adrenalin

Jag bli kocko i bollen när jag sitter hemma och skriver en hel dag.

Men jäklar vad varmt det blev. Var tvungen att springa och köpa ett par sandaler åt stora i lördags, ett par häftiga svarta med piggar och prylar. I jämställdhetens namn tycker jag att det är tråkigt att han nu deklarerat att han inte längre gillar rosa. Fast i nästa mening säger han att han gillar lila, fast det fanns inga lila sandaler så det blev svarta. Som man kan hoppa högt i. Lilla säger ingentig än så länge så han får ett par puderrosa som jag köpt på tradera. Någon måste ju bryta könsbarriärerna i den här familjen.

Eftersom vi bor intill en helt underbar park så är det inte svårt att gissa var vi tillbringade denna soliga dag. A hade med sig Baklawa och kaffe. Vi tog med oss tre busiga ungar (en lånad). Hej hopp. Vi provsmakade Ben and Jerrys alternativ till glass som var godare än väntat. Mmmm.Dessutom har vi lyckats städa, betala räkningar, baka bröd, handla mat till hela veckan och allt annat som hör söndagar till.

Jag har låtit bli allergimedicinen i år. Med alen funkade det så där, jag var tvungen att börja. Men med björken, min fiende nummer ett har det funkat över förväntan. Jag tar bara när jag ska ut och springa, bara för säkerhets skull. Men de dagar jag låter bli så nyser jag inte, det rinner inte i ögonen och jag är inte överdrivet trött. Man är ju jämt trött ändå när man har små barn. Skumt. Att det kan försvinna efter 20 år?

Min man ska få träffa H R Giger. Jag är avundsjuk.

Har varit på möte med mina grannar angående ombildningen. Man känner sig ju ganska ensam som kritisk till glädjekalkylerna mäklaren langar upp. Visst, vi får några hundra lappar mindre i månaden i utgifter. Men det förutsätter att alla köper, att räntorna håller sig relativt låga och att man inte amorterar en spänn. Någonsin. Och att borgarna sitter kvar vid makten, alternativt att sossarna inte tar tillbaks det gamla fastighetsskattsystemet. 1.4 mille för en trea i Årsta. Det låter väl inte så dumt. Men jag vet inte. Driva en bostadsrättsförening med ett gäng som bara vill göra bostadskarriär. Det känns ju som om de kommer dra fort som fan och lämna oss andra kvar, med lån, förvaltning och en förening att ta hand om. 21 lägenheter i fastigheten är ju inte så många att välja på heller. Man kommer nog inte riktigt undan att sitta i styrelse och renskriva protokoll. För att inte prata om snöskottning och städning av gården. Plantera lökar och kolla vilken sophämtare som ger det bästa avtalet.

Läser en avhandling och skriver själv en, eller egentligen två artiklar. Provdisputation för killen med avhandlingen på onsdag, sen läsa en avhandling till och vara med på ytterligare en provdisputation nästa fredag. Hej vad det går. Men det är kul att läsa andra människors avhandlingar, speciellt personer man följt genom åren. Själv har jag nog labbat klart. Det känns väldigt konstigt. Malande känsla, räcker det här? Eller kommer jag står där med min avhandling och så säger de att, "Du, det här var ju lite klent. Tyvärr." Så kan de väl inte göra? Väl?

En av mina närmsta vänner ska börja äta ett antidepressivt preparat, han läste på bipacksedeln om bieffekter och sa oroligt att han ville att hans vänner skulle säga till om han började bete sig konstigt för då måste han sluta. Eh, jag är nog inte den bästa att avgöra om någon börjar bete sig konstigt. Jag fattade inte ens att en av mina vänner hade en psykos förrän hon satte sig i mitt knä och hävdade att jag var Jesus och genast skulle börja hela världen.

På apoteket finns en intimhylla. Här förväntar jag mig att hitta tamponger, bindor, gravtester och det jag söker för dagen, salva mot underlivssvamp. Här hittar jag tamponger, bindor, gravtest och... en jävla massa sexhjälpmedel. Salva mot underlivssvamp finns på hyllan "fötter" utan närmare förklaring. Jag vill gärna hitta svampsalva på intimhyllan och det stör mig att den har blivit utkonkurrerad till förmån för annat skit. Jag är faktiskt lite pryd så jag vill faktiskt inte att folk ska tro att jag letar efter dildos när jag letar efter tamponger. Vill jag ha något för att piffa upp sexlivet handlar jag helst på nätet. Att kalla sexhjälpshyllan för intim gör ju att man i stressen kanske tar ett glidmedel med smak istället för mjölksyrekapslar. Nej, men kalla det för vad det är, "sexhjälpmedel" och ge det en egen hylla, svamp i underlivet och mens är ju inte vad man känner för att tänka på när man letar efter en vibrator? Å andra sidan, genom att placera svampsalvan tillsammans med andra produkter mot fotsvamp så slipper man helt att närma sig porrhyllan. Tamponger kan man ju faktiskt handla på ICA och gravtest finns på pressbyrån (vem fan handlar det där?). Hej då apoteket, gissa om jag längtar efter nedläggningen av monopolet!

Tandläkarskräck har man väl hört talas om, men frisörskräck, är jag ensam om det? Jag hatar att klippa mig. Jag måste nu, håret är en risbuske och jag kan bara ha tofs. Är inte riktigt nöjd med senaste frisören så det tar emot att gå dit. Förra frisören var jättebra men så in i helsike dyr. 400 kan jag tänka mig att pröjsa. Fast det är väl så, har man hittat en bra frisör ska man väl inte överge henne bara för att hon tar närmare 600 spänn? Men det tar emot.

Åkte hem från landet bara för att upptäcka att grannarna köpt Singstar. Ohohoh what's love gotta do gotta do with it? Falskt.

Huset på landet har fått sprickor här och var. Maken kryper in i krypgrunden och blir ännu mer uppjagad. Står det kvar när vi kommer tillbaks? Fan ta dig Lasse Falk i Farsta.

När man kommer upp ur tunnelbanan vid universitetet ligger det blommor i drivor vid bergsknallen där. Tonårsflickor står i klungor och gråter. Det är klottrat på berget, "Farväl Malin", "vi saknar dig 4-ever Malin". Hur Malin dog vet jag inte men sorgearbetet hos vännerna har pågått hela veckan, ända sen i lördags berättade en kollega som bor på Lappis. Det väcker minnen hos mig också. Min döda kompis hette Anna, hon blev bara 17 år. Själv var jag 16 den hösten hon kraschade som passagerare till någon full kille i en tjuvlånad bil. Han överlevde, hon dog. Då kom döden som en fullständig chock, när man är i sena åren känner man sig ju sällan dödlig. Kompisgänget sörjde henne länge, länge. Själv blev jag deprimerad och tapapde taget om skolan fullständigt. Men när jag går förbi bergsknallen är det någon annat som suger tag i mig. Sjutton. Det är min äldste son om bara elva år. Tiden går ju så fort. Hur tungt måste det inte vara att förlora ett barn. Att aldrig få se honom eller henne växa upp. Att aldrig få veta hur livet skulle blivit. Minnet av Anna har bleknat. Vi umgicks ju mest när jag var sju, åtta år. Sen blev hon den vildaste tjejen i min förort och umgänget mer sporadiskt. Tårarna när hon dog var inte tårar över henne. Även om jag trodde det då.

Jag har sökt en kvällskurs till hösten. Ifall jag får tråkigt medan jag går på a-kassa. Juridisk introduktionskurs heter den. Det låter väl precis som jag?

Från knockad till pigg på 12 timmar, thank you very much!

Till dig som sökte på google på just den här frasen (i rubriken) och sedan hamnade på min blogg, snälla snälla, berätta varför du skökte på just det. Det låter oerhört spännande. Om du kommer tillbaks vill säga, annars får jag aldrig veta.

Ska man bli fundersam när nya BVC-sköterskan skickar ett tredje bekräftelsebrev på bytet av barnavårdscentral? Det var en ny kombination av lillkillens namn (nu tredjenamnet och efternamnet) på kuvertet, men fortfarande samma barn. Eller tror hon att vi har trillingar? Kan ju bli riktigt spännande det här...

Jag har sett en blåsippa!!!

Pollen eller inte, det finns sämre dagar än denna. Nej, ta-mig-fasen det har hittills varit årets bästa dag. Efter lunch plockade jag upp en inte längre så sjuk sexåring på gärdet (pappas jobb). Vi tofg 1:an till hötorget för att äta glass på konserthustrappan. Sen gick vi på Bodyshop och sniffade på alla olika bodybutter, fastnade för ett som luktade färska hallon. Hämtade lillebror på dagis jättetidigt, gick ut i lakparken (Lekparken, vad vi längtat!) och käkade digestive, gungade och grävde i sandlådan. Nu väntar vi hem lilla pappa med som har med sig pizza, dvdn är laddad med hyrfilm. Lägg till att jag pratat med chefen som jag försökt få tag på i fyra dagar och fått ett par klartecken jag behövde och sen lyckades jag prata med mamma i exakt två minuter istället för 45.

Det känns som om någon dragit en riktigt stor planka i mitt huvud, jag är helt färdig. (Eller är det stress, press och födelsedagsångest blandat uppdämd ilska och sömnbrist?). Jag är allergiskt mot stress press osv. Och hassel. Eller al. Minns aldrig vilket. Al tror jag. Och björk, men det har vi kvar att se fram emot!

Det var vad det tog tills jag var en sur grinig utmattad zombie till mamma och männsika igen. Tack för det föräldraskap.

I söndags fick jag en obehaglig uppenbarelse. Min mamma framstod i sitt allra sämsta ljus. Självupptagen, barnslig och jävligt jobbig. Trots att hon är nykter utvecklas hon inte ett dugg. Hon satt på sitt barnbarns sexårskalas och försökte överrösta alla genom att högt och ljudligt prata om sig själv, oavbrutet i två timmar. Det blev för mycket för mig. För några år sen sa jag till mig själv att det är OK, det här är priset jag får betala för att ha en relation med henne, att lyssna på hennes malande flera gånger i veckan, mellan 30 och 60 minuter varje gång (om det är per telefon dvs). Samt en gång i veckan stå inträngd i mitt lilla kök, med två ungar som hon fullständigt ignorerar för att hon har så fullt upp att snacka hål i mitt huvud medan jag försöker koncentrera mig på tre saker. Laga mat, hålla koll på lillkillen och lyssna på henne. Stäng av säger folk. Tyvärr saknar jag det filtret andra människor tycks ha, alla intryck kommer in i mitt huvud, med den följden att jag blir superstressad. Sen har hon mage att håna/skämta om mig inför andra för att jag blev arg den gången lilla killen hällde diskvatten i lasagnen. Och jag får stå och försvara mig. Istället för att tala om att jag har ordnat ett fantastiskt kalas blir jag hånad för att jag har låg(?) stresströskel. Idag skulle hon hämta stora killen, det betyder att hon hämtar honom, sätter sig i soffan med honom och tittar på tv, när jag kommer hem en timma senare med lillkillen så börjar malandet igen, hon förföljer mig från rum till rum och snackar och snackar och snackar. Igår brast något. Jag kände att jag står inte ut med detta just den här onsdagen. Min man ringde och ljög ihop något så jag slapp möta henne. Jag är trött på att vara hennes jävla sopsäck som hon ska ha och babbla med för att hon inte orkar med tystnaden. Spela musik kärringjävel. Hon vägrar hämta bägge barnen, inte ens idag som är min födelsedag och det hade suttit fint med lite barnvakt. Ja och där sitter hela förklaringen, jag står på sonens kalas och ser hur apskaftet gör sitt bästa för att stjäla showen precis som hon gjort med mina födelsedagar och mina jular hela mitt liv. Och jag är så jävla trött på det. Jag tror att jag läker, men det här såret lossnar det aldrig någon skorpa ifrån, varenda födelsedag är det samma drama, jag bryter ihop och är missnöjd med allt och gråter och står i. Hur kommer man vidare? Terapi har inte hjälpt, möten har inte hjälpt, massa kärlek har inte hjälpt. Jag tycker fanimej det blir värre och värre.