adrenalin

Jag drömde om henne i natt, hon låg i sjuksängen på ASIH, men hon var redig och kunde prata. Hon levde och ingen var ledsen. I det vakna har jag nog varit i någon slags chock. Vi har styrt upp mycket med praktiska saker, jag är glad att vi är tre, det måste vara för djävligt att göra allt ensam. Att plocka i hennes lägenhet känns bättre än jag trodde, terapeutiskt på något sätt. Men jag har inte fattat att hon är borta. När begravningen var beställd tänkte jag att jag måste ringa till mamma och berätta. Vi pratade ju i telefon varannan dag och det som drev mig till vansinne, att hon ringde och pratade oändligt länge, kommer jag sakna mest. Härom kvällen slog det mig, jag vill verkligen inte att hon ska vara död. Då kunde jag gråta ordentligt. Jag är glad över all empati jag mötts av överallt, jag trodde folk hade svårt att beklaga sorgen, svårt att tala om döden, men det är helt tvärtom, folk är fantastiska, fina och ömsinta!

Nu har hon somnat in, min bror satt vid hennes sida. Sista dygnen har hon inte varit vid medvetande, så hon har sluppit oro, smärta och ångest. Hon har tagit stor plats i mitt liv och hon lämnar också ett stort tomrum efter sig.

Tror bannemig att det här med pollenallergi klingat av lite. Min värsta plåga, björken, bekommer mig knappt. Jag behöver bara käka piller de dagar jag ska ut och röra på mig. Fantastiskt! Det finns alltså fördelar med att närma sig medelåldern. För där är man väl inte förrän man är 45? Minst? Va?

Vilket underbart, underbart väder!

Ni vet när man känner sig sådär härligt avslappnad och harmonisk? Nar man har ett lugn inom sig inget kan rubba, man bara njuter av att finnas till och allt är underbart. När man faktiskt, om någon skulle fråga, helt ärligt skulle kunna tacka nej till en massage. Bara för att man redan känner sig totalt avslappnad och utvilad. Så Känner jag mig inte just nu.

Hon lever än, mot alla odds. Äntligen har hon börjat sova längre stunder istället för att försöka kliva upp hela tiden. Det är skönt att hon slipper från ångesten och oron. Jag bytte lite pass med min bror och fick ett par dagars välbehövlig paus. Jag har jobbat tre dagar, konstigt nog behövde jag det för att koppla bort lite, men det underlättar också att det är kort vecka för mig, tack för det jobbet! Folk är så snälla och omtänksamma, jag är glad för all värme jag stött på den senaste tiden. Dessvärre har en av min vänner fått ett spel och jag har varit tvungen att dra en rejäl gräns. Jag kan inte ha aktiva alkoholister i min närhet, jag blir lika locco som dem. Hoppas gränsen sitter nu.

Drar mig mot Älvsjö för dagspasset hos mamma. Hon lever men beter sig som en dement, varför är det ingen som vet. Stark förträngningsmekanism kanske?

Boven i dramat heter tydligen kortison, jag har skrivit förut om att hon blir manisk av kortison, och tydligen får hon det nu igen. Hon får det för att metastaserna i hjärnan inte ska påverka henne alltför mycket. Skönt att veta vad det är, vet inte om de kan sluta ge henne det, men hennes oförmåga att sova och hennes pratande, plockande och konstiga beteende. Hjärnan eller psyket det är frågan.

Herreminjee vilken jävla ågren. Kan man packa ihop allt och bara dra? Är så sugen på en cigarett. Eller helt ärligt, en joint. Lite glömska vore skönt nu.

"Cougar Town" inte är speciellt roligt, det blir smärtsamt uppenbart om man låter bli att stänga av tv-n och tittar på "The new adventures of old Christine" som kommer efter. Efter ett par veckor tittar jag hellre på fiskeprogram på Discovery fram tills Christine och struntar helt i CT.

...sa mamma. Hon har piggat på sig, men är väldigt osammanhängande. Pratar tydligt men dillar en massa. Hon ska nog inte dö den här veckan i alla fall.

När jag tänker på saken känns det faktiskt oerhört orättvist att en människa som är så älskad av så många ska behöva ligga och tyna bort i en skitsjukdom blott (får jag säga med moderna mått mätt) 58 år gammal. Hon får ingen näring, inget västkedropp och kan inte svälja själv längre. Det är någon hos henne dygnet runt eftersom hon inte kan larma. Även om hon kunde är det ingen som förstår vad hon säger för hon kan inte riktigt prata. Hennes händer. De ser så konstiga ut. Släta. Som om de aldrig varit använda. Hon tyckte aldrig om sina händer, tyckte att de var för grova, stora och fnasiga. Som skurgummehänder. Hon skulle tycka om dem nu. Jag tycker inte om dem nu, jag tyckte om dem som de var. Fnasiga och grova.