adrenalin

Min man står för städningen här hemma brukar jag skryta. Sen är jag motsägelsefull och skäller lite på honom för att han är så manisk i sitt städande. Pedantisk liksom. Men idag, idag hade jag inte skällt en sekund. Fy fan vad grusigt och stökigt det var när jag kom upp. Så blir det när maken är borta flera dagar. Då är det ingen som plockar och dammsuger uppenbarligen. Kooom hem, allt är förlåtet. Nä, det var bara till att börja plocka. Sen fram med dammsugaren. När lilla sover middag ska jag skura köksgolvet och skrubba toaletten. Annars får jag hjälp. Och jag vill inte ha hjälp av min snart tvåårige som med snuskplask. Och sen när lägenheten äntligen är fin igen ska jag tejpa fast mina barn på varsin stol, de ska fanimej inte stöka ner den här nya fina ordningen. Nejdå jag skojade, det har de redan gjort. Men under röran är det rent åtminstone.

Anakin och Luke/Leia har åkt till Örnsköldsvik för att gå på den stora utställningen. Resten av familjen stannar hemma.

I min sons värld är familjen Skywalker-Amidala en vanlig familj där möjligtvis pappan är lite elak ibland (och låter Leia sova på golvet) för han kan inte låta bli. Ingen är död och syskonen gnabbar. Det där med att han (darth vader) huggit handen av sin son är ett misstag och på slutet av alla lekar återförenas far och son lyckligt. Pappa säger dessutom förlåt ordentligt.

Inatt sover mitt lilla hjärta på hotell och är till sig av förväntan över morgondagens stora äventyr.

Håller på och råddar med kläder åt killarna till hösten och vintern. Man måste vara ute gooood tiiid annars tar allt sluuuut. Hittade snygga leggings till äldste pöjken, men de var sluuut. OK, overaller stora och lilla - Tick. Gummistövlar stora och lilla - Tick. Alltså jag bockar av. Regnställ stora och lilla - Tick. Fodrat regnställ stora -nej, lilla - Tick. Vinterskor stora - nej, lilla - nej. Sen ska det till vantar, mössor, långkallingar, extra varma underställ. Måste ner i källaren och leta reda på vad som finns till den lilla av den storas gamla grejer. Och sen bli det vinter och det ska tvättas och has på rätt ställe, inte glömma gummistövlarna och vantarna och det fodrade regnstället i fall det blir regn i dag även om det är snö just nu så på med overallen. Man blir ett logistiskt geni av att ha barn på dagis! Äh, man blir en logistisk expert bara av att ha barn. Tänk bara fyra pers och en toalett, ha ha!

När jag kommer hem, efter min sista arbetsdag på fyra veckor, är storkillen utklädd till Han Solo (svarta jeans, vit långärmad tröja och svart väst) och lilla killen är C3PO (gul overall). Semestern har börjat.

Jag skriver sällan om min mans familj för jag känner att det skulle kännas som om jag satt och klagade på dem och det känns inte rätt mot dem att göra det i det här forumet. Den min man står närmast är sin mor. Hon har levt hela sitt vuxna liv dansande efter svärfars pipa (de har varit ihop i över 40 år). Hon axlar gärna offerrollen (vem gör inte det?) och kan inte ta sig ur den. Idag ringde de för att säga hejdå, de ska åka till andra sidan jordklotet en månad och svärmor fyller år på torsdag, dagen då de landar. Kul. Hon fyller dessutom jämnt. Men svärfar bestämmer, så är det och så blir det. Så hon ska fira sin sextioårsdag på andra sidan jorden, med jet-lag tillsammans med hans affärsbekanta, tjohoo! När jag pratar med henne, en kvinna som jag ömsom är asförbannad på och ömsom tycker så jävla synd om så börjar hon åter igen prata om sin sömnlöshet, sina magbesvär och sina panikångest-anfall. Då öppnar jag äntligen käften och säger något jag velat säga i flera år, "har du funderat på terapi, det hjälper faktiskt mot panikångest". "Ja" svarar hon. Vilken lättnad, jag har fegat och fegat för jag har varit så rädd att hon skulle börja förklara bort sig, hitta på ursäkter osv osv. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte la till att jag vet för det funkade för mig. Men jag kanske har nämnt det för henne tidigare. Hon är den enda i familjen jag skulle kunna våga berätta om min familjehistoria, det som gör att jag ligger lågt är mamma. Jag vill inte hänga ut henne. Nu blir det mitt mission att få svärmor att känna att hon har mitt stöd om hon väljer att gå i terapi. Det finns risk att det tar hus i helvete. Hennes favoritfilm råkar vara Shirley Valentine ha ha ha.

Igår var min mamma här, som vanligt diskuterade vi olika saker som får oss upprörda. Det hände två saker. Den ena var att storplutten inte ville äta sin mat och jag frågade honom om han ätit för mycket torkad frukt som mormor bjudut på. Frågan var riktad till mamma men jag kunde inte ställa den själv utan använde mitt barn som budbärare, fel fel fel. När mamma tre sekunder senare satte på sig sin tjocka tröja trodde jag hon var arg på mig och skulle gå, helt panikslagen började jag släta över den illa dolda kritiken. Snacka om att jag har issues kvar med min mamma. Ja ja, hon frös bara och stannade kvar en stund och vi pratade om lite andra grejer.
Då kom det andra. Mamma började prata om unga tjejer som föräldrarna tappat kontrollen över, som blir utslängda, som blir ihop med äldre missbrukare och som råkar illa ut. Som exempel använde hon en skolkompis till mig vars mamma var knäpp och slängde ut henne, men i övrigt stämde inte jämförelsen speciellt bra, för den tjejen hade en jättebra pappa som tog hand om henne, hon träffade ingen äldre missbrukare och lever idag ett synnerligen normalt liv, trots sin sjuka mamma. Jag tyckte jämförelsen var konstig men la inte så mycket vikt vid det. Senare, mitt i natten  vaknade jag och insåg att mamma pratade om sig själv. Hur hon själv hade varit en "omöjlig tonåring" som blivit utslängd och träffat en äldre missbrukare (min pappa) och råkat illa ut på flera olika sätt. Fast hon använde Maria P som exempel. Mamma har visst mycket issues hon med.

Problemet med att gå hemma med barn är att man hela tiden blir avbruten. Just nu står jag med en halvbäddad säng, en halvfärdigmonterad fiskgratäng och en mentalt påbörjad fredagsstädning med tillhörande mastodontdisk. Vad jag verkligen gör är att amma och enhandsblogga. I förrgår lyckades jag städa ur hela micron och halva kylen, vet inte om jag kommer hinna städa den andra halvan inom överskådlig tid.

Min man blev precis som jag misstänkt väldigt förtjust i Tretorn-skorna, de skulle passa honom utmärkt. Mig med. För övrigt känner jag mig som världens sämsta fru idag. Min man vill gå på fest på lördag, hos någon som han tycker väldigt bra om. I morse (han kom hem 2:30 inatt efter att ha jobbat) frågar han om det är OK, jag ska ju äta middag med några från jobbet på fredag, så jag säger först ja fast jag känner bara Nej, nej , nej, lämna mig inte ensam en jävla kväll till, jag står inte ut. Känslorna som rasar är dessutom att jag är svartsjuk, undrar vilka tjejer som jag aldrig träffat kommer att vara där, varför blir aldrig jag bjuden osv osv. Sen när jag lämnat på dagis och väntar på min terdje tågvagn för dagen bryter jag bara ihop och ringer och är arg och gråter.

Det jobbiga är att jag vill vara generös, jag vill inte vara förbjudande, jag vill att han ska ha ett liv. Men istället känner jag mig som en jävla boja som hänger kring hans ben och klamrar mig fast, lämna mig inte, som om han vore ansvarig för att jag inte ska känna mig ensam och övergiven.

Nu mår jag helt ruttet, för om han stannar hemma så mår jag faktiskt sämre än om han går. Suck. På med martyrkoftan Adrenalin och mys in dig riktigt ordentligt, nu kan du ju må dåligt hur det än blir.

Ont i huvudet har jag också.
 

I vår gamla förort var det lugnt och tryggt, men också rätt dött, vi hade inte ens riktig mataffär, än mindre ett torg eller något påminde om ett centrum. En tunnelbanestation, några sunkiga pizzerior, en kiosk och två närlivs. Dött m a o. Det har på så sätt varit en befrielse att flytta hit, vi har nära till flera utmärkta resturanger, det är smidigt att ta sig in till stan och..bäst av allt...vi har en kvartersbio! Lillplutten är i skrivande stund på väg till sitt livs första biobesök. Han var mycket uppjagad, det är en film han längtat efter att se och kanske det bästa av allt, han har en liten påse med smågodis som han och pappa ska dela på under filmen.

Det känns verkligen som om vi flyttat till ett levande område. Jag tyckte att omställningen från att bo i centrala stockholm (vi hade både hötorget och odenplan inom gångavstånd) till flytta till vår förra förort var ganska jobbig, men det här området kanske kommer bota mig från min citylängtan. Jag hoppas verkligen det. Det skulle vara skönt att kunna säga att "jag vill aldrig flytta härifrån" igen, för det var så jag kände när jag bodde i stan. För jag fattar ju att man inte kan bo i stan med kids.

Tro på fan om inte lillebror brutit båtbenet (sitter i handen) stackarn. Jag tänker förstås bara på mig själv och min flytt. En gubbe minus, jaha de där kompisarna till honom som skulle hjälpa till då. Mja, vi får se. Shit, säg inte "vi får se" till ett kontrollfreak. Aaaarrrghh. Den ena kanske ska bort och den andra, ja den andra ska på bröllop, det visste jag redan. Finns det någon tredje tro?

Okej, lugna ner sig lite, ringa mamma, hon känner en miljon snajdare, det löser sig nog. Min man har en bror också, och en riktigt bra kompis, det räcker med en av dem, en av brorsans polare och en snajdare så löser det sig. Tålamod, lugn och fin. Själv känner jag mig lite småkass med bidraget, de är ju så struliga i min familj. Och mina kompisar har flyttat långt bort, till norrland och till Danmark. Själv är jag klent byggd, har åtminstone packat fem kartonger idag, bara fyrtiofem kvar.

Svarta Birkenstock blev det förresten, de är sköna, återstår att se om de ger skavsår. Tjejen från makens jobb ringde aldrig, så nu får jag vässa mig på nytt inför morgondagen, men inte nu, nu ska jag sova. Godnatt.

Helgen har varit mardrömslik hittills. Min son bara trotsar, bråkar, skriker och vägrar göra som vi ber honom. Ingen bra kombination tillsmammans med mig som har humörsvängningar av graviditeten redan från början. Jag har inget tålamod alls och han bara skrattar åt oss när vi blir arga. Hans pappa är trött och utarbetat och har inte heller mycket kvar av sitt vanliga tålamod. Idag har vi ställt in en hel utflykt tio minuter innan vi skulle gå bara för att han bråkar så mycket = spottar päron över HELA nyskurade vardags- och köksgolven, samt river ner rena kläder på golvet och leksaker som är uppstädade. Då svämmade det över för mig, alla badsaker packas undan, in med melliset i kylen och straffkomendering till sängen. Där ligger han och skrattar åt oss.

Jag har gråtit massor och när det äntligen verkar som om det ska bli bra så kommer han ut på balkongen, klättrar upp på en stol och hänger på räcket fastän jag står brevid och säger Låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli... Jag lyfter in honom med våld och sen är det oavbrutet bråk tills hans pappa stoppar honom i bilen och åker och handlar. I affären fortsätter bråket, och jag vet inte hur man ska orka. Tack för en mysig söndag innan mamma åker bort tills på torsdag... Kul för mannen som ska var själv i en halv vecka.

Både jag och den blivande tvåbarnspappan kunde andas ut när vi satt i bilen på väg bort från det stora sjukhuset. Risken för det vanligaste kromosomfelet är mindre än 1 på 5000. Inget fostervattenprov behövs mao. Den sju centimeter långa varelsen har både armar och ben, vi såg tom små fingrar. Hjärtat pickade och allt såg fint ut. Min man höll på att tuppa av först för han tyckte sig se två stycken, men tack och lov var det bara en. Nu har vi ett litet suddigt foto och kommer sova gott i natt. Imorgon ska jag nog berätta för morsan. Lillplutten får vänta lite till, men han kommer inte ens bli förvånad, han har frågat mig massor med gånger om jag har en bebis i magen åt honom de senaste månaderna, så för honom är det redan på riktigt. En stor rosa present liksom. Vi får väl se vad han tycker när skrikisen kommit.

Jag är nog mer orolig för dagens UL än vad jag fattat tidigare. I helgen var jag bara glad och tänkte att på torsdag får vi se den. Men under det glada gnagde det tydligen massa otäcka tankar. Jag är lite deterministisk idag så jag vågar inte skriva allt som snurrar i min skalle, men i natt vaknade jag en gång i timmen och var helt slut i morse. För min man var det lika illa, han somnade tre i natt. Jag vaknade någon gång av att han låg och kramade mig, det hör inte till vanligheterna, av två skäl. Lillplutten ligger alltid mellan oss och själv gillar jag inte riktigt att nattkramas. Nattkramas gillar min man däremot och inatt fick jag mig en rejäl dos av saken. Nu ska jag packa ihop mig och rulla iväg mot det stora sjukhuset, vi får väl se hur det går.

Min lillebror (32 år) gjorde en rutinoperation i sitt hjärta idag. Man kan inte dö av ingreppet, men en på tusen får pacemaker, dock inte min käre bror. Mamma kände sig tvungen att ringa till sjukhuset och förhöra sig om att det gått bra förstås. Lillebror hade nämligen inte ringt tillbaks åtskilliga timmar efter han borde varit färdig. Jag är oerhört nyfiken på hur det kändes att vara vaken när de gjorde det, och om han kände något överhuvudtaget. Och jag är såklart glad att det gick bra. Har skickat sms, ska ringa lite senare. Min lille lillebror, mitt enda helsyskon av fyra bröder och en syster. Plutten. Det var läskigt när han började få de här rusningarna i hjärtat för några år sedan, och hans puckade husläkare bara viftade bort det hela. Dock har vi en mycket dominant moster som inte ville höra på det örat och utnyttjade alla kontakter hon har på sjukhuset hon arbetar på. Fort som sjutton gick det och plötsligt hade plutten tid hos en riktig hjärtspecialist som inte alls viftade bort honom utan faktiskt kunde ge en diagnos, som dessutom gick att operera. Och jag behövde inte längre vara rädd att min lillebror skulle dö. Inte han heller.

Min man skulle ju varit borta tills idag, men han dök upp redan vi nio i går kväll! Skönt att ha honom hemma istället för borta. Både jag och lillplutten fick jättefina presenter dessutom! Jag fick en jättesnygg tygväska från marimekko. Just det, en tygväska, mina fixa idéer om kopior och flashiga handväskor är som bortblåsta efter mitt impulsköp. Ska visa min nya väska och impulsköpet sen, har inte fotat dem ännu. Jag är en tygväsketjej, bara att acceptera. Det bästa med väskan är att den går att tvätta i 60 grader! Det bästa med maken är hela honom, från topp till tå, och nu är han hemma och idag är det fredag och jag har redan haft ett utbrott på morgonen och varit elak, så nu har jag jättedåligt samvete och har dammsugit hela lägenheten som kompensation. Jag får nog ringa och säga förlåt också.

Min älskade man är bortrest igen, kommer imorgon. Det är tråkigt att sova utan honom, det är tråkigt att sitta ensam i soffan och glo på TV, det är tråkigt att laga mat till mig och lillplutten bara, men min kompis kommer och hälsar på så då är två av tre tråkigheter avhjälpta. Sovningen får jag leva med, lillplutten ligger ju pressad mot mig hela natten i alla fall.

Varken min man eller jag vet vilken dag svärmor fyller år, idag eller imorgon. Varje år chansar vi och det blir fel ibland. Ett år ringde vi och frågade, skrev upp noga i almanackan som nu tycks vara spårlöst borta. Så idag var det dags igen, hmm, var det den nionde eller tionde, ingen av oss vet. Konstigt för jag har järnkoll på alla utom hennes. Jag hade någon smart mindmappinggrej jag hängde upp det på sist det var på tapeten, men nu var frågan hur det var. Är hon en etta som jag eller är hon inte en etta. Jag har tydligen hängt upp det fel i minnet ändå. Och mycket riktigt, maken ringde idag och det ÄR imorgon. Fan också och nu lovar jag att vi ska skaffa en födelsedagskalender och skriva upp det en gång för alla. Sorry sorry svärmor.

Ikväll blir det Topmodel följt av ett varmt bad och nanna plätten 22:15. Jag vill bara ligga nerbäddad och läsa min superbra GW-bok. Förresten har jag visst sovit helt ensam. Så sent som i somras var min lilla familj på landet i några dagar medan jag var i stan och jobbade. Lamporna på hela natten, ha ha. Sen tog jag tåget ner och blev mött på stationen i kunglig stil - hur kunde jag glömma det?