adrenalin

2 kg baklawa är inköpt, presentationen är nästan klar och resturangen är bokad. Måste komma ihåg kameran imorgon. Återstår att skriva que cards och fixa naglarna. Och leta fel i presentationen. Och skriva en errata. Och hämta ett intyg på att jag betalt kåravgiften sen 1998. Och säkert en miljon andra grejer. Imorgon har jag delegerat ett par saker, ska försöka delegera lite till. Jag får flowers också, de har ringt från blomteraffären och sagt att det kommer ett bud och morsan har också "försagt" sig. Jag skulle bett om pocketböcker istället. Flowers dör ju.

Ska åka längre ut i förorten och inhandla sötsakerna det ska bjudas på till kaffet efter morgondagens kraftansträngning. Hoppas att surgubben vill sälja till mig. Ibland säger han tydligen nej, men det verkar mest vara under ramadan. Annars får det väl bli trist prinsesstårta.

Jag har svårt att sova. Svårt att somna på kvällen, vaknar massor av gånger på natten (mest pga att jag måste upp och kissa, det hör till) och svårt att somna om när jag väl vaknat på morgonen. Stress förstås. Imorgon är det över. Sedan följer två planerade semesterveckor, om inte bebisen tänker ankomma i förväg.

Igår var nog den värsta stressdagen hittills, efter en helvetesnatt. Sedan använde jag resten av dagen till att ta det väldigt lugnt och försöka komma ner i något som liknade anständigt tempo. Badade, sov en stund på dagen. Gick igenom min presentation två gånger och insåg att det kommer gå bra även om den är väl lång. På ett par ställen har jag bestämt (på min mans inrådan) att använda que cards, något som jag aldrig gjort förut. Men med deghjärna så kanske jag ska vara glad att jag inte behöver stå och läsa innantill...

Jag har ett oerhört stöd i min man, det är skönt, för utan honom hade jag aldrig tagit mig igenom det här. Sen kan man fundera på om jag inte betalar ett väl högt pris, men han är jättestolt över mig och det gör det värt mycket av det hela.

Vad jag önskar mig mest just nu, är inte några dyra smycken eller flådiga prylar utan att ta mig igenom morgondagen på behagligast möjliga sätt. Att få en OK förlossning och ett barn som klarar sig. Att överleva bebisåret utan att bli deprimerad. Att kunna vara en bra mamma till min stora son så att han inte känner sig bortglömd, ratad och oälskad. Varje kväll går tvättmaskinen varm för han kissar på sig på dagis (och hemma med ibland) och han har bara ett par fodrade galonbyxor (som luktar sur handduk för att de alltid händer fuktiga på tork). Jag bävar lite för när det blir minusgrader, för att hans termobrallor dels inte är gjorda för att tvättas varenda dag och dels inte torkar lika fort som fleecefodrade galonbrallor. Men mest av allt är jag orolig för att han som varit torr sedan i somras plötsligt börjat kissa ner sig. Och lillasyskonet har inte ens kommit. Känner han redan nu att han måste bli stor när han blir storebror? Att vi byter ut honom? Att vi skaffar ett syskon för att vi inte älskar honom? Vi försöker ösa kärlek över honom. Uppmuntrar honom att säga till när han är kissnödig och gosar massor med honom. Hoppas vi klara det också när vi är utmärglade av sömlöshet och borta av mjölkångor. Inte bara hoppas, vi måste.

Ja som ni förstår är det mycket nu. Jag längtar verkligen efter lite lugn och ro. Att ha lite tråkigt. Att ligga på sängen och läsa en bok. Äta lite god mat. Ligga i badkaret. Sova. Kramas.

Igår kväll kom panikattackerna tillbaks. Det har ju varit på gång ett tag, jag vaknar flera gånger per natt och måste tvinga mig själv att inte tänka på olika saker som ger mig panikkänslor. Igår triggades det av att jag är täppt i näsan, jag fick klaustro känlor och kunde inte andas ordentligt. Inte bra två veckor före beräknad förlossning. Jag har tagit på mig en för tung börda och jag kan inte göra så himla mycket åt det. När det gäller praktiska grejer kan min man hålla styr på mig, så att jag inte försöker göra för mycket. Men det mentala, det som sker i mitt huvud, det kommer han inte åt. En gång för många år sedan sprang jag mellan tre olika jobb och försökte vara bäst på allihopa, samtidigt som mitt inre var kaos och jag var i ett fruktansvärt dåligt förhållande. Min kropp sa i från, min lungsäck sprack och jag fick ligga på sjukhus kopplad till en pump istället för att kuta runt som en galning. Efter det har jag fattat att jag tål stress sämre än många andra. Jag har riktigt dåliga förutsättningar helt enkelt. Men istället för att bromsa i tid så beter jag mig som att mina förutsättningar är bättre än alla andras, pressar mig jättehårt och mår ofta skitdåligt av det. Den här gången har jag också pressat mig för hårt men min gravida kropp ställer visst inte upp på det här. Så nu sitter jag här och gråter och önskar att jag slapp ställa mig upp med mitt försvar och varför jag ska vara så jävla duktig jämt. Kan man ställa in två dagar innan? Jag kommer ångra mig om jag gör det, men just nu känns det inte som någon lättnad att det snart är över, det känns som att jag ska bryta ihop. Jag började packa "väskan" igår, om bebisen kommer nu slipper jag ju, men sen fick jag panik över att det ska vara dags, jag mår inte så bra och det skulle vara en dålig start på en förlossning.

Att gå till barnmorskan är inget för stressade storstadsmänniskor. Idag fick vi vänta nästan en halvtimma på vår tur, sedan var det dags för Samtalet Inför Förlossningen. Det är viktigt att det blir gjort, för de skriver in önskemål inför förlossningen och om man absolut inte vill olika saker, eller om man verkligen vill andra, typ klipp, akupunktur, smärtstillande osv. Men det tar tid. Detta gjorde vi imorse. Igår var det dags för det tredje tillväxt-ultraljudet, den lilla plutten har växt som den ska, kanske lite mer t o m, det känns så skönt. Vad som helt kan hända, och det känns lite oroligt inför förlossningen, men att barnet skulle vara undernärt och svagt är en faktor vi slipper. Och förlossning då? Ja det kommer göra jävelont och vara jättejobbigt, men förhoppningsvis går allt som det ska och då är det värt all smärta. Dessutom finns underbara epidural. För att förbereda mig lyssnar jag på min avslappningsskiva, den är säkert bra men när kvinnan med tillgjort mjuk röst frågar "hur mår din livmoder idag?" börjar jag flina, varje gång. Fast förutom att jag är allergisk mot tillgjorda röster så blir jag verkligen avslappnad och det är ju poängen. Det känns skönt att ha gått igenom en förlossning förut också, man vet vad man har att vänta sig både i smärtväg och efteråt. Första gången var allt bara gissningar. Ehh, jag vill ha epidural, kanske? Hur vet man det i förväg? När barnmorskan erbjöd epidural så ville jag avvakta, men hon avrådde mig bestämt från att vänta och det var hon som visste vad hon snackade om. Man får se hur det känns när man är på plats helt enkelt. Det kanske går asfort, hemska tanke. Det kanske tar 40 timmar, hemska tanke. Det kanske går på 6-8 timmar, ja tack.

Hittade det här brevid spisen. Jag undrar i vilken maträtt min käre man använt sin parfym?

Mitt skryt-immunförsvar som hållt mig frisk sedan i början av mars gav upp i fredags. Jag är jävel-förkyld. Inga detaljer. Men eftersom jag var så jäkla slut i förra veckan av mer naturliga orsaker så har jag sovit rätt mycket de senaste två dagarna. Det har varit jätteskönt.  Vaknade halv tio idag. Nu ska jag läsa referenser (har klämt hälften!) och titta lite på presentationen. Jag har liksom förträngt att det är på fredag. Det är som att jag inte riktigt vet vad man gör, ska man bara stå och rabbla upp allt som står i licentiatavhandlingen? Förmodligen. Gud så trist. Vaknade inatt och hade panikångest över tanken på att bli förlamad från nacken och ner. Skumt. Fick klaustrofobikänslor. Att vara fången i min kropp och inte ens kunna klia mig själv. Kan det ha något med fredagens försvar att göra?

Hade glömt att f-kassan är f-kassan from hell. De betalar ju alltid ut för datumen 21:a i månaden till 20:e i månaden efter, det betyder att om din arbetsgivare har lönemånad från den första till den sista i månaden (det vanligaste) så kan du aldrig få ut mer än 2/3 av ersättningen den första månaden du har rätt till pengar. Bussigt. Hade jag inte varit så degig hade jag kollat upp det här i tid och sparat undan 1/3 lön, but well it's a bit to late for that now. Nu kommer det jobbigaste, och det involverar självklart mitt eget ansvar i frågan. F-kassan from hell bad mig tydligen för två månader sedan att be mitt lönekontor fylla i en tre sidor lång blankett för att kunna fastställa min sjukpenning grundande inkomst (SGI) och jag LÄSTE INTE BREVET, angst angst, det är ju mycket skönare om man kan skylla på någon annan... Så förmodligen behöver jag inte oroa mig för att bara få 2/3 av inkomsten, för jag kommer bara få hälften (och resten i januari) eftersom jag ska vara föräldrar"ledig" från 14/12 och f-kassan from hell behöver betydligt mer tid än ett par veckor att godkänna min SGI. Dessutom, ha ha, för att röra till det ordentligt så ska jag få en lönehöjning från 1/12, så jag kommer be lönekontoret fylla i den tresidiga blanketten två gånger på en vecka, hejhopp. Varför räcker det inte med en lönespec? Ja just det, folk fuskar ju. Precis som om jag inte kunde fuska lika mycket med den tresidiga blanketten? Vidare är det märkligt att man alltid måste fastställa SGI varje gång och att den inte hänger med sedan förra gången man var hemma med sitt barn. För övrigt är det inget större fel på mitt lönekontor, men löneassistenten som har just vår instution är faktiskt löneassistenten from hell, så jag vete fan om jag någonsin kommer få blanketten ifylld. Om du har orkat läsa så här långt (det hade jag inte gjort) så ska du få en liten anekdot. När jag sommarjobbade som personlig assistent fick jag en gång bara mitt OB utbetalat, dvs ingen timlön. Jag ringde till lönekontoret och tjejen som plockade fram min timrapport var mycket konfunderad, det var någon som kladdat i den med bläckpenna, strukit timmar, skrivit i en massa konstiga saker osv. Mycket skumt, eftersom jag skickat in den själv. Efteråt visade det sig att den ansvariga löneassistenten fått en knäpp, gjort så där med flera löneutbetalningar och sedan tagit livet av sig. Förmodligen pga andra orsaker än våra löner.

Vi har haft oerhörd tur med de bilder som tagits varje år på dagis. På förra dagiset alltså. Vi insåg det när det här årets bilde dök upp. De var nämligen helt fuktansvärda. Lillplutten har lagt huvet på sned och ler med en oerhört plågad min samtidigt som blicken är fullkomligt död. Gillar man inte att plåta ungar ska man byta jobb. Dessutom är ljussättningen så kass att jag själv skulle kunna åstadkomma bättre, han ser helt sjuk ut. På gruppfotot är det samma sak, alla ungar ser helt gulvita och anemiska ut. Hur kan man misslyckas så kapitalt i digitalkamerornas tid? Konstigt är också att istället för bilder i bra storlekar så har de tryckt in en ful kalender och en "här bor jag" -skylt. Här bor jag, världens mest plågade unge. Nåväl, vi köper inga bilder, bara gruppbilden, så det innebär inga större problem. Men jösses vad de gjort det krångligt för en att skicka tillbaks skiten. Det ska klistras på lappar och fyllas i siffror, vore jag sämre på svenska skulle jag tycka att det var lättare att behålla bilderna och punga ut med stålarna.

Heja LOST, ha gärna ihjäl alla intressanta karaktärer, så blir vi kvar med trista Kate och präktige Jack. Suck. Om de ändå ska ta livet av alla som åker dit för rattfylla i verliga livet så kan de ju göra det på något lite smidigare sätt än det som skedde i gårdagens avsnitt. Om Herr Eko nu var så ond och elak så att han nu nödvändigtvis behövde bli till mos, varför var han tyst i fyrtio dagar när han gjorde botgöring tidigare. Ja just det, TV-folk tror ju att tittarna är dumma i huvudet, jag hade glömt det.

Känner mig orolig inför att försvara liccen nästa vecka. Värst är presentationen egentligen, 30-40 minuter på engelska. Och jag har inte ens börjat jobba på den. Och jag som inte kan improvisera. Huga. Måste börja NU! Det finns frågor jag vill få, det ska bli kul att föra ett resonemang. Men det finns också frågor jag absolut inte vill ha. Saker som är jättesvåra att ta reda på. Man vill ju inte stå där och framstå som en idiot. Fast jag hade ju lovat mig själv att jag inte skulle kräva så mycket av mig själv inför den här presentationen så jag kanske borde tagga ner?

Efter liccen blev klar har jag haft en del undervisning och jag känner mig för ovanlighetens skull tillfreds med mitt jobb. Det har varit givande, jag känner mig säker på det jag säger till studenterna och jag är inte rädd att säga, "det där kan jag inte men jag ska ta reda på det". Att våga erkänna att man inte kan är en av de stora hemligheterna bakom lyckad undervisning. Studenterna kan nämligen sniffa till sig en osäker lärare som babblar för att dölja att hon eller han inte kan. Och såna lärare tappar de förtroendet för. I alla frågor, även sånt som läraren kan. Jag gjorde en del såna misstag när jag var ny, men jag tror faktiskt jag utvecklats en hel del på de här åren. Synd att jag inte vill bli lärare då. Jag har förvisso en del undervisningsplikt kvar när jag kommer tillbaks, och om jag mat all förmodan skulle stanna i universitetsvärlden blir man ju automatiskt skyldig att undervisa. Fast jag är mer än trött på den här byråkratiska världen så det är ett av de sista alternativen för mig just nu.

Varken jag eller min man har fattat att vi ska ha ett barn. Vi trodde nog att det skulle vara mer verkligt den här gången eftersom vi varit med om det förrut, men icke. Förra gången var vi mer inne i graviditeten, den fick ta större plats. Det var ju första gången och vi hade inte en miljon rutiner som måste skötas om. Då blev det mycket bada badkar tillsammans, smörja magen och läsa i gravidboken varje söndag om fostrets utvecklign. En gång i veckan i trettio veckor tog vi kort på den växande magen också. Det var fint och det känns att det var bra att vi gjorde så eftersom det var ett behov vi båda hade. Den här gången finns det knappt några bilder alls på magen. Vi har inte badat tillsammans, vilket iofs mest beror på att badkaret är för litet, och den där boken har vi inte tittat i alls. Igår bad jag för kanske andra gången om en insmörjning av magen och det var mysigt, sen spelade vi tv-spel.

Vad jag ville komma till var i alla fall att det spelar ingen roll om man gjort det förut, det är helt overkligt ändå. Vi har gjort alla förberedelser, tvättat bebiskläder, fixat vagn, köpt saker som behövs (allt utom blöjor) så vi ignorerar inte faktum. Men vi kan inte få in det i våra huvuden. Jag känner ju bebisen där inne, vi har sett bebisen på ultraljud fyra gånger, ändå går det inte att förstå. Det är i alla fall max fem veckor kvar, förmodligen mindre, sen blir det coma wake up för oss!

Pepparkakor till frukost, finns det något godare? Jag är så onyttig, jag vet. Betänk bara att jag ska amma (man äter hela tiden) när det är säsong för semlor. Jag kommer äta ihjäl mig. Annat sött är att när jag kom hem igår kväll låg lillplutten och sov, iförd full pepparkaksmundering.

Köpte en pepparkaksdress åt sonen igår, han är jätteförtjust i den, och vill inte ta av den. Pippi-effekten i form av en pepparkaka. Jag var oerhört tacksam över att ICA-maxi (breeders mecka) säljer dessa dressar så att trötta föräldrar inte behöver leta bruna långkallingar och fixa med vita applikationer.  Den ska omvandlas till pyjamas när pepparkakssäsongen är över. Priset var löjligt, 79 buck, det är ju för sjutton gratis. Aj aj aj, inte tänka på varför det är så billigt, då skulle mamma adrenalin vara tvungen att odla bomullen själv, väva ihop något grovt tyg och färga med växtfärg gör att sedan sy en mycket oskön pepparkaksdress. Fast bomull kostade visst massor med vatten, alternativet är att föda upp ett brunt får på balkongen och sedan tova en brun dress till sonen. Jag är bara halvt ironiskt, jag tycker att vårt konsumtionssamhälle är vansinnigt, men jag inser att jag bidrar ytterst lite genom att köpa kravmjölk och ekobananer.

Min svåger är skum. Idag blev vi ditbjudna på käk, det var jättegott. Men det är som att man bara blir ditbjuden för att applådera svågerns matlagningskonst, för han var knäpptyst mest hela tiden. Speciellt när frun och jag pratade om plugg. Han kanske har komplex för att han bara är en vanlig knegare? Synd för honom om det är så, med min bakgrund kan man inte se ner på någon. Däremot blir jag irriterad på folk som säger, "och hon ska skriva sin c-uppsats när hon är höggravid, det är duktigt..." om någon för mig helt obekant. Hallå, jag har precis skrivit en licavhandling och jag är visst, vad heter det, ja just det, höggravid. Credit please? Anyone? Så undrar min man varför jag inte ger dem någon avhandling. För att jag vet att de inte bryr sig, det är därför. Fast jag blir ledsen, jag vill att de ska säga, Å vad du är duktig, När ska du presentera?, Får man komma och titta?, Kan man inte få ett eget exemplar?
Man blir visst aldrig vuxen.
Jag vet att min man också sitter där och vill bli bekräftad, förmodligen så mycket mer än jag.
Så nu går det väl ett år till i grinig osämja, tills jag glömmer bort hur de får mig att känna och vi går på niten att komma dit en kväll och käka lite mellan tvätt och storhandling.

Jag säger nja till hemmagjord pepparkaksdeg. Man måste dubbla mängden kryddor, och vi har haft problem med smulighet. Lillplutten åt upp sin klump och min man gav upp direkt. Smaken blev OK, men man vill ju någonstans att hembakt ska vara godast och det är det inte. Annas är fortfarande bäst. Men jag kanske ger upp för tidigt, jag menar, jag blev inte riktigt bra på att baka bröd förrän efter femton års idogt bakande. Så när jag är en sån där åttio bast så kanske jag är en jäkel på pepparkakor? Jag kanske blir en sur kärring med världens bästa recept som jag tar med mig i graven. He he he.

Vi håller på att ta bilder på magen. Bäst att passa på ifall det mot förmodan blir för tidig nedkomst. Jag tycker att jag ser helt oformlig ut, men min man tycket att jag är helt oemotståndlig. Så olika det kan vara.

Lillplutten sov jätteoroligt i natt. Jag hade glömt bort hur det var när två timmars sömn rycks bort bara så där, grattis, och vi ska ha en spädis snart. Gick upp och tog honom till dagis, sen gick jag helt sonika hem igen. Borde läsa referenser men orkade inte, gjorde följande, sov en timma, badade, lyssnade på avslappningsskiva. Måste läsa 78 referenser samt göra presentation tills om två veckor, det vore fint om jag hann labba lite däremellan. Och undervisa. Jag sak ju stå framför svarta tavlan imorgon. Gissa om jag är helt väck. Det är som att vara lite lätt pårökt hela tiden.

...och svälja... Ja ni kan resten. Jag blir så less. På jobbet har vi fn något så käckt som en energisparjakt. Det är behjärtansvärt indeed. Men jakten är producerad av kontorsråttor för kontorsråttor, de glömmer som vanligt de verkliga energibovarna. Varje dag ska vi svara på om vi stängt av skärmen på vår dator och om vi släckt på kontoret. Hoppsan, vi har femtio dragskåp som drar energi som en normalstor villa per år, VARJE dragskåp. Vi har kylanläggningar som håller -78, dra mao lite mer än vanliga kyskåp. Vi har enorma elektromagneter som drar kopiösa mängder med ström och dessutom hålls kalla med hjälp av helium, en av jordens icke outömliga resurser. Dataskärmar, ha ha ha. Det är pinsamt att fylla i den där lilla lotten, när man är värsta energiskurken. Det känns som att gå runt med vita bandet fastän man egentligen är Haga-mannen. Jo jag släckte min data skärm och sparade lite energi men samtidigt bidrog jag starkt till att slita på jordens resurser.

Professorn som skulle läsa liccen har godkänt den och pliktexemplaren är skickade. Om tre veckor är jag alltså filosofie licentiat, peppar peppar. Nu håller jag på med alla exemplar som ska delas ut på instutionen, jag gör trettio i taget så jag är nog klar om några dagar.

Jag har köpt en avslappnings-cd för blivande mammor. Egentligen tycker jag att det är lite fånigt, men jag håller på att glömma bort att fokusera på förlossningen så nu ska jag lyssna, slappna av och försöka ställa in mig på det som är på gång. Dyr som satan var den. Det känns helt overkligt att vi ska få ett barn till, graviditeten känns mer som ett märkligt tillstånd. Men de sekunder som jag faktiskt fattar att det är sant så känns det skitspännande. Allt det jobbiga, det orkar jag inte tänka på, jag har grinat och oroat mig så mycket för det. Nu är det helt oundvikligt och vi får göra det bästa av varje dag. Jag ska till en psykolog och prata förlossningsdepression nästa vecka och jag har skaffat en sponsor som själv har barn och också haft förlossningsdepression, det känns som om jag förberett mig så gott jag bara kunnat, ja och så cd-n då, ha ha.

Sen är nionde månaden ganska smart, för man mår så botten att man riktigt ser fram emot förlossningen så att graviditeten ska vara över.

Jag tänkte låta bli att blogga om a-kassan. Jag blir nämligen bara sur. Högerpolitiken går ju som vanligt ut över de som redan har dåligt med stålar. Oj oj oj, de fattiga kanske bara ska ta sig i kragen och lösa sina problem så behöver de inte vara fattiga. Förutom det faktum att någon måste jobba som vårdbiträde och någon måste jobba som uska, alla kan inte vara läkare och välbetalda. Okej, högern höjer a-kassan för att den ska bära sig själv, det kan jag förstå även om jag inte tycker att det är bra. Men sen kommer det här: från 2008 ska a-kassan vara obligatorisk. Jaha, vad är poängen med det? Var är högerns valfrihet då? Och varför kunde vi inte betala merparten med skattemedel då, om ändå alla ska tvångsanslutas? Jo för att  med skattemedel innebär det att de som är rika får stå för lejonparten, och det vore väl orättvist att de skulle tvingas försäkra dem som tar hand om dem, jobbar i deras företag, skurar deras toaletter (inte fan skrubbar man muggen själv på regeringskansliet) och torkar deras skit när de är gamla. Vill man tänka lite konspirationsteori så kan det här vara ett sätt att försvaga facket eftersom om du måste välja, fackavgift eller a-kassa, vad tar du? Höjer man a-kassan är det risk att folk går ur facket men stannar kvar i a-kassan. Bra för högern. Jag blir glad när jag ser alla protester mot höjd a-kassa, idiotregeringen kanske verkligen har förmågan att ena folk och få deras blod i svallning. Ego-tänket var inte så jäkla kul när gemene man blev drabbat. Regeringen föraktar nämligen gemene man .

I september färgade jag mitt hår mörkbrunt. Inte tonade, utan färgade. Nu har det gått två månader och det grå lyser igenom rejält. Ska det vara så? Är det någon som vet? Gäller bara "täcker grått hår till100% under en begränsad tid? Eller har jag köpt en dålig sort?

Om två dagar är jag officiellt i nionde månaden och det är inte kul längre. Jag vill att bebisen ska ligga kvar och växa till sig, men för min personliga del är det inte så lajbans. Jag förstår de som är för "posh to push" och snittar sig en månad i förväg (alltså de som saknar verkliga skäl). Följande vill jag gnälla över:
Jag är stor och klumpig, magen är tung och det är jobbigt att ta på sig kläder, vända sig i sängen, kliva upp ur badkaret och att ha sex ska vi inte prata om.
Jag samlar på mig massor av vatten, kissar som en tok hela nätterna, vinglar upp och håller mig i väggarna på vägen till muggen för jag har ont i bäckenet också.
Kläderna sitter som skit, åker upp, åker ner, korvar sig, om det inte vore vinter skulle jag gå ut med mjukisbyxor, men det är för kallt för såna utsvävningar.
Kan inte äta mat efter kl 18, för att allt kommer upp i form av sura uppstötningar. Det är äckligt när man läser godnattsaga för lillplutten och man plötsligt har en halvsmält tugga mat i munnen.
Kramp i benen på nätterna, det enda som hjälper är att gå upp och gå, detta brukar inträffa runt klockan fyra på morgonen, som tur är kan jag då kombinera med en liten kisspaus.
Jag har vidare svårt att böja mig fram och plocka upp saker, speciellt när jag ätit, glömmer det ibland och får en oväntad överraskning (se godnattsageläsning).
Jag är ful, gul svampig och ful med torrt hår, den brömda graviditetsutstrålningen och det blanka håret är som bortblåst.
Jag blir anfådd om jag går i normal promenadtakt. Får blodtrycksfall och sammandragningar så jag tror att jag ska tuppa av om jag inte får sitta på tunnelbanan, speciellt på morgnarna, det funkar bättre på em.
Så, nu har jag fått gnälla, det var skönt.
Saker som jag hittills sluppit och är tacksam över: Åderbråck. Havandeskapsförgiftning. Graviditetsdiabetes. Bristningar (peppar pepper). Förstoppning. Vattenfyllda svullna stockar till ben. Och foglossningen är faktiskt bättre än förra gången, kanske tack vare vattengympan. 

Det finns någon slags statistikkurva över alla besökare på bloggen. Den kollar jag tvångsmässigt varje dag. På helgerna sjunker antalet besökare drastiskt, och i övrigt är det ganska jämnt. Men då och då händer något skumt, antalet dubblas bara så där, för att sedan sjunka ner till sin vanliga nivå igen. Min man har en site-meter så man kan kolla hur folk hittat till ens sida, typ om de har googlat och vilka sökord de använt i så fall, eller om de gått via en länk på någon annans blogg. Tyvärr verkar det inte finnas på den här portalen, kanske lika bra, för annars skulle jag få ännu mer att grunna på.

Jag är på jakt efter det optimala pepparkaks receptet. Skogaholms färdig-deg blir bra om man har i 1 tsk var av kryddnejlika, kanel och ingefära. Man knådar in det och låter vila över natten.
Förra året försökte jag mig på kryddpepparkakor ur "sju sorters kakor", men det var supermenlöst, som att tugga på papper. Igår gjorde jag lilla My's pepparkaksdeg från stora muminboken, men jag hade i för mycket mjöl visade det sig. Och de var smaklösa. Så nu ska jag försöka tillsätta mer kryddor, mer fett, låta vila över natt och prova igen. Blir det inte bra så håller jag mig nog till modifieras skogaholms-köpe-deg. Återkommer med rapport.  Annas deg var bra tyckte jag förra året, kanske med lite extrakryddor kanske det blir perfekt? Rapport sen, jag är nämligen storkonsument av pepparkakor.

Ska försvara min lic om tre veckor. Då vill man vara lite snygg. Hade jag inte varit gravid hade jag köpt en ny tröja och haft ett par snygga svarta byxor. Nu kommer jag vara i nionde månaden och jag tänker inte köpa något nytt två veckor innan beräknad förlossning. Jag får ta något av det jag har, och det är OK, men inte mer. Det stör mig lite att jag ska vara höggravid och ha trista kläder, men å andra sidan kommer jag ha ett väldigt snyggt halband som min son gjort.

Komiskt är att jag inte lyckades få vår fina aula att presentera i, utan jag ska vara i samma muggiga föreläsningssal som jag läste grundkursen i, som jag presenterade mitt examensarbete i och som jag själv undervisar på grundkursen i den här terminen. Gissa om det känns som att jag kommit långt? För egen del spelar det inte någon roll, men min man kommer ju, och morsan och det känns inte som om instutionen tar oppositionen riktigt på allvar när lokalen känns så jäkla B och informell. Förresten är ju detta salen som jag blottat mig för mina studenter i, ha ha!

Funderar på att ha labrock och birkenstock.

Jag tryckte ut de tjugo pliktexemplaren igår sen gick jag och hämtade min son på dagis. Med i handväskan fanns ett ex till min man, man måste ju visa upp alstret efter allt jobb. Viktigare var att jag hade tillägnat liccen till honom och det hade han ingen aning om. Redan när jag började doktorera hade jag bestämt att jag skulle tillägna avhandlingen till honom, men eftersom jag i dagsläget är osäker på hur det blir med avhandlingen så hade jag bestämt att han får den här åtminstone. Han blev jätteglad och rörd, det kändes bra. Själv kände jag mig ganska nöjd med mig själv, men det låg nog mycket stress kvar i kroppen för när han mitt under aftonens dvd-film vänder sig om och säger "förstår du hur stolt jag är över dig?" så började jag störtgråta.

Jag ska bara klara av att inte föda barn de närmsta tre veckorna, klara av presentationen och oppositionen, sedan har jag min examen. Då är jag inte kandidat längre, då är jag licentiat. Det duger inte utomlands, men i sverige är det ett kvitto på det jobb jag lagt ner.

Jag är inte ett dugg rädd för varken presentation eller opposition (säger jag nu), inget kan vara värre än att under tre och ett halvt år kämpa för att få ihop forskningsresultat när man har en handledare som inte bryr sig ett jävla skit om man klarar sig till doktorsexamen eller inte.

Det är så skönt att veta att jag kan lägga av efter det här och den det ser värst ut för i det läget är min skitstövel till handledare. Men jag ska som sagt inte stressa fram ett sånt beslut nu, nu har jag viktigare saker att tänka på.

Gissa om jag somnade gott igår kväll? Den rättfärdiges sömn är god, det vill jag lova! Sovmorgon fick jag också!

Vilken underbar dag.
Den började med att jag hittade ett mail från chefen som skickat ändringar klockan fem igår, trots att jag meddelat honom följande "JAG AVSER ATT TRYCKA PÅ TORSDAG KVÄLL".
Jag tryckte inte igår kväll för jag ville att min man skulle titta på layouten. Sedan upptäckte jag en massa småfel då det skulle jag rätta imorse tillsamans med chefens ändringar. Och så skulle jag köpa papper.

 Åkte och köpte papper i morse, världens fulaste, mintgrönt. Ångrade mig och var gråtfärdig hela vägen till jobbet, samtal till min man som tröstar. Det kändes bättre, jag var as-stressad och klockan var tio.
Planen är att ändringarna ska var klara klockan 11, tryckning över lunch och sedan skicka innan 14. Ja ni har väl förstått vid det här laget att det inte rör sig om en riktig tryckning utan att vi gör snygga kopior på vår färgkopiator.

Klockan 11, nästan färdig med alla ändringar och då kraschar datorn.  Hittar inte datakillen. Inget går att återskapa.

Klockan 11, börjar om på nytt på en annan dator. Gråtfärdig. Gör om hälften.

11:30 Sparar tack och lov på backup plats för ha ha ha den datorn kraschar också.

11.30 Kastar mig över dator tre, gör klart, sparar en gång i minuten.

12:30 Skriver ut, artikeln blir jättekonstig, bestämmer mig för att ha den ändå, ful och konstig, spelar ingen roll. Får hjälp att programmera kopiatorn. Skriver ut ett ex, tittar igenom, fel bilder! Fel numrering! Inget stämmer. Kollar originalet, Nehäpp, inget stämmer. Skriver ut ett nytt ex, fortfarande fel, fast det ser ut som det ska på datorn.

13:00 Byter till första krasch datorn som nu fungerar. Skriver ut, det blir jättefint, skriver ut artikel också, ser bra ut.

13:30 Programmerar kopiatorn igen, skriver ut ett ex, det blir bra. OK, hinner man skriva ut tjugo ex innan internposten går, svar nej. Jag får lägga dem på lådan själv på vägen hem, inga problem. Skriv ut nu då.

14:30, har skrivit ut femton ex, då kommer gubben som är chef för hela instutionen och säger att jag får inte skicka något alls innan han läst det, sådana är reglerena och jag säger bara TACK till mina fantastiska handledare som inte berättat detta för mig.

Nu är klockan kvart över tre, jag ska åka och hämta herr lillplutt på dagis, de första tjugo exemplaren som ska skickas till andra universitet är tryckta, resterande hundra gör jag på måndag, nu ska jag vara ledig hela helgen.

Jag har fått oerhört mycket hjälp med liccen, inte av min handledare, men av min biträdande handledare som läst den flera gånger och sedan hjälpt mig att rätta per telefon. Jag har också fått jättebra hjälp av mina tejer här på jobbet och min fd närmsta kollega som slutade i somras. Jag är djupt tacksam för detta. Nu ska jag åka hem och titta igenom den en sista gång, och imorgon bitti trycker jag den!

Det ska bli så skönt att släppa taget om den. Och jobba halvtid i tre veckor för att sedan vara helt ledig i två till fyra veckor innan det riktiga jobbet börjar. Ta hand om en liten bebis är ingen dans på rosor men det är värt allt besvär för kärleken till småkorvarna är större än allt.

Och när jag jobbar på halvfart ska jag ringa mina kompisar också.

Känner mig influensa-aktig. Hittills har allt sånt runnit av mig inom ett dygn, men vem vet, nu kanske jag åkt dit på riktigt. Eller så är det bara liccen som gör mig sjuk. Har liccen ute på två personer men har inte hört något från någon av dem. Kanske mycket begärt eftersom jag skickade den till båda igår och den är lååång och båda har annat att göra. En tredje rättning kommer i morgon bitti hoppas jag. Men sanningen är att jag börjar bli klar. Det ska fixas en del saker, och konstigt nog är fixet det som tar längst tid. Men det är väl som min kollega sa, det är det som är svårast som man skjuter på till sist. Suck. Det blir sent för mig ikväll. Inte undra påa tt jag känner mig muggig. Jag är dock mycket tacksam för att det har gått såpass smidigt som det faktiskt gjort, mycket tack vare hjälpsamma kollegor som hjälpt mig att läsa och en älskad make som sköter markservicen. Jag unnade mig en 20 minuter sovmorgon i morse, maken och lillplutten fick lite mer innan jag väckte dem. Fast det förstås, det visade sig att min man skulle lämna bilen till verkstan tidigt i morse så för honom blev det skitstressigt. Så går det när man aldrig ses och hinner prata med varann. Snart, snart, snart är det över. Imorgon trycker jag nog. Gulp.

Efter tolv timmar framför datorn kanske jag ska tro på Sofi Fahrman, man blir torr och behöver någon sorts spray att duscha ansiktet med. Jag har ingen sådan utan får hålla leva med skrumpansikte. Jag åker hem nu i alla fall. Har varit här i tolv timmar, det får räcka. Hjärnan är som tuggummi så jag har inget mer att ge just nu, det blir nya tag imorgon. Härligt. Jag har inte ens lyckat krysta ur mig concluding remarks. Labba ska vi inte tala om. Har fått låna en bärsele av en av korrekturläsarna i alla fall. Skönt att ha ett problem löst, även om det inte rör lic-avhandlingen.

Hämtningarna på dagis har varit jättejobbiga på sistone, min lillkille springer och gömmer sig för mig och skriker "jag vill inte att du ska hämta" när jag kommer. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev ledsen. Och visst, det är tråkigt när mamma hämtar, jag har sämre tålamod, är tröttare och inte lika skojfrisk som pappa. Jag har väl inbillat mig att detta skulle kunna kompenseras med den frukt jag alltid tar med mig. Alla ungar är lata och min son vill bra gärna bli påklädd, men det kan jag inte med världens största mage. Även om jag blir irriterad försöker jag dölja det och få på honom kläderna med lugn röst och lite lirkande. Men han pejlar in alla mina svaga punkter med sina antenner och inte blir det bättre av att hans pappa försöker tala honom tillrätta och vädja till att han ska vara snäll och ha överseende med mamma. Imorse bröt jag ihop när jag hörde följande dialog: "Hämtar du idag pappa?" "Ja" "Åh jag blir glad när du hämtar pappa, jag blir inte ledsen, bara när mamma hämtar. Mamma bråkar bara med mig". Jag har ingen lust att någonsin hämta honom igen, jag som sedan förut bävar i timmar inför de två hämtningar jag gör per vecka. Jag säger upp mig som mamma, jag har ingen lust längre, jag köper en nanny och lägger mig på sängen och grinar. 

Känslona svallar nu, imorse blev jag erbjuden en plats på den proppfulla tunnelbanan, när jag satt mig var jag så rörd att ögonen var fulla med tårar. Dagen har sedan forstatt på samma tema, läste t ex fint inlägg på min mans blogg och se där då rann tårarna lite grann. Annars är jag mest sysselsatt med att jobba häcken av mig på labbet, men eftersom jag bara tog en kvarts lunch så belönar jag mig med att blogga. Fast jag hade hellre velat ha en kanelbulle.

Jag är lätt gråtfärdig, liccen ska tryckas på torsdag och jag tror inte att jag hinner klart tills dess, det är hela tiden nya saker som ska fixas, saker som fattas, så mycket, hjälp! Min man tror att det är för att jag har separationsångest. Det är säkert sant, men det känns inte så just nu, det känns bara som om jag slösat bort hela helgen medan jag borde stått på labbet och skrapat ihop lite mer resultat. Men det är nog separationsångest, för jag vill inte släppa ifrån mig den för det är så jobbigt att bli granskad så att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Vi får se om jag hinner blogga innan torsdag. Jag måste välja färg också, det känns som det minst viktiga på denna jord idag.

Några av de finaste sakerna jag har, är sånt jag fått i present av min man. För fyra år sedan fick jag en jävelvarm dunjacka av honom, den går att stänga över åttonde-månaden-magen och är av enastående kvalitet. Jag tog nyss ur den ur sitt sommaride. Nu ska den få göra nytta, för jag ska åka till min mans jobb och bli bjuden på lunch!

Värst var det idag för min man, jag förstod inte hur grymt orolig han har varit för bebisen, inte ens i morse när jag kom upp och hittade honom framför datorn förstod jag. Det var först när jag läste hans blogg som poletten trillade ner, han var uppe för att han inte kunde sova för att han var orolig. Aha. Snacka om att inte ha någon koll. Man blir extremt självcentrerad av att vara på tjocken, det ingår i kittet, men så illa trodde jag inte att det var.

Näst värst var det  för min bror som fullständigt missbedömt vädret och kom hit för att hämta flyttkartonger i en bil med sommardäck. Efter tre kvart kom han tillbaks, ställde bilen och fick ta pendeln hem. Tomhänt.

Bra var det för mig som fick sitta på tunnelbanan på väg hem, tusen tack snälla kvinna som gav mig sin plats.

Snön och blåsten tänker jag inte ens kommentera, om man inte låtsas om det så kanske det försvinner av sig självt.

Vi var på ultraljud imorse, ultraljudssköterkan var väldigt pedagogisk och förklarade allt så noga. Bebisen är förvisso liten, men den är inte för liten och har en egen tillväxtkurva som den följer. Vi ska alltså inte vara oroliga, och jag kände nog att oroskänslan släppte med alla lugnande besled om rätta fostervattenmängder och så vidare.Det här ultraljudet var nog i sig lite onödigt eftersom barnmorskan redan innan mätt (på det vanliga besöket) och sett att magen växt sedan senast, men kontrollfreaket i mig var oerhört tacksam ändå. Dessutom fick jag ställa frågan jag ville ställa men kanske ändå skäms för, den med hjärnskador och kolli. För det är vad jag fruktar näst efter döden. Svaret var att det finns ingen anledning för sådan oro och det var skönt det med. Jag firade med en bulle och en liten slurk kaffe. Det kan inte bero på kaffet, men jag tänker ligga lågt med konsumtionen ändå, fast idag var det omöjligt att avstå, jag har sovit så grymt dåligt i natt. Nu ska jag jobba häcken av mig, så att det blir kväll och jag får träffa min lilla och underbara familj igen.