födda i ekorrens tecken

Min man kommer upp med tre kartonger från källaren, två är hans en är min. Hans är fulla av t-shirts från innan han gick ner i vikt. Släng släng släng. Jag vet att det är svårt, men han tänker ju inte gå upp igen. Det är som att sluta röka och fortfarande ha askkoppar hemma. Varför? Ifall man får gäster  som röker? Eller tänker man börja igen? Nej inte det, och snodda askoppar från krogen är inget att spara på, eller hur?

Vad har jag i min kartong då? Skor som är för små och/eller hopplöst ute. Släng. En Sari och
byxdressar i turkost och cerise från indien, tio år sen jag var där, använt de knalliga outfitsen 0 gånger. Spar sarin, slänger outfitsen. Häftiga rock-t-shirts som är så små att sonen kan ha dem, dvs felköp. Doneras till sonen. Och så sentimentala saker, byxorna jag hade på mig första gången vi träffades. Sparas, jag vägde sjukt lite när vi träffades, kan vara bra att bli påmind om hur smal man inte vill vara. Kjolen och tröjan jag hade när vi gifte oss i rådhuset. Velar mellan släng och spar. Det är är inga snygga kläder, dessutom har jag kvar sidenklänningen som jag hade sen, på den riktiga vigseln utomlands. Släng alltså, tror jag...

konstiga saker

Ska gå till min hjärnskrynklare för sista gången om två veckor. Känns skumt att det snart är över. Självklart är jag en tvivlare, frågar mig själv om verktygen jag fått räcker till osv osv. Men fan, det ska bli skönt också, man kan inte gå med en krycka hela livet. Måste klara sig själv någon gång. Dessutom har jag ju en underbar, klok och stötande man, och al-anon mötena finns ju fortfarande kvar. Jag känner verkligen att jag håller på och växlar över till mötena nu, de fungerar som en mätare på vad som är friskt och vad som är sjukt..

Det har hänt mycket med mig sedan jag började i terapin, och att man har lite konstiga hang-ups kan jag nog leva med. Mina värsta nojjor har faktiskt blivit bättre. Jag kan ju äta köttfärs för guds skull! Och panikattackerna är inte lika förlamande längre. Jag har också kommit till klarhet med ett par viktiga saker samt vågar titta på min egen roll i olika situationer. Jag kan verkligen rekomendera terapi, man blir inte "fixad", men man mår bättre av att lära känna sig själv. Jag har gått i en variant som heter
existensiell terapi, men jag tror att formen inte är viktigast utan att det hänger på samspelet mellan terapeut och klient.

Fest

Min kompis ska försvara sin avhandling snart, och sen blir det en rejäl fest. Följde med henne och handlade alkoholen och tillbehören i morse, vi var supereffektiva, det tog knappt två timmar. Min man ska också gå på festen, hans allra första av det slaget och vi har barnvakt och hela kittet. Fast barnvakten hade glömt bort att hon skulle vara barnvakt vilket orsakade lite panik. Nu är allt på banan, kläderna handlade maken redan förra helgen, så nu är det bara present och blomsterinhandling kvar samt dukning och fix på kalaset. Jag har lyckats slingra mig ur städningen hittills, jag gör nästan vad som helst för att slippa just det. Men nu är frågan, vad köper man till en sportig singeltjej på 31 som strax blir doktor. 3-400 får det kosta. (Presenten från hela insutionen är redan fixad, en klocka).

Den man är II

Jag får ofta ångest när jag funderar på hur jag förmodligen uppfattas av andra människor. Men idag slog mig en tanke: - Varför vill jag ändra på så mycket hos mig själv när det faktiskt finns personer som tycker om och accepterar mig?

äntligen

Efter att ha bloggat i två timmar ska jag ta mig ett bad och sen masa mig till jobbet.

ETA

Tänk om det verkligen är så att ETA klarar av att lägga ner sina vapen. Vad underbart, ett steg närmare fred på jorden!

godmorgon

Föds man med någon slags grundläggande karaktär, eller kan man bestämma själv vem man vill vara.?
Eller om man vänder på frågan, är det så att man har en grundläggande karaktär som bestämmer vem man är, och varje försök att ändra sig är egentligen en omöjlighet?
Har man ett fritt val eller är det bara en illusion vi har för att slippa känna oss vanmäktiga?
Jag försöker komma till kärnan med de personlighetsdrag jag absolut inte kan försonas med, de är av sådan karaktär att jag känner mig stympad och handikappad av dem.
Kan jag genom att vända och vrida och dissikera dem faktiskt också bli av med dem eller åtminstone dämpa dem?
Eller är de förevigt insvetsade i min karaktär och därmed omöjliga att göra någonting åt.
Är det sista argumentet bara ett sätt att försöka slingra sig undan?
Jag trodde att när jag var 35 så skulle jag var en färdig vuxen, inte ha funderingar i klass med vilken existesiell tonåring som helst (inte att förakta).
Men tar man inte itu med sitt bagage så växer det till orimliga proportioner, så har det i alla fall varit för mig.
Tjugo år senare funderar jag på vad som finna utanför bunkern.
Fast får man inte ta med sig K-pisten så vet jag inte...

kompisar från förr III ?

Har via Stay Friends fått kontakt med två gamla ungdomskompisar som dessutom är systrar. De vill ses. Jag vill också ses och bli uppdaterad, men inte börja gå på parmiddagar. Ångest ångest. Så jag härde inte av mig på två månader, men sen började jag fundera. De kanske inte är ute efter att umgås med mig 24-7 heller, varför skulle de vara det förresten. Så vad fan. Och jag ska ju bryta min isolering. Så jag gav ut både mailadress och mobilnummer och så får vi se.  Det kan bli riktigt kul. Och blir det inte kul så spelar det ingen roll.

min fd bästa vän

En vinternatt för sexton år sedan mötte jag en av mitt livs största kärlekar. Det kom att bli en långvarig platonisk förälskelse, totalt utan fysisk attraktion, men med så starka band att jag fortfarande drömmer om henne som om hon vore verklig och våra vägar aldrig skiljts åt. När jag vaknar ur en sån dröm är jag en stund lycklig, allt är bra, allt är som det var och vi är lika nära varandra igen. Jag minns snart igen vad som fick oss att bryta upp, och jag blir faktiskt egentligen inte ledsen, inte längre. Fast om jag inte blir ledsen, varför drömmer jag så starkt om att höra ihop med henne igen?
Jag vet var hon bor, jag vet var hon jobbar, jag vet att hon är konflikträdd, varför tar jag inte kontakt?
Min oförsonlighet är det största hindret. Hon var inte exakt som jag ville. Hon gifte sig med någon jag inte tyckte riktigt om. Hon hade så lätt att finna nya vänner. Lever hon ett nytt liv nu? Ja förmodligen. Har hon lagt mig bakom sig och slutat bära vår vänskap inom sig på det sätt jag fortfarande gör? Det gör ont att inte veta, men det kanske gör ännu ondare att veta. Det här är ett av de avslut jag fruktar mest. Men det känns som om det börjar bli dags nu.

tobak

Så här såg det ut för mig när jag var liten:
Mamma: 1 pkt John Silver med filter om dagen.
Styvpappa: rullade egna - Gullsnitt och Rizla kanske 40 -50 per dag.
Pappa: 2 limpor  John Silver utan filter i veckan dvs nästan 3 pkt per dag.
Styvmamma: 1 pkt Röda Prince om dagen
Tre utflugna syskon: minst 1 pkt om dagen var olika varianter.
Moster och morbror: 1 pkt vita Prince var per dag.
Om jag började röka? Som fan.

Jag minns inte när jag lyckades ta mitt första halsbloss utan att hosta, tack Boel som lärde mig det. Elva eller tolv var jag och jag passade på att lära lillbrorsan samtidigt, justa Adrenalin. När jag var tretton rökte jag på riktigt, dvs ett paket röda Prince om dagen. Det gjorde jag till jag var tjugotvå när jag lyckades sluta ett helt år, sedan tog jag mig återfall i form av feströkning i ett år innan jag var igång igen, denna gång på Camel Lights. Ja, jag gick på det, Camel Lights, i ljusblått paket, designat för att tilltala kvinnor. Åhh så vidrigt. När jag träffade min man lyckades jag sluta men var snart igång med feströkandet igen, tack och lov var det inte fest så ofta. Hela tiden fantiserade jag om att sluta.

För tre och ett halvt år sedan satte jag foten i marken och sa stopp.  Jag visste var nyckeln låg - inget feströkande. Har man rökt nästan tjugo år så kan man inte hålla på att ta ett bloss här och ett där, det är bara självbedrägeri. Jag är rökare men jag röker inte och jag kommer aldrig mer att kunna röka. Jag har accepterat det och det är så jävla skönt. Jag är fri från ett av mitt livs största gissel. Att jag blev gravid bara några månader efter att jag slutat underlättade, luktsinnet förändrades och jag trodde att jag skulle spy av röklukt. Jag fantiserade om att ha en liten vattenpistol som jag kunde släcka folks cigaretter med när jag var ute och gick. Efter lillplutten kom tycker jag fortfarande att det luktar fan, men inte på samma sätt. Jag har, hurra, blivit en rabiat före detta rökare som applåderar rökförbud och blänger argt på rökare!

Jag hatade den typen jag blivit men jag älskar att vara den typen jag är och jag hatar den typen jag var. Hajjar ni?

En härlig soppa

När jag gifte mig första gången var jag strax över tjugo. Det borde vara förbjudet att gifta sig innan 25. Vi hade varit ihop i tio månader, och när alla andra förlovade sig skulle jag var värre än så. Vad är coolare och häftigare? Jo att gifta sig. Sagt och gjort, vi slog till i september för tretton år sedan. En distater ska jag tillägga. Om en kille runt 25 vill gifta sig så snabbt, dra öronen åt dig, detsamma gäller för en alltför ung tjej. Hans skäl: att jag inte skulle kunna sticka. Mitt skäl: att någon skulle ta hand om mig. Kaos var resultatet. Jag kom från jättetrasiga förhållanden och var egentligen på gränsen till sammanbrott, han reagerade med att slå mig.  Jag hade ätstörningar, var hysterisk och experimenterade med droger. Han reagerade med att försöka kontrollera mig och när det inte gick  så blev det bråk. Och våld. Det blev bara värre och  värre. Efter lite mer än ett år sen stack jag, packade mina saker när han var borta en kväll och drog. Det tog flera år innan vi skiljde oss juridiskt, men jag tror att de dryga två år vi var ihop var ett helvete för oss båda. Jag tror inte att han ville slå mig egentligen, bara att han var så fruktansvärt maktlös. Jag tar inte på mig skulden men efter att ha hatat honom så länge har jag äntligen insett att han förmodligen levde i ett lika stort kaos han också. Att han också var trasig och förstörd och inte visste hur han skulle hantera sina känslor. Och nu börjar jag äntligen bli mogen att förlåta och släppa taget. Och jag känner att jag gradvis måste förlåta mig själv för allt dåligt som hänt i mitt liv. Inte hata så mycket och inte racka ner på mig själv och inte älta. Godnatt!

Kompisar från förr

Det där med att jag måste känna av om jag har folks godkännande, det är något som är allerstädes närvarande i mitt liv. Jag jobbar på att bryta det, men det är svårt. Hur som helst har jag gjort en del fula avslut genom åren, kompisar som jag bara dumpat för att det inte passar mig eller efter en konflikt som jag själv varit med att skapa. Nu vid en mer mogen ålder känns det dags att knyta ihop säcken och om inte ta upp kontakten för gott, åtminstone få avsluta lite snyggare. Imorgon ska jag träffa en kille jag inte sett på tio år, och det var skönt att det var han som tog kontakt. Någon gång ska det väl löna sig att få två träffar på Google samt ha behållt sitt flicknamn i ett slags "jag är självständig fastän jag är gift och har två efternamn". Fast det ena är bara ett mellan namn (flicknamnet) och det är ändå  makens namn som är det "riktiga". Mera om äktenskap och namnbyten kommer lite senare. Nu ser jag mest fram emot att få umgås lite med killkompisen och träffa hans barn och så, samt visa upp min egen stolthet 2,5 år.