adrenalin

Dagens ledord ska vara konstruktiv. Jag ligger åt det gnälliga hållet, klagar och blir upprörd. Har svårt att se det positiva och ännu svårare att leta efter konstruktiva lösningar. Min egen inställning är viktig, ska försöka hålla den positiv idag, utan att för den sakens skull bli glättig.

Det är lättare att gnälla än att se det positiva i tillvaron. Så, vad underbart det är att det blivit så ljust ute. Det är riktigt skönt att få gå till jobbet i dagsljus och när man hämtar lillplutten är ju solen fortfarande uppe. Fantastiskt!

Min förra examensarbetare Jonna har jag fortfarande god kontakt med, men hon ville byta inriktining och gör därför examensarbete på en annan instution som håller på med lite liknande saker som oss, men ändå inte. Very well, där doktorerar det en tjej som jag läste två kurser med, Terese, hon var väl OK och vi pratade ofta, men sen sågs vi inte på länge. Efter något år dök hon upp på en kurs jag skulle läsa och då hälsade hon plötsligt inte. OK tänkte jag, men far åt helvete då.
Jepp, precis så är jag. När folk ignorerar mig så blir jag sur som fan och hämndlysten.

Jonna har nu varit på Tereses instution i tre veckor och har redan fått höra att tjejen tycker att jag är konstig. Detta för att vi gick kurser ihop för några år sedan, och sen slutade jag bara att hälsa. Ha ha ha, gud vad komiskt. Två sura brudar som går runt och tycker att den andra är en jäkla otrevlig bitch.

Det som känns trist är att jag inte funderat på det, men hon rapar kanske upp hur otrevlig jag är ganska ofta eftersom min ex-exjobbare som hon inte ens känner redan vet om det. Och när jag tänker efter så finns det minst en person till på den instutionen som inte gillar mig. Jaha, så jag kanske uppfattas som otrevlig. Konstigt. Jag som är så mån om att vara till lags. Men jag har ju berättat förut om min minst sagt korta stubin. Jag kan vara oresonlig när jag är arg också, nej förresten, jag är oresonlig. Och hämndlysten. Jaha det här blev ju jävligt kul skrivning. Aha-upplevelse. Aha.

Shit jag vill inte vara känd som en grinig mallig typ. Jag vill att folk ska gilla mig. Men om alla tycker om mig så känns det som om de äter upp mig. Det orkar jag inte. Då blir det lätt taggarna utåt.

Hur sätter man gränser för folk utan att gallskrika och vara otrevlig? För det är ju mig själv jag är arg på för att jag inte sagt ifrån i tid. Jo man är modig. Och modig är jag inte utan feg. Fegheten har faktiskt lett mig till det liv jag har idag, så fegheten är bra. Men nu vill jag ha lite mod också. Mod att förändra det jag kan. Det svåraste, mig själv.

Om jag hade vågat så hade jag sagt till Terese redan för tre år sedan, "Hej". Och inte suttit och surat och tyckt att "varför hälsar hon inte på mig?". Att hon också är lika feg spelar faktiskt mindre roll, för jag har bara ansvar för mina egna känslor och det här sved.

Det är så lätt för mig att sticka ut mitt finger och peka på andra när saker går mig emot. Jag har jättesvårt att se min egen roll.  Och djupt nere i ångesthålet så är det så mycket lättare om allt är någon annans fel. Självklart har jag rätt att stå upp för mig själv, men det är bara mitt ansvar och ingen annans. Och om jag känner mig manipulerad och styrd ibland, så måste jag visst välja en mer kontruktiv metod att säga ifrån, för den jag använder mig av nu - på ren instinkt - fyller en ganska dålig funktion, den skapar kaos och trycker ner andra. Det är visst dags att bli lite mer mogen.Huga huga.

Jag gjorde kola igår. Det urartade. Först var allt frid och fröjd, jag gjorde kolan efter receptet och gjorde något slags kultest tio gånger. Sen verkade det bra och jag hällde upp skiten i en form. Men den stelnade aldrig riktigt. Då fick jag den brilljanta idén att jag skulle koka skiten lite till, det var då problemen började. Jag brände vid kolan lite grann så den fick en liten bismak. Den blev dessutom stenhård. Egentligen var den inte sämre än någon annan hemgjord kola jag ätit i mitt liv men ändå fann jag i kolan en anledning att sitta i soffan återstoden av kvällen och känna mig som världens mest misslyckade. Över lite kola. Detta är jag och mitt självförtroende i ett nötskal. Jag måste vara bäst och brilljera och gör jag inte det är jag inte värd ett ruttet lingon. Jag måste lyckas på första försöket annars är jag värdelös. Jag önskar att jag kunde ta mig ur detta. Vad jag ska göra nu för att få mig själv att inse att jag duger ändå är att ta kolan till jobbet, bjuda på den utan att be om ursäkt. Utan att säga, den blev lite hård eller den bev lite bränd eller något i den stilen.  För man får göra lite halvsunkig kola, speciellt om det är första gången i livet man gör den.

Hoppas ni som har tillgång till Metro läste Hillevi Wahls kolumn i dag. Det handlade om att de utsatta barnen ofta har det ännu svårare undre julen, detta oavsett samhällsklass.

Jag lärde mig tidigt att inte ta utrymme. Det premierades inte helt enkelt. Fast det dög inte riktigt det heller, för min bror  tog väldigt mycket plats, var pratglad och utåtriktad, och jag blev ofta jämförd med honom. Vi är väldigt olika, faktiskt urtyperna för storasyster och lillebror. Min bror har alltid varit en fantstisk människa och jag älskar honom djupt, men samtidigt saknar jag honom oerhört för vi glider allt längre ifrån varann. Det som en gång höll oss samman har blivit det som får oss att driva isär. Vi har valt att hantera vår uppväxt på olika sätt, kanske just för att vi är storasyster och lillebror. Jag är ansvarstagande. Han är fågelfri. Jag har familj och fast jobb. Han lever ungkarlsliv och jobbar svart. Jag har svårt med nya kontakter. Han kan bli vän med vem som helst. Jag går i terapi för att bearbeta det vi gått igenom. Han dricker och röker hasch.
Jag inbillar mig att min bror som blev vittne till ett mord i vårt varagsrum när han fortfarande var tonåring bär en stor sorg inom sig. Jag gör det i alla fall. Varför skulle hans sorg vara mindre än min? Jag väntar i alla fall, med mitt al-anon och med min tro på AA. Kanske kan han låta mig tro på det en dag, utan att själv tro att jag ska försöka göra honom till en nykter ordningsam storebrortyp som jobbar vitt. Det vill jag inte, jag vill ha min lillebror.

Jag är min egen hårdaste kritiker, jag får inte glömma det. Jag ska vara snäll mot mig själv, hur man nu lär sig det?