De ä mycke nu

Det är det, mycket alltså, men det är OK. Jag ska försöka komma tillbaks till bloggandet igen. Men ett tag har det kännts lite banalt med vardagliga saker. Min förstfödde har kommit in i ett spatt igen, han är rastlös, skrikig, gapig och okoncentrerad och.. surprise, det dök upp när mormor blev rikgtigt dålig. Det är svårt att veta hur man hjälper sitt barn med sorg. För sorg är det, eller stress över att inte veta hur man ska bete sig i sin sorg.

En nära vän har visat sin fulaste sida och har betett sig oerhört illa. Jag har varit osmart och svarat på mail och det har bara blivit värre. Det känns riktigt tungt att jag släppt in en människa som över natt börjat hata mig och dessutom känner behov att tala om hur värdelös och gräslig jag är. Jag har ju haft lite problem med att just släppa in folk eftersom jag är så rädd att bli sårad, men jag visste å andra sidan om att den här vännen både är labil och har alkoholproblem så jag har bara mig själv att skylla. Men jag ska inte låta det hindra mig från att umgås med de goda, fina människor jag känner.

För jag har goda och fina människor omkring mig. Och det är ju vår, banne mig. Och jag är av med en "vän" som varit ganska taskig och respektlös mot mig. Och man kan ha sandaler, mina fötter är äntligen fria!

Döden 1.0

Det är mycket tankar om döden just nu. Många minnen som pockar på. En period av mitt liv var jag indränkt i död kändes det som. På kort tid dog en vän, min pappa och helt sjukt många av mina föräldrars vänner åt olika håll. Mina föräldrar var vid den tiden fd missbrukare som jobbat med narkomanvård. Många av mina föräldrars vänner var missbrukare, nyktra eller mindre nyktra och missbrukare har en tendens att dö i förtid. Sista åren var nog värst, med flera mord i mammas och pappas respektive bekantskapskretsar. En vän till min pappa blev dödad i samband med ett fyllebråk i en port. En farbror som jag känt sen jag var liten och aldrig sett full var plötsligt reducerad till en notis i aftonbladet med orden "spritfest" och "knivmord" som feta stämplar. En annan tioradersnotis innehöll orden knarkuppgörelse", "knarkarkvart" och "skottlossning". En händelse som förändrade våra liv och hade utspelats i mitt barndomshem var en stor skamfläck som inte gick att tvätta bort. Jag behövde ta mig så jävla långt bort från de aldrig sinande dödsfallen som möjligt. Till sist blir det stumt. Det går inte att ta in längre. Jag är så rädd för döden. Varje dag skummar jag dödsannonserna. Jag vet allt helt logiskt, men ändå tänker jag på döden hela tiden. Jag tänker att om jag skriver här om döden kanske det känns bättre? Eller sämre, vem vet.

i själen

Jag har svårt att komma i kontakt med mina känslor just nu. Det resulterar i en del ångest och en del onödig shopping. Hittade ett par brallor jag bara mååååste haaaaa. Köpte ett par begagnade på nätet. Och är inte helt nöjd. De var lite större än paret jag provade i affären (bara för att vara säker på storleken). Lite ljusare än på bilden. Lite mer nötta än vad säljaren uppgivit. Fortfarande helt OK dock. Inte för stora. Inte för ljusa. Inte för nötta. Men missnöjet sitter där som en kil. Det handlar om något annat. Jag vet. Men jag kommer inte dit förräns det är dags. Och tills dess mår jag sådär. Inte jättedåligt, men med en konstant krypande känsla. Oro. Rastlöshet.

Bättre idag

Det är bättre idag. Jag gick på ett möte, pratade med min sponsor, grinade en massa, pratade med min man, grinade lite till. Jag ska försöka ta tag i det varje dag istället för att låta det växa till andnöd och panik. Samtidigt är jag ganska glad över alla verktyg som terapi, al-anon och åldern har givit mig. För femton år sen hade jag slutat äta. Eller gåt ut på krogen sex dagar i veckan. Eller bägge delarna. För femton år sen var det precis vad jag gjorde. Svalt och söp och tog droger om det bjöds. Och rökte en massa cigaretter. Stora framsteg i ångesthanteringen med andra ord. Visst är det trist att bli äldre på många sätt, men ibland har det enorma fördelar. Så fram emot 95 kommer jag kunna hantera min ångest superbra!

Inte bra

Jag mår inte bra. Vare sig fysiskt eller mentalt. Influensan går aldrig över, inne på tionde dagen nu. Jag har inte kunnat springa och det känns inte heller bra. Ångest har jag en del och känner mig smått gråtfärdig hela tiden. Inte är det PMS heller. Jag vill bara krypa ner under ett täcke och gömma mig. Det känns som att det inte finns något andningsutrymme. Jag blir galen på barnen och när jag har egen tid sitter jag ju för fan bara framför datorn. Ja men visst. Mamma är ju sjuk. Det kan ju var det som skaver. Det kan ju var därför jag bara vill handla/äta/surfa/sova. Men hur gör man då? För att få ur sig det? Jag vet inte, jag är skitdålig på att hantera ångest.

det går inte

Man kan inte bota skenande ångest med shopping även om man gärna vill tro det ibland.
Till slut hjälper bara en stor fet gråtstund.

angst

Jag har gått runt med småångest ett tag. Det var bättre när jag åkte bort på konventet, men nu är det tillbaks. Det är inte någon större fara, men det är som att jag går runt med jordens sämsta samvete. Jag har gjort av med massa pengar på skitsaker, kanske är det såna tankar som spökar? Det spänner runt bröstet hela tiden. Och lite gråtfärdig så där. Ja, mamma är sjuk och min man har inte riktigt återhämtat sig efter förra våren även om det är bättre. Så det kanske bara är vanlig existentiell ågren. Det är svårt att vara människa typ. Eller så är det den ryska hösten ha ha. Hoppas det släpper.

Morr

Är fortfarande rätt sur på svärisarna. Min man fick ringa till sin mamma och kolla av om hon var upprörd. Det var hon inte (sa hon) och de var så förstående så (sa hon). Bra så, det är väl bra att rensa lite ibland, men det är svårt när man är en fegis, det är svårt när det gäller folk som hellre skulle kapa armen än att vara ärliga, det är svårt när det är ens älskling och man borde låta bli men har låtit bli så jäkla länge att man har blivit en del av den stora lögnen. Vad jag skulle vilja leva mitt liv i brutal ärlighet, men bara vissa dagar. De allra flesta dagar vill jag bara vara omtyckt.

städa vs tvätta

Det tog lång tid innan jag insåg att min käre man städar när han mår kasst. Det är ju praktiskt för lägenheten blir skinande ren, men inte alltid roligt, för det är förknippat med att han ska vara rätt stissig för att hamna i städläget. Alltså, han städar även i normala fall, både vid gott och dåligt humör, men det finns ett tredje läge och det är "städa bort din söndagsångest"-läget.

Igår gick det upp för mig att min egen motsvarighet (som jag naturligtvis trodde att jag inte hade) är att tvätta. Full av gnagande känslor satte jag igång att sortera tvätten bara för at bli upprörd över att högarna var för små för att motivera en rejäl tvättdag. Som en tokig gick jag runt i lägenheten och letade tvätt. Hittade några saker till, men fortfarande inte tillräckligt.

Jag trodde att tvätta var något jag gillade i allmänhet och helt enkelt föredrog framför att städa, men för fan - det är ju ångestdämpande! Vilket par vi är, vi får både rent hem och rena kläder med hjälp av våra olustkänslor, inte illa.

tungt

Jag för dagbok över alla tillfällen jag blir arg. Det är inte kul. Det måste finnas utrymme för mig att vara förlåtande mot mig själv också, för just nu är det inte så himla lajbans att titta på sig själv. Så jag hoppas verkligen att det kommer något gott ur det här.

om förra inlägget

Nyligen kände jag mig så stolt över att jag slutat med flera av martyrgrejorna, men konstigt nog, sedan två veckor känns det som om jag tagit hela trappan baklänges ner igen och allt är precis som innan jag började ta itu med mitt liv och min ångest. Jag ligger bara på sängen och grinar och tycker så synd om mig själv.  Skit. Dessutom har jag gått upp nio kilo och vill bara käka godis och dricka läsk hela tiden. Suck. Nu tänker jag snart gå på möte.

tänka mycket, tänka litet

Man ska aldrig fundera över hur ensam man är och varför, det kan resultera i att man får någon slags existensiell kris och gråter oavbrutet i timmar. Å andra sidan hade jag redan varit gråtfärdig ett tag innan jag började fundera på ensamheten. Alltså är det svårt att säga vad som kom först, hönan eller ägget liksom. Igår var ingen bra dag. Idag är inte heller någon bra dag.

Vad jag inte vill skriva om


Jag har haft det jobbigt när jag växte upp, bägge mina föräldrar är alkoholister och narkomaner, de var under min uppväxt mer eller mindre nyktra. Men jag kan inte längre skriva om hemska saker som folk kan förfasa sig över. Inte för att jag förnekar att det hänt, utan för att jag jobbar på att förlåta mina föräldrar och då känns det inte rätt att hänga ut oss (familjen) som någon slags freakshow. Innan fick jag en kick av att veta att folk blev chockade, men nu känns det bara tragiskt. Det känns som om mitt innehåll och min bakgrund blivit något jag ska vara rädd om, inte ett sätt att få empati eller snarare uppmärksamhet. För empatin har nog aldrig varit riktig, jag har valt att umgås med människor som får en kick av att umgås med såna som mig om ni förstår vad jag menar.

Konstigt, men ju mer jag blir rädd om mig själv och mitt innersta dessto ensammare blir jag, dessto mindre spännade är jag för andra människor. Det är lite som jag misstänkte, att jag är en jäkligt ospännade person som utan det där dramat kring mig inte riktigt är någonting. Det känns sorgligt faktiskt. Fast det kanske ger mig tid att förstå vem JAG är. Hellre nu än aldrig.

Mr president

Ha ha, Bill Clinton hatar också att bli gammal, så skönt att höra någon erkänna det. Jag tror inte på folk som säger att de tycker att det är skönt att bli äldre, jag tror de ljuger sig blå. Var är dödsångesten? Var är paniken? Har de inte fattat att vi alla går mot ett enda oundvikligt mål. DÖDEN. Jag vill inte dö. Bara tanken på att dö, upplösas, upphöra existera ger mig ångest så att det lägger sig järnband runt min bröstkorg. Nej nu ska jag sluta tänka på det och påminna mig om att jag är ganska ung, jag har faktiskt 25 år till godo jämfört med hr Clinton.

hormoner och tårar

Lillplutten vaknade klockan sex i morse. Hans gravida mamma vägrade gå upp så det fick pappan som har semester göra. Sen låg jag där och hade dåligt samvete och kunde inte somna om, samtidigt var jag så slut att jag inte orkade gå upp och erbjuda min man att sova lite till medan jag gjorde mig i ordning för jobbet. Igår blev jag jättearg på min son och sa elaka saker mot honom och jag tänker inte berätta vad.

Idag var jag fortfarande arg och irriterad på allt, men när jag började blogga om min irritation kom ledsenheten. Det är säkert hormomerna som rusar, men på labbet har vi ett tjejgäng som är tio år yngre än jag och de bjuder sällan eller aldrig in mig till något. Det är OK egentligen för jag har absolut inget gemensamt med det mer än att vi jobbar ihop, men ändå blir jag ledsen av att jag är utanför. Jag vill inte riktigt bjuda in mig själv heller, det känns alltid så krystat, som om vi inte hade något att prata om. Tjejerna är trevliga och så men distanserade. Kvar på labbet finns två killar som helst bondar med andra killar och en tant som är snäll men har sitt umgänge klappat och klart. Det jag saknar är den självklara gemenskap jag hade med mina gamla kompisar som slutade i våras. Hur som helst, så började jag gråta, fick tag på min man och grät en skvätt i telefon.

Jag är fortfarande ledsen och vill egentligen bara gå hem, men jag har så mycket jag vill ha avklarat sista veckan innan semester så jag vill inte heller bara dra härifrån. Förra veckan hade jag sånt flyt och gratulerade mig själv till mina stabila hormon-nivåer och mitt fina humör, nu känns det som om allt bara är kaos i min kropp och mitt huvud. Nu ska jag ta det lugnt och inte stressa och vara snäll och överseende med mig själv så kanske det känns bättre snart...

Svårt att säga sanningen

Många människor ljuger hellre än att säga sanningen, bättre med en vit lögn än att göra någon ledsen liksom. Tyvärr gör jag det med ibland, önskar att jag lät bli. Det är nämligen inte speciellt roligt att vara den som hamnar i kläm när den vita lögnen uppdagas.

Hatar att ringa...

Dags att lyfta luren och ringa, när får vi de där nycklarna egentligen? Kontraktet ska ju skrivas med. Jodå, på fredag blir det av, nu när jag kammade ihop mig och vågade ringa. Sen till min struliga familj, får vi flytthjälp på lördag, svar ja. Finns det flyttbil eller ska vi hyra, vet ej, ring din bror. Som aldrig svarar. Men honom är jag i alla fall inte skraj för att ringa. Han sa till vår kusin att han inte kunde måla hos dem den här helgen för han skulle hjälpa mig att flytta, vilken guldklimp! Ska säga det när jag väl får tag på honom. Den här dagen har hittills varit lika bra som de senaste tre. Vad är detta, värsta flytet. Jag är så tacksam för flyt, det vill jag lova. Ikväll ska jag börja småpacka. Hu, det värsta är inte att packa, det är att ha en treåring som klättrar på kartongerna. Om en vecka, då jäklar då ska vi ha flyttat, då är det bara flyttstädningen kvar, men det får ta den tid det tar. Mamma hjälp! Min morsa är expert på flyttstädningar, på riktigt.

personligt

Jag kan bli så otroligt sur ibland. Jag går runt och surar som ingen annan. När jag inte är sur, så skäms jag över mitt eget beteende och tycker det är helt ofattbart att jag inte bara lägger ner när jag är igång. Ofta händer det när vi är ute och gör något, vi handlar i olika affärer och kanske ska ta en fika. Mitt blodsocker är lågt och så har de inget jag är sugen på där vi är, eller så är det något annat som inte passar, för varmt kaffe, för svagt kaffe, för dyrt, för torrt, för mycket smör, you name it. Sen är jag helt sur och grinig. Och inte lite smågrinig så att jag håller det för mig själv, utan jag gnäller och är missnöjd, och det går lliksom inte över. Min man försöker blidka mig och då blir jag sur på honom istället. Det här är pinsamt att berätta. Sen passar inget han gör och jag vill bara hem och vara hemma NU och sitter och surar hela vägen hem, fast det är jag som har dålig attityd och beter mig illa. Ändå är jag som en bortskämd liten prinsessa som tycker synd om mig själv och är grinig och alla andra är sååå dumma mot mig. När jag ser objektivt på sånt beteende tänker jag bara, men kamma ihop dig människa och ta ansvar för dig själv - och! Be om ursäkt när du bara kör över och sågar andra människor.

tråget

Vår tvättmaskin får inte plats i badrummet så vi har den i köket. När vi bodde inne i stan hade vi tvättstugan en trappa upp och väntetid på max tre dagar för att få en tid en vardagkväll eller helg. Sen flyttade vi till förorten, där man skulle vara tvungen att boka minst två veckor i förväg för att få en tid som låg så till att man inte var tvungen att ta ledigt från jobbet. Tvättid max två gånger i månaden, jag blev sur och maken köpte en tvättmaskin. Som inte fick plats i minibadrummet. Vi ringde till värden som sa att vi fick ha den i köket om vi skaffade ett slags tråg att ställa under i fall den gick sönder. Vi hittade inte något tråg så vi "glömde" bort det hela. Sen kom husvärden något år senare och skulle byta handfat, han skällde och hytte med fingret när han såg att vi inte hade ett tråg under maskinen i köket och vi lovade dyrt och heligt att skaffa ett. Jag vet att försäkringen inte gäller om det händer något. Men så "glömde" vi bort det igen. Imorgon kommer den andra husvärden för att besikta lägenheten. Gissa vilka som fick jävligt bråttom att skaffa ett tråg? Maken var på ett byggvaruhus på lunchen och fixade. Nu får vi hoppas att det passar. För vi mätte självklart inte maskinen i morse.

angst

Min man har blivit erbjuden att jobba utomlands en månad i sommar. Igår var det juli som var aktuellt, bra tyckte jag eftersom jag ändå har semester då och vi kan hälsa på två veckor. Två veckor som ensam mamma kanske man överlever. Idag är det ett nytt bus som heter juni, och då kommer klumpen i magen. Svårt att hälsa på, lappa ihop sommar semestrar för att vi redan tackat nej till dagis i fem veckor i juli-august och åka dit och hälsa på. Eller vara ensam mamma en hel månad? En hel månad utan min man det klarar jag inte, och då vågar jag inte ens tänka på lillplutten. Eller min man, som nästan förgås efter en natt utan oss. Då blir det nog till att hälsa på istället. Vi får se. Man ska inte ta ut något i förväg. Det är snabba ryck i den branchen och sätter ett annat projekt igång som han vänter på svar om blir det ingen utlandsresa i alla fall, så nu ska jag sluta oroa mig!

Tidigare inlägg