adrenalin

Makens skärmsläckare på Macen, den plockar fritt ur itunes. Visst har vi blandad smak.
De dåliga är hans, resten är mina. Eh.

Verkar som om min förstfödde är mamma upp i dagen.
Dags för lite "cheer up" kanske? "Fake it 'til you make it" brukar di väl säga?

Jag har köpt en dramaten. En shoppingvagn. Jag håller nog på att bli en tant.

Igår fick mamma besked om att de hittat sex nya metastaser, dessa i hjärnan. Strålning from torsdag och fem dagar framåt. Jag är tacksam att hon tillhör onkologen på SöS som är snabba, effektiva och humana.

Pappa dog ju. När jag var sjutton. Han ramlade från sin båt mitt i natten. Han och en vän var ute och seglade och drack och pappa ska ha ramlat i vattnet när han kissade på natten. Vännen skulle enligt utsago försökt rädda honom men misslyckats. Mycket dramatiskt. Samme vän som länsade papaps lägenhet på värdesaker efter han var död. 50 000 fattades. En kamera fattades. Pengar. Annat värdefullt. I snart 22 år har jag undrat om han ramlade eller om han blev knuffad. Det är inte roliga tankar. I min fantasi konfronterar jag personen som var med. I verkligheten vet jag inte om jag skulle klara det. Livet är liksom inte på film. Men visst vore en konfrontationsscen med ett erkännade och ett sammanbrott väldigt filmiskt. Klassisk svensk tv-deckare typ. Pappa är död ändå.

Min favoritaffär ska stänga. Trodde aldrig att jag skulle bli ledsen för en sån sak. Vet inte om jag vill gå på slutrean. Känner mig som en asgam.

Det är mycket tankar om döden just nu. Många minnen som pockar på. En period av mitt liv var jag indränkt i död kändes det som. På kort tid dog en vän, min pappa och helt sjukt många av mina föräldrars vänner åt olika håll. Mina föräldrar var vid den tiden fd missbrukare som jobbat med narkomanvård. Många av mina föräldrars vänner var missbrukare, nyktra eller mindre nyktra och missbrukare har en tendens att dö i förtid. Sista åren var nog värst, med flera mord i mammas och pappas respektive bekantskapskretsar. En vän till min pappa blev dödad i samband med ett fyllebråk i en port. En farbror som jag känt sen jag var liten och aldrig sett full var plötsligt reducerad till en notis i aftonbladet med orden "spritfest" och "knivmord" som feta stämplar. En annan tioradersnotis innehöll orden knarkuppgörelse", "knarkarkvart" och "skottlossning". En händelse som förändrade våra liv och hade utspelats i mitt barndomshem var en stor skamfläck som inte gick att tvätta bort. Jag behövde ta mig så jävla långt bort från de aldrig sinande dödsfallen som möjligt. Till sist blir det stumt. Det går inte att ta in längre. Jag är så rädd för döden. Varje dag skummar jag dödsannonserna. Jag vet allt helt logiskt, men ändå tänker jag på döden hela tiden. Jag tänker att om jag skriver här om döden kanske det känns bättre? Eller sämre, vem vet.

Jag tycker att min snart sjuårige som är jäkligt bra på att utnyttja hela ytan.

Trädgårdsmöblerna längtar liksom jag efter vår.

Trött på snösörja. Ploga för helsike era snåljåpar!

Pilen (bilen på finlandssvenska) har körförbud. Anledningen: pga av akut fattigdom (mja, fattigdom är väl att ta i) i november /december hade vi inte råd att köpa vinterdäck, inte ens begagnade. Sen föll snön. Och föll. Och... ja ni vet. Och den ligger kvar. Bilen står insnöad på parkeringen. Förmodligen startar den inte heller, batteriet är ganska kasst (behövs nytt där med?). Vi skjuter besiktningen framför oss hela tiden. Och nu vankas alltså körförbud. Positivt är att man kan boka om besiktningen på nätet. Och att vi inte miljöförstör. Men en bil som normalt går mindre än en mil i veckan borde inte kunna räknas som en riktig miljöbov. Väl? Annars har folk de mest intressanta skäl till att försvara sitt bilåkande. En kollega åker bil varje dag, fast han bor fem kilometer från jobbet och har en buss som går från dörr till dörr på tolv minuter. Anledningen till att det är värt att betala biltull tio gånger i veckan är att det är jobbigt ifall man måste missa bussen för då får man vänta en kvart. Oh the horror!

...heter iphöne och jag är kär!

Vinternatten är så vacker
jag springer över snön
två harar
jag vill skriva en haiku
men vet inte hur
dagen efter blir jag sjuk

Carl Johan De Geer har alltid varit en favorit. Läser hans bok om sig själv "Jakten mot nollpunkten", den är brilljant!

"Ni ska få höra det med en gång: mitt grundtips. Idéer är som paket med fisk eller kött. Goda och användbara bara när de är färska. Fisk, säger ni kanske, låt gå för fisk. Men kött. Det ska hänga lite för att bli gott. Okej. Ta köttfärs istället, säger jag. Paket med fisk eller köttfärs."

Rolig och klok. Fin är också den kärlek han uttrycker för sin hustru. Läs den!

Stora killen glider runt i lila tights och over-size tröja (mammas t-shirt). Han är väldigt modemedveten den gossen.

Tack och lov verkar bara lillkillen ha bacillen (eller viruset). Vi klarade dessutom natten utan kräkningar, vilket jag är oerhört tacksam för efterom jag hade lite för många minus på sovkontot redan innan. Frånvaron av nattliga aktiviteter fick mig att hoppas att det bara skulle rört sig om något tillfälligt och att vi skulle kunna slinka in på biblan på medis med två böcker som ska var åter imorgon. Hoppet grusades när lillkillen hoppade ur soffan och rusade mot vårt sovrum där hinken står. Tyvärr hann han inte fram, men ska man se det från den positva sidan fick jag en anledning att skura golven.

Kom hem och hittad en rödmosig och gnällig lillkille, en normaltrött städande man och en glad storkille. Dessvärre berodde lillkillens gnäll på magsjuka och han har duschat golv och en del annnat med sitt maginnehåll. Efter ytterligare kräks och ett välbehövligt bad sover det lilla skruttet, men nu bävar vi. Kommer det mer? Förmodligen. Vem står näst på tur? Alla? Rysk roulette med kolibakterier, vilket drama!

...att en mening i ens statusrad på fb skulle kunna trolla fram ett botemedel för cancer i år är rent ut sagt naivt.
Att det skulle dyka upp ETT botemedel mot ALLA typer av cancer är inte ens möjligt. Cancerforskningen går framåt, i ett fast och fint tempo, men pengar, pengar, pengar, det är vad som driver forskningen framåt, inget annat.

Jag köpte en menskopp och jag är i stort sett väldigt nöjd. Det är ett par minus. Jag har väldigt kraftiga blödningar i ett dygn ungefär (tack kopparspiral) och då läcker den ibland och måste dessutom tömmas stup i kvarten (men jag måste också byta super++++ tampong en gång i timman dessa dagar så det går nästan på ett ut). Det är lite geggigare än med tampong, om man inte har tillgång till ett handfat inne på toan är det inte helt kul heller. På plussidan finns: Hygienisk, man kan koka den. Billigt, tampongkostnaden går ner till noll eller ett minimum. Färre irritationer, jag har faktiskt blivit av med min återkommande svamp sen jag började med koppen. Den borde också vara miljövänlig och snäll mot våra reningsverk. Visst, det var inte så kul att börja rota i snipperiet när jag var ovan, man man vänjer sig tydligen vid allt. Nu bekommer det mig inte ett jota. God handhygien är självklart A och O.

Att inse att min moster kallar alla klimativrare för klimatmuppar var väl ingen nyhet, men att en av mina barndomsvänner på allvar är sverigedemokrat känns riktigt illa...

Jag höjde min lön 36% när jag fick jobb, det måste väl firas på något sätt? Lite reashopping blev det, ett par nya stövlar som jag verkligen behövde och helt onödigt och alldeles alldeles underbart, en iphone är visst på väg hem till mig as we speak...


Updatering ett par timmar senare: Det kom en sms-avisering och jag plockade upp teflonen...mycket stilig. Dessvärre saknades sim-kortet och jag får vänta till nästa vecka med att använda skönheten!

Har precis klämt en halvmil på hårt packad snö. Det var skönt. Men banne mig om inte svetten i ögonbrynen frös en aning.

Min förstfödde växer så det knakar, has vinterovarall är både för liten och utsliten med stora hål på knäna så vi letar febrilt efter nya termobyxor. Tror vi varit i femton affärer utan att hitta vinterkläder i hans storlek. Mitt i smällkalla vintern går det att hitta badbyxor men inte termobyxor. Konstigt, fast jag vet ju att det funkar så här, vinterkläder köper man i september. Idag (när jag var ute och jagade just termobyxor men kom hem med ett par vinterskor i strl 33) hörde jag en liten röst ropa mitt namn. Det konstiga var att den lilla rösten kom högt uppe ifrån. Det var min gudson sjutton år, som vuxit femton cm sen jag såg honom sist. Bebisen vars navelsträng jag en gång klippte är numera 194 cm lång och har skäggväxt. Underbart med växande barn. Han ska bli flygledare när han blir stor. Eller hur man säjer. Han är ju inte liten heller.

Älskar tester i stil med "hur ofta kör du bil när du är trött?" Med gott samvete klappar jag mig på ryggen och bockar i "Aldrig". Skönt att vara felfri på en punkt liksom. Dessutom så kan jag inte ens köra bil.

Nu kan jag andas igen. Axlarna har åkt ner lite. Jag har varit på ett möte. När jag kom hem var det lugnt och tyst. Mannen ligger hos stora sonen och läser en bok. Ska nog tappa upp det där badet vi pratat om att ta ett par dagar nu. Ploppa i en av badbomberna mannen köpte i måndags. Har alltså duschat sen vi började prata om att ta ett bad. Annars hade jag luktat ganska illa nu.

Gud vad jag gnäller. Idag ska bli en bra dag. Gå på ett möte kanske?

Torget var målet för dagens utflykt. Det var väl så där. Jag blev bara mer och mer irriterad för att jag upplevde att mitt äldsta barn for fram som en furie och till sist var vi tvugna att gå därifrån. Nästa anhalt var gamla stan och en fika. Vilket halva stan också tyckte var en bra idé i det fantstiska men kalla vintervädret. Vägen mellan de tre första caféerna kantades av en rad utbrott av äldsta sonen som inte kunde acceptera att vi inte fick plats på något av de proppfulla ställena. Detta följdes av ett besök i en favoritaffär som tyvärr slutade med ytterligare ett gråt och skrikutbrott för att han inte fick en sak, vad som helst bara pengarna åkte fram. Argumentet att det nyligen var julafton besvarades med mer skrik gråt och gnäll. Sista anhalten var en veterinär på söder för inhandling av specialfoder till katten. Detta renderade i ytterligare utbrott. Veterinären hade dessutom stängt. Eftersom den enda öppna veterinären som hade fodret fanns vid odenplan var det bara att dela på oss. Maken tog barnen och åkte hem, jag drog vinstlotten och fick åka till odenplan, handla kattmat och take-away. För det var en vinstlott trots minusgrader och enorm omväg. Barnen har haft ett kort vinterlov, på måndag ska de vara tillbaks på dagis/skola. Det blir bra det. De har inte kommit ner i varv och efter nära två veckor betvivlar jag att de skulle kunna göra det inom överskådlig framtid. Jag är helt slut. Jag behöver semester från min obetalda semester.