adrenalin

När min mamma slutade dricka fick jag oerhört mycket ångest. Jag bara grät i flera månader och hade panik från och till. Jag borde varit glad kan man tro, men istället kom all sorg och smärta som jag lyckats hålla tillbaks i så många år. Mamma gick ett AA (anonyma alkoholister) program som har varit jävligt effktivt, men jag mådde ändå inte bra. Snacka om att hela familjestrukturen skakades i sina grundvalar, även om det var till det bättre.Efter flera månader i detta tillstånd lyckades jag tvinga mig iväg på ett al-anon möte. Först var jag absolut livrädd, jag tyckte att deltagarna var knäppa och påklistrat lyckliga men något fick mig att gå tillbaks. Det var tur för det blev en vändpunkt för mig. I al-anon mötte jag för första gången människor som hade haft det som jag, detta innebar förståelse och medkänsla. Det häftiga med al-anon (som är direkt kopplat till anonyma alkoholister) är att det är anonymt, ideelt, och precis vad du själv gör det till.  Jag lämnar länken till höger.

Minus på sovkontot igen. Somnade när jag skulle natta lillplutten. Vaknade efter en halvtimma, betydligt piggare. Har fått en iPod så det är lite maniskt just nu. Maken och jag envisas med att försöka fatta hur det funkar med bibliotek osv utan att kolla på den tutorial som bifogats på cd. Suck. Så blir vi förvånade när allt raderas haha. Jag la in en Jimmy Scott platta iaf, coolt, snacka om vem Norah Jones plankat. Och det sjuka är att JS är man och låter bättre än de allra flesta kvinnor. Grymt bra.  Jag kom äntligen åt datorn nu, den har använts till musik hela kvällen, men nu är det dax för taxfreechoklad och Farenheit. Goodnight!

Är jävelförkyld. Så går det när man pussar sin sjuka unge. Den sjuka ungen är frisk igen i a f. Fick ett mail från chefen där han skrev att han tyckte att det var ett bra möte vi haft. Bra. Jag ska rapportera till honom varje vecka nu, hans initiativ. Också bra. Jag måste med andra ord att vara tvungen att ställa krav på honom hela tiden för att vårt samarbete ska gå framåt. Det känns bra att ha kommit till den insikten, samt att ha visat honom vad jag har för förväntningar på honom (och mig själv). Jag önskar att jag gjort det här för ett år sedan. Men hellre nu än aldrig. Nu ska jag gå och leta efter Bafucinen.

Hade mötet med chefen idag. Jag kom mycket väl förberedd med illustrationer över hur långt jag hunnit och en lista med frågor jag behöver svar på. Jag frågade om och om igen vad som krävs för att publicera och gav mig inte och till slut kunde vi spika det. Så jävla skönt. Han har oerhört svårt att säga rakt ut vad han tycker men insinuerade att det var konstigt att jag misslyckats där det finns referenser på att andra lyckats. Andra kommentarer var "det är upp till dig" och "det här är vad som är forskning".  Synd att han verkar tycka att jag är ett slött pucko men jag vet att jag inte är det. Dessutom har ju tre av fem doktorander hos honom haft allvarliga problem med att få doktorandtiden att räcka till (avhopp och rejäla förlängningar har varit lösningen). Synd att han inte slås av tanken att problemet kanske inte bara beror på "kassa doktorander" (skulle han aldrig säga, men vi vet ju vad han tycker). Hur som helst, nu ska jag jobba på, mina egna förslag godtogs och han vet att jag kommer pressa honom så fort problem uppstår. Observera att han vägrade läsa min lista. Det ligger bara ett litet korn och gnager, kanske är det jag som är kass ändå? NEJ, jag är duktig! Varför ska jag själv vara den som ger mig skit? Varför är det så svårt att låta bli?. Jag är duktig, jag förtjänar ett bra liv (det har jag) och en bra avhandling. So long!

Jag har fått ut min laglott efter min farfar. Hela 453 kr! Vad ska man göra med sådana slantar? De åkte in i den allmänna slåtterkvarnen med räkningar. Tyvärr. Farfar dog 1982 förresten, fascinerande att det ska kunna ta 23 år att få 453 kr. Jag låter inte ledsen eller upprörd eller hur? Det är jag inte, jag träffade aldrig den store arkitekten, han ville inte veta av varken pappa eller hans avkomma. Med goda skäl antar jag åtminstone vad det gällde farsan. Men att inte veta av oss barn tycker jag var fult. 1977 övertalade jag pappa att ringa farfar för jag ville så gärna träffa honom. Det slutade med tjafs sedan strök farfar pappa ur sitt testamente, gissa om jag trott att det var mitt fel. Jag hade i alla fall gladeligen betalat hela det ynka arvet för att en gång få se en bild på farfar. Det har jag alltså aldrig gjort. Jag återkommer i den tragiska släktsagan längre fram. Nu ska jag förbereda mitt möte med chefen imorgon!

Pratde med prefekten idag, jag önskar att han kunde vara med när jag pratar med min handledare på måndag. Vår prefekt är perfekt ha ha. Nej men han är oerhört klok och stadig, en riktig klippa. Han gav mig fler konkreta tips på hur jag kan agera när chefen börjar slingra sig. Jag ska stå på mig, jag ska, jag ska. Jag vet vad jag vill och jag ska komma jävelförberedd och inte ta någon skit! Fan vad det är läskigt.

Det blev plättar, vi behövde bara köpa ägg och margarin och det kunde vi göra på hörnet. Plättar är poppis. Huvudvärken botades med treo (I love treo) och jag sket i att gå på disputationen. Nu är lillplutten sjuk, täppt och febrig. Det har varit på gång flera dagar. Enda fördelen är att han somnar lätt när han är dålig. På en kvart med både saga och välling mot normala 45 min. Fast nätterna brukar vara riktigt oroliga när han är dålig så det ser jag inte fram emot. Gud vad jag slöbloggar.

Skitdag, först möte sedan disputation för en kollega sedan dagishämtning och ett besök i den lokala ICA-affären. Kommer inte hinna jobba något alls idag. Älsklingen ska vara borta ikväll. Vet inte vad jag ska laga för mat. Och jag har ont i huvet och är förkyld. Inget speciellt eller ovanligt med andra ord. Mors!

Jag ligger minus på sömnkontot. Det är böckernas fel, jag är inne i en läsaperiod nu. Just nu läser jag Predikanten av  Camilla Läckberg, den är helt OK fast jag egentligen är måttligt road av kriminalromaner. Jag läser också Allra helst vill jag hångla med någon av Linda Skugge också, men trots att jag bara är lite äldre än henne och gick på ungefär samma klubbar har jag mindre behållning av den än vad jag trodde. Fel målgrupp kanske. Men det var Lasermannen som förstörde den här veckan. Det blev sent både i söndags och måndags tack vare den, och i tisdags var jag bara tvungen att läsa ut den så  det blev sent då också. Kul att en bok kan vara så spännande fast man vet hur den slutar. Nej nu ska jag titta på Efterlyst, jag älskar GW! (Fast Hasse Aro är slemmig, det var superpinsamt när han fiskade röster för några veckor sen) Sov Gott!

Jag älskar mitt barn oerhört mycket, och hade inte tänkt att blogga så mycket om honom, men jag ska berätta något gulligt. Flera söndagar har det varit ett Zoo-program från Danmark på TV och vi har bland annat sett en elefantförlossning, jag grät så att tårarna sprutade. Vi pratade en hel det om det för mamma-elefanten var ganska hårdhänt (hårdsnablad) mot babyn för att den skulle resa sig, och vi ville inte att lillplutten skulle tycka att det var läskigt. Så idag fick han en gjuten elefant mamma (de är jättesnygga nu för tiden) + en elefant bebis. Först fick han upp mamman men det tog ett tag innan han hittade bebisen i pappret . Så tjöt han till "Åhh elefant bebis, res på dig, res på dig bebis". Detta följt av elefant ljut. Man kan inte annat än tokälska ungen.

Jag fattar inte hur folk som har två (eller fler) barn får ihop det. Vi har ett och hos oss är det värsta kaoset på morgnarna. Ändå har vi rationaliserat bort saker som att duscha varje morgon (bada på kvällen istället) och läsa tidning. Jag hinner inte ens skita på morgnarna. Min kompis U sa att man får finna tid för sådana saker, vad hon egentligen menade var att de stressade som galningar på morgonen, sen efter hon lämnat på dagis gick hon till jobbet tog en cigg och sket där. Uteslutet för min del, jag röker inte, jag hatar rök och kommer aldrig att ta ett bloss till i hela mitt liv. Jag ska gå in mer på rökning och slikt i ett annat inlägg. Men nu tllbaks till flerbarns familjerna. Jag undrar hur de gör när de har en nyfödd också och minst ett dagisbarn. I vår kommun är det generöst, här får man ha syskon på dagis sex timmar per dag, men i svågerns får man bara ha tre timmar. Hur orkar de? Jag var så slut när lillplutten var bebis att jag bara grina och hade värk i lederna av sömnbrist. Detta utan storasyskon OCH med en man hemma de tre första månaderna. Ja jag vet jag är värsta mesen, men jag hade förlossningsdepression också. Hur gör ni föräldrar? Biter ni bara ihop eller? Jag tycker att alla föräldrar är fantastiska, speciellt ni som har fler än ett barn, heders åt er, men glöm inte att skita!

Apropå min våldsamme fd man vill jag bara säga att jag nuför tiden är gift med den finaste och snällaste man någon kan tänka sig. Envis som synden med för det mesta helt underbar!

Vi ska egentligen åka och titta på en trea imorgon. Det är lite trångt med tre pers och två katter i en tvåa. Fast hyran är billig och lägenheten är oerhört välplanerad. Dessutom har vi ju landet  som vi älskar. De sista treorna vi tittat på har varit så oerhört sunkiga. Typ inrökt i 45 år, eller utsikt över Essingeleden (tjugo meter bort och endast tvåglasfönster). Varför är det den värsta skiten som hamnar på bostadsförmedlingen? Och vad händer med de fräscha? Det här är inte bara privatvärdar utan mest kommunala sådana. Men de jävlarna har väl också en snik-kö till mostrar kusiner etc. Jag vägrar köpa bostadsrätt. Tycker inte att det är värt att ta lån på flera miljoner för att få ett rum till. Kostnaderna skulle dubblas för oss och dessutom skulle man få ont i magen så fort ränteläget började fluktuera. Nej vi stannar nog i vår tvåa och myser i soffan!
Nu ska jag gå och lägga mig och läsa ut Lasemannnen (skitbra, har sträckläst). Gonatt

Svågern och hans fru gillar nog inte oss heller. De är bara för fega för att våga tacka nej direkt. Se tidigare inlägg i samma ämne.

Jag jobbade med glädje idag, vem hade trott det i fredags? Jag ska ha möte med cheferna nästa måndag. Dagordningen ska skrivas! Och mailas!

Hemma igen efter att ha varit i skogen i två dagar. Det var det bästa vi kunde gjort och vi slapp ju besök. Kanske var det meningen? I fredags grät jag massor och kände att jag skiter i det här, antingen får jag hoppa av forskarutbildningen eller försöka byta handledare. Jag kände att mitt projekt aldrig kommer att kunna gå att publicera. Jag pratade i flera timmar med min kloke man och vi drog upp en strategi för vad som behöver göras de närmsta dagarna. Igår lördag var jag fortfarande helt inställd på att byta handledare eller hoppa av. Så vaknade vi i morse kl 7 och maken och lillplutten gick upp för att låta mig få sovmorgon. Där låg jag i tysta skogen och bara tänkte i en hel timme. Vi ska ha ett möte den 26: eller 27:e, jag ska kräva mellan 30 och 60 minuter som bara handlar om mig. Jag tänker maila en lista med en dagordning innan och den ska innehålla de frågor jag måste få svar på för att kunna känna mig lugn. Bemöter handledaren inte detta tänker jag hota med att hoppa av. Alltså måste jag prata med prefekten igen och försöka gardera mig, men jag vette fan om någon annan handledare har möjlighet att ta mig. Jag vet heller inte om jag orkar försöka doktorera hos någon annan på de få år som är kvar. Framtiden känns väldigt oviss just nu, men jag är inte ledsen i alla fall, bara jävligt förbannad.

Jag känner mig som en som alltid är ledsen. Först var det en kass barndom, sen dog pappa och efter det var det en del olycklig kärlek och inga pengar och ingen bostad. Detta följdes av ett jobb jag fick sparken ifrån och ett missfall. Det tog massor av år att bli gravid igen, så jag var också ledsen för det, och när jag väl fick lillplutten så fick jag baby blues. Sen fick min mamma cancer så grinade jag en massa över det. Och nu känns jobbet ett helvete. Problem är väl en del av allas existens, och jag har oerhört mycket att vara tacksam för. Den enda som kan ta mig ur offerrollen är jag själv, men det har liksom blivit min identitet att vara ett lessno.

Jag gick gråtande in till min biträdande handledare O (som bara är en formell sådan utan direkt inflytande). Till honom sa jag att jag står inte ut, den riktiga handledaren S  ignorerar mina problem och tar inte sitt ansvar. Jag hatar att grina inför människor som har makt över mig, men någon måste fatta allvaret i min stiuation. Jag har ingen ork eller lust alls längre. Nu ska jag byta i kattlådan, grina lite till och sen packa och åka till landet. Hej svejs.

Jag har tänkt att jag ska vara vag om mig själv för jag har varit så jävla rädd att bli identifierad, men eftersom jag aldrig har några besökare skiter jag i det. Jag är doktorand och lider av usel handledning. Jag visste att många har problem med sina handledare under doktorandtiden, men jag trodde att med min snälla chef kan det inte inte hända mig. Problemet är att chefen inte är där jag är, dessutom är han så vag att jag aldrig tycks nå fram till honom. Jag skrev ett mail för tio dagar sedan och talade om att jag vill lösa mina problem. Han ringde idag och var ändå så svävande på målet att jag nu sitter hemma och grinar. Jag har pratat med prefekt, studierektor och biträdande handledare och känner att alla är på min sida, det enda som krävs är att jag ställer krav på handledaren. Och när jag försöker det så duckar han och kollrar bort mig och talar om annat. Inte förrän vi lägger på luren fattar jag att han villat bort mig, detta trots att jag har en lista med punkter framför mig som jag måste få ta upp. Jag blir galen. Och ledsen. Jag älskade mitt forskningsområde, och nu vill jag bara spy på allt som har med det att göra.

När jag gifte mig första gången var jag strax över tjugo. Det borde vara förbjudet att gifta sig innan 25. Vi hade varit ihop i tio månader, och när alla andra förlovade sig skulle jag var värre än så. Vad är coolare och häftigare? Jo att gifta sig. Sagt och gjort, vi slog till i september för tretton år sedan. En distater ska jag tillägga. Om en kille runt 25 vill gifta sig så snabbt, dra öronen åt dig, detsamma gäller för en alltför ung tjej. Hans skäl: att jag inte skulle kunna sticka. Mitt skäl: att någon skulle ta hand om mig. Kaos var resultatet. Jag kom från jättetrasiga förhållanden och var egentligen på gränsen till sammanbrott, han reagerade med att slå mig.  Jag hade ätstörningar, var hysterisk och experimenterade med droger. Han reagerade med att försöka kontrollera mig och när det inte gick  så blev det bråk. Och våld. Det blev bara värre och  värre. Efter lite mer än ett år sen stack jag, packade mina saker när han var borta en kväll och drog. Det tog flera år innan vi skiljde oss juridiskt, men jag tror att de dryga två år vi var ihop var ett helvete för oss båda. Jag tror inte att han ville slå mig egentligen, bara att han var så fruktansvärt maktlös. Jag tar inte på mig skulden men efter att ha hatat honom så länge har jag äntligen insett att han förmodligen levde i ett lika stort kaos han också. Att han också var trasig och förstörd och inte visste hur han skulle hantera sina känslor. Och nu börjar jag äntligen bli mogen att förlåta och släppa taget. Och jag känner att jag gradvis måste förlåta mig själv för allt dåligt som hänt i mitt liv. Inte hata så mycket och inte racka ner på mig själv och inte älta. Godnatt!

Här gick jag och funderade på hur jag skulle hantera min gräsliga svägerka hela helgen. Så ställer de in dagen innan! Vi som hade gått och köpt madrass och allt. Den kan i och för sig användas senare, men det var tur att vi inte hade shoppat en massa käk också. De fick väl kalla fötter när vi talade om vad det skulle kosta, vi skulle gå på Kolmården och det är superkul, men ganska dyrt. De är fruktansvärt snåla tyvärr. I alla fall när det gäller barnen. Sånt är så himla sorgligt, jag tycker inte att man måste köpa en miljon grejer till ungarna, men man MÅSTE ge dem av sin tid. Göra saker med dem, gå på Skansen, ha picnic,  leka i  sandlådan. När man är snål mot sina barn så är man en dålig människa. Min farsa var för övrig jättesnål mot mig, det fanns alltid något annat som  var viktigare. Politik, flickvänner, uppdrag, och tillråga på allt var han pensionär, hur mycket tid som helst egentligen. Trots att han hade så mycket extraknäck fanns det aldrig pengar över till saker till mig, så jag hade det snålt både med tid , pengar och kärlek. Tror att det är därför jag blir så sårad av svärfamiljen.

Till min stora fasa har min man köpt en Bamsebok åt lillplutten. Här har man varit noggrann och bara valt böcker man faktiskt står ut att läsa ca 500 ggr. Jag läser med glädje om Gittan, Mumin och Vilda bebin. Men Bamse är inte kul att läsa om och om igen, nu är jag mer säker än någonsin. Maken sa generöst att du slipper läsa Bamse, men hur förklarar man det för en 2,5 åring. Det är bara att bita ihop. När jag läser märker jag dessutom att jag inte stör mig så mycket på Bamses präktighet som jag trodde. Lille Skutt som bara gnäller är däremot väldigt irriterande, för att inte tala om Skalman, vilken dryg jävel. Alltid otrevlig och överlägsen. Helt otroligt med tanke på att det var honom jag identifierade mig med som barn. Men då tyckte jag att han var smart och häftig nu är han bara en riktig fjant. Och boken är från när jag var liten så det är ingen negativ utveckling av karaktären (som när de gjorde Vargen snäll - bläh). Hör på det här: Skalman svarar inte på tilltal på fem minuter för att han sitter blickstill och glor på en kruka, detta trots att lille Skutt oroligt frågar om han är död. Vilken tönt, varför släpar de runt på honom?

Det ska bli skönt när morgondagen är över. Jag brukar vanligtvis må exteremt dåligt inför såna här saker, ont i huden, nackspärr, ont i käkarna. Men nu mår jag riktigt OK, jag har inte ens varit speciellt grinig. Jag vågar i och för sig inte chansa utan kommer nog att ta en melatonintablett innan jag lägger mig. Ifall tankarna skulle börja mala vid halv ett sådär.  För det har hänt förrut, innan jag köpte de där pillrena i Malaysia. Varje gång jag hade tenta eller stor redogörelse elller liknande så låg jag vaken till fyra, sov dåligt i tre timmar innan jag gick upp ur sängen som ett ras. Melatonin = min väg till fler VG på tentor, och det är ju precis vad en "duktig flicka" strävar efter, ett kvitto på att hon är duktig. Jag är en riktig duktighetsnarkoman, när jag skrev 1,7 på högskoleprovet (för tio år sen) var jag en riktig pest och var tvungen att tala om det för ALLA. Jag talade däremot inte om  för någon när jag sänkte mitt resultat fem år senare. Vilket fruktansvärt nederlag. Att jag försökt läsa matte på högskolenivå  och misslyckats vid två olika tillfällen brukar jag också undvika att tala om. Liksom att min modellkarriär i Milano för 17 år sedan slutade abrupt med att jag blev hemskickad efter en månad.  Att jag fick sparken från ett riktigt drömjobb undviker jag också. Ja jag har faktiskt riktigt svårt att lära mig från mina nederlag och växa. Istället blir jag äcklad av mig själv och använder dessa dåliga minnen för att trycka ner mig själv lite till. Det är sorgligt men att jag inser det kan var ett steg mot bättre självförtroende, mitt livs högsta dröm! Jag är i alla fall en jävel på Su-doku och nu ska jag titta på TopModel och mysa i soffan.

Stressnivån är hög just nu. Sitter hemma och jobbar på något som ska vara klart på torsdag som dessutom måste godkännas. Sen har jag och min man gjort något puckat, vi har bjudit över svärfamiljen att bo hos oss hela helgen och räknat kallt med att svägerskan skulle tacka nej. Alltså skulle bara svågern och barnen kommit. Och så tackade hon ja! Shit också, nu blir det helveteshelg med sura miner. Hon är lat, sur och tror att hon är värsta fiiina damen. Hon kommer rynka på näsan åt att ligga på luftmadrass på vårt kalla golv haha! Och gissa om hon kommer var sur över priserna på evenemanget vi ska på.  Dessutom erbjuder ingen av dem sig att pröjsa för något någonsin, och att få hjälp med disken är ett skämt. Kul eftersom vi har ganska lite av alla delar i ett normalt husgeråd. Ja det blir livat, som tur är kommer barna förhoppningsvis inte märka något och ha väldigt kul! Själv har jag fått för mig att det inte blir jobbigt bara jag antar rätt attityd, men vilken skulle det vara? Åter till arbetet...

Min lillplutt ska till tandläkaren för första gången, spännande. Men jag blev riktigt förbannad när jag kollade efter tandvårdsmottagningar och hittade min egen. De påstår att de har specialistkompetens för tandvårdsrädda. Jaha och vad menar de med de, en klapp på handen och lite emblasalva räcker inte för mig. Jag har berättat att jag är skiträdd och har aldrig blivit erbjuden något där. Jag blev så arg att jag ringde upp och frågade varför det var så här och vips fick jag byta till en specialist för tadvårdsrädda! Jag ska få lustgas igen! Det har jag inte fått sen min förra käftis gick i pension för typ tio år sedan. Gissa om det känns som en lättnad. Adrenalin vågar säga ifrån! Och det blir bra! Läskigt och nödvändigt för den här fegisen.

Förra veckan sedan skrev jag ett mail till chefen och bad att få prata med honom om min arbetssituation och vad som krävs för att den ska bli bättre.  Det har legat och pyrt länge, och jag kände mig så lättad då jag hade listat vad jag anser krävs för att det ska bli bättre. Jag jobbar helt ensam och är beroende av min väldigt frånvarande chef. Han sitter på annan ort och vi ses max sex gånger per år. Absurt egentligen. Jag förväntade mig att han skulle höra av sig ganske omgående, kanske rentav bli lite orolig, oj är det så här du har det etc etc. Men det är knäpptyst. Jag borde anta att det finns ett skäl, han är säkert utomlands eller så, men ändå ligger tankarna och gnager, har han överhuvudtaget fått mailet? Jo det måste han, jag bcc:ade ju till mig själv och fick det. Jag blir arg och ledsen av att bemötas med tystnad. Och orolig, jag vill lägga den här diskussionen/konflikten bakom mig. Det finns säkert ett vettigt skäl men det hjälper inte mig just nu.

Umgicks hela dagen med gamla kompisen J, hans fru och barn. Jag var lite nojjig för hur jag skulle klä mig inför detta möte, men tänkte att de är nog casual med jeans så jag valde detsamma. Naturligtvis kom de i jeans, men inte billiga från Vero Moda som jag, utan i dyra designerversioner. Det hade jag kunnat räkna ut med lilltån. Det som är så skönt med J är att han kan röra sig med alla sorters människor, god uppfostran, så med honom känner jag mig aldrig som den sunkiga förortsbrud jag så förtvivlat försöker dölja. Han skulle inte behandla mig vare sig bättre eller sämre om jag var värsta överklassbruden och det är skönt. Han hade en ganska fin fru, hon verkade ha lika bra självförtroende som han, och så en bedårande dotter. Vi skildes lite hastigt åt med "det här måste vi göra om"-kommentaren, den är ju trevlig men tyvärr oftast värdelös. Jag ska försöka låta bli att plåga mig själv med tolkningar av dess verkliga betydelse. Det var trevligt ändå!

Det där med att jag måste känna av om jag har folks godkännande, det är något som är allerstädes närvarande i mitt liv. Jag jobbar på att bryta det, men det är svårt. Hur som helst har jag gjort en del fula avslut genom åren, kompisar som jag bara dumpat för att det inte passar mig eller efter en konflikt som jag själv varit med att skapa. Nu vid en mer mogen ålder känns det dags att knyta ihop säcken och om inte ta upp kontakten för gott, åtminstone få avsluta lite snyggare. Imorgon ska jag träffa en kille jag inte sett på tio år, och det var skönt att det var han som tog kontakt. Någon gång ska det väl löna sig att få två träffar på Google samt ha behållt sitt flicknamn i ett slags "jag är självständig fastän jag är gift och har två efternamn". Fast det ena är bara ett mellan namn (flicknamnet) och det är ändå  makens namn som är det "riktiga". Mera om äktenskap och namnbyten kommer lite senare. Nu ser jag mest fram emot att få umgås lite med killkompisen och träffa hans barn och så, samt visa upp min egen stolthet 2,5 år.