adrenalin

Varför pratar jag om mig själv i tredje person med lilla killen? Som att han vore helt imbicill, det är han ju inte. "Vänta så ska mamma hjälpa dig", "Mamma kommer", Nu säger mamma nej!". Med stora gjorde jag likadant, men inte lägre. Gör alla så? Om så är fallet, varför?

Det är skönt när barnen växer och blir självständigare men det gör också ont. Vissa saker är jobbigare. Som att lilla killen har flyttat ut ur vår säng och sover i egen säng inne hos storebror. Storebror kommer över varje natt, men treåringen verkar lättad över att få sova själv. Jag saknar honom. Bland sakerna som går lättare är att storebror tog sitt första bad själv idag, jag lyssnade med ena örat och pratade med honom när han varit tyst för länge, men fram tills nu har jag alltid suttit hos honom  när han badat. Förvisso har han nästan alltid haft sällskap av lillebror, men ändå. Ibland är det svårt att avgöra när det är dags att ta nästa steg. Det här steget har jag inte ont av, inte stora killen heller. Jag glömmer ibland att de växer av lite ansvar! I skolan får de träna mycket mer på det.

När jag bara hade ett barn var jag så präktig så. Skulle aldrig använda tv-n som avlastning för att få laga mat ifred. Mitt barn fick stå brevid mig i köket och hjälpa till. Han åt aldrig lördagsgodis, fick på sin höjd nötter och russin. Tetror med festis var lyx som enbart unnades vid speciella tillfällen och glass var det också snålt med. Sen fick vi en knodd till och jag blev lite mer mänsklig. Svampbob, Totoro, lilla Mullvaden, jag älskar er! Utan er skulle det inte gå. Festis, världen grej, funkar skitbra som muta! Lördagsgodis, OK inte för tvååringen men femåringen får äta gelatinbaserat skit som jag inte skulle ta i min mun, han älskart! Glass! Jag älskar ju glass, varför ska vi inte äta glass? Vi är stora B&J konsumenter. Det finns värre saker man kan göra mot sina barn än att ge dem festis lite för ofta.

Lilla killen vill inte veta av mig, om jag försöker lägga honom vrålar han. Om jag ger honom välling blir han så arg att han måste skjuta soffbordet i väggen så det blir djupa jack. Om jag går upp med honom skriker han. Men mitt i natten kommer en liten kille rullande i sängen. Han klämmer sig ner mellan mig och storkillen och trycker näsan mot min hals. I några timmar ligger han och sover på min arm, innan han kommer på att pappa är bäst igen och skrikande tar sig bort till pappas del av sängen igen.

Lillkillen fick ett bryt när han insåg att det var jag som skulle natta. Efter att han vrålat som en besatt i 25 min gav jag upp, lät den hulda fadern ta över och nattade istället en kille som blev glad av att se mig.

Det är inte lätt att vara två år, vakna på morgonen (6:30, halleluja) och upptäcka att fel mamma ska gå upp med dig. Fel mamma är den mamman som inte är pappa. Då gråter och skriker lillkillen i en kvart och väcker alla i familjen, både människor och katter. Sen kommer pappa upp och räddar morgonen. Liten kille blir lugn, går med på tt dricka välling och sitta i soffan med mig och pappa kan få gå och lägga sig igen. Resten av morgonen går riktigt bra men jag kan ju säga att jag inte står högt i kurs just nu. Lillfis är en pappagris och vill inte ens att jag tar på honom emellanåt. Det gör ont i hjärtat även om jag vet att det vänder förr eller senare.

Stora sonen ser med spänning fram emot helgen. Vi ska både göra sci-fi-mässan, mormors födelsedag och åka till skogsis och tända gravljus för spökmorfar. Själv känner jag mig lite matt, med tanke på hur kul lillkillen brukar tycka det är att bli runtsläpad. Ibland tittar jag på små barn som sitter snällt i sin barnvagn och undrar hur det är att ha en sån där?

Minns ni grejen med tandfen? Att jag tyckte det var jobbigt att ljuga om den där pengen under kudden? Nåväl, lagom tills tand nummer fem trillade ut så la maken pengen på bordet och sa, tack så mycket det är jag som är tandfen. Sen förklarade vi vad som verkligen hände. Sonen tyckte det var helt OK, men han gillade grejen med att hitta en peng under kudden. Idag när tand nummer sex precis trillat ut kom vi alltså överens om att han först ger mig tanden och inatt ska jag lägga en tia under hans kudde. Alla nöjda och glada! Ska vi ta tomten härnäst? Nej, vi gör inte det, för innerst inne vet han hur det ligger till med tomten, men han vill så gärna tro.

...höll sonens nya gummistövlar? Tre veckor? Eller två? Nu läcker de vatten. Ungen åker nerför en bergknalle på dagis och sliter sönder allt vad stövlar och regnbrallor heter. Nu har jag fått nog, nu får han fan inte vara på den sidan av dagis något mer. Nu får personalen sätta stopp för det. Jag skiter i om han är den enda ungen som inte får kana ner där. Jag kan  inte köpa nya stövlar var tredje vecka.

Jag är inget stor älskare av sommartid. Vad är poängen? I storstan har vi gatlyktor och folk flexar järnet. Vem bryr sig om lite mer ljus på eftermiddagen? Bönderna hatar den ju, så man undrar om det egentligen finns något positivt med skiten? Jamenvisst, man får sova en timma längre en söndag i oktober! Nej det får man inte. Barnen struntar i vad det står på klockan. Deras inre klocka säger att det är dags att gå upp. Idag var jag alltså uppe klockan fem. Bolibompa börjar 6:30. Lillkillen tyckte att fem var en bra tid att dra runt en enorm pall vi köpt åt honom, men eftersom denna syssla lät för mycket åkte den ut på balkongen. Det tar ett par dagar att ställa över barnen på vintertid så det blir några tidiga morgnar den här veckan. Trött begrundar jag ifall sommartiden egentligen inte är en komplott mot oss småbarnsföräldrar. Så att vi ska få känna att vi lever liksom. För övrigt verkar vi få ett trots som inte är av guds nåde med den morgonpigge sonen. Just nu känns det som om han verkligen letar efter saker att bråka om hela tiden. Däremellan klättrar han och balanserar på allt som går.

Min yngste son går igenom en kris just nu. Hans älskade fröken H håller på att skola in en ny liten pojke och lillfisen är skärande svartsjuk. Inte kan han prata om sina känslor heller eftersom hans vokabulär är starkt begränsat till ord i stil med mamma, pappa, boll och lampa. Det är tungt att vara lillfis idag.

Ibalnd kommer allt över en som en flodvåg. När lilla killen står och vrålar och hänger i mina brallor och stora ropar "kom mamma" för tredje gången i rad och jag försöker göra välling och kolla nappen och tappar greppet om nappjäveln som smäller mig så hårt på tummen att skinnet knogjäveln spricker (den nappen var hel kan man säga). Just då vill jag bara gå in på toaletten och låsa om mig och gråta en skvätt. Men så gör inte mammor. De samlar ihop sig, biter ihop och tar nya tag. Och skriker AAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJ förstås.

Köpte ett fodrat regnställ (äntligen!) till sonen. Ett helt nytt. Tjänade ett par hundra mot att gå i affär. Men. Regnstället sprack efter en enda dag på dagis. Jag får säkert reklamera eftersom jag köpte det via ett företag. Men. Utan regnställ försmäktar vi på dagis. För, det går inte att leva ett liv på dagis utan regnställ. Så nu blir det till att köpa silvertejp och låta ungen se ut som pack i ett par gamla trasiga regnbrallor från i våras som egentligen skulle vara kastade nu. Och tänka, hade jag betalat 600 så hade jag kunnat gå tillbaks till affären och byta. Nu blir det  ytterligare porto och massa tiiiid. Ooooo vad jag förbannar min snålhet ibland.  Det suger att fodrade regnställ ska vara så innihelvete dyra förresten. 400-600kr. Det duger inte med något billigt från ÖB heller. Ungen måste ha hängselbrallor.

Stora killen sover hos mormor. Skönt tycker jag först. Men nu är det så tomt och tyst i hans rum. Jag saknar honom enormt. Fast det bara är en natt och jag har både man och lillkille hemma. Jag vill ha min tandgnissland, sprattlande unge sovande i armhålan nu!

Det räcker med att yngste sonen sover ordentligt på nätterna (halleluja) i fjorton dagar och jag börjar fundera på om vi inte ska ha en till. Så snabbt glömmer jag tydligen 22 månaders sömnlöshet (som kan sätta igång vilken sekund som helst). Den mänskliga biologin är sinnssjuk. Rent teoretiskt är jag väldigt nöjd med två. Dessa underbara gossar, friska, goa, roliga. Men teori och biologi är inte samma sak. Min man rycker på axlarna, en till spelar väl ingen roll. Fast det gör det. Det finns massor av argument för att inte skaffa en trea. Men en bebis, en mjuk liten bebis. Som sover i armhålan och bara är mjuk. Mjuk, vad i helsike babblar jag om? Visst är de mjuka, men en eventuell bebis har ju två äldre bröder med behov. Ja ni ser, man glömmer snabbt. Tur att min kopparspiral kan sätta stopp för eventuella galna infall. En trea måste vara välplanerad, och inte bli till sista året på forskarutbildningen. Först disputation, sen överväga bebis.

En gång i tiden skrattade jag gott och barnsligt åt killarna i Jackass. Jag hade t o m en t-shirt som det stod CRAP på. Det var då det. Nu har jag två mini-Steve-O-s hemma. Det är inte stuntsen jag syftar på, även om det finns en viss likhet där också, utan äckelgrejerna. Den stora käkar snor och den lilla äter rester ur slasken. Den stora stoppar in ett helt finger i ett onämnbart ställe (jag är inte pryd, jag vill inte ha besök av pervon) och den lilla kaskadspyr ner hela bilen när vi är ute och åker. Den enorma mängd bajs, kräks, snor och annat äckel jag sett passera de senaste fem och ett halvt åren slår lätt en snubbe som snortar wasabi och sedan kräks.

Var ni i Nyköping i lördags? Såg ni en femåring iförd rosa klänning med mörkrosa fiskar, röda tights med rosa hjärtan samt svarta vintestövlar? Det var min son. Idag hade han sina rosa glitterskor hela dagen på dagis. Jag är en stolt unisex-mamma. Fördelen med att ha söner är att man kan känna sig cool när de har rosa (typiskt PK-föräldrar i storstan f ö). Hur stor mallfaktor är det när en tjej vägrar ha kjol? Jag hatade att ha kjol hela min barndom till mammas stora sorg. Inte tänkte hon, "åhh vad gulligt, en liten  gränsöverskridande crossdresser".

Tur att jag vilade, nu är lilla sirenen sjuk. Han skriker oavbrutet och snoret forsar. Det är inte han på bilden, han är mycket sötare OCH jag snyter honom. Av sju veckor på dagis har barnen varit sjuka fem.

Barnen är friska den här veckan, första veckan på länge som bägge går alla dagar. Idag ska jag och stora till käftis. Ska höra vad de säger om hans gnisslande. Jag är orolig för mitt barn. Han är bråkig på dagis och han gnisslar tänder om nätterna. Det har varit stora förändringar på dagis och han mår inte bra av det. Alla kompisar slutade och plötsligt är han äldst. Kan man bota separationsångest med pyssel?