adrenalin

Jag har tänkt att jag ska vara vag om mig själv för jag har varit så jävla rädd att bli identifierad, men eftersom jag aldrig har några besökare skiter jag i det. Jag är doktorand och lider av usel handledning. Jag visste att många har problem med sina handledare under doktorandtiden, men jag trodde att med min snälla chef kan det inte inte hända mig. Problemet är att chefen inte är där jag är, dessutom är han så vag att jag aldrig tycks nå fram till honom. Jag skrev ett mail för tio dagar sedan och talade om att jag vill lösa mina problem. Han ringde idag och var ändå så svävande på målet att jag nu sitter hemma och grinar. Jag har pratat med prefekt, studierektor och biträdande handledare och känner att alla är på min sida, det enda som krävs är att jag ställer krav på handledaren. Och när jag försöker det så duckar han och kollrar bort mig och talar om annat. Inte förrän vi lägger på luren fattar jag att han villat bort mig, detta trots att jag har en lista med punkter framför mig som jag måste få ta upp. Jag blir galen. Och ledsen. Jag älskade mitt forskningsområde, och nu vill jag bara spy på allt som har med det att göra.