adrenalin

Den här modellen är så oerhört mer parktiskt än manhattanväskan nedan. I alla fall för mig som alltid bär runt på saker i A4 format. Platt botten gör att saker inte välter så lätt och en ficka med blixtlås innuti är viktig för småpryttlar som far runt annars. De har magnetlås och nu ser jag att de nya har reglerbara axelband. Kan tvättas i 60 grader och är oerhört slitstarka. Vi har tre av dem här hemma. Dessutom kan man hänga dem över handtaget på barnvagnen och tada! En skötväska! Så nej, det blir ingen orpraktisk jättepåse i Manhattan...om inte mor min kan sy en i den här modellen?

Jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag borde tycke dan är asful, morsan skulle garva ihjäl sig, men jag vill haaaaa den här väskan. Den är löjligt dyr, så det kommer inte hända, men jag åtrår den djupt och intensivt. Den är från svenskt tenn och jag måste säga till mig själv, du är ju socialist för fan. Åt helsike med idealen, jag vill ha den!

Jag kan inte nog sjunga Årstas lov! Vad jag trivs här! Trodde aldrig att jag skulle kunna ha det så bra i en förort. Bästa är kanske biovisningarna, varannan söndag hela hösten går vi på bio för en rimlig slant. Äntligen har vi börjat kunna ta med lilla killen som sitter som ett ljus i biosalongen med öppen mun och tittar på Pettson och Findus senaste (den var sådär) utan att klättra på precis allt. Nästa helg blir det Kenny Starfighter, den har vi sett, men film är bäst på bio och Årsta Bio är bäst i stan! Sen älskar jag gemenskapen, det är folk ute och rör på sig och man hejar på varann! Jag har jättemånga pappor och mammor som jag faktiskt kan prata med och känna mig helt normal fast jag har lite udda åsikter. Man kan ha på sig vad som helst! Min man behöver inte känna sig utstirrad på föräldramötena med sina tatueringar för det finns andra föräldrar som också är tatuerade. Man får vara socialist. Jag har saknat det så många år, att kunna vara socialist utan att få föraktfulla blickar. Ja, det bor iofs mycket moddar här, men det är mer 50/50 till skillnad från de ställen jag bott i tio år innan jag flyttade hit. Jag tror minsann att jag kommit hem. OK nästan hem, för jag älskar fortfarande stan, men man kanske inte ska bo i stan, utan bo utanför och åka och hälsa på ibland istället. Det är förresten tystare och grönare här än i stan fast det bara tar tre minuter med pendeln in till sööööder.

Favoriten här hemma! Alla älskar Ponyo. Bästa barnfilmen på mycket länge. Jag är så kär i lilla Ponyo att den tilltänkta Totoro-tatueringen plötsligt fick en konkurrent...

Svärfar ringer igår och kräver att få veta när disputationen ska ske, vilken tid och var och vilken tid festen är. Så att de kan planera för hur många dagar de ska vara här. Inte ett grattis, inte ett hur har det gått, inte behöver ni hjälp med något, inte någonting. Jo de ska tydligen installera en ny panna på tisdag. Jahaja. När jag tog licetniatexamen frågade min svärmor om jag verkligen hade skrivit avhandlingen själv, för hon visste inte att jag var så bra på engelska. Då kom de inte ens och tittade på försvaret. Bitter? Jag? Ja så in i helvete. Maken vill inte att de ska dyka upp alls, jag förstår honom. Men he he he, jag har makten över bordsplaceringen. Perfekt för en min passiv-aggressiva sida!

Min man tycker att jag hetsar på lillkillen för mycket, jag vill att han ska bli trorr snart. Jag är måttligt förtjust i kletiga blöjor och skulle inte ha något emot om han börjar gå på toa snart. Det har han gjort från och till, speciellt kissandet funkar bra om han får gå med rumpan bar här hemma. Men bajsandet, ha ha, igår la han värsta korven på storebrorsans säng, så uhm, maken har nog rätt, det är för tidigt.

När jag ändå var i gaasen började jag och maken prata om att han borde skriva en bok. En teoretisk bok om en typ av film som han älskar. Väldig smalt område. Jag lovade att hjälpa till med redigering. Lite research gav dock för handen att någon redan skrivit en bok om detta smala område. Jag lobbar vidare, det finns annat han kan skriva om. Jag inbillar mig att det vore roligt att ha ett projekt ihop. Har kanske fel, det kanske slutar med att det liknar en Ken Loach-film eller en Norén-pjäs här hemma, dvs ångest, ångst och åter ångest!

Nu ligger boken på jobbet och väntar på mig, 250 glada ex! Hoppas för guds skull (häda icke) att det inte är något fel nu. Funderar allvarligt på att skippa kvällens möte och åka och hämta den. Jag tror jag gör det. Jag kunde inte vara på jobbet och ta emot leveransen för att jag har varit med lillfisen på treårskontroll hos tandläkaren. Kan inte fatta det heller, han är snart tre. Han var ju alldeles nyfödd alldeles nyss! Vänligen tid, ta och bromsa lite nu va?

Jag kan bli så frustrerad när någon jag känner väl frågar hur det är med mamma, lyssna snällt och sedan kläcker ur sig universalkommentaren "man vet aldrig, undrens tid är inte förbi". Skit i att fråga hur det är med henne om det är en sån kommentar som ligger på lager. För det går inte att bara hålla med, då vore jag rent ut sagt riktigt korkad. Bröstcancer med ständigt nya metastaser i skelettet, det finns faktiskt bara en väg och den går obönhörligt mot döden, även om varken jag eller någon annan skulle vilja det. Det är OK att famla efter halmstrån om man inte hört om sjukdomsförloppet tidigare för jag vet att det är svårt att få såna saker levererade, men att personer som vet hur tufft det här har varit vill att man ska sitta där som en jävla nickedocka och leva på hoppet är bara irriterande. Jag har verkligen inget behov att älta hennes kommande död och accelererande sjukdom om och om igen, det gör jag så bra i mitt eget huvud, så jag är gladast om jag slipper frågan överhuvudtaget. Men hur säger man det på ett snyggt sätt?

Mannen åker för att bestiga berg och jag och pojkarna får en helg för oss själva. De är utpumpade efter en veckas spring och däckar en i taget på varsin sida om mig i dubbelsängen. Länge ligger jag där och lyssnar på deras andetag i vår stora trygga kokong. Vill inte somna, bara lyssna på sömnens välbekanta ljud och känna närheten från deras varma små kroppar.

Om en annons för ett jobb är skriven på engelska, bör man då skriva CV och personligt brev på engelska?

Jag har precis upptäckt "hide"-funktionen på facebook. Ljuvligt att kunna plocka bort två damer från newsfeeden utan att behöva ta bort dem som vänner. Det är rara människor, men ack så gnälliga. Två kvinnor som varenda dag gnäller om allt mellan himmel och jord men mest "Uppe klockan fem igen" och "Ryggen gör så ont" Den ena kan av någon outgrundlig anledning inte be sin karl gå upp varannan morgon och den andra vägrar gå till sjukgymnast utan gillar att tycka synd om sig själv. Lev och låt leva blev lite lättare nu!

en bokblogg. Finns det för många såna redan? Läser ni bokbloggar? Mest av allt skulle jag vilja ha en bokblogg ihop med någon, förallan del någon som inte delar mina åsikter om alla böcker. Så det blev lite dynamik liksom. Dessutom vill jag ha en bokcirkel.

Är numera stolt innehavare av ett ISBN-nummer och har lämnat verket på provtryck. Mycket spännande att få se hur det blir. Omslaget blev ingen måne förresten. Det blev något helt annat.

I vårt hushåll håller vi stenhårt på regeln sovmorgon-varannan-morgon-på-helgen. I praktiken sover den ena till tio på lördagen och den andra till tio på söndagen. Undantag ges endast i fall av sjukdom. Om en av oss väljer dra iväg tidigt på något en helgmorgon (aktivitet, utbildning, en del älskar att dra upp folk vid åtta på en lördagmorgon av någon anledning) och den andra måste gå upp samtidigt, betyder det att man avstår sin sovmorgon den helgen. Millimeterrättvisa funkar bra här. Det har naturligtvis uppstått i kölvattnet av en lång period då vi var nära att börja hata varann i ren sömnlöshet. Nä, kanske inte hata, men bittra och arga var vi.

Jag förstår inte varför inte alla anammar detta. Istället för att sitta och gnälla på fejjan om att de gått upp "fem idag igen". Ställ lite krav brudar, för det är altid alltid tjejerna som går upp lördag och söndag och sen tjurar och gnäller. Vore det så farligt med lite sömn, lite mer glädje, lite mer jämställdhet och kanske t o m lite mer sex? Som ett resultat av att man bli gladare och nökdare eller åtminstone mindre sur och missnöjd. Eller nä, det kanke är lättare att sitta och gnälla.  

Varför glömmer jag alltid att löpning hjälper mot mystisk huvud- och ledvärk?