adrenalin

Jag vill ha mörkläggningsgardiner. Jag gick för att köpa tyg. Oaj vad dyrt. Hittade efter lite rotande ett mörkläggningstyg rör ynka 52 kr metern, det var bättre. Slår till på 5 meter. Går hem och syr första gardinen. Men... vad fan... det blir ju inte mörkare än tidigare.
Är det så att snålheten bedrog visheten? Eller har jag lite höga krav på ordet m ö r k l ä g g n i ng? För mig betyder det kolsvart, och kolsvart blev det inte. Men en gardin är så bred att den täcker hela fönstret, så jag provade att ta resterande tyg och hänga ovanpå, och se, då blev det kolsvart! Så nu ska jag sy ihop tygen. Fast inte nu. Imorgon. Tillsvidare får det resterade tyget hänga över den ena gardinen. Nu ska jag sova. Och imorgon, då hoppas jag att ungarna sover som stenar till sju i alla fall, vilken lyx det vore!

Nätterna är rätt jobbiga med småbarn. Häromnatten vaknade lillkillen vid fyra, fick sin välling i vanlig ordning, men kräktes upp lite efter en stund. Tända lampan, torka sängen, byta tröja, släcka lampan. Men då ville lillkillen faktiskt inte somna om. Så kan det bli och det tar runt en timma innan han väl somnar. Tre personer ligger oftast vakna då. Jag, mannen och lillkillen. Just den här natten vaknade dessutom storkillen innan lillkillen somnat om. Jag gick och hämtade honom, ledde honom in i mörkret och la honom på min sida för att inte störa. Efter en stund började storkillen hosta. Host host. Då hörs i mörkret, världens gladaste skratt från lillkillen, han blev hur glad som helst, storebror hade ju dykt upp! Det tog lite extra tid att få honom villig att lägga sig på pappas arm igen, men efter att pinkning och vattning av storebror, somnade vi slutligen någon gång efter fem.

Jag har lite svårt att skriva på bloggen just nu. Det blir mest i stil med "barnen är sjuka igen" och "jag köpte det och det". Fast jag lever ett fullt liv hela tiden så känns det ointressant att dela med sig av det. Är det fel?

Jag kanske borde berätta hur jag har det. Min man och jag har det bättre, hans depression påverkade ju hela familjen negativt. Nu mår han bättre (inte bra men bättre), då kan jag slappna av lite mer. Inte oroa mig så mycket. Jag unnar honom verkligen att må helt bra och är stolt över det arbete han lägger ner på sin mentala hälsa.


Min mamma är sig ganska lik igen, på gott och ont. När hon fick cellgifter var hon en skugga av sitt gamla jag. Men nu är vårt gamla rivjärn tillbaks. Hon hämtar äldste pojken en gång veckan. Men hon klarar inte av att hämta lillkillen. Hon hämtar storkillen för att upprätthålla deras relation, det är jag glad för, även om det hade varit skönt med lite avlastning. Sen kanske? Hon slipper cellgifter ett tag till, det är skönt att veta att cancern håller sig i schack just nu.

På jobbet är det OK, jag jobbar med en tjej jag tycker väldigt mycket om, det är jag väldigt tacksam för. Efter min gråtattack hos prefekten har jag inte haft skuldkänslor eller ångrat mig ett dugg. Jag är glad att jag sa allt jag känner. Det känns t o m lättare att gå till jobbet nu. I mina projekt går det OK, min handledare har fortfarande inte läst manuskriptet jag skickade för sex vecor sedan. Jag orkar inte bry mig. Visst vore det skönt att ha något publicerat i avhandlingen, men det får väl räcka med manuskript.

Jag har ett umgänge igen! Jag umgås med några personer jag tycker jättemycket om, jag är så glad för det för jag var isolerad förut. Hur i helvete blir en social person som jag isolerad? Jag vet inte, men det bara blev så. Jag ställde orimliga krav på människor runtomkring mig. Jag har slutat med det nu. Det funkar inte.

Jag berättar för mig själv varje dag att jag är bra. Det funkar! Jag känner mig bra. Inte bäst, inte bättre än andra utan bara bra. Det är super, för ett år sedan satt jag och grät för att jag inte kunde komma på en neda bra sak med mig själv. Sen gick jag och frågade min man som precis gått in i väggen. Inte direkt lyckat. Jag tänker på mina tillkortakommanden, men de dominerar inte just nu. Det är en enorm lättnad.

Jag läser jättemycket böcker, det är en favoritsysselsättning. Film och tv-spel likaså. Och umgänge med andra människor. Fast helst utan alkohol. Eller åtminstone så att det inte blir berusat. Jag behöver verkligen inte dricka för att ha roligt. Tvärtom, när jag dricker blir det mesta jobbigt. För att inte tala om dagen efter... När jag hittade tillbaks till en av mina gamla vänner visade det sig att han gått igenom AA-s program och numera var nykter, det var så skönt. Vår vänskap fick ytterligare en dimension, vilken gåva.

På helgerna försöker jag vara med barnen och min man så mycket som möjligt. Och vila. Om tillfälle ges. Barnen växer så att det knakar, de är jättefina och jag är så störtförälskad i dem så att det är löjligt. Jag älskar min man också, det går upp och ner och ibland blir jag galen på honom, men mest älskar jag honom. Det är en ynnest att få ha varit med en person så länge, han är definitivt den person som står mig närmast i livet. Han har alltid varit ett oerhört stöd, och jag känner mig osäker på om jag verkligen stöttat honom lika bra i hans djupa depression. Men han är ju kvar, så det får vi verkligen hoppas. Jag hade tänkt länka till hans blogg också, men han har tyvärr lagt upp en bild på min rumpa (påklädd) och det har jag liksom inte lust att bjuda på :)

För ovanlighetens skull har jag precis fått lön, men är ändå inte direkt sugen på att köpa något. Det mesta skulle kännsa som okynneshandlande. Jag har det mesta, OK nya thights behövs ju alltid, men det får man för en spotstyver på HM. Det är en skön känsla, att inte längta ut i trängseln.

När jag var liten (för en sådär trettio år sen) pratade min mamma en sorts slang som inte finns längre. Jag borde skriva ner varje gång jag kommer på ett sånt ord. Hon använder inte slang längre, det blir väl så. Ett ord som hon ofta använde är libra, plånbok alltså. Lojters (tror jag, får fråga) är ett annat, det betyder pengar.

Nu har jag träffat en som bara fick tre vattkoppor. Så tydligen är det inte en skröna. SDen fick jag fick veta att de med få koppor inte har någon garanti för livslång immunitet. Borde inte bli skadeglad. Men det blev jag ändå. En liten stund, sen gick det över he he.

Det är bästa dagarna, när man kan ta hem käk. Idag får jag sushi, de andra något annat. Lyx är bra för oss. Vi är ju så präktiga större delen av tiden. Röker inte, dricker inte, går aldrig på krogen. Herregud, mer take-away år oss!

Behöver ett par solisar. Mina gamla från förrförra året är repiga. Jag är dock billig i drift. Bara de skyddar ögonen så är jag nöjd med ett par för 150-200kr. Inga fancy Tom Ford här inte.

Jag är en sån fantastisk databegåvning, så jag klarar tyvärr inte av att vända bilden.
Lillkillens vattkoppiga öga upp och ned, ta da!
Värst prickig är han dock på ett område som jag inte tänker avbilda i detta forum.

I alla texter (i läkarböcker, vårdguiden mfl) om vattkoppor nämns lindriga fall. Folk som bara har en prick eller ens det och inte märker att de blivit immuna. Bullshit säger jag. Jag skulle vilja att personen med bara en prick kontaktar mig och klämmer fram ett bevis. Dessutom undrar jag, ifall det är lindrigare ju yngre man är, hur ska min stackars storkille klara sig? Lillkillen är superprickig i hela ansiktet, t o m i ögonfransarna och öronen. Hårbotten är fullkomligt översållad av prickar. Han var så söt med sina första prickar, nu ser han mest ut som köttfärs. En söt köttfärs, men en plågad.

Hade undervisning idag. Just nu består undervisningen i att ta hand om gymnasieelever som kommer på studiebesök och får prova på att labba på ett riktigt lab. Det är trevlig undervisning. Fast min kollega som jag har den med får spader på att lärarna slappnar av och lämnar över för mycket till oss. Studenterna är ändå gymnasielärarens ansvar. Det är viktigt den biten, ifall det händer något. Tanten som kom med eleverna idag slappnade av så till den milda grad att hon försvann efter en halvtimma. Sen dök hon inte upp igen. Alls. Häpp. Dealen är att läraren ska gå runt på labbet och ha koll på kidsen, hjälpa dem med att räkna mm.

Underbart med våren! Sol ute sol inne... Men jag är så in i bomben trött. Är det litte pollenallergi på G? Köpte mina tabletter, borde vara piggare inom ett par dar ifall det är allergi. Annars är det väl efterslängen av influensan jag åkte på. Alla de här sjukorna, det är ju som en komisk film.

Vi har hittat små röda prickar på lillkillen, det är nog vattkoppor. Jag är så jävla trött på infektioner, virus och annat skit. Dagis är en jävla kloak där de mest otäcka saker florerar. Jag har haft feber en eller två gånger som vuxen, varit spysjuk (förutom matförgiftning) noll gånger. Dvs tills jag fick barn som började på dagis. På de senaste fem åren har jag haft spysjuka flera gånger. Och haft feber och riktigt vidriga infektioner alldeles för många gånger. Visst blir man sjuk då och då i vanliga fall, men inte så här sjuk så här ofta. Min kompis pappa brukar ta gamma-globulinspurtor för att boosta immunförsvaret, det är jag bra sugen på nu. Dessutom förbannar jag min slöhet som inte tog och vaccinerade ungarna mot vattkoppor i vintras, det hade varit värt de 2600 det hade kostat.

Det här är en riktig skitdag.

Var på Caesars igår, fullproppad med alvedon. Stockholmspubliken är allt bra stel, de behöver alldeles för många bärs för att våga dansa. Alla står mest och kollar in varann. Vi hade lite kändisspotting dock. Magnus Carlsson (den rätte). Christian Falk. Och Klas Åhlund. Som jag tänkte gå fram och fråga om de inte skulle börja snart, fast han inte spelar med dem längre (hade glömt det). Sen såg vi Fredrik Heinig och Stefan Malmkvist, fast de är väl mest stockholmsprofiler? Ja, vi stod alltså själva och spanade för allt vad vi var värda. Men ingen öl drack vi. Undrade var alla som var så otroligt coola 1998 tagit vägen? Inte var de på Caesars i alla fall.

Har varit sjuk sen i måndags. Trodde att jag var bättre idag, men har legat och sovit halva dage och känner mig ändå helt manglad. Måste ta mig upp nu. Urk. Har ingen lust att laga mat, då kräks jag nog. Hämtmat, men varifrån, jag är inte sugen på något.

Jag har feber - 40.4.
Nu ska jag gå och lägga mig igen.

Beställde varor från strawberrynet.com för ett tag sen, uppmanades att svara på en enkät. OK, om det förbättrar företagets sida eller service, så visst. Men företaget som de hade leasat ut enkäten ville ha mer. Det ville att man skulle prenumerera på olika nyhetsbrev också, och pushade i mina ögon lite väl hårt. Nej tack sa jag. Sen kom ett patetiskt mail där de försökte spela på mina skuldkänslor. Jag gillar det verkligen inte, när folk inte kan vara proffessionella. När de blir otrevliga eller försöker ge en skuldkänslor.

Tycker inte ni att Pelle Porseryd - Brollegrejen börjar anta lite löjliga proportioner? Är det hela egentligen ett PR-knep från TV4? Eller är det en medial höna av en fjäder. Annars tycker jag att Brolle borde ta av sig offerkoftan nu. Den klär honom ruggigt illa.

Vi spelar Lego Star Wars på PS2. Min man har ett smeknamn på Han Sol. Min son tror att det är vad han verkligen heter, Hans Olof.

Min mans föräldrar kommer förbi en sväng idag. Fast min man är bortrest, så de ska väl främst träffa barnen. Pratade med honom (min man) igår och han sa bittert att du kan ju berätta att jag är officiellt döv på ena örat nu. Javisst, ska jag berätta det. Mina svärföräldrar är lite kalla och har svårt att visa att de bryr sig om min man. Jag är säker på att de älskar honom, men inte vet hur man visar det. Så jag ska också berätta att terapin går bra och att det är en lättnad för oss alla, eftersom min man inte längre pratar om att ta livet av sig varenda dag. Hur låter det? Tror ni de sätter teet i vrångstrupen då?

Känner mig så ytlig, hittade en blus i rätt färg och rätt storlek idag. Den är fin i alla fall. Min vän som jag längtade efter i massa år och sedan återfann på fb var här idag med sina barn. Vi hade hur trevligt som helst. Det märks verkligen att hon vill umgås, och jag vill det också. Fast jag undrar, ska vi bara låta bli att låtsas om att vi inte pratade på sex år? Jag skulle på sätt och vis vilja bli ställd till svars för mitt beteende. Få förklara varför jag betedde mig som jag gjorde. Varför jag blev arg, skällde och skrek och sedan inte hörde av mig. Hon hörde ju inte heller av sig på sex år, det kanske är jobbigt att tala om. Jag känner stor tacksamhet inför hur det är nu, att det känns så bra, men jag ska nog berätta hur mycket jag saknat henne under de här åren. Och marimekkoblusen då? Ja den tyckte hon var snygg. Hon är min favoritshoppingpartner alla kategorier.

Igår släpptes tydligen marimekkos h&m kollektion. Jag var inne på hemsidan och såg att det var ganska urplockat, men en topp och en sarong (+ evt en väska) hade jag tänkt unna mig. Tji fick jag, nästa gång jag var inne fanns bara sarongen kvar. Häpp. Köpte den i ett nafs och det är väl lika bra, jag har inte så  gott om pengar just nu. Den ska användas som scarf. Fast jag var lite ledsen att jag inte hann få tag på en kjol, det fanns en skitsnygg som är precis min stil både i modell och mönster, men vem vet, den kanske dyker upp på tradera... Så ja, lite shpping, ingen död och ingen ångest. Sov gott!

Jag vet att vi 08-or har uselt rykte i landet. Det är OK. Det finns många fåntrattar i Stockholm. Jag älskar Stockholm, jag är en riktig hembygsfjant, jag läser böcker om staden och har inget emot att komma iväg på en stadsvandring. Min favorit i DN är Martin Stugart som svarar på frågor om staden. Jag har mailat flera frågor till honom och t o m fått en fråga publicerad i en av hans böcker (ja, jag har boken i bokhyllan). Just nu läser jag "Stockholms hemligheter, 15 stadsvandringar". Jag är en tvättäkta stockholmare. Fast egentligen inte. Mina föräldrar är födda här, men inte jag. Så teoretiskt sett är jag Uppsalabo? Fast jag inte bott där på 35 år? Eller? Jag ser mig som stockholmare hur som helst. Det som är så himla nice med Stockholm är att det är en ganska liten stad som ändå har såpass lång historia. Historien är levande och närvarande. Staden är stolt över sin historia, och numera ganska rädd om den. Jag trivs verkligen här och har svårt att tänka mig att bo någon annanstans.

Är hemma med sjukt barn, nu är det minsta killen som är dålig. En vecka klarar man av att pussla, två föräldrar, jobba halva dagar och sena kvällar för att kompensera. Men vecka nr två funkar det inte längre. Följdaktligen blir vi sura på varann och tampas om arbetstimmarna. Mycket tråkigt.

Det var intressant att gå på klädbytardag. Mycket intensivt. En halvtimme före utsatt tid ringlade en lång kö med föräldrar utanför en skola i stockholms södra förorter. Alla beväpnade med en IKEA-kasse. Prick klockan elva rusade alla in i matsalen och rafsade åt sig allt som verkade intressant ur högar sorterade efter storlek. Efter någon timma var det dags att sätta sig på golvet och inspektera sina fynd, rensa bort det som inte dög och byta lite med varann. Höjdpunkterna var lite retrokläder till lillkillen och byggare bob-lakan till storkillen. Sen gick man och betalade. Hej hopp, nu har jag upplevt det.

Idag ska jag på ett äventyr i en sluten värld. Enligt min kompis är klädbytardagar en egen liten sekt. Människor med barn som åker på träff (utan barnen) med blå IKEA-kassar och köper begagnat som galningar. Hon plockar upp mig så vi kan vara där när de öppnar. Sen ska vi kuta runt och rafsa åt oss gobitarna.Så nu letar ja efter min IKEA-kasse och undrar om jag mina skor är bekväma nog. Återkommer med rapport.

Nu bygger vi smålego och är så goda vänner så. Om en timma ska jag gå och jobba.

Jag är trött och less på min son, han är förmodligen lika trött och less på mig.

Storkillen älskar rosa. Inte bara rosa, men också rosa. Idag lyckades han få mig att köpa en rosa klänning och ett par rosa skor. Häpp. Och vi som bara skulle köpa ett par jeans. Sen gick vi till dagis och hämtade lillebror, storkillen i sin nya klänning och sina nya jeans. Jag är stolt över hur modig han är. Tjejerna trackar honom nämligen och hävdar att rosa är en tjejfärg. Han kanske blir en machoman trots att han får ha rosa, men jag hoppas inte.

Min goa familj uppvaktade mig på födelsedagen med tulpaner, kort, biljetter till Caesars på Nalen och två böcker. Det ena var en helt fantastisk fotobok från Vice, det andra Dear Diary av Lesley Arfin. Frukost och tårta blev det också. Fatta att jag fick sovmorgon, min man tog lillkillen och köpte färskt bröd, han är så smart, han satte på tv-n med barnprogram. Storkillen gick upp medan de var borta men satte sig framför tv-n eftersom han inte behövde komma in och väcka mig. Jag älskar min underbara man och mina fina barn! Nu ska jag fortsätta dagen med att gå och jobba en aning. Have it najs

Har inte kunnat komma in på bloggen på flera dagar. Men nu verkar den vara uppe igen.