adrenalin

Sova på saken är det bästa man kan göra. Inte fatta några förhastade beslut. Låta känslorna lugna ner sig. Låta hjärnan arbeta i fred en stund. Jag ska inte ta något beslut idag heller, men jag ska berätta ungeför vad som hänt för den som är intresserad.

Igår åkte jag på möte med chefen. Tre personer till var med. En examensarbetare, min närmsta kollega och en projektledare (inte mitt projekt). När vi ska prata om mig och mitt arbete (sist) så börjar chefen föreslå nya grejer som han tycker att jag ska göra till artikeln vi nästan skrivit klart. Då blir jag irriterad och påpekar att vi kommit överens om helt andra saker (han har ändrat i projektet så många gånger men i höstas kom vi överens om slutlig version, jag viker inte). Jag påpekar att det blir svårt att disputera på 14 månader om vi ska göra ännu mer på det här projektet och inte sätta igång med något annat så tar han chansen och peter mig mer eller mindra på studs.
C: Ja det blir svårt att komma till avhandling, du kanske vill sluta efter lic istället?
Jag: Men jag har ju tagit min lic?
C: Då kan du välja mellan att sluta på en gång eller jobba klart i projektet.
Jag: Vad jag vill är att komma till avhandling.
C: Vi kan väl prata senare om hur du ska göra, men som sagt du får ju avsluta projektet om du vill...
Projektledaren: Men vi kan väl gå ut så kan ni prata om det här själva?
C: Oh nej, det är bättre att adrenalin hör av sig till mig sen.
C: Jaha, det var väl inget mer då? Ska vi ta och äta lunch eller?

Jag känner att om jag stannar en sekund till så börjar jag grina, jag reser mig och mumlar att jag ska gå nu. Ingen invänder så jag drar fort som fan. När jag kommer ut på gatan börjar jag grina, jag ringer min man sen åker jag hem. Vi kramas och jag grinar mer. Samtidigt känns det OK liksom. Alternativet är ju som sagt inte det sämsta. Jag kan jobba kvar, söka jobb skriva artikeln, kanske publicera en annan grej som jag försökt få igenom ett längre tag. Publikationer fungerar som arbetsprover och det är bra att ha dem.

Jag ringer min biträdande handledare men eftersom han inte är där trycker jag iväg ett mail istället. Jag måste kolla var instutionen står i frågan. Och om det stämmer att jag har rätt att jobba kvar tiden ut.

Strax efter ringer min närmsta kollega, hon ska komma förbi lite senare. Jag blir orolig att hon sagt något dumt till chefen. Det har hon inte visar det sig. Efter jag gått så har de pratat lite om att man faktiskt kan samarbeta och att det är det vanligaste inom grupperna. Det har varit ett av de stora problemen med chefen, han har fått för sig att det är dåligt att samarbeta och sampublicera. Vi har tjatat på honom i flera år men det har inte gått in att det är bra, att det blir mer fruktbart att samarbeta, inte som han tror att man åker snålskjuts på varann och blir osams om vem som gjort vad.

Sedan ringer min biträdande handledare. Jo chefen har ändrat sig. Om jag vill kommer han skjuta till pengar så att jag klarar mig fram till avhandling. Och jag kan få samarbeta på ett projekt. Jag får ett mail från min konflikträdde chef också som bekräftar det biträdande sagt.

Så nu står jag inför ett stort beslut. Det som känns bäst efter att ha sovit på saken är att ha ett möte med min biträdande (som alltså är ny, den gamla flyttade ju) och kolla om han tror att det är rimligt att disputera utifrån det jag gjort och den extratid jag erbjuds. Om han tror det är kört tänker jag ge mig, då stannar jag kvar och söker jobb och avsutar det som jag påbörjat. Om han tror det funkar ska jag begära en ordentlig projektplan med tydliga delmål och rejäl uppbackning. Jag tänker inte gå igenom det här och känna mig så enormt ensam och betryckt som jag gjort de senaste åren. Det tänker jag göra klart ordentligt.