adrenalin

Valborg, ja det blir ju intressant. Har inte supit på valborg sedan innan jag började få handla på systemet. Har inte sett en brasa på åratal. Men nu ska han initieras, den store lille sonen. Han ska få se riktig brasa, käka korv om det finns, höra våren rasat ut i våra fjällar och eventuellt få se äkta fyllefjortisar. Själv kommer jag för alltid att förknippa majeldar med våldtäkt. När jag var sjutton blev en av mina kompisar utsatt för ett ofrivilligt samlag av en "kompis". Hon anmälde så klart inte, trots att vi tjatade. Det kanske t o m var då jag slutade supa på valborg, jag minns faktiskt inte säkert. Håller tummarna för att inte en enda unge ska råka ut för något sånt ikväll, inte heller våld av annat slag.

Kalaset på Hallwylska var självfallet en succé. Visst var det något de ville signalera, päronen, jag vet inte riktigt vem de vände sig till bara. Vi fick veta att det gick loss på 2250 buck för 20 ungar. Så har ni pengar över kan jag rekomendera det. Tårta, godispåse (i guld) och rundvandring ingick. Föräldrar fick inte vara med så vi fick snällt lämna storkillen där, huga. Tack och lov var hans kusin 7 år där och höll honom i handen.

När jag vaknade var det typ blod överallt, tack menshelvete. Stora killen förföljde mig in på toa och jag bad honom gå därifrån för att han inte skulle bli rädd eller traumatiserad av att se sin mamma med blodiga underbrallor. Vi har liksom inte kommit så långt i undervisningen om den mänskliga kroppen. Fast blodigt blev det ändå och rädd blev han ändå, för två minuter senare när jag satt mig brevid honom i soffan började jag blöda rejält med näsblod. Mycket minus på sovkontot har en tendens att ge upphov till våldsamma näsblödningar för min del. Och vem ligger mer minus på sovkontot än en ammande mamma?

Jag känner mig lite som en tant ibland, speciellt idag när jag konstaterade hur fantastiskt det är att mina bägge orkidéer som jag fick när jag tog min lic börjat tappa blommorna först nu. De har alltså hållt i fem månader.  Så kom jag på att jag kunde skriva tant adrenalin i rubrikraden och då satt jag här och småmös. Alltså är jag en tant som blir lycklig över livets små glädjeämen. Förbannad så att jag vrålade blev jag däremot när en buss bara körde förbi busshållplatsen där jag stod med vagn, fyraåring och fyramånaders bebis (i bärsele) fuck you very much skrek jag, så jag är inte direkt rädd att jag ska förvandlas till en tant ännu på minst 30 år.

Grönisarna såg alldeles utmärkta ut, jag tog en baslåda första gången, mandelpotatis, morötter, palsternackor, vitkål och lite annat smått och gott.

Första ekolådan kom idag, med en vänlig karl som önskade mig välkommen som prenumerant! Najs!

Min son har precis kissat ner hela soffan, tack så jävla mycket! Det går att tvätta tyget men inte kuddarna, nu får vi sitta i pisslukt resten av tiden vi har den soffan. Jag är så arg.

Vem vill köpa några minst sagt välanvända ögonskuggor? Det är inte mina, jag hittade bilden i en annons på tradera. Gissa vad? Någon köpte dem!

Jag är fortfarande sjuk. Jo, en sak är annorlunda, min man lämnade på dagis och tog med sig lillkillen också så jag fick sova till 9:30!

Visst är den grymt snygg storkillens nya tröja. Det är det dyraste jag köpt på tradera men det var det värt för han ville ha på sig den genast. Den ska bäras på kalas på lördag så han får hålla sig tre dagar.

Jag mår verkligen ruttet, tyvärr verkar beban också må pest för han gnäller hela tiden om jag inte bär honom. Bära + ömma leder = jobbigt. Gnäll + sjuk mamma = jobbigt. Jaha, det är mao jobbigt hur jag än gör. Snart kommer min mamma och storkillen hem, då får mamma bära lite, sen blir det dra vagnen för eftermiddagsluren. Snälla låt mig bli frisk snart.

Idag är folk snälla mot mig, det är nog för att jag är asförkyld och känslig. Jag är alltså sjuk för andra gången på mindre än en vecka. Men snällheten då? Jo, mamma tar med mat, jag slipper laga och det räcker till matlåda. Sen fick jag ett busskort med tio dagar kvar på av min man, hurra!

Jag tappade lillkillens mössa igår, en jättefin han fått i present. Nu är det till att leta en ny, småbebisar behöver mössor även när solen lyser...

Vissa dagar vaknar man med en låt i skallen och bara måste få höra den. Idag var det litye oväntat Hurricane med Bob Dylan.

Om ni inte ser så är det bebishuvuden över hela tröjan. OK, jag har barn, men det finns gränser...jag älskar färgen hur som helst.

Jag köpte en tröja till lillkorven i en färg jag blivit helt kär i. Mörkt rödorange men inte rostbrun utan en verkligen varm färg. Det tråkiga är att jag inte hittar tröjor till mig själv i den här färgen. Jo förresten, tillverkaren av sonens tröja gör en till vuxna, ska lägga in den så fattar ni varför jag inte vill ha just den.

Jag tackade nej till tårta idag. Det är väldigt olikt mig, ammande eller ej. Jag är nämligen en sucker för sötsaker. Jag undrar om det finns någon sida där man kan räkna ut hur mycket kalorier man pillar i sig på en dag? Men det måste vara gratis. Om någon vet mottager jag med tacksamhet en sådan adress. Jag ska inte banta men jag vill veta hur mycket godis jag kan äta. Just nu trycker jag i mig orötter och äpplen men jag är ändå så sötsugen så att jag skulle kunna ställa mig och käka honong med sked. Jag gör det ibland också. Men jag är missnöjd med valken på magen och vill ha något slags koll på hur mycket jag måste gå osv för att verkligen få käka godis utan att valken växer mer...

Min man lät mig sova i morse. Eller rättare sagt, jag var en sur typ som fick honom att låta mig sova. Men efter två nätter med bebiskånkande vet jag inte vad jag gjort om jag inte fått sova. Grinat förmodligen. Nu mår jag OK.

Ha ha, min man som är filmvetare hatar när jag skriver philm, han tycker det är så studentikost (om det nu stavas så sade tjejen som gått på univeristetet sedan 1998). Fast filmnörd är han. Igår var det dags för sonen att se en chaplinfilm igen, jag gör något annat när jag plötsligt hör min man säga: "Titta nu, det här en klassisk scen". Storkillen bryr sig föga och fortsätter studsa i soffan, men man måste berömma en fader som verkligen försöker lära sin älskade son allt han kan och lite till. Gulliga gulliga man. Jag beklagar mig verkligen inte för utan min käre make hade jag aldrig fått se så mycket bra, dålig, konstig, rolig, äcklig, intressant, pretentiös, bisarr, annorlunda film. Han är nämligen inte speciellt pretto utan tittar verkligen på ALL philm. Utom svensk film, eller rättare sagt, utom Colin Nutley film.

Tre sjuka just nu. Jag och barnen, jag mår iofs lite bättre men var uppe och kånkade gråtande bebis i natt. Vad väger ungen? Har inte vägt honom på en månad, så jag har inte en aning, men han har liksom blivit väldigt kompakt de senaste veckorna. Ja ja, bära bebis med ömma leder är inte så jäkla lajbans, det var det jag ville beklaga mig över. Fördel: Han sover mycket så jag ska försöka sova lite middag på dagen så jag kommer ikapp. Igår sov han tre timmar mitt på dagen, gissa om jag håller tummarna för en repris idag!

Jag är duktig. Ekolådan är beställd, vi börjar med varannan vecka först så vi får se om det är något för oss. Min mamma kommer dö av avundsjuka, hon kan inte få den hem till sig. Hon har frågat om vi ska dela på den, och det kan vi säkert göra, men vi börjar så här. Jävlar i min lilla låda, nu ska här kokas ekologiska puréer till lillkorven.

Jo, lite mer om det där med fruktan. När jag var liten var jag rädd för allt, även när jag inte skulle sova. Idag är jag fortfarande rädd för mycket, fast nu kallar jag det fobier. Spindelfobi, ormskräck, klaustrofobi, döda fåglarfobi, dödsångest, konstant rädd att bli lämnad, rädd att det ska hända något med barnen, rädd att misslyckas, rädd att lyckas, bilskräck, blodskräck, sprutfobi, you name it, I have it. Nu när jag funderar mycket på min ilska så kommer också fruktan fram. Jag har länge undrat vad jag försöker skydda med min vrede. Men ilskan går djupare än så, under ligger fruktan och skräck. Shit, det är så svårt att stå upp för sig själv, lyssna innåt och skydda sig själv genom att sätta upp gränser. För mig är det snudd på omöjligt. Min transportsträcka är så lång. Om någon föreslår något säger jag ofta ja direkt för att jag vill vara omtyckt, sen kan jag ligga vaken halva natten för att jag käner att jag egentligen inte vill. Fast det finns två personer jag vågar säga nej till, min man och min bästa vän. Eftersom jag vågar säger jag ofta nej direkt till allt de föreslår, sen känner jag efter och om jag vill så ber jag att få ångra mig. Ska fundera lite mer på om det finns fler jag vågar säga nej till. Kanske uttrycka mig så här: Jag måste få tänka efter, kan jag ringa upp dig.

Jag vill sluta vara rädd och så explosivt arg, men det är inte gjort över en natt.

Nu ska jag vila, familjen är ute och jag mår skräp. Att ta hand om sig själv och vara snäll mot sig själv är inte heller det enklaste.

Choklad, LOST och en kopp decaff-te sen blir det nanna plätten för den här tjejen. Jag är så djävulskt trött.

När jag var liten (och långt upp i tonåren) var jag livrädd när jag skulle sova, jag var tvungen att dra täcket upp till hakan så att inte en vampyr skulle bita mig i halsen. Vidare kände jag tvånget att säga hej då till min pappa ifall han skulle dö under natten, så att vi skulle fått ett sista farväl och så var jag tvungen att påminna mig själv att vakna försiktigt ifall glödlampan skulle explodera under natten. Det här är helt sant. Är alla barn så här rädda för att somna?

Den inre stressen har för övrigt lugnat ner sig betydligt sedan listan betats av. Jag går fortfarande och ororar mig för ett par saker, sånt som ligger utanför min kontroll, men jag försöker släppa det ifrån mig.

Lillkillen sover asmycket, storkillen har grönt snor som forsar ur näsan, själv har jag asont i lederna och huvudvärk, hur fadern i huset mår kan jag bara ana mig till. Vi är sjuuuka. Men vi undslapp ett ofrivilligt gästspel. Det har skjutits fram två veckor. Synd bara att jag inte hann köpa en chokladask, då hade vi kunnat svulla ikväll. Nej, vad sa jag, vi ska ju hålla igen. "Man kan inte äta choklad varje dag". Varför vet jag när jag tittar på valken. Morötter, selleri och äpplen. Hurra. Inte.

Jag är mäkta mallig över att helt egenhändigt producerat denna snuttefilt till min lillkille, med etiketter att pilla på! Baksidan är en gamla randig tröja som storkillen valde ut, pappa har hjälpt till att leta tvättrådslappar, så alla har varit riktigt involverade i snutten. Lillkillen gillar den skarpt.

Vi skulle ju till spankingfamiljen imorgon. Jag har inte träffat mamman sen i tisdags och storkillen är ju hemma idag, vi har inte deras nummer. Jag ringer i morse till dagis och ber en av fröknarna lämna mitt nummer till spankingmamman när hon lämnar sin dotter. Åhh så fint att ni umgås privat. säger fröken, Yeah right, det är inte frivilligt, det är för att jag inte vet hur man tackar nej. Nä det sa jag inte. Hur som helst, spankingmamman har fortfarande inte ringt. Jag pratade med min bästa vän i förrgår, hon förstod min situation på pricken, det finns inget du kunde gjort sa hon, nu kommer du bjuda igen om en månad och sedan bara längta tills ett år gått och de flyttar tillbaks till indien. Ja eller tills i juli och vi åker bort. Jag känner mig så ugly, men det var skönt att prata med någon som fattade precis hur jag kände och inte bara sa: Det blir nog roligt, eller: Det blir vad du gör det till. Jag vill inte hur ska något kunna bli vad jag gör de

Storkillen är sjuk idag. Egentligen inte jättesjuk, typ 37.7 och jag hoppas att det stannar där. Varje gång han blir dålig går det ner i luftvägarna och han får hosta. Efter fyra år med den hostan hör vi exakt vilken hosta som betyder att han ska vara hemma dagen efter. Ändå ligger man där på natten och hoppas att det bara ska vara vanlig hosta (han är lite astmatisk och hostar ofta på nätterna). Nu spelar det ingen roll när jag är hemma ändå, men när båda jobbar så är det skitångest inför en plötslig hemmavecka.

I botten av vår tvättkorg har det länge legat saker som vägrar flytta sig, en del saker har legat där i närmare fyra år. Det är uppifrån och ner: en pepparkaksgubbe-hatt, ett par urvuxna badbyxor, ett bälte till en morgonrock, en påse från Bokia i Nyköping, en svart mojäng som hör till en bilbarnstol, ett paraplyfodral i svart nylon, ett burklock (!), en necessär vi fick på BB till storkillen, en begie step (en sorts strumpa), en bit papper, en svart step och ett par strumpor som storkillen fick när han var ca 1, de är världens noppigaste så nu åker de ut. Jag lovar att jag har städat tvättkorgen någon gång och lagt tillbaks de här sakerna...Tills helt nyligen låg det en röd ulltröja här i botten, den blev liggande typ två år innan jag äntligen kom mig för att tvätta den. På ylleprogram. Så att den blev filtad. Och helt oanvändbar. Så kan det gå!

Det blir askungen en gång till!

Jag är trött på att vara den stränga föräldern. Idag har storplutten varit hemma, vi har varit på biblioteket och lånat massa böcker, vi har hyrt askungen och vi har fikat kaka och saft mitt i veckan! Nu har vi läst massor och storplutten har klämt hela askungen så vi ska nog läsa lite till. Jag ska ha en dag i veckan som är vår, då ska jag vara snällaste mamman ever och vi ska få paus från vår vardagslunk.

Lillkillen är inte ens fyra månader men ger tydligen redan andra föräldrar prestationsångest. Han är alltså tidig i utvecklingen, rullar som en liten propeller, kravlar sig fram och försöker sätta sig upp. Min man meddelar omvärlden på sin blogg och en fd jobbarkompis till honom bryter ihop för att deras en månad äldre son inte är på samma nivå. Jag vill bara säga att de ska ta det lugnt men det är ju lätt (och orättvist) när man har den tidiga ungen...Barnens utveckling återspeglar inte vår kompetens som föräldrar. Inte heller vår genetiska duglighet. Ungar som är "tidiga" i början kan bli "sena" sedan, det varierar med tiden. Våran storkille hade inte speciellt bråttom att vare sig krypa eller gå men var jättesnabb med att rulla och åla.

Vi är ju hembjudna till den spankande indiska familjen. Kul. Jo det blir säkert nice, fast jag har ågren. Vad har man med sig? Jag är svenne, jag skulle haft med en flaska vin till andra svennar, men de dricker ju inte, i alla fall inte mamman. Mn mamma jobbar på ett företag där typ alla nationaliteter finns representerade, så hon letade glatt upp en hindu och frågade vad vi ska ha med oss, en ask choklad blev svaret. Tack, tack, tack! Så var det problemet ur världen, nu återstår bara hur jag ska kunna manipulera dessa människor att förstå att man inte spankar sina barn här. Därav ångesten. Och den påtvingade vänskapen då.

Bästa vännen kommer inte imorgon, hennes barn är magsjuka. Så jäkla typiskt. Vi pratade i en och en halv timma i alla fall, det var skönt.

Fast jag är barnledig (ha vilket jävla ord) är jag asstressad. Jag känner mig fullkomligt invaderad av allt som ska fixas, saker som dimper ner i brevlådan som måste åtgärdas, mail som ska svaras på, annat som måste fixas. Det låter inte så jobbigt att vara hemma och bara gå och dona, emn jag har en aslång lista med saker som måste ordnas men jag aldrig får gjort. Varje gång det ringer undrar jag vad mer jag kommer att få att göra, när ska jag hinna deklarera, ringa samfälligheten och korrigera en räkning (hos en jävla kassör som aldrig är hemma och inte har någon telefonsvarare), stoppa alla viktiga papper i pärmar osv osv. Igår kväll låg jag och hade hjärtklappning och funderade på om jag skulle ta gaffatejp och helt enkelt tejpa för brevlådan. Brevlådan har blivit symbolen för min känsla av att vara invaderad. Jag insåg att jag måste ta tag i allt, röja undan så mycket jag hinner och sen, åhh ljuva tanke, slappna av lite grann. Nu klockan halv elva är faktiskt en tredjedel av listan är avbetad, resten ska jag nog delvis skita i, delvis ta hand om själv och delvis delegera på maken. Jag vet att ett problem är att jag inte kan säga nej. Ska träna lite på det. Titta på DN. och säga NEJ, jag tänker inte läsa dig idag. Du gör mig stressad.

jag är fortfarande irriterad över det där med busskortet. Det är så surt. Jag vill kunna ha min frihet och inte vara tvungen att ta buss överallt. Jag gillar verkligen inte att åka buss med barnvagn. När jag skulle åka och hämta storkillen kom det en buss med trappsteg, de är ju inte så vanliga häromkring. Bara pankisar på busshållplatsen också och ingen på bussen gjorde en ansats till att resa sig. Jag gjorde mig redo att kånka på vagnskrället, när det från ingenstans dyker upp en byggkille som hjälper mig, jag tackar och han svarar "man får ju passa på, ensamma morsor vettu!". Jag hör mig själv skratta lite för gällt, men han har redan sprungit vidare. Av blev jag hjälpt av ett hyfsat nyktert fyllo. Tack gode gud för folk som vill hjälpa ensamma morsor!

om ett tappat busskort var dagens sämsta överraskning så var ett telefonsatsl från min bästa vän dagens bästa överraskning! Hon och hennes barn kommer till oss på torsdag och hänger hela dagen! Hurra! Storkillen skulle få en ledig dag på fredag, men nu byter vi till torsdag istället.

Man kan visst inte äta choklad varje dag. Nehe. Jag går nog snarare upp i vikt än ner. Promenad varje dag borde hjälpa och jag ger mig glatt ut på en 25 min lång promenad hem sedan jag lämnat på morgonen. Ganska skönt. Ända tills jag inser att jag tappat busskortet jag köpte för en vecka sen. Så går det när man stoppar ner kortet i balfickan. Får lust att ställa mig mitt i gatan och tokgrina.

Jösses vad Zelda räcker länge... Vi spelar fortfarande Ocarina of Time, vi köpte ju en disk med de fyra första spelen i, så vi har ett helt kvar. Kommer inte ihåg vad det hette just nu.

Svårt få pappor att vara hemma skriver DN Ekonmi idag (hittar ingen länk). Varför är det så jäkla svårt att diskutera det verkliga problemet. Pappor lämnar glatt över till mammorna som lika glatt behåller makten över barnen. Det är där man ska börja, ingen annanstans. Med mammorna.

Jag har ett jävla humör. Så har det alltid varit. Jag blir asförbannad skitfort och sen tappar jag alltsom oftast huvudet. Under en vecka förde jag ilskedagok. Det var nyttigt och jobbigt. Fast för första gången någonsin fick jag svart på vitt vad jag går igång på. Oftast blir jag förbannad när jag är stressad, speciellt om lillkillen skriker, om blodsockret är lågt, om jag har asbråttom. Minsta motgång i det läget och jag fullkomligt exploderar. Sparkar på dörrar, skriker och svär. Annars är nog de egna förväntningarna den stora skurken i dramat för mig. Jag förväntar mig att allt och alla ska bete sig exakt som jag vill och gör de inte det blir jag pissed. Storkillen ska gå uppför trapporna i det tempo jag tycker är bra, inte sjunga för full hals och helst öppna ytterdörren själv. Att jag har lågt blodsocker har absoluuuut inget med saken att göra. Jag förväntar mig att allt ska gå assmidigt när jag är stressad, att svetten inte ska spruta och att lillkillen inte ska tappa nappen varannan meter och vråla för full hals fast vi håller på att missa tåget. Att jag har höga förväntningar också på mig själv ingår också i det som gör mig så frustrerad och argsint. Att jag inte är helt nöjd med mitt liv bidrar. Alltså, jag har ett bra liv, fin man fina barn, bor bra osv. Men ändå är det massa saker som ligger och gnager. Jag är missnöjd med min personlighet och har massor av ångest kring det. Återigen mina egna krav som jag själv inte riktigt kan leva upp till. Hur sänker man kraven? Sen är det grejen med jobbet. Det känns så jobbigt att ha all den där skiten framför sig. Just idag känns det som att jag lever i ett skal och jag vill komma ut men jag vet inte hur man gör eller om jag ens vågar. Ilskan är ett försvar, jag vet inte riktigt vad jag försvarar längre bara.

Jag fårt för mig att jag skrivit om det här förut, men jag kör igen för nu har det klarnat för mig lite grann i alla fall. Vi trivs jättebra i nya huset, grannarna är trevliga och allt är fint. En av grannarna är i min ålder och jag känner igen henne från utesvängen på nittiotalet i stockholm (yes I´m old people). Hon har ett ganska annorlunda förnamn. Men när hon presenterade sig använde hon sig av ett annat förnamn. Men du heter ju ..... Var jag på väg att säga. Fast vaddå, jag kan ju ha fel, det kunde ju vara någon som var väldigt lik henne. Efter månader av bryderier, beslöt jag mig att googla på henne. Och visst fan är det hon, inget snack. Fast om hon vill kalla sig något annat så är det upp till henne, skönt bara att veta att hon är den jag trott hela tiden. Undrar om hon känner igen mig förresten? Jag har en så tydlig bild av både henne och hur jag uppfattade henne som person, hon var verkligen någon man la märke till. Som min granne beter hon sig helt annorlunda, är mycket trevlig och timid. Jag vet en massa saker om henne som hon antagligen inte vill att jag ska veta. Min kompis psyko-ex var tillsammans med henne ett tag och de hade ett mycket destruktivt förhållande. Som jag alltså fick höra en massa om. Skvaller är kul när det är på håll, hoppas hon är lyckligare nu än hon var med honom.

Träffade en gammal bekant. Hon hade också fått barn förra året. Det blir lite skumt när folk berättar vad de döpt sina barn till och så tycker man att det är typ världens mest fantasilösa namn. Sen säger man själv vad ens egna ungar heter och de blir lika tysta. Ja just det, de tycker nog att vi har världens fulaste namn på våra ungar. Tur att vi alla är olika.

Vid ett tillfälle i min gamla mammagrupp satt jag och berättade hur vedervärdigt jag tyckte ett visst namn var, ett av de mer populära engelska namnen. Två år senare döpte en av tjejerna sin andra unge till just det. Hrm. Så kan det gå.

What the heck, folk får döpa sina ungar till vad de vill, men Metall-ICA tycker jag väl inte var så snyggt. En gammal bekant försökte döpa sin dotter till det för så där en tio år sedan. De fick också avslag. Nu heter hon Frida.

Med bägge våra barn har vi bestämt namn redan inna de föddes. Papprena var inskickade redan efter någon vecka. Andra sonen har ett extremt ovanligt andranamn, folk som är jämnårga tycker oftast det är coolt, men den äldre generationen förfasar sig. Min svåger talade triumferande om för mig att vi skulle få såååå mycket problem att få ge honom det namnet. Vad han inte visste var att han redan fått namnansökan godkänd två månader tidigare. Utan någon som helst invändning. Själv hoppas jag att killarna är nöjda med sina namn. Jag har ett jättefult andranamn själv, i klass med Ragnhild, så jag vet att det inte alltid är så kul att heta ovanliga saker.

Jag är inne med bebisen en stund, min man och stora killen är ute och byter däck på bilen. Själv funderar jag allvarligt på att baka. Fast imorse städade och skurade min man hela lägenheten och jag har faktiskt erbjudit mig att byta däcken. Fast jag fick inte.

1. Anthon Bergs Mandelägg

2. Cloettas Cener-rulle med mörk kolafyllning, en om dan har jag hört ska vara bra

3. Äpplen, Red Prince eller Pink Lady eller Kanzi, eller var det äpplen man skulle käka ett om dan. Skit samma det blir både äpple och center om jag får välja...

Jag är så glad att det är varmt ute, äntligen är det massor av ungar på lekplatsen. Min storkille har skaffat sig flera nya kompisar. Det är så skönt att se honom interagera med andra barn. Han har jättemånga fina egenskaper och jag är så stolt över honom att jag nästan kan spricka. Vi har ju dagiset en bit bort och då är det ännu viktigare att han får kompisar som bor i närheten. De flesta av de här ungarna är äldre än honom och känner dessutom varann eftersom de går på ett dagis som ligger precis brevid, men ändå släpper de in honom och låter honom vara med. Fast bara killarna konstigt nog.

Den indiska mamman på sonens dagis berättade glatt (på engelska) att hennes yngte son, 11 månader, var sjuk och bara grät. Till slut hade hon varit mycket irriterad på barnet som inte ville sluta gråta hur mycket hon än kåkade runt honom. Så hon hade lagt honom över knät och givit honom "a good spanking" då hade han somnat. Jag blev helt perplex, det kändes som ett skämt. I nästa andetag frågade hon när vi skulle komma hem till dem. Kanke nästa helg svarar jag lamt. Två timmar senare kom jag på att jag borde ha nämnt att man sverige endast får spanka folk över arton som givit sitt medgivande.

I ett av barnprogrammen idag var de hos veterinären. Sorgset konstaterade jag att de var på mottagningen där vi lät avliva min mans katt för fyra år sedan. I nästa klipp gick de in i ett mottagningsrum, då började tårarna rinna, för det var identiskt med rummet där vi fattade det svåra beslutet att låta det lilla kattskrället dö. Min man hade haft henne i över tio år och hon var väldigt sjuk, hon kissade blod och hade jätteont. Jag har alltid trott att det inte var så jobbigt för mig för jag bröt inte ihop på samma sätt som min man gjorde. Kanske reagerade jag så för att en stor del av min energi just då gick till att trösta min man. Dessutom hade hon varit sjuk så länge och ofta att det också var en sorts lättnad att låta henne gå, fast det hade jag jättemycket skuldkänslor för. Och uppenbarligen fanns det visst en hel del tårar i mig som ville ut också, de kom nu istället. Lilla katt-tjej. Vi har hennes aska kvar i en liten trälåda. Det kanske är dags att ge henne en grav på landet nu.

Jag ser ut som rudolf med röda mulen, jag har en jättestor finne på insidan av snoken, den lyser röd på utsidan.

Ha ha ha, jag har blivit utsatt för tre "nordea"-phishing-försök. Jag antar att jag inte är ensam om det.

Efter att ha kollat alla jobbmöjligheter tror jag att jag bestämt mig för hur jag ska göra. Jag har ganska exakt 14 månader kvar av min doktorandtid. Om jag går ner i tid och jobbar 80% kan jag stretcha ut det hela med nästan tre månader!!!  Jag har två veckor att lägga till då jag varit vice ordförande i doktorandrådet under två år. Det blir 17 månader. Jag ska göra klart avhandlingen, sen vet jag precis var jag ska söka jobb. Jag ska göra klart avhandlingen. Nu har jag bestämt mig och det känns mycket bättre.

Jag för dagbok över alla tillfällen jag blir arg. Det är inte kul. Det måste finnas utrymme för mig att vara förlåtande mot mig själv också, för just nu är det inte så himla lajbans att titta på sig själv. Så jag hoppas verkligen att det kommer något gott ur det här.

Storkillen och jag tittade på bilder av mig när jag var sådär en 16-17 år, för varje bild säger han, "där är du snygg mamma". Hi hi. Tills det kommer en stor jävla bild på morsan med en cigg i mungipan. Då utbrister han "där är du inte snygg mamma för du har en sån där rökgrej". Bra min son, bra. Att mamma rökt i närmare tjugo år ska enbart få synas på bild för honom. Aldrig en cigg till så länge jag lever. Nu firar jag snart fem år som rökfri!!!

Vi fajtas varje dag. Är det så i alla familjer? Hör det liksom till att det är konflikter jämt? Alltså det är vi vuxna som fajtas med fyraåringen. Och vi pucklar inte på varann. Själv upplever jag det som att jag har vissa problem med mina aggressioner. Vet inte om det stämmer men jag blir ofta fientlig när jag är arg och ibland aggressiv. Jag fattar att man inte kan upphöra att bli arg och att jag alltid kommer bli arg. Ilska är ju något sunt. Men ibland uttrycks ilskan på ett osunt sätt. Det är den ilska jag mår dåligt av som jag vill komma till rätta med. Just nu för jag ilskedagbok. Upptäcker att jag ofta blir arg och upprörd i samband med att lillkorven vrålar. När han skriker blir min stubin mikroskopisk. Upptäcker också att jag utöver det går runt och är småirriterad stora delar av tiden. Småirriterad över alla måsten. Har jag alltid varit det? Jag tycker att jag är mindre grälsjuk än vad jag varit förr, ändå är jag ofta på defensiven. Och missnöjd. Jag som trodde jag var en så tacksam jävel ha ha. Ilskan är ett sätt att skydda sig. Men jag är ju i en trygg miljö nu. Jag är ju inte ett barn längre.

Idag har jag varit ute och åkt med skrikande bebis. Två gånger har snälla tanter sagt till mig att det är inget att orora sig för att barn skriker. Det är skönt att veta för det känns alltid som att alla blänger när man har en skrikbebis. Men tydligen tycker i alla fall några att det inte spelar någon roll.

I maj är det ett år sedan vi sökte dagisplats i närheten av vår nya bostad. Ni som har förljt bloggen vet att man måste gå 20-25 minuter eller åka kollektivt för att komma till det dagis vi verkligen fick. Nu elva månader senare har vi blivit erbjudna en dagisplats i närheten. Jag tycker inte att det är OK, om efterfrågan är så stor i ett område måste man bygga fler paviljonger. I närheten av oss finns det bara smådagis med en eller två avdelningar. Bygg ut, bygg ut, bygg ut! Det föds bara fler och fler barn. Vi bor i ett område som byggdes i skiftet fyrtio-femtio-tal. Alltså börjar de gamla dö av och barnfamiljerna flytta in. Och eftersom kötiderna hit är 10-15 år för större lägenheter så är det verkligen frågan om att det är barnfamiljer som flyttar in. Man har byggt ut en del men inte i den här delen av vår förort. Vakna stockholms stad, vi behöver fler daghem! 2006 var ett rekordår, det har inte fötts så många barn i stockholm sedan strax efter kriget. Men vart ska dessa ungar placeras? Och nu när man måste ta ut 100% av föräldrapenningen för att slippa riskera sänkt a-kassa så går det inte att dra ut på tiden i väntan på lämplig placering.

Och storkillens dagisplacering? Han får vara kvar på dagiset en bit bort. Han trivs och vi är jättenöjda, skitsamma att man får åka kommunalt. Dessutom har det dagiset sammanlagt fem avdelningar varav två är småbarnsavdelningar så chansen är störst att vi kan få in lillplutten där med, i januari då rå, var det tänkt...Inget att oroa sig för nu egentligen.

Håret faller av nu. Så synd. Det var kul att ha hyfsat tjockt hår för en gång skull. Förra gången var jag korthårig och då spelade det liksom ingen roll, men den här gången har jag haft håret på utväxt och jäklar vad snyggt det varit. Men men, nu är det på väg ner på golvet alltså. Det är hår prcis överallt: innanför kläderna, i maten, på katterna, i tandborsten, på kudden, på golvet, på mina händer, på diskbänken. Tar man av bebisen blöjan så kan man ge sig fan på att det sitter ett mörkt decimeter+ långt hår imellan skinkorna eller i ljumsken. Blä.

Igår kom min man hem sent, så jag var supermorsa som hämtade, var i lekpark, lagade mat, nattade. I morse kl 6:20 stack mannen iväg till götet så mitt supermorsa-race fortsatte med påklädning och lämning. I vanliga fall när jag lämnar får jag hjälp med en del av påklädningen och morgonvälling och hållande av lillkorv när det är dags för toabestyr. Men gud vad det är tråkigt att vara själv på kvällen när barnen sover. Det går väl an någon gång ibland, skönt att lägga sig och läsa, men inte för ofta tack, jag behöver verkligen min mans sällskap.

Jag minns inte när jag var mätt sist. Jag äter och äter och är ändå alltid hungrig. Maaat. Goooodis.

Det blir alltså inga bilder på barnen, för jag vill inte att de ska drabbas av andra människors unkna åsikter. Då främst tankar folk kan ha kring att mormor varit pundare. Det är inget man vill att fröknarna på dagis ska veta om. Så det blir inga bilder på den här bloggen, lite synd på sätt och vis för de är så söta att man nästan smäller av! Jag vet att jag la in en bild på lillkillen när han var nyfödd men det var för att de förändras så oerhört de första veckorna och idag så är det svårt att känna igen honom i den där lilla tarmen.

Idag har lillkillen hittills varit asgrinig så nu är frågan: Stanna hemma och städa + vila eller åka ut på stan och trängas med barnvagnen? Jag vill så gärna köpa nya toppar på Gina Tricot samt besöka nya Topshop. Fast frågan är ju enkel, behöver jag jag nya kläder? Svar nja. Jag skulle må bra av att ha ett par byxor till, men jag tycker att alla jag sett är så fula. Just nu har jag följande sortiment: Ett par jeans som har en gammal blodfläck och inte går att knäppa, ett par bruna militärbyxor som egentligen är ett par gravidbyxor, ett par grå jeans från HM med oljefläckar på ena benet (surt som fan) och ett par svarta jeans. dvs ett par byxor som ser bra ut och tre fula. Men jag har egentligen inte pengar att shoppa brallor för just nu. Kanske ska masa mig ner i källaren och kolla vad som finns i kartongerna där. Nu ska jag i alla fall ta hand om lillkillen, han är bara så sur. Just det, det är skitsvårt att prova kläder med lillkorven, han skriker när han är vaken i vagnen, så jag behöver en assistent som vill hålla honom. Äh jag blir nog hemma idag.

Min man den gode philm-entusiasten ska på ett föredrag om Tarkovskij ikväll så jag ska natta kidsen själv. Det går, men man vet aldrig om det går bra eller dåligt. Fast det är bra att min man kommer ut på saker, apropå egentid. Jag tycker att man ska ha egentid som föräldre, men det måste vara jämnt. Inte att den ena är ute på krogen stup i kvarten och den andre aldrig kommer ut. 

Att Kapp-Ahl i skåne tar ut produkter ur sortimentet efter påtryckningar från HA är sorgligt. Det hade varit bättre att låta HA gå till domstol i frågan och få det utrett på det viset. Men eftersom man väljer att ta bort plagg så tror jag inte en sekund på att HA inte kört med hot även om Kapp-Ahl hävdar motsatsen. Är det hot inblandat är det viktigare att skydda personalen, men då ska man polisanmäla hoten också. Så vad som än är sant i frågan är det tragiskt att ett stort företag som Kapp-Ahl inte vågar stå upp mot ett gäng människor som bara tycker att deras väg gäller. Själv håller jag mig anonym. Så jag vågar skriva att jag verkligen avskyr och föraktar HA.  Att vika sig för påtryckningar från dem är detsamma som att legitimera deras lagar som de själva skapat, lagar som inte har något att göra med resten av samhället. (HA = Hells Angels)

Obs, rubriken är irroni!!! Men när jag skulle pinga bar nyligen.se mig att lösa en andragradsekvation för att bevisa att jag inte är en spamrobot. Men eftersom det finns två lösningar i en andragradsekvation så insåg jag att det var fråga om ett aprilsämt och kände mig oerhört stolt över mig själv i två sekunder...sen insåg jag att jag är en nörd ha ha.