adrenalin

Föds man med någon slags grundläggande karaktär, eller kan man bestämma själv vem man vill vara.?
Eller om man vänder på frågan, är det så att man har en grundläggande karaktär som bestämmer vem man är, och varje försök att ändra sig är egentligen en omöjlighet?
Har man ett fritt val eller är det bara en illusion vi har för att slippa känna oss vanmäktiga?
Jag försöker komma till kärnan med de personlighetsdrag jag absolut inte kan försonas med, de är av sådan karaktär att jag känner mig stympad och handikappad av dem.
Kan jag genom att vända och vrida och dissikera dem faktiskt också bli av med dem eller åtminstone dämpa dem?
Eller är de förevigt insvetsade i min karaktär och därmed omöjliga att göra någonting åt.
Är det sista argumentet bara ett sätt att försöka slingra sig undan?
Jag trodde att när jag var 35 så skulle jag var en färdig vuxen, inte ha funderingar i klass med vilken existesiell tonåring som helst (inte att förakta).
Men tar man inte itu med sitt bagage så växer det till orimliga proportioner, så har det i alla fall varit för mig.
Tjugo år senare funderar jag på vad som finna utanför bunkern.
Fast får man inte ta med sig K-pisten så vet jag inte...