adrenalin

Igår kväll kom panikattackerna tillbaks. Det har ju varit på gång ett tag, jag vaknar flera gånger per natt och måste tvinga mig själv att inte tänka på olika saker som ger mig panikkänslor. Igår triggades det av att jag är täppt i näsan, jag fick klaustro känlor och kunde inte andas ordentligt. Inte bra två veckor före beräknad förlossning. Jag har tagit på mig en för tung börda och jag kan inte göra så himla mycket åt det. När det gäller praktiska grejer kan min man hålla styr på mig, så att jag inte försöker göra för mycket. Men det mentala, det som sker i mitt huvud, det kommer han inte åt. En gång för många år sedan sprang jag mellan tre olika jobb och försökte vara bäst på allihopa, samtidigt som mitt inre var kaos och jag var i ett fruktansvärt dåligt förhållande. Min kropp sa i från, min lungsäck sprack och jag fick ligga på sjukhus kopplad till en pump istället för att kuta runt som en galning. Efter det har jag fattat att jag tål stress sämre än många andra. Jag har riktigt dåliga förutsättningar helt enkelt. Men istället för att bromsa i tid så beter jag mig som att mina förutsättningar är bättre än alla andras, pressar mig jättehårt och mår ofta skitdåligt av det. Den här gången har jag också pressat mig för hårt men min gravida kropp ställer visst inte upp på det här. Så nu sitter jag här och gråter och önskar att jag slapp ställa mig upp med mitt försvar och varför jag ska vara så jävla duktig jämt. Kan man ställa in två dagar innan? Jag kommer ångra mig om jag gör det, men just nu känns det inte som någon lättnad att det snart är över, det känns som att jag ska bryta ihop. Jag började packa "väskan" igår, om bebisen kommer nu slipper jag ju, men sen fick jag panik över att det ska vara dags, jag mår inte så bra och det skulle vara en dålig start på en förlossning.