Lindas utmaning

Med en treåring och en bebis på väg är det svårt att svara på Lindas bloggutmaning. Jag vet ju precis hur det är att ha en, men står inför det okända (återigen) när det gäller att ha två. Det finns dessutom inte två barn som är lika och jag räknar med att det kommer att kännas helt nytt med att bli tvåbarnsförälder på alla plan, men några misstag ska jag väl ha lärt mig av.

Här är mina svar i alla fall.

 1. Hur trodde ni att det skulle bli att ha barn innan ni hade några? Hur trodde ni att ni skulle vara som päron?

Jag trodde det skulle gå smidigare, nattvaken skulle vara lättare, trotset skulle jag hantera jättebra. Jag skulle vara cool och bara kunna lämna ifrån mig bebisen hur som helst. Jag skulle vara mer lättsam som förälder och inte domdera och styra allt utan låta pappan vara med i allt.

2. Hur blev det? Vad blev inte som ni hade tänkt er?

Nattvaken var värre än jag någonsin kunde trott, det går inte att beskriva. Trotset har jag periodvis hanterat som en trotsig treåring själv ha ha. När han var bebis kunde jag inte låta någon annan än hans pappa hålla i honom, inte ens min egen mamma utan att jag nästan började hyperventilera. Jag har inte varit ett dugg lättsam som förälder utan snarare lekt envåldshärskare hemma när det gäller sonens uppfostran och min stackars man har fått slåss med näbbar och klor för att kunna bryta sig in, men han har valt att inte vika undan och det har vi alla vunnit på.

3. Vad var största chocken? Största negativa/postiva överraskningen?

Negativt: Tröttheten, den första tiden var ett helvete, jag grät varje dag i tre månader. Maktlösheten när han var bebis och skrek och var otröstlig. All rädsla för att det ska hända honom något, att han ska tas bort från mig, fast det har blivit bättre. Att vi som föräldrar faktiskt kom in i den brömda krisen och bråkade enormt mycket under en lång period, jag trodde att vår förhållande var starkare än så.
Positivt: Jag förstod att jag skulle älska honom, men inte att jag skulle älska honom så här mycket, och att jag skulle älska honom mer och mer för varje dag som gick. Att man får väldigt mycket energi av att älska ett barn, han ger mer än han tar och jag trodde det skulle vara tvärtom. Att det från att ha varit jobbigt sen bara (nästan) blir bättre och bättre på alla plan, att vi utvecklas som föräldrar tillsammans med vårt barn. Vi tog oss genom vår krisiga bråkiga period med kärleken i behåll. Relationen till min egen mamma blev bättre.

4. Vilken var er sickaste idé ni hade om föräldraskap innan ni fick barn?

Min unge skulle aldrig vara skitig, aldrig äta snorkråkor eller sand eller annat äckel. Han skulle inte använda napp för det hade jag och min bror aldrig gjort. Han skulle inte skrika i affären och skämma ut mig. Jag skulle aldrig bli så arg på honom att jag tog honom för hårt iarmen fast jag egentligen hade lust att klappa tillhonom. Jag skulle aldrig ställa mig och vråla åt honom. Och han skulle själv aldrig skrika till en främmande farbror: Ska jag sticka kniven i dig? (citatet har han hittat hos madicken, det är inget vi brukar hemmavid).

5. Ert bästa råd till blivande föräldrar?

Ni vet bäst själva. Inte BVC, inte era kompisar, inte mamma, svärmor eller de andra i föräldragruppen. Lita på er intuition, den kommer leda  er rätt vad gäller ammning, blöjbyten, febertoppar och gråtattacker. Läs inte för mycket böcker och tidskrtifter det kan ge massa knäppa idéer och skuldkänslor. Köp inte massa skit som ni aldrig kommer använda, ni är babyland/babyplanet/emmaljung/brio/teutonias största födkrok, all information är formulerad så att den riktar sig till förstagångsföräldrar, fundera på varför. Det är tungt i början, men det blir bättre, ha tålamod med den första tiden. Försök sova så mycket som möjligt, skit i dammråttorna och var rädda om varandra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback