adrenalin

Min man kom hem med spons-choklad idag, några praliner insvepta i hushållspapper och nedstoppade i en låda. Sex stycken tror jag det var. Jag vill också ha ett jobb där man får finpraliner i spons. Som tur är så får mumsa ändå. Ska dela dem med lillplutten i morgon. Tror jag. Om jag inte äter upp dem i kväll. Nej, han älskar fin choklad så jag får nog hålla mig. Men jag har tjyvsmakat en i alla fall. Gömd bakom en dörr i köket. Nu röjer min man och min son runt i lägenheten som galningar och bara skrattar, så förlösande för lillplutten, han har varit snäll hela dagen och mamma vill bara leka lugna lekar. Just nu är det Doktor Mugg för hela slanten. Nattningen har ju blivit fördröjd efter dagens ganska långa tupplur.

Vid matbordet kläcker min man ur sig "vi får plats här i oktober", gud så bra men hur vet du det? "Jag har pratat med dem". Gissa om jag blev imponerad över att han lyckats ringa till Sol-Britt på stadsdelsförvaltningen och ordna en dagisplats åt lillplutten, då behöver vi bara åka till gamla förorten i två månader sen har det löst sig. Två månader kan man stå ut. Tyvärr var det Carpark min man pratat med, inte Sol-Britt, men nu har vi en parkeringsplats från oktober i alla fall. Hur det blir med dagis vete fan.

Jag ondgör mig gärna över grannen som röker, men när jag tänker efter så finns det saker som jag är glad över att grannarna inte har/gör. Hund t ex, hu för att bo granne med en skällande jycke. Ingen verkar spela musik på högsta volym heller, hoppas det förblir så.

Det är halvtid på två sätt just nu, dels har ungefär halva tiden gått tills vi ska bli fyra i familjen och dels har halva min semester gått.

Det känns bättre nu med den lilla nya familjemedlemmen, det var bra att både få gråta och skriva av sig. Angående profylaxkurser har jag lyssnat på vad folk säger, att det är flummigt och väl i förlossningsrummet finns det inte en chans att andas ihop med sin man. Min kompis som gjort det tyckte att det var bortkastad tid och pretto. Bra, men om någon har bra erfarenheter av det vill jag gärna höra det, för att få en mer sammansatt bild.

Jag blir sur när jag ser vilka rövarpriser de tar för olika kurser som ges för gravida, vad sägs om Vattegympa för gravida 5 ggr, 1500 kr. Eller varför inte Gravidyoga, 7 ggr, 1800 kr.

Värsta affärsidén, sätt gravid som prefix på vad som helst och du kan öka priset med 30-150%. Ja det är sant! Speciellt vad det gäller kläder, men det funkar även för insmörjningskrämer, vitaminer, kurser, teer, trosor, strumbyxor, behåar - you name it! Ja underkläder kanske ingår i rubriken kläder, men jag var så i gasen, jag tycker nämligen att det är fräckt att ta 250 kr för ett trepack enkla bomullstrosor och påstå (growinlife.se) att de är snydd på en livsnödvändighet för en gravid kvinna. Tur som är så är det ingen som under vapenhot tvingar mig att köpa all skit så jag kan faktiskt lugna ner mig lite...

Nog om detta, jag har också två veckors semester kvar, själv, med lillplutten. Det är tyvärr inte så mycket semester att gå upp vid 7 varenda dag, men vi har i alla fall mysigt. Imorgon ska det ringas viktiga samtal och lämnas tillbaka nycklar men något kul ska vi väl hinna klämma in!
(Kakor?)

Idag hade vi ett antal saker på schemat, alla krävde att vi skulle kunna använda vår bil. Storhandling, hämta vinterdäcken i gamla lägenheten, samt köra morsan och massa prylar från gamla lägenheten där hon städat (mot betalning förstås) hem till henne. Allting sprack när en mystisk lampa med en bild av en motor tändes på kontrollpanelen. Manualen gav oss inte någon vidare klarhet eftersom symbolen inte fanns med. Manualen suger, vår motor finns inte heller med i den, så det är omöjligt att göra en felsökning. Det bästa vi kunde komma upp med, var att en lampa, med samma placering och som påminner om vår symbol skulle betyda "fel i elsystemet i motorn" och uppmaningen "kör omgående till närmsta serviceställe". Shit. Ingen bil m a o. Min man fick ett smärre sammanbrott och bannade sig själv för att han inte tagit bilen på den årliga servicen som skulle gjorts i maj. Jag orkar inte hetsa upp mig, det kommer säkert kosta skjortan, dessutom var vi tvugna att byta ABS-systemet för 1,5 år sedan (pris 10 000 kr) och jag undrar om en sex år gammal bil verkligen ska ha så många åkommor. Vi stod där i solen och velade mellan att hyra en bil på Statoil eller typ ringa till min svåger som min man blir grinig i flera dagar när han träffat. Varmt var det och sonen tyckte att vi var jobbiga. Det slutade med att vi trots missödet lyckades få låna en bil på min mans jobb, och lyckades utföra alla ärenden!  Det blev lite osynk i kosthållningen dock, kl 17 hade vi inte ätit lunch ännu och vi var en aning griniga innan vi lyckades klämma i oss en grillad kyckling och massa gott bröd. Nu leker livet igen!

Igår kväll fick jag värsta krisen. Jag har varit hård mot mig själv på sistone (precis som jag inte skulle) framförallt vad det gäller min roll som mamma. Förbjudna tankar kommer, jag gråter massor och pratar med min man, men jag vet inte om han förstår ändå. Innan jag blev gravid igen var det min enda riktiga dröm, att få ett barn till. Just nu känns det mörkare. Att ha en liten person som ligger och kickar i ens mage är inte alltid skönt, det kan faktiskt vara lite obehagligt, som att ha en alien i magen. Man vänjer sig, det gjorde jag i alla fall med lillplutten. Men tankarna är många, första tiden (halvåret) är tung, hur ska jag klara av det? Hur ska vi klara av det? Hur ska lillplutten ta det, tänk om det blir jättejobbigt för honom? Det är knöligt och krångligt att pussla ihop vardagen med ett barn, hur ska det gå med två?

För några dagar sedan insåg jag att jag verkligen inte fattat att jag ska föda ett barn till och jag fick faktiskt panik. Inte för förlossningen men för faktumet att vi ska leva med två barn om inte alltför lång tid.

Det är förbjudna saker att prata om, men jag behöver säga det ändå, hur mycket skuld som än finns inbakat i det, jag är inte överlycklig över att bli tvåbarnsmamma, jag har ångest och tycker att det suger just nu. Jag tvivlar djupt på min förmåga som förälder och undrar vad fan jag gett mig in på. Samtidigt vet jag att jag hade tvivel och ångest när jag väntade lillplutten också fast då vågade jag inte ens uttrycka de känslorna utan bara gick och bet ihop (precis som jag gjort med mycket i mitt liv). Men även om föräldraskapet inte är någon dans på rosor har jag adrig ångrat en sekund att vi fick honom, tvärtom, så det kommer säkert att bli samma sak den här gången.

Men det är inte roligt att brottas med de här känslorna. De ger ju skuldkänslor i sig. Det värsta är att jag hela tiden hackar på mig själv för hur jag agerar som förälder, jag borde tycka att jag är OK eller t o m bra men iställer skärskådar jag mig själv hela tiden och hittar bara fel på mitt sätt att vara. Min son är glad, viljestark och utåtriktad så jag kan inte var världens hemskaste mamma även om jag själv tror det.

Mitt löfte idag, att berömma mig själv för allt bra jag gör och förlåta mig själv för det jag tycker är dåligt, även de hemska tankarna. Och jag är också väldigt glad över att vara gravid, inte enbart ledsen och kluven.

Sedan en tid tillbaks kan jag inte gå in i en affär utan att undersöka deras sortimentet av hudlution, jag bara dras till hyllan med fuktkräm. Detta oavsett vilken affär det är. På sista tiden har jag köpt hudkrämer på ÖB (CCS), ICA (Vaseline intensive care), IKEA (egna märket), Bodyshop (African Spa) och apoteket (mandelolja). Behöver en kvinna verkligen fem olika sorters hudlotion? Är jag rädd att få bristningar (strior) kanske? Är det så att jag undermedvetet bunkrar för att kunna smörja in mig under den resterande tiden av graviditeten? Oavsett om allt smörj på jorden skulle ta slut så har i jag alla fall drygt en och en halv liter hudkräm i av varierande konsistens och parfymeringsgrad. Trots dessa kopiösa mängder fuktåtergivare suktar jag ändå efter ett Body Butter med mangodoft från Bodyshop, den som jag förtalat så i ett tidigare inlägg. Varför vill jag plötsligt lukta juicifruit (tuggummit)? Mina fantasier kretsar också kring en lotion från Revlon som jag brukade använda för tio år sedan, också den kraftigt parfymerad. Märkligt nog letar jag inte efter någon ny ansiktskräm, är helt nöjd med den jag har. Letar heller inte efter ögon eller hals eller handkrämer, hudkräm ska det vara. Bara hudkräm. Mycket hudkräm, helst i enlitersflaskor. Med pump, vaför kommer föresten inte alla krämer med pump?

Man kanske inte ska äta fyra nybakta kanelbullar klockan 17:00 Det känns inte så kul att laga mat då.

Var hos barnmorskan idag, hon tog ur mig ett och annat. Jag har trott att jag haft ont i svanskotan, men hon slet fram ett bäcken (i plast) och visade att det är fogarna jag har jävelont i. Skit också, då har jag haft foglossning sen tredje månaden. Främre fogen känner jag också av sen någon vecka. Ska ringa till en sjukgymnast nästa vecka, och kolla upp vattengympa snarast. Dags att äta järtabletter också, fast jag vet inte om 112 i Hb är lågt egentligen? Sen var det ett jäkla tjat om profylaxkurser, men jag vill inte pröjsa 1800 för att lära mig andas. Jag har ju gjort det här en gång, och det jag är rädd för med förlossningen är att gå sönder och det kan man inte andas bort. Hon menade på att man som omföderska kan ha lättare att klara av förlossningen utan bedövning och då är profylaxkursen till stor hjälp. Att föda utan smärtlindring är dock inte mitt mål, så jag skiter i det. Satsar nog på en andnings-CD istället.

Har idag upplevt en av mina svettigaste stunder. Var i ett köpcentrum med lillplutten, skulle hämta medicin till katten, men var "tvungen" att kolla på mamma-kläder först. Det tyckte inte lillplutten var så kul, så han drog, utan att säga till mig. Jag upptäckte att han var borta efter någon minut, men  treåringar hinner väldigt långt på så kort tid. Jag trodde han var kvar i affären och ropade, letade bakom klädställningar och tittade i provrum, men icke. En våg av illamående sköljde över mig och kallsvetten bröt ut. Ut ur affären in och leta i caféer, andra affärer, rulltrappor , ut på gatan, in på Mc-D. Ingen Lillplutt! Helt gråtfärdig rusar jag tillbaks till den första affären och ber dem ringa efter en vakt. Då kommer en rådig kvinna till undsättning och hjälper mig att leta medan jag börjar fråga i alla affärer som jag innan bara ropat in i. Och hon hittar honom. Jättelångt borta. I en godisaffär, inte så förvånande. Lillplutten fattade ingenting och jag grät.  Tackade den goda människan och fortsatte min turné i köpcentrat, märkbart skakad. Lillplutten tycker fortfarande inte att det är en större grej men jag har fått mig en näsbränna som heter duga. Jag skröt nämligen igår för min man över att man kan lämna honom (lillplutten alltså) vid en hylla på ICA och gå utom synhåll och hämta varor, min man rynkade pannan och höll inte med, men jag framhärdade. Nu ska jag vara mindre kaxig i den frågan. Och kläder får jag prova i sällskap av annan vuxen, eller helt solo.

Jag är sötsugen hela tiden. T o m nu när jag är proppmätt efter maten skulle jag lätt kunna trycka i mig en påse godis. Gott och blandat, mmmm. Jag köpte Crunchy och käkade till frulle varenda dag ett tag, men tvingade mig själv att sluta. En morgon direkt efter frukost (äggröra, bönor och rostat bröd) kom min man på mig med att tugga på salta piastrar. Jag kan inte låta bli. Godis, ge mig godis. Och glass. Ingen jäkla GB utan italiensk hemlagad gräddglass. Och kakor. Imorgon ska vi baka bullar! Bullar till middag, funkar det?

Hade tänkt att åka till norrland några dagar nästa vecka och hälsa på min bästa vän, tyvärr hade jag inte förankrat den idén ordentligt hos henne. De är egenföretagare och jobbar som galningar och kan helt enkelt inte ta ledigt nästa vecka. Jag borde legat på mer i frågan men jag har varit så kluven till att åka upp så jag har inte drivit på alls utan ringde först idag och kollade om det funkade att vi kom. Vi får självklart komma dit ändå, men hur kul är det att hänga i en håla? Kluvenheten består förstås i att jag inte gillar vännens make. Ingen egentid med henne gör det ännu mindre angeläget att åka. Vi får ha kul på egen hand i storstan, lillplutten och jag. Dessto mer bloggande mao, he he.

Första lediga dagen som jag är själv med lillplutten. Min man har börjat jobba igen efter 1,5 veckors gemensam semster. Vi gick upp 7:40 och är fortfarande hemma. Jag hade storslagna planer för dagen, vi skulle ut tidigt, kanske åka till junibacken? Årskortet ligger visst i makens plånbok och det kan vi spara till en regnig dage egentligen. Jaha, utflykt då och sen träffa mormor? Nej mormor jobbar över ikväll. Ok, bara utflykt då? Det är ju ganska lagom egentligen, vi har ju ett par hektiska dagar bakom oss. Gissa vad? Lillplutten vägrar att gå ut, han har ju varit borta från sina leksaker och sitt rum så han har lekt oavbrutet där sen i morse. Det enda som krävs av mig är att jag sitter i närheten, mest som sällskap och leker med lite då och då. Det var nog vad vi behövde men nu är jag hungrig och vill komma ut i alla fall, hitta något ställe att fika ordentligt på och sen leka i en park.

Jag är hemma igen! Och det är två och en halv vecka kvar av min semster. Hur bra som helst! Det har varit underbart att vara på landet, och det har väl inte undgått någon att vädret har varit jävelfint? Jag har solat så att jag är knallröd idag, det är iofs mindre bra, men det är skönt att inte behöva ha så mycket kläder på sig. Trots att jag är gravid gillar jag att vara varm och svettas. Konstigt. Bävar redan för vintern men ska sluta tänka på det och njuta av att det är varmt idag.

Min kompis kom på besök med sin dotter som är 6. Kul förutom att jag faktiskt bara är tokig i mitt eget barn, alla andras är jäkligt gnälliga och påfrestande. Höll masken så gott jag kunde, men blev pissed när hon inte kunde låta bli katterna som gömt sig under soffan. Låt bli katterna, de blir stressade. Varför det? För att de inte är vana att bli förföljda. Är det något med flickor och katter eller? Min systers döttrar är likadana, förföljer katterna och ska kånka runt dem fastän de lider järnet. Hur kul är det att gosa med någon som spjärnar emot?

Vi var på Kolmården, jag grinade som en galning under delfinshowen och var mycket lycklig över att få sett tigerungarna. Safari blev det också, fem pers i en kokhet bil, precis som i tropikerna om man bortser från tallarna och granarna.

Nu har jag påbörjat min fyra veckor långa semester! Vi håller på att packa och ska åka till landet. Vi ska sova i tysta skogen, kanske åka och bada. Vi har ingen tv så vi ska bara titta på film på dvd.  Åka till kolmården och äta massor av glass. Bloggen får också semester i en och en halv vecka. Ha det fint alla!

Har äntligen sovit ordentligt. Är inte jättepigg men somnade 22:45 och blev bara väckt fem gånger (en liten kille kom över i till vår säng samt för egen del fyra kisspauser, jag samlar vatten dagtid och pinkar ut det på natten, massor) och sov ända till 7:40!  Förstår ni, nästan nio timmar hyfsat sammanhängande sömn! Det kom en kille och fixade vår telefon kl 9, så nu efter tretton dagar utan kan man äntligen ringa hem till oss. Nu ska jag byta till tele2.

Min man höll på att garva ihjäl sig när han såg att jag skrivit thé. Men hur stavas det då? Te förstås. Jaha ursäkta mig då. Ska aldrig mer stava te med ett viftande lillfinger.

Har sovit väldigt dåligt i natt. Min man och min son har hostat en hel del, men själv var jag nog mest orolig för ultraljudet idag. Nu har vi i alla fall sett den lilla pigga typen igen, den här gången blev det en mer noggrann koll som visade att de viktiga inre organen finns och så. Det är helt otroligt att man kan se sitt barn så tydligt medan det fortfarande ska ligga i magen i fem månader till!

Jag vet inte hur jag ska uthärda den här dagen, det är fjärde natten på raken som jag sover för lite, för lite med min vanliga standard mätt, way för lite med graviditetsmått mätt. Jag var som en zombie hela dagen igår och lyckades knappt få något uträttat, så prognosen ser rätt kass ut för dagen. Behöver avsluta lite saker inför semstern dock.

En kopp thé kanske kan få mig på fötter igen? Jag mår illa av kaffelukten. Fortfarande. Ett tips ladies, tvinga inte i er någonting under illamående-fasen, ni kommer inte klara av lukten även när illamåendet går över. Jag borde fattat det, men ändå envisades jag med att sörpla kaffe fast jag mådde pissilla. Min teori var att om jag tog mig genom illamåendet så skulle jag kunna dricka kaffe under återstoden av graviditeten. Där fick jag lång näsa. Det hade kanske inte gått ändå, med min stora lillplutt kunde jag inte dricka kaffe förrän jag slutade amma, dvs 15 månader utan det enda jag är riktigt beroende av! Den här gången har jag drömt om stora kaffe-latte varje natt i två månader. Jag älskar effekten av kaffe och saknar tillfredsställelsen när man druckit en stor smarrig kopp av sitt favoritkaffe.

Ja ja, jag är i alla fall skittrött och ska ta en kopp thé nu.

När jag var på väg till ett möte igår fick jag sällskap av tre kollegor. Två av dem skulle åt mitt håll så de frågade vad jag skulle dit att göra, jag bor ju inte vid den stationen. Vad gör man? Ljuger? Nej det här är snälla och rara människor, och jag är trött på att mörka allt jämt. Dessutom vet hon som inte frågade om hur landet ligger så vad fan. "Mina föräldrar är alkoholister och jag ska på ett möte för anhöriga till alkoholister" Gissa om han som frågat bytte samtalsämne snabbt. Alldeles för snabbt för att han skulle kunna komma undan med att tycka att det var ju den naturligaste saken i världen. Ha ha ha.

Min man är numera ett år äldre, något han iofs har hävdat i nästan ett år. Han fick en snygg space pen som han önskat sig, en H P Lovecraft-bok han också önskat sig och en parfym. Jag har mått illa av den förra parfymen och förbjudit honom att använda den, så det kändes bra att ge honom en vars lukt jag kan uthärda. Det blev dock lite komiskt när jag insåg att den här ganska osexige killen låg utsmetad över parfymkartongen. Jag hoppades att min man kunde se det ironiska i det hela. Det gjorde han alla gånger och nålade genast upp Enrique på toan samt sjöng med såna där konstiga rap-liknanade ljud en hel dag. Inte rap som i musikstilen, utan rap som i att det kommer upp luft från magen. God middag åt vi också, då gjorde maken inga kurrande rap-ljud dock.

Köpte ett par mammabyxor på rean på topshop, var väl inte helt nöjd med färgen, de är lerbruna, men de är så sköna. Sitter jättebra och man ser helt normal ut, ingen lagårdsvägg här inte. Jag har lånat ett på polarn och pyret-shorts och man får jätterumpa i dem, de är jättekonstigt sydda. Jag accepterar (nästan) att rumpan blir större, men man kan väl få se ut som folk ändå. Jag har lovat mig själv att investera i ett par riktigt snygga och sköna jeans den här gången. Förra gången höll jag till godo med HM som satt som skit och var för korta, men den här gången betalar jag gladeligen 800 för ett par byxor som jag bara kan använda i två-tre månader. Dessutom har jag en del kläder från förra gången så jag behöver inte köpa allt nytt. Bebisen rör på sig så att det känns nu, kanske är det därför jag blir så upp och ner i humöret?

Lillplutten vaknade klockan sex i morse. Hans gravida mamma vägrade gå upp så det fick pappan som har semester göra. Sen låg jag där och hade dåligt samvete och kunde inte somna om, samtidigt var jag så slut att jag inte orkade gå upp och erbjuda min man att sova lite till medan jag gjorde mig i ordning för jobbet. Igår blev jag jättearg på min son och sa elaka saker mot honom och jag tänker inte berätta vad.

Idag var jag fortfarande arg och irriterad på allt, men när jag började blogga om min irritation kom ledsenheten. Det är säkert hormomerna som rusar, men på labbet har vi ett tjejgäng som är tio år yngre än jag och de bjuder sällan eller aldrig in mig till något. Det är OK egentligen för jag har absolut inget gemensamt med det mer än att vi jobbar ihop, men ändå blir jag ledsen av att jag är utanför. Jag vill inte riktigt bjuda in mig själv heller, det känns alltid så krystat, som om vi inte hade något att prata om. Tjejerna är trevliga och så men distanserade. Kvar på labbet finns två killar som helst bondar med andra killar och en tant som är snäll men har sitt umgänge klappat och klart. Det jag saknar är den självklara gemenskap jag hade med mina gamla kompisar som slutade i våras. Hur som helst, så började jag gråta, fick tag på min man och grät en skvätt i telefon.

Jag är fortfarande ledsen och vill egentligen bara gå hem, men jag har så mycket jag vill ha avklarat sista veckan innan semester så jag vill inte heller bara dra härifrån. Förra veckan hade jag sånt flyt och gratulerade mig själv till mina stabila hormon-nivåer och mitt fina humör, nu känns det som om allt bara är kaos i min kropp och mitt huvud. Nu ska jag ta det lugnt och inte stressa och vara snäll och överseende med mig själv så kanske det känns bättre snart...

Vi är numera uppkopplade igen därhemma. Telefon har vi dock ingen ännu. Nu sköter min käre man alla kontakter med idiot-telia. Vi har pratat med dem sex-sju gånger och jag tar tillbaks att de är trevliga när man väl kommer fram. De är trevliga så länge man inte ifrågasätter dem. I fredags när jag kom hem låg det en lapp att det varit en servicetekniker där men eftersom vi inte var hemma skulle vi ringa och boka tid. Jaha, varför lämnar man sitt mobilnummer till dem (tre gånger) om de inte ringer upp och talar om att de tänker komma mitt på en vardag så att man har en chans att vara där och öppna dörren? Som de snälla lamm vi är ringer vi och bokar en tid, observera på deras uppmaning, och då får vi höra att om det är vårt fel att linjen inte funkar så kommer de att debitera oss. Alltså, om vi inte klarar av att koppla in en telefon så får vi betala. Inte så jävla mysiga typer, snarare lite förtäckta maffia-aktiga hot där. Hade vi blivit tvugna att betala när serviceteknikern dök upp första gången också? Fast vi inte bett om det? Jag tycker ännu mer att en samtalspott på 100 kr är ett skämt med tanke på all skit vi har fått ta från idiot-telia. Elfte dan utan telefon, hejsan hoppsan. Vi ska byta till tele2 så fort vi hör ett tut i den hittills knäpptysta luren. Åh vad skönt det kan vara att ha något att reta sig riktigt mycket på. Inte så nära sinnesro, nej jag vet, men hormomerna sprutar och igår sa jag elaka saker till mitt barn så jag mår redan hur sunkigt som helst.

Ja ja, jag vet att det bara är självupptagna människor som berättar om sina nattliga drömmar, men hell, jag bloggar ju. Dessutom ligger den här så nära en vakenmardröm så jag drar den ändå.

En professor på jobbet erbjöd mig att komma och jobba i hans grupp, men arbetsuppgifterna skulle vara helt annorlunda. Men jag ska ju ha barn protesterade jag, men professorn tyckte inte att det var något problem, jag skulle ha flera månader på mig att sätta mig in i jobbet så jag var redo att jobba ordentligt när jag kom tillbaks. Han hade t o m pratat med min professor. Men vaddå, ska jag göra klart mitt avhandlingsarbete för dig då? Undrade jag. Nej, nej, nej, du kommer ju ändå aldrig få ihop till en avhandling så din professor och jag har kommit överens om att det är bättre så här, du jobbar som teknisk personal hos mig. Svarade professorn. Typ resten av livet skulle jag harva runt på mitt jobb som den där som aldrig lyckades disputera.

Gissa om jag vaknade jävligt kallsvettig.

Nu har vi världens finaste lägenhet, högre i tak än den förra och faktiskt riktigt bra planerad. Ligger i ett lungt område på en återvändsgata. Den blev renorverad för drygt tio år sedan, tapeterna är ljusa och vi kan leva med det. Linoleum mattorna är OK, neutrala och det är t o m parkett i vardagsrummet! Och balkong har vi! Eller inte, eftersom vi inte kan sitta där egentligen. Hon som bor under röker som en jävla borstbindare, t o m mitt i nätterna. Hon har en äcklig askkopp i form av en uppochnervänd kruka på ett fat som hon fyller med brinnande fimpar. Mums. Jag är gravid, och om jag inte gillade rök innan så kan jag säga att jag hatar det nu. Jag är rökfri och vill kunna ha ett förnster på glänt utan att mitt hem ska lukta som om jag hade en överfull askkopp i varje rum. Det har varit kokhett på nätterna och vi får antingen försmäkta i 30 grader eller ligga i röklukt i 28 grader. Pest eller kolera. Ge mig gärna tips på hur man gör utan att bli bitter fiende med sin nya granne. Och ja, jag är en sån där rabiat typ som skulle bli lycklig av en lag som förbjöd rökare att röka på sina balkonger så länge de bor i hyresrätter. För fan people, sluta röka, ni pajar era liv! Eller egentligen, rök ihjäl er men förpesta inte tillvaron för mig, min astmatiske man, min treåring och mitt ofödda barn.

Ligger uppe på Lindas blogg tack vare att jag svarade på bloggutmaningen men fick förvånansvärt få träffar ändå. Alla smarta typer har väl semester och är inte uppkopplade förstås, synd för det är väl max två dagar som jag ligger kvar, sen blir jag ett minne blott. Är å andra sidan livrädd för att någon ska räkna ut vem jag är. Inte för att jag skäms egentligen utan för att vederbörande inte skulle ge sig till känna utan bara gå och fnissa åt mig bakom min rygg...

Det är 29 grader på labbet och jag måste arbeta med tjock labb-rock, labb-glasögon och gummihandskar, gissa hur skönt det är på en skala? Jag älskar värmen men tycker att det är taskigt att det ska vara så varmt på en arbetsplats. Bästa stället jag jobbat på var en taxiväxel, där var det svalt och skönt må ni tro. Inte för vår skull utan för den dyra datautrustningen... Nu piper jag snart iväg, käkar en glass och fixar massa saker som måste göras. Kommer eventuellt inte blogga på hela helgen, det beror på om vi kopplar upp datorn. Å andra sidan är ni formodligen på semester alla kära bloggläsare ty statistiken är klen. Det gör ni helt rätt i och ni som ändå läser, ta lite ledigt!

Med en treåring och en bebis på väg är det svårt att svara på Lindas bloggutmaning. Jag vet ju precis hur det är att ha en, men står inför det okända (återigen) när det gäller att ha två. Det finns dessutom inte två barn som är lika och jag räknar med att det kommer att kännas helt nytt med att bli tvåbarnsförälder på alla plan, men några misstag ska jag väl ha lärt mig av.

Här är mina svar i alla fall.

 1. Hur trodde ni att det skulle bli att ha barn innan ni hade några? Hur trodde ni att ni skulle vara som päron?

Jag trodde det skulle gå smidigare, nattvaken skulle vara lättare, trotset skulle jag hantera jättebra. Jag skulle vara cool och bara kunna lämna ifrån mig bebisen hur som helst. Jag skulle vara mer lättsam som förälder och inte domdera och styra allt utan låta pappan vara med i allt.

2. Hur blev det? Vad blev inte som ni hade tänkt er?

Nattvaken var värre än jag någonsin kunde trott, det går inte att beskriva. Trotset har jag periodvis hanterat som en trotsig treåring själv ha ha. När han var bebis kunde jag inte låta någon annan än hans pappa hålla i honom, inte ens min egen mamma utan att jag nästan började hyperventilera. Jag har inte varit ett dugg lättsam som förälder utan snarare lekt envåldshärskare hemma när det gäller sonens uppfostran och min stackars man har fått slåss med näbbar och klor för att kunna bryta sig in, men han har valt att inte vika undan och det har vi alla vunnit på.

3. Vad var största chocken? Största negativa/postiva överraskningen?

Negativt: Tröttheten, den första tiden var ett helvete, jag grät varje dag i tre månader. Maktlösheten när han var bebis och skrek och var otröstlig. All rädsla för att det ska hända honom något, att han ska tas bort från mig, fast det har blivit bättre. Att vi som föräldrar faktiskt kom in i den brömda krisen och bråkade enormt mycket under en lång period, jag trodde att vår förhållande var starkare än så.
Positivt: Jag förstod att jag skulle älska honom, men inte att jag skulle älska honom så här mycket, och att jag skulle älska honom mer och mer för varje dag som gick. Att man får väldigt mycket energi av att älska ett barn, han ger mer än han tar och jag trodde det skulle vara tvärtom. Att det från att ha varit jobbigt sen bara (nästan) blir bättre och bättre på alla plan, att vi utvecklas som föräldrar tillsammans med vårt barn. Vi tog oss genom vår krisiga bråkiga period med kärleken i behåll. Relationen till min egen mamma blev bättre.

4. Vilken var er sickaste idé ni hade om föräldraskap innan ni fick barn?

Min unge skulle aldrig vara skitig, aldrig äta snorkråkor eller sand eller annat äckel. Han skulle inte använda napp för det hade jag och min bror aldrig gjort. Han skulle inte skrika i affären och skämma ut mig. Jag skulle aldrig bli så arg på honom att jag tog honom för hårt iarmen fast jag egentligen hade lust att klappa tillhonom. Jag skulle aldrig ställa mig och vråla åt honom. Och han skulle själv aldrig skrika till en främmande farbror: Ska jag sticka kniven i dig? (citatet har han hittat hos madicken, det är inget vi brukar hemmavid).

5. Ert bästa råd till blivande föräldrar?

Ni vet bäst själva. Inte BVC, inte era kompisar, inte mamma, svärmor eller de andra i föräldragruppen. Lita på er intuition, den kommer leda  er rätt vad gäller ammning, blöjbyten, febertoppar och gråtattacker. Läs inte för mycket böcker och tidskrtifter det kan ge massa knäppa idéer och skuldkänslor. Köp inte massa skit som ni aldrig kommer använda, ni är babyland/babyplanet/emmaljung/brio/teutonias största födkrok, all information är formulerad så att den riktar sig till förstagångsföräldrar, fundera på varför. Det är tungt i början, men det blir bättre, ha tålamod med den första tiden. Försök sova så mycket som möjligt, skit i dammråttorna och var rädda om varandra.

Efter att ha pratat med telia massor av gånger så hävdade de igår att de skulle koppla in telefonen igår em. Men det är tyst hemma hos oss. Om man ringer till oss får man kopplingston dock. Vi undrar om det är fel på vår egen telefon kanske, tog luren till jobbet men det hände ingenting. Fast våra telefoner på jobbet är superavancerade, går det kanske inte att koppla upp en vanlig telefon mot en stor växel? Är det någon som vet? Telefonen är inte helt död, det låter något när man lyfter på luren typ klickar till och sen som om man satt i luren med någon som är helt knäpptyst om ni fattar vad jag menar?

Har kommit i läget där varenda kartong är full av skit, sentimentalt skit (minnen), livsnödvändigt skit (sladdar, hänglås, målarfärger), skit som vi aldrig orkat gå igenom (deklarationer, lönespecar, "viktiga papper"). Jag vill bara slänga ut allt och slippa gå igenom, slippa ta ställning för eller emot, slippa hitta plats att förvara - för gott eller tills utrymme ordnats. Det funkar inte så, jag vet, men när jag tittar ner i kartongen med alla minnen som ska in i hörnskåpet blir jag förtvivlad. Hörnskåpet kommer höra till det sista vi kommer att få upp, följaktligen kommer den kartongen höra till de sista som plockas upp. Måste jag ha kvar alal minnen? Nej, egentligen inte. Måste jag ha kvar kameran. Ja. 

Just nu vill jag köpa en massa snygga lådor och utan att jag förstår hur det gick till ska allt vara sorterat och stå i snygga förvarings-prylar i bokhyllan. Det ska vara enhetligt också, allt i samma färg som i ett reportage om compact living, inte som det är nu, ttidskriftssamlare i papp, i plast, i svart, natur, kartongbrunt, blått och orange. De små pryllådor jag har är  - gamla skokartonger, ganska fult, visst man kan måla dem men de är  i olika storlekar...Och jag har inte tid att måla.

Köpa snygga förvaringsattiraljer alltså. På Granit varifrån våra CD och DVD-kartonger kommer ifrån. OK, men vet ni vad dyrt det är? Vilken färg ska vi välja, CD och DVD-kartongerna är svarta och det kan faktiskt bli för mycket svart i ens liv (jo när man fyllt 35) och dessutom är det risk att vi blandar ihop saker, sonen river nämligen bort alla lappar på kartongerna. Makens snygga datautskrivna lappar är ett minne blott, så då står man där och letar igen, vilken låda var det nu? Kanske är det bättre så här? Man vet vad som ligger i den orangea tidskriftssamlaren och i converse-kartongen. Addidas har jag två kartonger av, svårare att skilja åt. Vi kanske i själva verket är genier i vårt kaos, vi kanske verkligen har ordning fastän det är fult i vår bokhylla? Och compact-reportage-typerna kanske inte har det lättare att hitta än ossom än väldigt mycket snyggare.

Klas Åhlund från Teddybears var på bögradion (P3) och pratade idag, mycket handlade om Iggys version av Punk rocker. Jag väntade förtvivlat, för jag trodde att de skulle spela låten i fråga, men de gjorde de inte. Suck, ja Klas var förvisso intressant att höra på, men jag var väldigt sugen på Iggy, den släpps tydligen i september såg jag sen.  Nu ska jag försöka ratta in P1 ty Pernilla Stalfelt, kvinnan bakom alla treåringars favorit - bajsboken, ska sommarprata.

Denna ofriviliga mobilbild har jag insett härrör från pentryt på mitt jobb, om man vrider den ca 135 grader medsols syns det nog bättre...

Dags för födelsedags-shopping, min man är svår att överraska och han läser bloggen så jag kan inte avslöja vad han får...Har köpt lite gravidkläder till mig själv också, magen ser ut som en spärrballong och jag är bara i fjärde månaden...Ingen Linda-Skugge-jag-kan ha-vanliga-kläder-fast jag-är i-åttande-månaden här inte. Långa gravidtröjor och mjula gravidlinningar på byxor och kjolar tack. Fast jag hittade en jättefin lila tröja på top-shop som var så lång och stretchig att jag kommer kunna ha den i flera månader till, kostade dock 169, så jag får fundera lite innan jag köper fler. På Topshop hade de en bisarr grej som jag kanske köper sen, en sorts svart tub, som man ska ha som adapter mellan byxorna och sina vanliga tröjor. Så att det ser ut som om man har ett svart linne under fast man inte har det. Smart. Skulle vilja ha ett par mjukis-shorts också, det finns på HM, dock enbart i de osannolika färgerna grisrosa och turkost. Jo jag är gravid och har arsle som en lagårdsvägg, jag skulle vilja framhäva den med en riktigt klatschig färg. 90% av alla gravid får stora rumpor, det är naturligt och det behövs för amningen, men inte är inte så kul att man vill framhäva den mer.

Den som tog vår tvåa hade stått i kö hos bostadsförmedlingen i lite mer än 3.5 år. När vi flyttade dit hade vi stått i kö i åtta år och det var på håret att vi ens fick komma och titta på den. Det har alltså blivit mycket lättare att få lägenhet, undrar om det är tack vare att man byggt en del nytt? Skulle vara intressant att se om svartmarknaden förändrats också. Jag hoppas det blir ännu bättre, det ska ju inte behöva vara värsta ångesten att fixa en lägenhet i huvudstaden.

Ha ha, jag kommer nog mala en del om flytten den närmsta tiden, men jag måste bearbeta den stora förändringen. Har sovit dåligt ett par nätter av förklarliga skäl, så igår slocknade jag hos lillplutten kl 20:30. Blev väckt av min man klockan 21:30, han hade minskat kartongberget med hela tio kartonger! Mycket imponerad hasade jag in i sovrummet och slocknade igen, sov till 6:30 imorse. Idag är jag pigg, tro på fan det.

Jagar låssmed, källarföråd, Telia och tvättstuga. Telia: har gjort någon vansinneskoppling av telefonen så de måste tillkalla tekniker. Det bor alltså inget psyko i vår lägenhet utan istället har Telia försnillat både den främmande tjejens och vårt abonnemang. Är inte upprörd, det löser sig, dessutom har vi ju mobiler = alltid tillgängliga.

Låssmeder har semester nu, jobbar på saken.

Källarföråd, samma sak, husvärden har semester så vi får nog låna ett av de föråd som står tomma tillsvidare.

Tvättstuga då, vi kan inte koppla in maskinen så igår gick jag runt och letade efter tvättstugan utan någon vidare framgång. Husvärden är på semester så där fick jag inte napp. Ringde områdeskontoret som uppgav en adress. Gick dit och spanade i morse, men det var ju bara en lagerbyggnad. Fattade ingenting, gick runt hela huset utan att se något som indikerade att det skulle ligga en tvättstuga där. Ett grovsoprum hittade jag, bra, borde vara på rätt spår i alla fall. Till slut hittade jag några gubbar som förmodligen tyckte att jag var en bimbo som inte hittade till tvättstugan, de gav mig en bättre beskrivning, upp på lastkajen, dörren till höger. Jaha den, utan skylt, ja är var ju uppenbart att bakom den grå dörren som det står El på måste det ligga typ världens största tvättstuga! Tider fanns det, i överflöd, hoppas det alltid är så och inte bara på sommaren! Man kan förresten boka via nätet, hur future är inte det? Glöm inte att jag växte upp med svart-vit tv. Jepp, jag är old people, dessutom hade jag världens mest omoderna farsa, det fanns färg-tv när jag var liten, men han tyckte att det dög med svart-vitt. Enda gången han grämde sig var när han skulle titta på sport.

Min espressobryggare är trasig, det ljusa är att garantin fortfarande gäller och! Jag har kvittot kvar. Nu håller jag tummarna för att de inte hittar en liten larvig klausul som gör att jag får stå för kostnaderna, men den är köpt på det fiiina varuhuset och kostade en halv månadeslöv, så vad fan!

Mer jobbigt är att sjutillhållarlåset inte fungerar och en av nycklarna till vanliga låset är på drift. Jag ska ringa låssmed och fråga hur man gör, kommer dom eller skruvar jag ut skiten och går till dem? Jag lär bli varse. Sjutillhållarlåset är vårt ansvar, så det är bara att fixa, det vanliga låset är hyresvärdens ansvar och husvärden ringer inte upp mig. Gått på semester? Lika bra att fixa sjutillhållaren.

Tvättstugan ligger var? Var? Var? Letade i morse och hittade den inte. Känner mig som en idiot. Ska gå hem, kolla exakta adressen och leta igen i em. Vi har inga rena kläder och kan inte koppla in tvättmaskinen. Jag åker och köper nya kläder på HM, jag har liksom vuxit ur alla t-shirts men har ingen mage att stoppa i mammakläderna. Alla byxor är för små och kjolarna med.

Telefonen skulle flyttats i lördags men inget hände. Ringde 90200 idag, kom fram på fjäde försöket. Tur att de är trevliga när man kommer fram annars skulle de nog få en släng av sleven, får de nog förresten men inte av mig, inte idag iallafall. Någon annan har den 19/6 öppnat ett abonnemang i vår lägenhet. Genast kommer tankarna, en nyckel på vift, en kvinna har sin telefon hos oss, tänk om någon flyttat in när jag och lillplutten kommer hem. Men sen sansar jag mig lite, om det verkligen var så borde jag väl få ton när jag lyfter på luren? Det är förmodligen bara en felkoppling från deras sida. Men jag ska nog ringa låssmeden nu ändå.

Kul grej, killen på telia, en unge en, trodde interiktigt på mig när jag rabblade upp förra hyresgästens sexsiffriga nummer, "är det inte fler siffror" sa han. Och en gång till, "är du säker?" Gulle.

Nu har vi flyttat, min farhågor kom på skam även om det varit jobbigt. Vi fick låna flyttbil och min svåger kom med världens jättesläpvagn. Vi har packat upp 32 kartonger och har 37 kvar... Men vi har sovit i våra sängar, tittat på tv, badat i minibadkaret och t o m lyckats laga mat igår. Tyvärr tappade vi bort min mans underkläder ett tag, så det var lite trist för honom att behöva dra på sig svettkallingarna igen, men nu är de rena återfunna, gud ske lov. Vad det gäller lillplutten har vi lyckats packa så att det mesta fanns när vi skulle gå och lägga oss på kvällen, blöjor, välling, pyjamas och sagor. Dessvärre var det dags för dagis idag och då hittade vi inga extrakläder, ve och fasa. Han var fantastisk under hela flytten, helt nöjd över att få umgås med olika favoritvuxna som sin morbror, sin farbror, min mans kompis, sin mormor osv.  Ja ni hör att det kom mycket folk, nio pizzor räckte inte till alla!