adrenalin

Hmm, lite uppdatering om mammas cancer: Hon får cellgifter en gång i veckan och är ledig någon vecka då och då. Hon blir snabbt magrare och tappar håret. Huden blir tunn och går lätt sönder. Hon har dödsångest. Jag pushar för att hon ska prata med någon, jag vet inte hur det känns att dö. Själv känner jag mig mer som "jaha". Det går inte att gå runt och grina hela tiden. Livet är faktiskt just nu. Hon lever just nu. En dag i taget är det som gäller. Just nu. Imorgon kanske jag bryter ihop, men just nu känner jag mig som ett ganska bra stöd.

Har varit på landet, tyst och skönt. Men en helg räcker liksom inte, ett par extra nätter vore suveränt. Vi hann inte gå i skogen, inte fixa i "trädgården", bara hänga hela lördagen, sen hem väldigt tidigt på söndagen. Idiotiskt. Vi hade missat att det blivit vintertid, så affären vi skulle åka förbi var inte öppen. Vem vill stå på en parkering i ett industriområde i en halvtimma, när hemma ligger bara en timmas resväg bort? Jag längtar i alla fall redan till nästa sommar.

Jag och min kollega var på konferens/mässa häromdagen, det fanns en monter där man kunde ta blodtryck, mäta kroppsfett, bmi och midjemått. Min kollega är tio år yngre än mig, idrottar och tränar flera gånger i veckan, intresserad av kropp och hälsa. Hon ville verkligen kolla sina värden men vågade inte riktigt, jag pushade på, gör du så gör jag. Resultatet var inte så upplyftande för hennes del, högt blodtryck, bmi som inte var bra, för högt andel fett. Hon var jätteledsen, hon kämpar för att hålla sig i form och har skitbra kondis, ändå var de på henne och tyckte att hon låg i riskzonen för att få hjärtproblem. Själv kan jag inte gå upp för en trappa utan att bli anfådd, ändå var mina värden tipptopp. Vågade inte säga att jag har för lågt bmi i vanliga fall. Livet är faktiskt orättvist, jag behöver inte lyfta ett finger för att få godkänt medan hon som är en av de mest vältränade jag känner får oroliga kommentarer. Fast hade de haft ett jäkla löpband där hade de garvat läppen av sig åt mitt taskiga flås, de hade det visat sig att vem som verkligen behöver en hälsocoach. BMI suger.

Bara för att ett bröd heter "Va gott" innebär det inte att det verkligen ÄR gott.

Med en elräkning på 4000, en service på bilen som kommer kosta en miljard, CSN-avbetalningar, julklappar och dessutom massa årsavgifter, försäkringar och skit som kommer snart så har jag helt enkelt inte råd att punga ut med 4500 på en rotfyllning av en tand som jag inte ens har ont i. Nä men, vilken tur, jag ska genast ringa och avboka. Om det slutar tuta upptaget nån gång.

Ställde in en stor gryta med ragu i kulen igår kväll. Grytan var varm. Hyllan av glas var kall. Pang sa det. En lång stund efter jag stängt kylskåsdörren. Jag gick runt och letade efter det som smällt men hittade inget. Förrän i morse. Packade ihop skiten och gick till glaskrossen med storkillen i släptåg. Glasbitarna var för stora så jag fick linda in dem i tidningspapper och stampa lite på dem innan de gick ner i glaskrossen. Tjolahopp.

Under förra rubriken skulle jag egentligen skriva att mitt förflutna hunnit ikapp mig. Det dyker upp folk från förr på facebook, de flesta känns det bara bramed. Men så hittar jag Kalmarligan. Mitt gamla gäng. Fd bästisens bror, hennes kusin, ett av mina ex, och så hela den jävla smeten. Och så addar jag kusinen och brorsan, sen addar exet mig, so far so good. Sen dyker fd bästisen upp. Och bara finns där. Är det dags för gottgörelse? Ska jag adda henne? Ska jag skicka ett meddelande? Eller ska jag bara ignorera faktum? Sluta vara en mespropp och en grinolle? Inse att mitt värde inte ligger i om någon vill eller inte vill adda mig på facebook?

Lillkillen vaknar alltför ofta om nätterna, dessutom vaknar han tidigt. Vi som är hans föräldrar är helt utmärglade sömnmässigt. Jag fantiserar om sömn hela tiden. Just nu vill jag bara ta och packa ihop mig och åka hem och sova. Fast det går inte. Man kan inte sova om man ska disputera.

Igår var vi på födelsedagskalas. Jag känner mig extremt obekväm på de här tillställningarna, de sker hemma hos min svåger och hans fru. Det spelar ingen roll om det är barnkalas eller vuxenjippo. Lika samma varje gång. Det kryper i kroppen på mig och jag vill gå tre minuter efter jag stigit in genom dörren. En av anledningarna är väl att jag är totalt olik alla de andra vuxna som är där. De är tråkiga. Det finns inget att prata med dem om. De har dålig musiksmak. Och det värsta av allt: De spelar golf. På riktigt. Har man inte gett upp då? Är inte det detsamma som att dra upp brallorna i armhålorna eller skaffa foträta skor? Jag har svårt att bonda med människor som spelar golf. Konversationen faller platt till marken. "golfar ni med?" "skulle inte tro det" "tystnad" "mer tystnad". På de här tillställningarna tycker man att min man är lite konstig eftersom han tar halva föräldraledigheten. "Oj, det var ovanligt" och "mitt jobb tillåter inte mig att vara föräldraledig". Konstigt att du fick tillåtelse att skaffa barn då. Mamman till en av papporna gnällde för att hon kom sist till jobbet och gick först. Tacka fan för det. Din man får väl varken hämta eller lämna för chefen. Men golf får han spela, varenda jävla helg, för han har det sååå jobbigt och behöver komma bort lite.

"Go your own way" är MQs senaste slogan. Ha ha ha. Finns det en mer likriktad och grå affär än MQ? Sorry, alla dyra reklamkampanjer i världen hjälper inte en så trist kedja. MQ överlever på att det finns folk som vill betala lite mer för vad det tror är baskläder av lite högre kvalitet.

Jag hinner inte riktigt blogga, jag skulle vilja ha lite tid att skriva om vad som rör sig i min skalle, men det ligger längst ner på min lista nu. Jag kom hem från Köpenhamn i söndags och fick mig en riktig tankeställare över vad jag har för förväntningar på min man. Jag ställer krav på att han ska utöva tankeläsning och visa mig uppskattning på exakt det sätt jag vill (olika från gång till gång). Det märkliga var att jag såg allt så klart. Mina förväntningar, hur jag måste ta ansvar för mig själv och inte kräva att han ska göra mig hel och lycklig. Hur jag gör saker för att få uppskattning, applåder och uppmuntran, men att jag sällan gör sakerna för att jag själv vill. Typ om jag tar ut soporna blir han nog glad. Lite snurrigt kanske men det kändes så mycket bättre efter jag kommit till den insikten. Så det var två saker som stod ut ur tankeregent, han är så bra precis som han är och motivet till varför jag gör olika saker.

Mailar min chef en gång i veckan. Det ska var på fredagar, men förrförra veckan blev det inget och förra veckan blev det heller inget. Men i måndags fick jag iväg ett mail. Idag kom svaret. Han vill att vi ska höras per telefon imorgon. När jag är på väg till Danmark. Ingen stor grej kanske, vi kan ju höras en annan gång, men det är ju lite svårt att få audiens hos chefen. Har en deadline till sista oktober. Jag tror jag kan hålla den. Trots att jag reser bort lite grann. Men det blir nog på håret.

Jag och min äldste son ska resa till Danmark i två dagar. Han är en charmerande person och det ska bli otroligt kul att tillbringa lite tid själv med honom.

I går kväll fann jag mig ståendes i köket, micklades med telefonen samtidigt som jag försökte svälja ner en tablett med enbart saliv. Problemet var att det var kattens p-piller som jag av någon anledning pulat in i munnen på mig själv.

I helgen hade jag verkligen offerkoftan på. Jag tyckte oerhört synd om mig själv. Men efter ett par dagars ältande har jag fått rätsida på det mesta. I alla fall det som gäller jobbet. Vi (jag och kollegan) bestämde oss för att tvärneka ifall förslaget om att flytta oss skulle dyka upp. De kan ju inte gärna bära oss till ett annat labb? Sen frågade vi vår biträdande handledare om han hört rykten, men icke. Han tyckte också att vi skulle tvärneka till att flytta. Skönt. Så just nu känner jag mig stärkt och glad över att jag tog en helg och ältade. Det verkar vara vad jag behöver för att komma tillbaks på rätt spår. Och kliva ur offerrollen. Attityd är nog det viktigaste i förhandling med andra människor. Då är det ju inte så bra att lägga sig platt på marken och formligen vråla, "trampa på mig" redan från början. Jag måste säga att jag blir mäkta stolt över mig själv när jag får till det!

...fantiserar jag om ett bättre arbete.

Det blir mer bitterhet över jobbsituationen. Jag fick höra att man tänker flytta på mig och min kollega. Ingen ansvarig har berättat det för oss, utan det valsar runt som ett litet rykte. En flytt tar ca två veckor, under den tiden kan man inte arbeta alls. Inte riktigt vad man behöver när man känner att man inte klarar av att disputera på den tiden som finns kvar. Vem är involverad, jo mannen som ljög mig rakt upp i fejset för ett par dagar sedan. Min kollega är skitnere och känner att hon hela tiden jobbar i uppförsbacke, själv har jag kännt så så länge att jag är helt avtrubbad. Jag minns inte längre hur det var att gå till ett jobb och inte behöva vara på defensiven från det ögonblicket man kliver innanför dörren. När jag säger att jag funderar på att sluta blir kollegan helt gråtfärdig och säger att hon inte vet vad hon ska ta sig till om jag slutar. Nu vill hon att vi ska be att få stå på företaget som betalar den ena av våra tjänster. I det här ögonblicket känns det som en lysande idé.Bara att få komma bort från den djupt sjuka arbetsplatsen låter som himmelsriket. Fast jag tror att vi kan glömma det.

Jag biter ihop och går till skitjobbet varje dag. Så ringer en fd kollega och berättar om nya glassjobbet. 15 minuters resväg från mig. Bra lön. Fina förmåner. Nejdå, jag blev inte ett dugg avundsjuk.

Idag har jag blivit ljugen rakt upp i ansiktet en gång, möjligtvis två. Jag är jävligt irriterad. Är det så svårt att vara ärlig här i livet? Den som ljög mig rakt upp i nyllet var min prefekt. Kul va?

Har introducerat min käre make till Bokus.se. Sen shoppar vi böcker som tokiga. Tio stycken på två veckor!