adrenalin

Maken kommer hem och när jag gnäller säger han bara krasst, men har du sagt det till din chef? Ingen kommer att säga åååh här har vi en jätteduktig kemist som vi inte utnyttjar fullt ut. Och han har rätt. Dags att sluta gnälla och börja göra lite fotarbete.

Plan A. Undersöka om jag kan hitta ett sätt att utnyttja min potential bättre på det ställe jag jobbar på. Påpeka detta för min chef på det utvecklignssamtal som är på gång. Jag har faktiskt inte ett skit att förlora, jag har faktiskt en fast (i den mån det finns nu för tiden) anställning. De kommer inte ge mig kicken.

Plan B. Skicka mitt CV till varenda företag som kan tänkas ha ett mer stimulerande jobb åt mig.

Som i något slags supervrål. Det är något som gnager. Inte helt nöjd med mitt jobb. Trodde det skulle bli bättre, och det blev det. Men ändå inte. Jag känner att en stor del av min kompetens är bortkastad här. Bra lön, snälla kolleger, men vad skulle de med en hel doktor till? Det hade funkat rätt bra med en vanlig kemist. Jag tappar gnistan lite också, det är så olikt det jag är van vid. Det är mycket, "det där har vi provat förut, det går inte" mycket detaljstyrning och dessutom en chef som tycker att långsiktig forskning är meningslöst. Och som tycker att män är bra mycket bättre än kvinnor.

Söndagsjogg på isen och nybakt bröd. Stor och varm kärlek till min fina familj. Bra helg  på det hela taget.

Kan inte låta bli att störa mig lite på de lyckliga och harmoniska människorna som pysslar med mindfulness och som dyker upp titt som tätt i olika medier, häromdagen i DN. De gör mig illa till mods med sina korslagda ben och harmoniska ansikten. Jag blir inte inspirerad utan irriterad av softade bilder av slutna ögon under släta pannor och välmanikyrerade händer kring en kopp te bryggd av ekologiska örter. Tanken är fin, absolut, men jag misstänker att det är precis samma människor som sysslade med pilates för ett par år swdan och utbildade sig till yogainstruktörer ytterligare några år tidigare. Innan det var det kristallbalansering och något annat new-ageigt. Det luktar helt enkelt lite halleluja och nyfrälst över dem. Jag kastar förmodligen sten i glashus, men männsikor som missionerar skaver.

Vi har haft så roligt med lilla killens kulbana, både 40-åringen, 39-åringen och 7-åringen. Den har dessutom prövats på diverse släktingar och vänner och den funkar fint från 3 år upp till 52 år. 4-åringen bygger om den till en picka och pangar på oss.

Har mellandagsreafyndat på tre olika ställen. Hämtar mina paket på lika många ställen. ICA, videoaffären och spelombudet. De två första är kanon, har generösa öppettider och inget krångel, men det tredje, huga! Om det överhuvudtaget har öppet står där en sur och bitter människa som suckar högt (HÖGT) och himlar med ögonen när man vill hämta sitt paket.

Lovet börjar gå mot sitt slut, vi har varit lediga sen 23:e och jag behöver jobba inför en konferens nästa vecka, så kidsen åker tillbaks till fritids och dagis imorgon. Det har varit så skönt, första jullovet sen jag fick dem som jag känner mig utvilad av att vara ledig. Färre konflikter, mindre testande av gränser, mer sova, ja allt har varit bättre. Det känns lovande inför sommarledigheten som jag normalt ser som ett smärre helvete. Men i år kanske är året då jag slipper längta tillbaks till jobbet? Ja men vi säger väl det. Prognosen är god.