adrenalin

Har idag upplevt en av mina svettigaste stunder. Var i ett köpcentrum med lillplutten, skulle hämta medicin till katten, men var "tvungen" att kolla på mamma-kläder först. Det tyckte inte lillplutten var så kul, så han drog, utan att säga till mig. Jag upptäckte att han var borta efter någon minut, men  treåringar hinner väldigt långt på så kort tid. Jag trodde han var kvar i affären och ropade, letade bakom klädställningar och tittade i provrum, men icke. En våg av illamående sköljde över mig och kallsvetten bröt ut. Ut ur affären in och leta i caféer, andra affärer, rulltrappor , ut på gatan, in på Mc-D. Ingen Lillplutt! Helt gråtfärdig rusar jag tillbaks till den första affären och ber dem ringa efter en vakt. Då kommer en rådig kvinna till undsättning och hjälper mig att leta medan jag börjar fråga i alla affärer som jag innan bara ropat in i. Och hon hittar honom. Jättelångt borta. I en godisaffär, inte så förvånande. Lillplutten fattade ingenting och jag grät.  Tackade den goda människan och fortsatte min turné i köpcentrat, märkbart skakad. Lillplutten tycker fortfarande inte att det är en större grej men jag har fått mig en näsbränna som heter duga. Jag skröt nämligen igår för min man över att man kan lämna honom (lillplutten alltså) vid en hylla på ICA och gå utom synhåll och hämta varor, min man rynkade pannan och höll inte med, men jag framhärdade. Nu ska jag vara mindre kaxig i den frågan. Och kläder får jag prova i sällskap av annan vuxen, eller helt solo.