vånda

Jag ska få en spiral insatt idag (det känns så 70-tal). Jag har ont i magen för att jag är rädd att det ska göra ont. Det är lite svårt att andas helt enkelt. BM hävdar att det knappt känns, men det säger man ju om sprutor också. Bara tanken på att man ska ta tag i livmodertappen med ett tångliknanade redskap får mig nästan att kräkas. Fast jag gör det ändå för det ska bli så skönt när den sitter på plats och jag kan sluta oroa mig för att bli gravid igen. Jag inser nu, alldeles för sent, att jag verkligen skulle vilja ha någon (min man) med mig som kunde hålla mig i handen. Fast han är på sitt sprillans nya jobb idag, jag håller tummarna för att det går bra. Han kanske också hade velat att någon höll honom i handen idag...

privat

Jag har varit gravid tre gånger. Första gången var jag tjugofem hade varit slarvig. Det var glasklart att jag inte ville ha barn med den killen. Sorry sorry. Att göra abort var ett lätt beslut med vidrigt att genomföra. Bara tanken på att någon skulle in i min kropp och krafsa. Jag får ångest bara jag tänker på det. Jag mådde dåligt efter aborten, i flera månader, men jag ångrar mig inte än idag. 

Andra gången jag blev gravid var ganska exakt fem år senare, jag var nästan trettio och hade varit ihop med min man i nästan fyra år, gifta i ett. Vi hade slutat med preventivmedel ett par år tidigare och börjat bli oroliga att det var något fel men nu var det dags... Vi gjorde ett graviditetstest när jag hade gått tre veckor över tiden och det blev två streck precis som det skulle. Underbart. Tre dagar senare fick jag missfall. Jag vet inte hur mycket jag ska skriva om missfallet. Det var hemskt. Jag var ensam under utdrivningfasen, satt själv på toan och grinade, min man kunde inte komma ifrån sitt jobb och antagligen intygade jag att allt var OK. Efteråt ville jag inte träffa folk. Ingen fick veta. Min man fick heller inte berätta för någon. Taskigt, för han behövde ju få prata med någon. Trots att jag bara var i sjunde veckan så mådde jag jättedåligt jättelänge efteråt.

Tredje gången jag blev gravid var när vi hade gett upp efter idoga försök lite mer än ett år senare. Jag var 31 och skiträdd att få ett nytt missfall. Vi gjorde gravtest först i vecka elva för att vi var så nojjiga. Ingen fick veta förrän vi var i fjärde månaden. Jag var jätteorolig hela graviditeten, trodde varenda flytning var missfall som i att fostervattnent gått. Det gick bra, för tre år sedan kom vår lillplutt. Hel, fin och underbar.

Nu när vi har honom är jag inte ledsen över de två första graviditeterna. Jag är tacksam för att det faktiskt gick den tredje gången. Jag tar inte en lyckad graviditet för given. Jag är glad för den jag fick.

Mental önskelista

Mental önskelistaDet finns en icke materiell önskelista också och den ser ut så här:

Jag önskar att jag kunde meditera varje dag, morgon och kväll. Meditera är svårt.
Jag önskar att jag gick på 1-2 al-anon möten i veckan. Kan gå om man planerar ordentligt.
Jag vill göra en fjärdestegsinventering. (Fast jag håller på sätt och vis på med det nu)
Jag vill gå på yoga en gång i veckan och göra ett pass hemma själv. (Har matta och tillgång till billig lärare, bara att göra)
Jag skulle vilja få massage en gång i vecka, kanske gå på en massagekurs med min man. Inte heller omöjligt
Jag vill sträcka på mig och ha en vacker hållning

Min mentala önskelista är riktad till mig själv, det är bara jag som kan se till att den går i uppfyllelse. Och jag kan det, det är bara att få mig själv att fatta att jag är värd tiden och ansträngningen.


saker man bråkar om...

Efter alla år tillsammans så är det fortfarande samma saker vi bråkar om som vi gjorde i början. Vi vill förändra oss och bli bättre människor men ändå är det samma saker i beteendet som får den andre irriterad och vice versa. Är vi oförbätterliga? Ja förmodligen. Det gör inget. Fast vissa saker har vi t o m slutat bråka om, vi har valt att acceptera en del tillkortakommanden hos den älskade och går med på att ta konsekvenserna av detta, för det är inga stora uppoffring och det är inga stora brister. Alla är olika och det optimala vore väl om vi fullt ut kunde helt acceptera det som vi idag anser är brister, så slapp vi bråk över huvud taget, men kanska ändå inte. Kanske är det som min man säger, man bråkar, lägger det bakom sig och går vidare. Dock lägger man inte allt bakom sig, vissa saker ältar man om och om och om igen...

utan vin

Igår hade jag en apatidag på jobbet. Jag har så många saker att göra att det blir svårt att göra något alls. Gissa när den känslan släppte? 17:30, en halvtimma innan vi skulle iväg till en jobbarkompis födelsedagsfirande. Jag fick massor gjort på den där lilla halvtimmen och sen stack vi iväg.
Jag har känt mig så utanför på jobbet ganska länge så jag tog direkt chansen att få vara med när jag blev inbjuden. Jag vet att utanförskapet förmodligen mest sitter i mitt huvud, men det är vemodigt ändå. Det blev i alla fall trevligt och eftersom jag är en sån pratmaskin av mig själv så struntade jag i att dricka vin utan tog vatten i stället. Det var jätteskönt för när jag vaknade (sovmorgon-tack älskling) så hade jag ovanligt lite ångest över att jag skulle snackat  för mycket. Faktiskt kunde jag slå det ur hågen nästan helt. Ännu en anledning till att inte dricka  är ju att lillplutten, som vaknade när jag kom hem, slipper alkoholdoftande mamma-andedräkt och jag blir dessutom inte bakis. Man sover också mycket bättre nykter.