adrenalin

Har varit skitbra på många sätt. Jag har slutfört och försvarat min avhandling, det har varit det största. Fått ett riktigt jobb. Och på kuppen insett att jag inte kan leva utan den typ av forskning jag sysslat med de senaste sju åren. Mina barn har blivit så stora, lilla har blivt tre och har äntligen börjat prata, stora har blivit sex och har börjat skolan. Mannen har kommit till insikt (OK, det var ett par år sedan) om att den flashiga medievärlden står honom upp till halsen och att han måste göra något annat. 2009 var året då jag bakade kopiösa mängder bröd, åkte till USA på konferens, gjorden en krullpermanent som faktiskt blev lyckad, läste travar med böcker, sprang åtskilliga mil, umgicks mer med min familj och vårdade mina vänskapsrelationer bättre och mer. 2010 blir året då JAG ska dra in deg till familjen, maken förmodligen skriver klart sin magisteruppsats och vi kanske för första gången på åtta(?) år unnar oss en resa någonstans långt bort. Jag kommer naturligtvis fortsätta baka mängder med bröd och läsa massa böcker. Och kanske springer ett lopp eller två. Och umgås med min familj och mina vänner. Ett viktigt löfte, utan att lämna några löften är att utverka mer egentid med min fina man. Faktiskt betala en barnvakt och göra saker. Gå på bio. Gå på utställning. Gå och shoppa, gud vi har inte gått och shoppat ensamma på sju år.

Vi var på väg hem och vår tunnelbana höll på att gå, men vi bestämde oss för att inte stressa utan ta nästa. Då skrämde min förstfödde skiten ur oss genom att hoppa på tåget exakt när dörrarna skulle stängas. Jag slet som en galning i dörrarna och min man sprang till föraren som fick öppna dörrarna igen. Sen grät vi lite, både jag och sonen och var glada att det ovälkomna äventyret fick ett lyckligt slut. Det gav oss också anledning att diskutera vad man gör ifall dörrarna faktiskt stängs och man befinner sig på väg bort från familjen? Hoppar av nästa station och väntar där verkar vettigt. Vi behöver också se till att ungen har någon förälders telefonnummer på sig och kan be en vuxen om hjälp att ringa. Lilla hjärtat. Vad skakig han blev.

Julen är verkligen bäst i teorin. I praktiken innebär det att man bjuder en massa sjävlupptagna människor på mat. Nästa år blir det släktfri jul för min del. Om min man och mina barn vill umgås med de där människorna kan de göra det, men jag har fått nog.

Min man blir spattig när hans föräldrar dräller in 90 minuter försenade, sen håller det konstiga humöret i sig i exakt nio timmar, genom pulkåkande, julklappsutdelande, kalkongrillande, puddingätande, tills de avlägsnar sig igen. Nu är han som folk igen. Skönt. Jag vet vad det beror på, men jag blir som på nålar av att se honom så spänd och fräser åt honom alldeles för mycket. Sen skäms jag för att jag inte kan vara mer överseende. Barnen hade roligt i alla fall. Och maten var god som fan. Julen har varit mest bra om man bortser från att vi lyckades få två spikmattor, hemskt oönskade saker. Vill någon ha en? Oöppnad i påse. Skickar var som helst. Bjussar på portot.

Tack och lov för moderna tider när man slipper slakta grisen, stoppa korven, pressa syltan och stoppa strumporna själv. ICA har sett till att vi mot betalning slipper göra trök-görat och istället kan roa oss med Jansson och kolor. Imorgon firar jag svensk jul med mina nyktra alkoholister och resten av min familj. Jultraumat håller på att läka genom dessa handlingar. Jag har noll ångest! På juldagen kommer svärisarna och vi kör the english version med the entire works inklusive pudding. Najs! Som ni ser har vi även en sopkastande tomte, åtminstone för några veckor sedan...
God jul!

Firade vår tioåriga bröllopsdag igår. Fin middag och barnvakt! Underbart.
Min fina man hade dessutom en presang, ett hjärta i silver, till moi.
"Varför är det ett kryss i?" sa jag dumt. "Ameh åhhhh... Det är ett X!"
Jag fattade fortfarande inte. Skyller på sömnbrist, han fick förklara.
En underbar kärleksförklaring dessutom. Vilken fantastisk människa
jag fått förmånen att dela livet med. Som jag dessutom älskar lika mycket
(om inte mer) fortfarande. Så tacksam.

Mitt blodvärde var ju inte på topp för ett tag sedan. Nu har jag käkat järntabletter i tre veckor och jag märker verkligen skillnad. Det borde vara lättare att ta ett Hb och se om man ligger lågt. Höst-trötthet? My ass.

Stora är hos bästisen och tokspelar tv-spel. Lilla sitter i knät på sin far och tittat på L'isola degli uomini pesce. Största ska skriva en recension om filmen, själv har jag inte den blekaste om vad det är. Imorgon går vi på finrestaurang och firar att vi varit gifta i hela tio år. BUP är inställt tills vidare och det känns bra. Allt är bra. Många av mina hang-ups har släppt sedan jag skrev klart avhandlingen. Jag mådde verkligen inte bra på det där stället. Det blir så tydligt nu när jag kommit därifrån. Det är för kallt för min smak, men jag gillar snön. Att barnen äntligen kan åka pulka och att det inte är becksvart ute. Jag känner mig inte julstressad en gång. Det blir som det blir. Mamma, fd styvfar och en eller två bröder dyker upp på julafton. Svärisarna på juldagen. Det är väl bara att laga massa mat och se glad ut? Kanske är mer uppjagad nästa vecka, men ska nog påminna mig om att jag inte behöver vara det. Det blir som det blir. Jag ser fram emot att åka pulka med barnen så jag hoppas snön ligger kvar ett tag. Ju mer vi kan vara ute dessto mindre tär vi på varann. Fina familjen.

Idag fick jag nog av en väns beteende och skickade ett syrligt mail där jag satte en rejäl gräns och avslutade mer "att vi kan väl höras imorgon i de här frågorna". Sen ringer vännen två gånger, men jag är så feg att jag inte svarar i telefonen. Jag hör mig själv säga ...men jag sa ju att vi skulle höras imorgon... Jag behöver ladda. Annars slutar det med att det är jag som ber om ursäkt. Om jag ska orka umgås med den här vännen så kommer det behövas lite förändringar. Det är vikitigt. Annars slutar det med att jag ber vännen dra åt helvete. Det känns lite väl onödigt. Bara för att jag har så svårt att säga ifrån. Så svårt att jag låter saker pågå alldeles för länge. Oc plötsligt rinner det över. Gärna i samband med fet-PMS.




En timma senare är det genompratat och klart. Efter en del irriterande, tjafsande och gnisslande enas vi och allt är bra igen. Jag får gehör för mina gränser och vi blir sams. Skönt med riktiga vänner, som man t o m kan bli sur på utan att det tar slut.

Har ingen ork med manipulativa människor och dramakings/queens som tror att hela världen cirklar kring dem. Idag vankas det kalas och två av den sorten kommer dyka upp. Såna som tror att barnen bryr sig om vad de har på sig och som springer och kollar att just deras present fick exakt den uppmärksamheten den förtjänar. Minst tre gånger. Samma typ av personer som springer efter mig tre sekunder efter jag klivit ut från disputationen och försäkrar sig om att jag lagt märke till just deras blomma, femton gånger. Eller passar på att ringa mitt i barnkalaset för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt trots att de inte behagade dyka upp på mer än ett av sammanlagt nio kalas de senaste sex åren.

Bitter, jag, ohh nej.

Idag var det dags för konsert med kören för stora, men han fick sån rampfeber så vi fick åka hem igen. Väl hemma insåg vi att vi inte har en smula att äta mer än jordnötter och russin typ. Taskig planering resulterar i hämtmat och snabbupphämtat lördagsgodis.

Imorgon vankas det 3-årskalas! Massa vuxna som vill ha kakor och barn som vill ha godis, det blir bra det. I frysen ligger hallongrottor, bondkakor, chokladsnittar och pepparnötter. Vi ska baka pepparkakor, sausage rolls och vit chokladkaka innan kvällen är över. Sen avrundar vi med Resident Evil 5. Jag älskar att vara vuxen ibland!

Min man är fantastisk. Han har få brister, men de han har gör honom mänsklig. En av dem är att han inte kan äta med vilka bestick som helst. Gaffeln ovan, hemmahörandes på Thelins i Fältan slängde han ifrån sig med avsky. På riktigt. Den låg dåligt i handen. Hård och kantig och för smal där man ska hålla. Här hemma har vi andra fina bestick från WF-vad de nu heter. Min man har sina egna från någon serie som såldes på OBS på sjuttiotalet.

Försent kom jag på vad jag skulle sagt till min kollega som framhärdade att det var OK att kalla svarta för negrer. Jag skulle ha sagt att min svarta man och mina mulattbarn inte uppskattade att bli kallade negrer. Det hade täppt till käften på honom. Ännu roligare hade det blivit när han hade insett att de är vita och att jag faktiskt hade täppt till käften på honom. Nu lade jag bara fram kloka genomtänkta resonemang som kanske får honom att inse att han har fel. Men förmodligen inte.

Det är roligt på mitt nya jobb. Nu börjar jag kunna spänna av. Jag inser att det finns ganska bra utveckligsmöjligheter i ett så litet företag, om jag gör bra ifrån mig kommer det märkas eftersom jag inte kommer drunkna i mängden. Vi är ganska få som ligger på min utbildningsnivå så det är desutom tänkt att jag ska ha ganska stort ansvar för forskning och utveckling. Min chef är väldigt rolig också, slänger ur sig idéer hela tiden och uppmuntrar samarbete. Jag tror på det här, det känns bra!

De allra flesta människor är en blanding av dåliga och goda egenskaper och det är tur, för de goda gör ju att man står ut med de dåliga. Fast inte alltid. Jag har precis stött på en person som är extremt korkad, fåfäng och självupptagen. Sa jag självgod också. Fy fasen vilken usel kombination i en och samma männinska!

Jag kan bli förvånad över hur jag faktiskt har läkt och kommit förbi gamla smärtor och sår utan att jag märkt det. Hur förväntningarna på andra är mindre och därmed rimligare nu för tiden. Rimligare förväntningar ger i sig mindre besvikelser. Det är så skönt! Jag är långt ifrån perfekt, men det är grymt skönt att få kvitto på att jag är på väg åt rätt håll. Att mitt arbete ger frukt.

Himalaya i söderhallarna har ett kit med allt som behövs för att göra egen choklad. 260 kr. Himalaya finns i Globen och Hötorgshallen också. Bra julklappstips kanske?

Liljeholmstorget, någon gång i november.

Hur var nya jobbet undrar Amanda. Det verkar bra det mesta. Jag pejlar av folk just nu, ser vad det är för typer. De tycker nog att jag är tyst och introvert (tvärtemot hur jag var på intervjun ha ha), men jag behöver ligga lågt i början. Jag har i alla fall upptäckt att det är två mindre avdelningar som slagits ihop, så det är lite gnissel. De håller masken men man märker ändå att det är grupperingar. Det kan bli läskigt tyst kring fikabordet. Jag blir störd av tystnaden, men kanske ska njuta? En tant kastade sig över mig och berättade alldeles för mycket om sig själv. Sen berättade hon hur sjuk hon varit, hur dåligt hon premierats för sin utbildning (gymnasieingenjör gubevars) och hur mycket hon jobbat över gratis. Hå hå ja ja. Hon har ett hatobjekt märker jag, stör sig över allt han gör men verkar inte våga säga det till honom. Jag tror att man hoppas att lite nytt blod (jag) ska kunna råda bot på gnisslet. Jag gillar chefen i alla fall, det är ganska viktigt. Och alla ger mig ett väldigt bra bemötande, vänligt och hjälpsamt. Jag har eget kontor, med utsikt (jag ser ditt jobb Rebecka!) och det är fart i elementet så jag slipper frysa. Det är hygglig flex, det passar mig som har svårt att komma upp och iväg. Kan jobba lite senare ett par dagar i veckan efter behov. Just nu går jag mest runt och kör introduktion på lite olika ställen. Har fått en lista med folk jag ska ringa och beställa tid hos för att få intro. Vidare läser jag på lite om arbetområdet. Det är inte så avancerat, men mycket att tänka på så det ska väl kunna stimulera mig. Det ingår en del praktiska moment som verkar roliga. Och en del resor. En av mina kollegor har precis åkt utomlands för att vara med på en uppskalning, spännande! Jag kan inte blogga på jobbet tror jag, svårt att fråga när bloggen är hemlig ha ha.