ut som om vi vore mitt uppe i just en flytt? Kaos råder, saker är nerpackade och staplade på varann. Gode gud låt det här vara över på fredag (önsketänkande, jag vet).

Sitter hemma och filar på en presentation. Min man tog barnen till dagis och jag fick sova till 8:30, välbehövligt av orsaker som inte behöver ältas. Nu sitter jag här, har ätit två rostade mackor med honung och druckit en förtjusande latte. Snart ska jag sätta tänderna i powerpointprogrammet. presentationen är i morgon och jag har inte ens börjat, det bådar inte gott för en tjej som inte kan improvisera.

Lillkillen har lärt sig komma upp på en ny nivå. Igår hittade jag honom på köksbordet. Gulp!

Sitter och tar mig samman en minut med en kopp väldigt gott kaffe. Sen ska jag ut i köket och göra rent avrinningsrännan i kylen där det ligger något grönt och växer...

Mina kinesiska labb-grannar är i extas, det är gott nytt år för hela slanten! De sitter och tjattrar med hemlandet vi Skype, mycket trevligt!

Ringer till dagis för att berätta att stora killen kommer efter att ha varit hemma i tre dagar. Får en sur suck och gnäll om att de är bara halva personalstyrkan. Lägger på och känner mig irriterad. Ska jag hålla mitt barn hemma när det är dåligt med personal? Ska jag ha dåligt samvete för att jag inte vabbar en extra dag när ungen har varit frisk i tre dagar men vi hållt honom hemma för att kolla om hans röda öga smittar (det gör det inte). Jag tycker nog att första svängen av privatiseringen suger. På lilla killens avdelning är de 17 barn. Det tycker jag är för mycket. Morr morr.

Jag har valt tapeter till hela lägenheter, men köksluckorna är världens ångest. En tråkig tapet kan man alltid måla över men att måla om fula köksluckor är svindyrt. Vårt kök är litet så det är mer luckor än vägg. Men jag vill inte ha vitt. Det är så jobbigt när jag fegar och gör det här till ett livsavgörande beslut fast det inte är det.

Min äldste som är ett rödögt litet vrak. Har köpt en liten present och salva till ögat. Han bröt ihop fullständigt när jag frågade om jag skulle natta istället för pappa, pappa är ju sjuk? Slutade med att han vrålade och spottade! på mig. Hej hopp, vilket drama över en lite fråga. Det fortgick under 40 minuter, jag höll mig lugn hela tiden. Nu sover han som en sten. Med nya bilen i handen och salva i ögat.

På tisdag kommer det målare, de ska tapetsera/måla alla rum. Gulp. Vart ska vi ta vägen? Äh, de målar två rum i taget och vi får flytta runt, det blir jobbigt, men det löser sig. Skönt ska det bli, för tapeterna här är gamla som gatan. Diskreta och välskötta men beiga och trista. Så då kom det svåraste. Att välja. Det är ju helt hysterisk svårt. Storkillen har valt själv, och sovrummet är vi överens om. Men resten? Köksluckor, vardagsrum och hall är kvar att välja.

Köpte några plagg från danska Nümph på rean, jättesnygga, men... två av plaggen är redan noppiga, jävla skitkvalitet helt enkelt! Sån tur att jag inte shoppade dem till ordinarie pris.

Snor i långa banor. Bägge barnen är sjuka nu. Lillkillen hann vara frisk i två dagar innan det drog igång igen. Ho ho ho. Själv tackar jag min man som är hemma med snorbubblorna.

Världsligt problem: velar fortfarande över luggen, jag har ju koslick, dvs en rejäl virvel i hårfästet.
Annat prblem: Skällde precis på en kollega som "glömmer" stänga dörren in till mitt labb, var femte minut ungeför. Dets står tre pumpar på andra sidan dörren och jag orkar inte med bullret. Eller skällde, jag ropade efter honom två gånger att stänga dörren efter sig - pliiis. Dessutom kallade jag honom vid fel namn.
'
Jag har svårt att veta när jag tagit i för mycket. Jag kallade honom inte retard i alla fall.

Några av mina svagheter, inte listade i någon speciell ordning:

Kaffe Latte

Hångel med min man

Min säng (med rena släta lakan)

Mörka chokladpraliner

Varma bad

Löjrom

Fönstershopping

Ansiktsbehandling med massage

Dyrt smink

Stora halsdukar

Mina barn

Sköna skor

Baklava

God mat

Underbara Nick Cave kommer till stan, och jag har biljett!

Min man hade köpt New York Super Fudge Chunk (glass) till efterrätt och hade ställt burken på bänken för att tina. Den snart femårige sonen stirrade på burken, sprang in i sitt rum och hämtade sin tågstation, blippade fram New York på skylten och konstaterade förtjust att det stod samma sak! Till glassätandet diskuterade vi New York, vi var där innan du föddes sa pappa. Ja och när du kände att jag höll på att komma så flög ni hem sa sonen till mig. Innan-du-kom är ett vitt begrepp för oss, men bara tiden han låg i min mage för honom. Nu är de ute och åker pulka på det tunna snötäcket, far och son. Jag tittar på dem genom fönstret. Storkillen skulle gått på kalas men fick inte för att han har röda ögon och ont i halsen, så snön var en riktig räddare i nöden idag.

Funderar på att klippa lugg. Är rädd att jag ska se ut som en idiot eller en tant. Men tänk om jag blir jättcool?

Min nya favoritbutik heter Monki (jag är sen, ha ha) och ligger på götgatsbacken!

Jag har en fd kollega som alltid trashar alla på jobbet. Alla är lata, dåliga och har bara glidit in på en räkmacka. Nej inte alla, men alldeles för många. Jag står emot skitsnacket, försvarar och så. Men jag säger aldrig ifrån. Säger, nej, nu räcker det, du är su jävla full av skit och förakt och jag står inte ut med den sidan av dig.

Mamma slipper cellgifterna ett tag, de ger henne någon slags antihormoner istället. Det är en helt ny människa. Precis som jag misstänkte snackar hon om att avstå cellgifterna nästa omgång. Jag förstår henne fullständigt, har skrivit om det i ett tidigare inlägg. Hon var här igår, vi åt middag och hemgjorda semlor. Ett tunnt babyfjun täcker huvudet. Jag insåg hur mycket jag saknat min mamma, det cellgiftsbehandlade vraket var bara en blek skugga av sig själv.