adrenalin

Just nu är det ganska bra. Jag var ledsen som fasen igår, men efter att ha grinat massor och ventilerat en del ångest så kändes det bättre. Idag träffade jag min biträdande handledare. Det var bra. Igår var jag besluten att hoppa av, idag vill jag fortsätta. Ha ha, det här är inte slut ännu! Jag ska åka till landet över helgen och sova på saken massor av nätter och på måndag ska jag maila the big boss. Trevlig helg på er, hoppas det inte regnar alltför mycket på er.

Jag mår sådär. Det är svårt att ta in hela grejen med mamma. Typ, ska jag vara ledsen nu när det ändå inte går att ta ut någon sorg i förskott. Eller ska jag vara ledsen nu så att jag får en möjlighet att bearbeta saker i tid. Jag känner mig värdelös som förälder, alldeles för grinig, ointresserad och hård. Mot stora killen alltså, lillkillen är ju inte i behov av gränssättning. Jag känner verkligen "å ena sidan å andra sidan" inför jobbsituationen. Ena sekunden känns det som att "OK, det är lugnt, det gör inget" sen känner jag mig plödsligt som världens mest värdelösa människa som blir utpetad från en sån bra utbildning. Nu vill jag shoppa mig lycklig igen, ha ha. Tur att min man fyller år snart.

Trevlig midsommar!

Ta det lugnt med spriten!

Var rädda om varandra!

...att Littorin blir tvungen att avgå nu? Det tror inte jag. Han har ju snopp precis som Borg som inte heller behövde avgå. Det är bara om man inte har snopp som man blir tvungen att avgå när man inte har varit 100% moraliskt perfekt. Vad är värst, skita i TV-licensen eller lägga upp en falsk examen i sin "CV"? Jag bryr mig egentligen inte, jag tycker att det är mer upprörande att rikisar (som inte lever samma liv som 95% av oss andra) ska lägga ner välfärsstaten än att de ljuger lite.

There´s a place around the corner where your dead friends live.

Har precis löst in årets presentkort på Zetas trädgård i Kungens Kurva. Jag fick finfina fetknoppar, taklök och liknande som ska planteras på min steniga tomt på landet. Och en klematis som ska få växa mot en tall. Samt en liten groda att stoppa i stenpartiet som ska piffas upp med idéer från maken. Jag drar en lättnadens suck. Jag är askass på att inreda och fixa, han är skitbra. Med hans ideer kommer stenpartiet bli skitsnyggt. Man ska göra det man är bra på.

På ultraljudet av levern syntes inget. "Bara" cancer i skelettet. Det är i alla fall bättre än om det varit både i levern och lungorna.

Mamma har cancer (metastaser) på tre ställen i skelettet, inga i lungorna. Levern är inte kollad än. Hon fick en fet arsenal av tabletter och ska bli strålad och behandlad med cellgifter. Läkaren var noga med att poängtera att det inte går att bota. Man kan i alla fall leva flera år på det här viset. Gissa om jag känner mig som ett svin som har garvat åt hennes "hypokondri" när värken i axeln inte var en inbillad inflammation utan cancer. Detsamma med ryggskottet. Skit samma, det har jag ju inte gjort av elakhet, vem kunde tro att det var så illa? Hon tog det ganska bra, men hon har en tendens att vara så himla tuff och sen bryta ihop så jag väntar lite med att beskriva hennes status. Jag känner mig rätt OK ändå eftersom jag hade oroat mig för ännu värre status. Jag håller tummarna för att jag ska få ha henne kvar i flera år. Så smärtfritt som möjligt då förstås. Men det känns ganska dramatiskt när hon får morfin och massa andra saker, det känns som, vaddå, det sätter man väl bara in på slutet? Jag kanske vägrar ta det här på allvar. Det känns lite overkligt.

Det tog lång tid innan jag insåg att min käre man städar när han mår kasst. Det är ju praktiskt för lägenheten blir skinande ren, men inte alltid roligt, för det är förknippat med att han ska vara rätt stissig för att hamna i städläget. Alltså, han städar även i normala fall, både vid gott och dåligt humör, men det finns ett tredje läge och det är "städa bort din söndagsångest"-läget.

Igår gick det upp för mig att min egen motsvarighet (som jag naturligtvis trodde att jag inte hade) är att tvätta. Full av gnagande känslor satte jag igång att sortera tvätten bara för at bli upprörd över att högarna var för små för att motivera en rejäl tvättdag. Som en tokig gick jag runt i lägenheten och letade tvätt. Hittade några saker till, men fortfarande inte tillräckligt.

Jag trodde att tvätta var något jag gillade i allmänhet och helt enkelt föredrog framför att städa, men för fan - det är ju ångestdämpande! Vilket par vi är, vi får både rent hem och rena kläder med hjälp av våra olustkänslor, inte illa.

Igår var jag känslomässigt avtrubbad men grinig som satan. Idag har jag varit "påslagen" och haft svårt att andas och varit gråtfärdig hela dagen. Inte så mycket för jobbet som att jag lovat mamma att jag ska följa med henne till onkologen imorgon för att få svar på all röntgen (utom leverultraljudet som inte är gjort än). I röran som uppstod i fredags hade jag liksom glömt bort att mamma är sjuk. När jag lägger in det tillsammans med att jag faktiskt vill träffa den närmsta familjen mer än ett par timmar i veckan så lutar jag nog åt att släppa doktorexamen. Jag har kommit längre än vad jag någonsin kunde drömma om. Varför köra huvudet i väggen? För en titel? Men jag släpper det inte förrän jag pratat med min biträdande handledare. Min bästa kompis påminde mig också om att jag inte tål stress. En liten faktor som jag valt att glömma bort...

Vissa dagar är det svårare att andas än andra. Idag är en sån dag. Jag som har svårt att fatta så enkla beslut som tvärbana eller buss.

Sova på saken är det bästa man kan göra. Inte fatta några förhastade beslut. Låta känslorna lugna ner sig. Låta hjärnan arbeta i fred en stund. Jag ska inte ta något beslut idag heller, men jag ska berätta ungeför vad som hänt för den som är intresserad.

Igår åkte jag på möte med chefen. Tre personer till var med. En examensarbetare, min närmsta kollega och en projektledare (inte mitt projekt). När vi ska prata om mig och mitt arbete (sist) så börjar chefen föreslå nya grejer som han tycker att jag ska göra till artikeln vi nästan skrivit klart. Då blir jag irriterad och påpekar att vi kommit överens om helt andra saker (han har ändrat i projektet så många gånger men i höstas kom vi överens om slutlig version, jag viker inte). Jag påpekar att det blir svårt att disputera på 14 månader om vi ska göra ännu mer på det här projektet och inte sätta igång med något annat så tar han chansen och peter mig mer eller mindra på studs.
C: Ja det blir svårt att komma till avhandling, du kanske vill sluta efter lic istället?
Jag: Men jag har ju tagit min lic?
C: Då kan du välja mellan att sluta på en gång eller jobba klart i projektet.
Jag: Vad jag vill är att komma till avhandling.
C: Vi kan väl prata senare om hur du ska göra, men som sagt du får ju avsluta projektet om du vill...
Projektledaren: Men vi kan väl gå ut så kan ni prata om det här själva?
C: Oh nej, det är bättre att adrenalin hör av sig till mig sen.
C: Jaha, det var väl inget mer då? Ska vi ta och äta lunch eller?

Jag känner att om jag stannar en sekund till så börjar jag grina, jag reser mig och mumlar att jag ska gå nu. Ingen invänder så jag drar fort som fan. När jag kommer ut på gatan börjar jag grina, jag ringer min man sen åker jag hem. Vi kramas och jag grinar mer. Samtidigt känns det OK liksom. Alternativet är ju som sagt inte det sämsta. Jag kan jobba kvar, söka jobb skriva artikeln, kanske publicera en annan grej som jag försökt få igenom ett längre tag. Publikationer fungerar som arbetsprover och det är bra att ha dem.

Jag ringer min biträdande handledare men eftersom han inte är där trycker jag iväg ett mail istället. Jag måste kolla var instutionen står i frågan. Och om det stämmer att jag har rätt att jobba kvar tiden ut.

Strax efter ringer min närmsta kollega, hon ska komma förbi lite senare. Jag blir orolig att hon sagt något dumt till chefen. Det har hon inte visar det sig. Efter jag gått så har de pratat lite om att man faktiskt kan samarbeta och att det är det vanligaste inom grupperna. Det har varit ett av de stora problemen med chefen, han har fått för sig att det är dåligt att samarbeta och sampublicera. Vi har tjatat på honom i flera år men det har inte gått in att det är bra, att det blir mer fruktbart att samarbeta, inte som han tror att man åker snålskjuts på varann och blir osams om vem som gjort vad.

Sedan ringer min biträdande handledare. Jo chefen har ändrat sig. Om jag vill kommer han skjuta till pengar så att jag klarar mig fram till avhandling. Och jag kan få samarbeta på ett projekt. Jag får ett mail från min konflikträdde chef också som bekräftar det biträdande sagt.

Så nu står jag inför ett stort beslut. Det som känns bäst efter att ha sovit på saken är att ha ett möte med min biträdande (som alltså är ny, den gamla flyttade ju) och kolla om han tror att det är rimligt att disputera utifrån det jag gjort och den extratid jag erbjuds. Om han tror det är kört tänker jag ge mig, då stannar jag kvar och söker jobb och avsutar det som jag påbörjat. Om han tror det funkar ska jag begära en ordentlig projektplan med tydliga delmål och rejäl uppbackning. Jag tänker inte gå igenom det här och känna mig så enormt ensam och betryckt som jag gjort de senaste åren. Det tänker jag göra klart ordentligt.

Jaha, på fm lyckades jag få sluta med lic. På em har jag blivit erbjuden förlängning så att jag klarar mig till avhandling. Min chef är knäpp. Jag lutar åt att ta förlängningen. Nu ska jag sova på saken.

Det gick som väntat. Jag får inte vara kvar till disputation. Fegisen hade inte tänkt ta upp det själv. Han vågade inte ta det i enrum heller. Väldigt kul att bli petad framför tre andra personer. Jag får bestämma själv om jag vill gå direkt eller om jag vill vara kvar och skriva klart min artikel. Åh vad snällt, jag bockar och bugar. Jag stannade inte kvar och åt lunch. Nu försöker jag komma i kontakt med min biträdande handledare. Jag har kontrakt på tretton månader till. Det som gör mig ledsen är att jag har kämpat så hårt, mått så eländigt och haft så dåligt stöd. Tack gode gud för att jag pratade med min kompis, att hon tvingade mig inse att det här var det troligaste scenariot. Att jag har alternativ. Jag har grinat i alla fall.

Jag ska träffa chefen imorgon. Jag är nervös.

Min man har gått in väggen. Det har funnits ganska starka tecken ända sen förra sommaren, men nu har det brakat ihop ordentligt för hans del. Jobbigt. Han har blivit erbjuden att stanna hemma ett par veckor med betalt. Håller tummarna för att han väljer det alternativet, det är myxigt att få se honom lite mer även om han mår ruttet. Sen är det semester följt av föräldraledighet tills i januari. Fast det krävs nog lite mer än bara ledighet för att han ska må bättre.

Sömnlösheten är värst när man kämpar emot. När man hela tiden tänker "jag blir galen om jag inte får sova snart" så blir man tamejfan galen. Det bästa som kan hända är att man resignerar inför det faktum att man inte vet när man kommer få sova ordentligt nästa gång. Då blir det plötsligt inte lika jobbigt längre. Man är trött men man slutar må dåligt av att jaga sömnminutrar hela tiden.

Idag är det en sån där dag när det bara kryper i kroppen. Inte bara för det förestående mötet med chefen. Det är typ tio anledningar till. Svärisarna kommer idag. det blir lätt spänt då. Jag har gjort försök att få sova flera gånger idag. Varje gång jag somnar väcks jag efter tio minuter, oftast av telefonen. Hemmet ser ut som skit men det kryper för mycket i mig för att jag ska orka städa. Jag väntar på saker på posten som aldrig kommer, böcker, sjal, saker min man beställt. Hämtade massa saker igår, idag kom ytterligare en avi. Ska jag masa mig till posten i alla fall? Det kommer säkert fler saker imorgon. Eller inte. Jersey Beauty Company svarar inte på mina mail. Fast det gick jävligt bra att sno mina pengar. Jag svettas som en gris. Ful i håret. Ids ingenting.

Ska träffa chefen på fredag. Lillkillen ska följa med. Det blir livat. Det var ju inte så att chefen hörde av sig själv, utan min kollega fick helt ovetandes om mitt försök att maila honom idén att jag borde vara med på nästa möte. Och det såg hon till. Hon är så tuff! Så på fredag em vet jag. Hur vi ska ha det, chefen och jag. Skämt å sido, på fredag em vet jag antagligen jack shit. Chefen är den vagaste personen någonsin. Hur som haver, det blir bra som det blir. Nu måste jag fila på vad jag ska säga. Vad fan ska jag säga?

Ett besök hos läkaren idag gav upphov till lättnad för min del. Lillkillen har ett litet märke på bröstet som vi fick bekräftat är en tredje bröstvårta. Vi trodde det från början, men den första läkaren vi frågade trodde inte det och tyckte vi skulle fråga BVC-sköterskan. Hon i sin tur hade inte en aning. Nu kom vi äntligen till en läkare som kunde ge oss ett rakt besked. Även om lillkillen inte kommer tycka det är så kul så blev vi så glada att vi skrattade: Min man förutspådde att det kan bli ett uppskattat partytrick i framtiden.

Vill ju färga bärsjalen själv, tyvärr verkar inte min drömfärg finnas. På Nitor säger de att man kan blanda deras färger och "prova på ett läskpapper" för att se vad man skulle få för resultat. Läskpapper? Finns det? Hur 1800-tal låter inte det?

Med min äldste son var sövningsproceduren ett stort besvär. Med lillkillen är det som om vi knäckt koden. Allt kan vända jättefort med bebisar, men just nu funkar det så himla bra. Ner i sängen, gonatt gonatt, och så skriker han möjligtvis en stund men somnar fort ändå. Storkillen ville helst somna liggande på någons mage och eftersom det inte funkade i längden fick vi bära, gunga, dutta, klappa rumpan, spela musik. Det var förenat med jobbiga känslor att natta honom, kanske kände han vår stress. Med lillkillen kanske vi är säkrare på hur vi vill ha det, vi har inte all tid i världen att dutta runt, vi är säkrare i föräldrarollen. Jag vet folk som haft det så jobbigt med barn nummer ett att de inte vågar skaffa ett till. Jag undrar hur mycket barnen läser sina föräldrar, med facit i handen misstänker jag att det är långt mer än vad vi kan ana. En kompis till mig ammade sin son varje kväll tills han var 2,5 för att han inte kunde somna på något annat sätt. Hon blev hans slav, kunde aldrig vara borta, aldrig ta det lugnt en kväll. Jag kan nästan garantera att ytterligare barn inte kommer kunna få samma förmån.

Min man ska vara ledig tre dagar. Min man har väldigt svårt att slappna av. Vid sju hittade jag honom i köket i full färd med att putsa fönstrena. Det här blir spännande. Det är ju ganska dammigt och så här hemma, sonens rum är jättestökigt och det är skräpigt i största allmänhet. Får se hur lång tid det tar innan hemmet är tipptopp. Det här är bara en vanlig söndag för mig säger han (söndag = makens stora ångestdag). Nu har han i alla fall hojat iväg för att lämna sonen på dagis.

Vi har ju ett lantställe. Hela vintern har vi ägnat åt att bjuda in diverse folk. Vi ska vara där tre veckor i juli och två i augusti. Alla vill komma i augusti. Alla kan inte komma i augusti. Vi har 64 kvadrat och en extra madrass. Även om tomten är stor går det inte ha invasion i skogen. Vår tomt skulle likna campingen på hultsfred. Nu är det först till kvarn som gäller. Först ut att bestämma dagar var min syrra. Därmed fick min brorsa möjlighet att boka samma dagar eftersom de inte setts på flera år. Spännande fortsättning följer...Specialalmancka ska inhandlas.

Shoppade från jersey beauty company igen för några veckor sedan. De djävlarna drog dubbelt från mitt kontokort. Tror ni de skickade dubbelt också? Icke sa Nicke. Hoppas de sätter in pengarna fort som attan igen. Jag är snudd på pank.

Har blivit coachad atv min fd kollega. Minns ni henne, hon som var tvungen att sluta efter lic? Hon pratade vett med mig idag. Så skönt. Jag insåg att jag lyssnat på fel person när det gäller min framtid. Att hoppa av efter lic är inte alls dumt, man kan visst få jobb, det är inte alls något nederlag. Hon fick mig att inse att det t o m är en bra erfarenhet att ha kört sitt projekt i botten. Det finns ett talessätt i forskarvärlden "dåliga resultat är också resultat". Så här kommer hennes pepping i förkortning (så att jag inte glömmer den):

Ingen i branchen tycker det är konstigt att man hoppar av ifall man fått två barn under doktorandtiden

Jag söker jobb på mitt rykte (hoppas det är bra)

Som Lic konkurrerar jag med de som har fil mag, men som fil dr har jag alla som gjort post doc att slåss med

Jag har forskat självständigt under 3,5 år

Jag har handlett examensarbetare

Jag har undervisat massor

Jag har läst relevanta kurser

Jag har misslyckats och lärt mig oerhört mycket av det

Hon tyckte jag skulle kolla med chefen vad han har för plan, om den innebär att det är omöjligt att komma till avhandling och han vägrade ändra sig trots mina påtryckningar så skulle jag hålla mig kvar, slutföra mitt nuvarande projekt och publicera det samt söka jobb under tiden. Det låter helt underbart. Jag nästan hoppas att han ska säga att det inte går. Jag har nämligen rätt till mina 14 återstånede månader hur som helst, ganska lång tid att söka jobb på så att säga och efter det har jag rätt till a-kassa. Fast jag vill hellre ha ett jobb innan dess.

Anledningen till att man inte ska slänga ut alla sina fultrosor heter mens. Bättre att bloda ner fultrosorna än fintrosorna. Jävlar i min lilla låda, de sa att man kunde blöda mer av spiral. Jag skulle vilja säga att man kan förblöda av spiral. Behöver man ta extra järntabletter eller? Är jag gulblek? Blå runt ögonen? Troligen. Fintrosorna ligger i blöt i alla fall. Sista paret. Hej och hå, fram med tvättmaskinen.

Man vill ju vara en god medborgare och köpa så mycket ekologiskt och rättvisemärkt man bara kan. Köpte ekochoklad (Naturata) idag. Den var inte god. Alldeles för söt. Den slinker nog ner ändå, men jag ska inte köpa den igen. Leter vidare. Måste jag välja mellan KRAV och rättvisemärkt väljer jag det senare. Har i alla fall hittat ett rättvisemärkt kaffe på min kaffeaffär som jag ska prova. Har inte fått igång espressobryggaren ännu, men delar är beställda nu. De kommer snart. Fram till dess kör jag med mockabryggaren. Jag kör med det rättvisemärkta, det är OK i den, men jag vill veta hur det funkar i maskinen för att kunna bilda mig en uppfattning. Jag hoppas så att det är riktigt gott, men annars överväger jag att köra med det ändå, bara för sakens skull.

Att det är varmt alltså! Vi orkade inte vara ute efter dagis, gick hem och käkade glass istället. Ikväll är min man på fest och jag tänker se en dokumentär om Jim Jones som jag spelade in igår. Och äta mer glass. He he. Inte dricka Kool Aid.

Jag gillar verkligen bärsjal, nu ska jag köpa en tunn vävd en, samt en ergonomisk bärsele. Belastningen på ryggen är helt annorlunda jämfört med babybjörn. Jag köper en vit sjal och färgar den själv. Nu är frågan bara, varmorange, hallonröd eller vanlig röd? Vilka ilandsproblem...I en ergonomiska selen kan man bära beban på ryggen, jag trodde att man var tvungen att ha asavancerade selar för att klara det. Nu inser jag också vilka jäkla överpriser det är på babybjörn.

En fd jobbarkompis ringde mig idag för att babbla en liten stund. Vi har träffats ett par gånger under våren. Hon har varit barnledig i tre år och äntligen sökt jobb. Nu skulle hon berätta att hon kommit vidare till andra omgången, det är jättebra. Hon babblade på, men efter ett tag hade vi inte så mycket att säga varann, då upprepade hon det hon sa inledningsvis fastän jag försökte avrunda. Till sist la vi på. Jag med en lite bitter eftersmak i munnen. Hon är ju trevlig, men samtalet kändes inte riktigt bra. Det tog ett tag innan jag kom på varför. Hon är inte intresserad av mig, hon vill bara ha mig för att få bekräftelse. Det stör mig, förmodligen för att jag är sån själv ibland. En annan sak är att hon vid fyra eller fem gånger bett mig inte skvallra för en annan fd kollega. OK om hon kollade av en gång, men efter jag gjort klart att jag inte har någon kontakt med tjejen i fråga så kan hon väl lägga ned. Jag kan hålla mun, speciellt om någon ber mig om det. Senare kom jag på varför hon tjatar, hon är ju värsta skvallerbyttan själv. Hon golade till min biträdande handledare att jag var gravid med min första, så han redan visste när jag väl tog mod till mig och gick in och berättade. Nu känner jag jättestarkt att jag inte vill ha henne i mitt liv, hur trevlig hon är, för hon ger inget, bara äter. Jag kan ge av mig själv om jag får ut något av relationen, men vi har absolut inget gemensamt, hon läser inte böcker, tittar inte på film, gillar apdålig musik. Hon seglar och gillar fotboll, jag tycker bägge delarna är skittrista. Man behöver inte ha ett skit gemensamt för att bli vänner, men då måste man kunna snacka med varann, och garva ihop. Jag vill ha vänner, men inte den här tjejen. Jag vågar inte riktigt sätta gränsen heller, hon är en skitsnackare av stora mått och jag har ingen lust att bli svartmålad i min branch. Känner jag mig själv rätt så kommer jag göra en fegis, slingra mig och vara vag. Trist.

Har precis sett sista avsnittet någonsin av six fett under. Och vad jag har grinat. Riktigt skönt. Min mamma sa att det var ett jättelamt avsnitt, själv tyckte jag att det var asbra. Jag tyckte de knöt ihop det på ett bra sätt och det känns helt OK. Man vill ju ha någon slags försoning och det blev rejält med försoning, tack för det!

...chefen sitter ju förstås och filar på ett superprojekt till mig där jag kan få tre publikationer i prestigefyllda vetenskapliga tidskrifter på tolv månaders idogt arbet! Det blir något stort och banbrytande där jag får samarbeta med förmågor ur hans enorma kontaktnät! Tillsammans kommer vi fullkomligt att spotta ur oss resultat och alla (inklusive jag) kommer inse att jag inte är någon loser utan superbegåvad, värsta underbarnet, sveriges forskarhopp helt enkelt. För jag är inte ett dugg bitter över att ha fått så extremt dåligt självförtroende under de här fem åren, att ständigt ha jobbat i motvind att sällan eller aldrig ha känt chefens stöd, att de gånger jag själv kommit med förslag på hur vi skulle kunna publicera saker bara för att få publikationer blivit avsnoppad, nejdå inte det minsta bitter.

Jag fattar inte riktigt varför jag tänker bita ihop och jobba järnet. Är jag självplågare? Jag gick ut från grundutbildningen med skithöga betyg, jag var uppskattad och kände mig skitduktig. Sen var det svårt att få plats på instutionen för att jag var för gammal men det var det ingen som sa rakt ut. Det är tydligen alltid risk med äldre kvinnliga studenter, de kan ju få barn gubevars. Ja och barn fick jag, två stycken t o m. Nu sitter jag här och har ångest för att jag inte vet om jag får ihop någon avhandling. Priset känns så högt. Jobba sextio timmar i veckan i sjutton månader och inte veta om jag lyckas. Aldrig se mina barn, aldrig träffa min man. Jag vill ha ett liv. Hade jag velat sitta i fängelse hade jag börjat en brottslig bana istället. Disputera eller dö? Skulle inte tro det.

I Bajsboken av Pernilla Stalfelt står det att bajs kan bli rött om man äter rödbetor. Jag kan också meddela att rödbetor även kan ge kisset en intressant nyans av gulrosa.

Jag börjar jobba igen om drygt två månader. Det känns både bra och dåligt. Jag har knutit an så hårt till min lilla kille att det kommer vara plågsamt. Just nu kommer jag fakriskt inte på några fördelar. Jo, det är bra för lillkillen och min man att få tid tillsammans, bara de två. Det har varit mycket mer jag och bebisen än vi och bebisen den här gången. Så blir det nog när man har ett större barn. Hur som helst, två månader kvar. Försöker få tag på chefen. Mailar. Tyst som i graven. Han är inte bortrest, för är han bortrest får man ett auto-svar. Men gubbe, svara då, så vi kan smida en plan. Själv har jag inhandlat tre feta böcker till en kurs jag ska läsa i höst, två av dem ska vara färdiglästa innan kursen börjar. Hejsan hoppsan. Det ska bli kul att använda hjärnan igen, men kursen är känd för att vara svår, tung och intensiv. Finns det någon doktorandkurs som inte är känd för det förresten? Enkla poäng liksom? Ingen jag prickat in i alla fall. Jo en, en itnroduktionskurs på tre dagar utan tenta. Men det var ett poäng, av 40.

Jag har cyklat! Jag fattar inte att jag börnat runt som en galning i innerstan på diverse rangliga cyklar när jag var lite mindre dödlig (läs yngre). När min man bad mig ha hjälm svarade jag att jag har två barn, det är klart att jag ska ha hjälm. Sen höll jag på hjärtslag varje gång en bil körde förbi mig. Så mycket adrenalin blir för mycket för mig så på hemvägen cyklade jag på trottoaren. Jag är skitskraj för trafiken. Dessutom har jag knappt cyklat sedan jag väntade storkillen och fastnade i en hastigt öppnad bildörr. Eller, cykeln fastnade, jag flög. Efter att ha skällt ut föraren och talat om att det minsann var hans fel om mitt barn dog så bröt jag fullständigt ihop. Så jag vågar knappt sätta mig på en hoj. Det är synd för jag älskar verkligen att cykla. Det är bland det skönaste som finns. På trottoaren. I säkerhet. Hi hi.

Åt lunch på balkongen, lillkillen sov i sin säng. Verkligen en njutbar stund för mig själv med dn som sällskap. Nu: diska och förberda käk.

Idag vaknade lillkillen 6:30. Skönt. Det är jobbigt att gå och lägga sig och vara orolig för när man ska vakna. Att man ska bli tvungen att vakna astidigt alltså. Trippla lager gardin verkar funka, gode gud låt trenden hålla i sig.

En supernanny tycker på aftonbladets föräldrasida att små barn bör vara sex timmar om dagen på dagis. Jag håller med, men upplever att det är snudd på omöjligt att genomföra. Så här lyder hennes förslag på hur man kan göra om bägge arbetar heltid:


Om jag måste jobba heltid, hur löser jag det?
"Lösningen kan vara att en lämnar vid nio på morgonen och arbetar längre på kvällen. Den andra börjar då kanske redan vid sju på morgonen och hämtar vid fyra. Är man ensamstående, tycker jag att man ska försöka få hjälp av mor- eller farföräldrar och be dem vara med sina barnbarn en dag i veckan."

Jag vet att hon inte kan sitta inne med alla svar, men jag tycker hon räknar lite tokigt. Vi har t ex båda en timmas restid i vardera rtiktningen och för oss skulle det se ut så här: Den ena skulle behöva börja jobba vid sex på morgonen (åka fem) för att kunna hämta vid fyra. Sen gå hem, laga mat, ta hand om hemmet och barnen följt av kvällsbestyr och nattning. För vid åtta skulle äntligen den förälder som lämnade klockan nio dyka upp. Det verkar som ett toppenliv. Vid det laget är det dags för föräldern som går upp vid fyra att stupa i säng. Jag tror inte att barnen mår bra av att ha två föräldrar som inte lever sina liv tillsammans utan parallelt. Ska vi verkligen ha åtta timmars arbetsdag? Jag skulle hellre jobba sex timmar om dagen och ha mer tid och ork. Men att gå ner på deltid är den värsta fällan för mig, a-kassan sjunker, pensionen sjunker, lönen sjunker, men mina kostnader består. Inför sextimmars arbetsdag NU!

Dessutom så är de flesta far och morföräldrar yrkesverksamma så dem har man knappast någon hjälp av oavsett om man är singel eller ett par. Inte att ta hand om barnen en dag i veckan i alla fall.

All röntgen och sånt blir klart 28/6, innan dess ska man inte spekulera. En sak är säkert, metastaserna är en dödsdom (det är väl att födas också) men hur lång tid det tar får visa sig. Jag började genast att planera, att jag ska fråga ordentligt hur hon vill ha sin begravning, dödsannons och sånt, så att vi inte står där med skägget i brevlådan sen. Sen kom jag på något jobbigt. Sånt jag inte tänkt på, att hennes nio år äldre syster kommer dö någon gång. Och jag inte kommer ha mamma med mig då. Såna saker som jag tagit för givet. Begravningar jag måste gå på. Själv. Ja inte själv, jag har ju min man, men utan mamma. Det är inte meningen att man ska dö så pass tidigt. Hon är bara 55 år. Jag är nog fortfarande ganska chockad.

Vad skönt det är med fint väder! Har varit ute och gått massor! Önskar att jag hade körkort så jag kunde åka till IKEA och köpa rullgardinen, fast det var tur att vi inte chansade för den vi hade valt hade gett en glipa på två cm. Lillkorven sov till 8:00 idag, själv fick jag sova till 7:30. Jag är ganska god och mild idag, inga onda tankar direkt. Se vad lite sömn kan göra. Stubinen är iofs kort, men den brinner inte oavbrutet. Hur det gick till att få lillkorven att somna om klockan 4:00 och 5:00? Jag hängde en tjock filt ovanpå den tjocka gardinen. Måtte det funka tills vi köpt rullgardin.

Har tillbringat dagen i ett av barnfamiljernas epicentrum, en riktig hatplats, köpplats kungens kurva. IKEA tog två och en halv timma, kostade min man 1000 spänn och ändå kom vi inte ut med det vi kommit för, rullgardin och madrass. Sen blev det ICA kvantum, detta monster till affär. Inte fan är det billigare än i förorten, de har bara mer, svårt att hitta som fan. Nu är vi lyckligt hemma och en hel dag känns fullkomligt förlorad. Det är klart att vi gjort nytta som köpt mat för en vecka och tagit hem prylar för att förenkla vår vardag, men ändå. Köpte en våg och kan meddela att jag inte gått ner ett gram efter förlossningen, kanske t o m gått upp ett kilo. Fasen att alla semlior skulle komma tillbaks och bita mig i rumpan.

Eller vad man säger. Provade bärsjalen ordentligt igår. Visst, jag behöver slipa på min monteringsteknik men det blev jag förvarnad om. Det var på min ganska korta promenad överlägset babybjörn. Ska investera i en egen, min kille är ganska nätt så jag kan nog ha trikåsjal ett bra tag. Nu till fåfängan. Har tittat på begagnade. De är i så fula färger. Jag vill ha röd eller orange, annars brun eller svart. Möjligtvis militärgrön eller mörkgrå. Sen tar det stopp. Hittar bara duvblå, ljusgröna och andra färger som inte faller mig på läppen. Det tar emot att köpa nytt när det finns begagnat. Jag vill återanvända. Man kan alltid färga, men är det egentligen miljövänligt?

Nu ska jag häda. Men eftersom jag vaknat innan partyfolket ens kommit ut drån krogarna så har min onda sida tagit över. DN. kör en följetong på Stieg Larssons sista bok. Jag kommer inte läsa den. Jag tycker inte Stieg är någon vidare författare. Jag tycker Camilla Läckberg är kass också. Kajsa Ingemarsson med. Så, nu har jag sagt det, tre av sveriges mest lästa författare skriver så dåligt att det kryper i mig. Jag vet, det är bara att låta bli att läsa. Det är precis vad jag gör. Läs och låt läsa.

Lillkillen har vaknat allt tidigare. Igår var det 5:11. Idag 5:00. Var hittar man tjärpapp? Det räcker visst inte med persienner + mörka gardiner + handukar över gardinerna. Jag ska måla fönstrena med svart färg och täcka dem med tjärpapp. Jag förvandlas till mitt onda alter ego när jag inte får sova. Vad skulle jag heta? Nor-adrenalin?

Vissa dagar bara är så fel redan från början. Man är fumlig. Inget funkar. Silen i espressobryggaren fastnar under packningen. FASTNAR!!!! Man inser att man inte kommer få något kaffe. Man får panik. Tiden går asfort, barnen har inga kläder på sig och man borde gå nu. Lägenheten är asskitig. Kattlådan stinker. Lillkillen skriker. Storkillen babblar oavbrutet. Hjärtat slår asfort. Svetten sprutar.

När jag kommer hem sätter jag mig och varvar ner. Sen fortsätter allt gå snett. En sån dag helt enkelt. Undrar om jag kanske har pms? Kollar bloggen och jo det är det nog. Om jag nu har reglbunden mens igen? Vem vet? När jag fick storkillen så hade jag ingen pms-mensvärk första gångerna efter jag slutat amma så det kan nog stämma.

När jag är nervarvad så kollar jag espressobryggaren noggrannare. Packningen är nog lite trasig och så har silen lyckats kila sig in under på ett ställe. Bänder och meckar, inget händer förutom att jag gör mig illa. Ringer till en återförsäljare med verkstad. Han tycker att jag ska bruka våld. Jag är rädd att paja silen, men han säger att det inte gör något, bara att köpa nytt. Sen lovar han att ringa upp när han vet om de har packningar och silar i lager. Jag väntar. Brukar lite mer våld men misslyckas. Våld är inte min grej idag. Hur ska jag klara mig utan mitt älskade kaffe?