adrenalin

Så sitter jag återigen och grinar en nyårsafton. Hon är full och har bråkat med sin man tänker kanske ni. Nej jag är nykter och har bråkat med min son 3 år och 9 månader. Det känns inte bra. Just nu är nyårslöftet att aldrig mer äta mat vid samma bord som honom. Jämt har beteendet vid matbordet varit en källa till bråk hemma hos oss.

Jag tycker inte att vi ställer stora krav, lite ordning och reda bara. Vi föredrar om han smakar en gång på allt, annars är det OK att lämna sånt man inte gillar, så det är inte själva ätandet som är problemet. Genom åren har han ägnat sig åt flera olika varianter för att testa vårt tålamod. Det har varit saker som tvätta händerna i vattenglaset, stoppa ner all mat i vattenglaset, banka med besticken i bordet, säga att det är äckligt, hälla ut vattnet på tallriken så det rinner över kanten, vifta med gaffeln i ögonen på den förälder som sitter närmast, just nu är favoriterna att sjunga ashögt för att överrösta varje försök till konversation samt möla in bautatuggor som omöjligt går att tugga och svälja.

När jag skriver det här inser jag att han terroriserat och provocerat oss vid måltiderna under mer än två år. Och vi går på det hela tiden, på mig ser han när jag försöker hålla masken och kör på värre och värre. Varje dag har vi minst en konflikt vid matbordet, om vi är lediga tillsammans blir det fler måltider tillsammans och fler tillfällen att bråka. Hur kan det vara roligt att bli skälld på? Jag fick oerhört mycket skäll som liten, jag hatar när någon blir arg på mig, varför retas han så med oss? När han väl blir skälld på gråter han ju. Vi har försökt massor av saker, att hålla oss lugna, att straffa med att få gå ifrån bordet (det mest effektiva tyvärr men också det jobbigaste för det blir så uppslitande), att låta honom äta själv, att komma överens om hur vi ska bete oss vid matbordet innan vi påbörjar måltiden, att vara uppmuntrande när han beter sig bra, erbjuder honom att få gå ifrån bordet och leka istället när vi märker att provokationenrna börjar komma, inget har hjälpt egentligen.

Nu mår jag så dåligt av att sitta vid samma bord som honom, jag har hjärtklappning genom hela måltiden och bara väntar på tjafset, på att det ska urarta. Just nu har jag genomlidit en jävla nyårssupé som skulle varit mycket trevlig om vi bara tänkt efter lite före, gett lillplutten köttbullar och sedan nattat honom innan vi satte oss till bords.  Men icke, istället envisas idioterna med att låta terrorn sitta med till bords och sabba hela måltiden.

Det här var den sista måltiden jag sitter vid samma bord som honom på ett tag, jag orkar inte med mer bråk. Hur det ska lösas rent praktiskt får vi se, finns det någon super-nanny därute som kan hjälpa oss?

Nyårsafton firas hos oss med sedvanliga Moules Frites (nej jag kan inte franska, men ni hajjar ändå, ni är så smarta) alltså Musslor, aioli och klyftpotatis eftersom vi saknar fritös. Till förrätt ska vi käka sniglar, sonen är mycket nyfiken på hur det smakar. Vitt bröd ingår förstås och degen är satt. Vi har en flaska champagne, äkta vara dessutom att dricka till och jag ska nog festa loss på ett litet glas. Får se vad som händer med makens ben när han dricker upp resten av pavan själv...

Efterrätt blir päronkaka med ingefära, det blev kvar efter svärisarnas besök igår. Jag fick väldigt fina presenter, en Paschminasjal och en cashmerekofta. De hade stirrat sig så blinda på att få tag på en kofta som var tillräckligt lång i ärmarna att den är stor nog åt min man i övrigt. Är det något en bra skräddare kan åtgärda tro? Jag har drömt om en svart cashmerekofta i åratal. Om jag fick så fina presenter så kan ni ju bara gissa hur mycket stora lillplutten fick - helt bisarrt.

Nu sover min man för att orka med att hålla sig uppe ikväll, själv fick jag sova till nästan tio.
Man kanske skulle ta en nyårspromenad i det aningens trista vädret, men ingen av oss har kommit ur pyjamasen ännu, själv hade jag tänkt börja fixa till mig, men beban vägrar släppa taget om min tutte (enhands-bloggande m a o).
Gott Nytt År på er och som vanligt: ta det lungt med sponken...

Min man låter meddela att han blir glad om jag skaffar såna här. Visst, storleken är M, shoppa loss.

Har bara ett. Ska köpa nya trosor. Och för varje nytt par jag köper/får, ska jag slänga ett gammalt. Målet är att under 2007 köpa såpass många nya underbrallor att i det inte ska finnas ett enda par i min låda som är äldre än två år. Eller kanske tre år förresten.

Svärisarna ska vara här hela dagen imorgon, så räkna inte med något bloggande från mig. Kanske framåt kvällen...

..amningströjan kom idag. Den var OK, men inte mer. Trots storlek s fanns gott om plats för axlar lika breda och kraftiga som min makes. Tur att jag bara betalade 139 för den. Nu ska jag fundera på om det är värt att leta begagnade BOOB på blocket, eller om jag ska ta mig i kragen och inte köpa något alls helt enkelt. Shopping tenderar att bli en mani för mig. Jag får för mig att jag MÅSTE ha massa saker som jag inte alls måste ha. Är inte amningströjor ett konstruerat behov? Det borde funka lika bra med någon slags omlott-tröjor. Synd bara att jag inte har några såna...

Har ni inte läst Middlesex av Jeffrey  Eugenides, spring genast till pockethyllan och köp! Den var jättebra, ska låna ut mitt ex till mamma på en gång!

Jag fick jättefina julklappar, och två såna här lampor gjorde mig jätteglad! De drivs med batterier och går t o m att ha under vatten (sugproppar löser flyt problemet). Hur romantic som helst. Jag får inte bada ännu (terror för en kvinna som hellre badar än duschar), men det funkade utmärkt att ha mysdusch med dem också. Ska köpa ett par till kompisen i Danmark, svärfamiljen ska också få... Sen tänker jag nog köpa ett par till och ha som nödfallspresent, ingen kan väl bli ledsen för ett par såna här?

Äntligen, efter att i över ett års tid fått höra lite väl många gånger: "mamma du har ingen snopp, pappa och jag har snoppar" så har jag övertaget. Jag har tuttar. Med mjölk i. Killar har inga tuttar. Gissa om jag stigit i graderna. Ha ha, synd bara att det är en 3.5 åring jag har övertaget över, det smakar inte lika gott liksom. Dessutom är det bara att vänta. Om 2.5-3 år är det dags igen..."mamma, du har ingen snopp".

...gör vi alltid misstaget att sätta in pengar på ICA-kortet till ett visst datum och sedan tro att de ska finnas på kontot dagen efter datumet? Vad gör ICA med våra stålar i två-tre dygn? Klår oss på ränta of course, alla banker gör sitt allra bästa för att ge en en omgång där bak. Det är så lite ränta för mig personligen att de räknar med att man inte ska klaga, men ni kan ju gissa hur mycket det blir när man adderar ihop alla kunders bidrag. Systemet tillämpas av alla och det märkliga är att vi som redan försörjer bankerna med mellanskillnaden i in och utlåningsränta acceperar att vi bara får ge bort ränta på våra pengar vid i stort sett varenda överföring som görs med våra pengar (löner, betalning av räkningar osv).

Jag har många hang-ups, en del har blivit bättre med åren. De flesta faktiskt, det tack vare mycket kärlek från min man, men också terapi och veckovisa möten i al-anon. Trots detta väntar jag mig alltid det värsta. In i det sista av graviditeten förväntade jag mig att nya lillplutten skulle dö under förlossningen eller åtminstone få allvarliga hjärnskador och bli ett kolli. Det är sorgligt. När jag stod där på knä och hans huvud hängde ut var jag tvungen att försäkara mig om att han faktiskt levde, pulsen hade gått ner lite och då slog "nu dör han"-intällningen på. Fast när jag fick klart för mig att han fortfarande levde fick jag kraft att få ut honom. Men det gör mig ledsen att jag alltid målar fan på väggen.

Jag har t ex varit ihop med min man i över nio år, men det är först sista åren jag kunnat känna full tillit till honom och han är den enda människan jag faktiskt känner tillit till överhuvudtaget. Alla andra runt omkring mig känner jag mig mer eller mindre misstänksam emot, jag kan inte räkna med någon, förväntar mig alltid att bli sviken och besviken. Jag har skaffat mig en sponsor i al-anon men nu vågar jag inte ringa henne för jag vet inte hur man gör när man bygger en relation där tillit ska ingå. Jo det vet jag, jag litade hyfsat på min terapeut, men honom var jag likt en trotsunge tvungen att testa jättemycket innan jag vågade lita på honom. Så kan man inte riktigt göra med någon som är medmänniska. När jag träffat honom läääänge kom vi fram till att jag inte hade en aning om vad ordet tillit betydde, mycket märkligt, för jag fattade inte vad han pratade om, det var ju bara ett ord som ekologi t ex. Jag bestämde mig för att ta reda på vad det betydde och försöka våga känna det i EN relation, den till min man. Det har funkat, men det har tagit tid, och ibland faller jag tillbaks och ser honom som någon som är ute efter mig och vill mig illa, men jag kommer tillbaks snabbare och bråken har faktiskt blivit mindre uppslitande de senaste åren.

Jag trodde alltid att ju längre man är ihop, ju mer less och uttråkad blir man av varann, men jag tycker det är tvärtom. Ju mer jag lär känna min man, desto bättre får vi det och desto mer älskar jag honom.

Veckans uppdrag blir att ringa sponsorn och fila på den relationen. Jag kanske kan lära mig känna tillit till två människor, vem vet?

Gud vad jag gnäller när jag är gravid, jag tycker sååå synd om mig själv. Sen sitter jag här med min bebis och tänker att det var värt varenda sekund. Ironiskt. Ironiskt är också att jag fortfarande har ont i fogarna. Gick en promenad på 40 min igår, sedan linkade jag hela kvällen. Hoppas det släpper snart, jag hade ju tänkt gå på långpromenader och bara njuta av att kuna röra mig fritt, nu är det fortfarande snigeltempo och vaggande gång som gäller, ser förmodligen komiskt ut när magen är bort. Stöppeli, stöppeli.

Min kompis hade varit på mellandagsrea också. Blev bara lite avis. Inte en chans att jag kan ta mig ner på stan och shoppa. Förutom att jag saknar pengar, kropp och ork, så går det inte att släpa ut en nyfödd på stan. Istället har jag idkat internet-shopping. Har hittat ett ställe som säljer amningströjor till rimliga priser så jag har beställt en på prov. Hoppas den sitter OK, då ska jag köpa några till. Tidigare tyckte jag amningströjor var ganska fånigt, även om jag gillade den enda jag har. Den åsikten hade jag när min amningskarriär varade från slutet av mars till mitten av oktober, nu är det för kallt för att kränga upp tröjan och blotta magen hur som helst så jag hoppas den billiga tröjan inte ser allt för ruggig ut. Fast egentligen handlar det kanske mest om att få shoppa lite? Det verkar ju var en ganska vanlig hobby numera...

Är kvar sedan bebisen föddes, mjukt mammafläsk som ska bli mjölk! Jag fantiserade om kläder jag skulle köpa när han var född. Tyvärr får det vänta ett tag, just nu kan jag fortfarande ha gravidkläderna och så får det vara. Har pressat ner mig i ett par av makens jeans, så det lider ingen nöd på mig just nu. När magmusklerna har dragit ihop sig och degklumpen på magen är lite mindre så jag inte ser ut att vara i femte månaden (eller snarare sjätte) ska jag köpa ett par nya brallor och några tröjor.

Lillplutten fick ett julkort i form av en Pettson och Findus-saga på CD, rekomenderas! Det är en succé! De finns att köpa på pressbyrån, även en Mamma Mu-saga finns. Det spelar ingen roll att julen nästan är över, sagor funkar jämt.

Man hör ofta att man brukar öppna sig ½-1 cm i timman under en förlossning (0-10 cm). Mina sista fyra gick på 30 minuter, det gjorde fruktansvärt ont och en epidural var helt klar kört. Barnmorskan gjorde hål på fosterhinnorna så vattnet skulle gå, sen var han ute efter två rejäla krystvärkar, det gjorde asont och gick på ett par minuter. Jobbigt var att jag skrivit ett brev till barnmorskan om vad jag önskade av henne, men jag fick ingen sån hjälp alls. Efteråt ska man väl vara glad att det gick så fort, men det dröjde ända till nio på kvällen innan jag insåg att det hade varit jäveljobbigt trots (eller tack vare) att det gick undan. Jag grinade och längtade efter min man och kunde inte sova.

Efter förlossningen kom vi upp på BB ganska kvickt, sen åkte han hem för att vara hos lillplutten när han väl vaknade. Han var ett oerhört stöd under förlossningen, men vi hade verkligen behövt få samla ihop oss lite, mysa en stund, ge varandra massa uppskattning och gosa lite med vår bebis. När den nybakta tvåbarnsfadern kom på besök med den likaledes nybakte storebrodern så fanns det inte heller utrymme för oss-känslan, för det var så klart viktigast att lillplutten skulle få ta all tid på sig att inse att det kommit en ny människa till världen. Lillplutten koncentrerade sig oerhört på att vara snäll och klappa fint, så efter ett par timmar var han superspattig.

På kvällen när jag landade i verkligheten så kom tårarna, jag längtade så mycket efter min älskade man, jag hade aldrig hunnit säga hur fantastisk jag tyckt att han var under förlossningen. Han andades med mig så att han blev snurrig i huvudet, masserade ryggen under värkarna, stöttade och var jättebra. Så där låg jag på BB och kände som om jag tagit honom för given och aldrig någonsin visat hur mycket jag älskar honom och jag ville göra det nu. Ridå, efter att ha grinat i tre timmar och en halvtimmes prat i mobilen fick jag dexofen av nattsköterskan för att bli lite avslappnad. Hon erbjöd mig att ta bebisen och vid tretiden tackade jag ja till erbjudandet, sen fick jag sova ända till halv sju.

Eftersom jag fick förlossningsdepression förra gången så var de på mig som hökar, jag fick prata med både läkare och kurator igår (dagen efter tretimmarsgråten). Jag tycker att jag fått allt stöd som varit möjligt från BB, även att prata igenom förlossningen, så nu känns den inte så jobbig.

Det är skönt att vara hemma, men lillplutten testa oss asmycket och jag har av förklarliga skäl inte världens bästa tålamod. Det ska bli skönt att lägga honom, ha en mysig nattning ihop, med saga och välling, och sedan få gosa lite med barnens pappa. Barnens pappa hade för övrigt städat hela lägenheten rejält, lagat en jättegod gryta, blåst upp ballonger och ordnat en "välkommen hem mamman och bebisen"-banderoll, byggt barnsäng, tvättat tvätt, köpt det sista inför julafton...osv...osv...Jag vet att jag är en mycket lyckligt lottad kvinna.

Här är vår julklapp! Helt klart är det här en miljon bättre än en platt-tv. Luktar gott gör han också...

Är numera tvåbarns mamma. Det blev en alldeles underbar pojke, 3310 g, 50 cm som föddes den 21:a kl 02:27. Förlossningen gick alldeles för fort, var ashemsk och det gjorde hur jävla ont som helst. Tack och lov hade jag min man med mig varenda sekund, annars hade det inte gått, barnmorskan kändes nämligen mer som en slaktare än som en coach. Det första inlägget jag skrev, raderades tyvärr, det var både långt och utförligt. Jag återkommer när jag orkar skriva lika långt igen för nu måste jag amma.

Slutade med järntabletterna eftersom mitt Hb var jättehögt (136). Resultatet blev stillestånd i kistan. Plommon, plommon, plommon. Sen kom jag på den brilljanta (inte) idén att ta laktulos. Ha ha ha. På bipacksedeln står gasbildning som bieffkt. Jag skrattar ihjäl mig. Min son som är i kissochbajs åldern har fått sig ett par rejäla skratt på min bekostnad. Jag trodde inte det var möjligt att det kunde bildas såna mängder gas i en enda människas mage. Laktulos fick bli en endagskur, är nu tillbaks på plommonen.

Igår gick slemproppen, hurra, tänkte vi i typ tre sekunder innan vi insåg att skiten kan gå flera dagar innan det är dags. Kontrollfreaksen undrar, vad är flera dagar? två? tre? fyrtio? Inatt har jag haft värkar, men jag tog en alvedon och sov så mycket jag kunde eftersom de varken var intensiva eller regelbundna. Sov till nio, skönt som satan. Lillplutten är hemma så en av oss måste gå upp med honom när han inte vill sova längre, 6:30. Gissa vem? Inte jag, för jag ska föda barn och behöver alla krafter jag kan få. Min man är som jag sagt tidigare helt urvriden (som en trasa). Trött, orolig, rädd, allt på en gång.

Den packade väskan börjar bli alltmer retfull. Var tvungen att opacka den lite idag, jag la liksom ner det sista igårkväll, ifall att... Tandkrämen och tofflorna åkte upp igen. Suck. Mamma sa något jag inte ens tänkt på, att det vore skönt om bebisen inte kom på själva julafton så att hon och lillplutten inte blev sittade helt själva här hemma. Nej det är sant, gud sån erbarmlig jul.

Sen är jag grymt orolig. Tänk om det inte går bra. Tänk om det är något felt. Tänk om...

Idag tänker jag koka lite mer knäck och testa att göra pepparkakskola. Kanske slå till på att laga Jansson och sikta in mig på att beban kommer 22/12, på midvintersolståndet, hur cool födelsedag som helst när man tänker efter!

På tal om något annat än bebisen som vägrar komma ut. Det verkar som om högerregeringen vill sänka andelen hyresgäster som ska krävas för ombildning av hyresrätt till bostadsrätt från 2/3 till 51%. Puh, lång mening. Här hemma är det en annan form av angst som råder. Min man far runt och städar, plockar och donar. Allt för att dämpa känslorna som bubblar därunder.

...det har inte hänt något ännu. Var på MVC idag, barnmorskan stillade en del av vår oro, får se hur länge det varar...

Inget har hänt, det är bara vårt internet som legat nere hela dagen

Det verkar som om jag får den mest romantiska bröllopspresenten ever, synd bara att jag måste vänta tills i slutet av februari. Återkommer med bild då.

Sov jättedåligt inatt, sen upp tidigt med lillplutten som inte vill ha sovmorgon. Tack och lov tog min man lillplutten och stack ut i två timmar mitt på dagen. Jag lyssnade på avslappningsskiva och sov sen i över en timma. En timma gjorde mig till en annan människa. Från att ha varit hur sur som helst, gnällt på allt min man sa eller gjorde och bara kännt mig allmänt missnöjd, till lugn, glad och tolerant. Så skönt. Jag är allergisk mot sömnbrist, jag kan inte ens låtsas vara ogrinig. Såg att FR (statsministerfrun) sover 6.5 h per natt. Jaha. Kul för henne. Det är kanske därför jag inte har någon karriär, jag spenderar för mycket tid till att sova och när jag inte sover så funkar jag heller inte. Jag tror nämligen att det är receptet för en lyckad karriär, att man sover minimalt och fungerar på topp ändå. Det är OK, jag sover hellre.

Okej, vi gör andra saker än att vänta på barn som vägrar komma ut. Bland annat pysslar vi, idag gjorde vi det här fina pepparkakshuset. Jag blev lite blöt i ögat när vi dekorerade som besatta för det var riktig familjekänsla i det ögonblicket. Jag är lättrörd också.  Jag tycker att det blev skön Pomperipossa-feeling över huset.

Mamma gjorde ofta pepparkakshus, mycket tjusiga, helt efter egna ritningar. Brorsan och jag fick käka upp det efter jul. Det smakade alltid lite skumt eftersom det fanns två vuxna kedjerökare hemma hos oss. Det jag minns tydligast var att morsan alltid brände sig, först på peppakakan som skulle skäras till efter ritningar i smörpapper, sedan på sockergucket när hon skulle limma ihop skiten...Vi har halverat riskerna genom att köpa pepparkakan färdig, så det var bara det smälta sockret att smälta sig på. Och ja, min man brände sig.

Tänkte visa upp min övergravida mage för publik. Fast jag var ensam hemma när jag tog bilderna, och upptäckte att det är jättesvårt att ta kort på sig själv med mobilkamera. Speciellt när displayen är vänd bort från en själv.

Nähä, det här blev inte heller bra. Lägg dock märke till att jag vågar vägra gravidtrosor. Billiga från HM duger fint. Fast det är klart, det blir ju en och annan incident då man råkar visa mer än man vill med trosor som inte går upp över magen. Men trosor som går upp på magen är as-obekvämt så jag får leva med ryktet som instutionens flashare.

Nu blev det bättre! Nu ser man i alla fall på ett ungefär hur det ser ut. Jag är lång (180) så det blir inte så mycket mage på mig till att börja med. Grymt avundsvärt, jag vet. Själv känner jag mig gianormuos för jag har egentligen inget att jämföra med.

Imorgon är det vår sjunde bröllopsdag. Jag hade köpt "da Vinci koden"-spelet till oss båda, och med tanke på att vi kanske är på BB på bröllopsdagen (förmodligen inte) så kändes det bättre att tidigarelägga firandet så att vi kan få spela lite tillsammans. Det var lite väl mycket fighting för min smak dock, hade hoppats på ett spel med mest gåtor och minimalt med fighting för att kunna sitta brevid och amma och mest hjälpa till. Vi spelade någon variant av Resident Evil när lillplutten var bebis och det var väldigt frustrerade att inte kunna spela ordentligt. Ja, ja sånt är livet. Sen ska vi shoppa nya Zelda, det ser jag verkligen fram emot. Vi har hållt på med Occarina hur länge som helst, och har ytterligare två ospelade Zelda framför oss så det lider ingen nöd på oss spelmässigt. Min man är dock sugen på Buzz, så många spel - så lite tid...

Här sitter jag som en manisk dåre och letar information på nätet om färdknäppar, fotmassager och andra sätt att få igång värkarbetet. Suck. Och det är ju bara andra dagen över tiden. Lillpluttens förlossning kom igång sent på kvällen tills jag hade gått tre dagar över. Därför trodde vi nog att den här skulle komma något tidigare, kanske två dagar innan eller så. Men icke. Det mest stressande är inte att ha bebisen kvar i magen (just nu) utan att julen närmar sig med stormsteg. Kul att fylla år dagen innan julafton eller något i den stilen. Lillplutten har en kompis som är född 25/12. Gissa vem som aldrig får kalas på sin egen födelsedag?

När man gått över tiden, är man fortfarande höggravid då, eller är det mer övergravid? Nu för tiden får man komma till sjukan innan man gått över 14 dagar för en koll och eventuellt bli erbjuden en igångsättning. Okej. Bara det att den dagen vi får komma (41 + 3) infaller 25/12. Tror ni att de vill ha in oss på juldagen och sedan ge oss en igångsättning på annandagen? Jag tror det när jag ser det. Nu ska jag gå på vattengympa samt inhandla julklapp till min lilla mamma. Något opraktiskt och snyggt blir det.

Tycka vad man vill om julen, jag älskar när alla sätter upp sina slingor och stjärnor. Tänk förr när det fanns fyra sorters stjärnor och inte en människa hade en blå slinga på balkongen, vad tråkigt det var. Jag älsakr alla nya saker, det enda som jag inte gillar helt är prylar som blinkar, men jag överlever det med. Jag är också glad att man ser allt mindre av de gräsliga el-ljusstakarna, hoppas de utrotas helt så småningom. Tre jular spenderade jag på ett av de större varuhusen säljandes el-ljusstakar. Det var tider det. Ni anar inte hur många människor som på fullaste allvar gav bort en sån stake i julklapp. Hur kul är det att sitta på julafton med en ful pryl som du tidigast kommer att använda om en sådär elva månader?

Efter att ha varit utelåst från bloggen i ett dygn är jag tillbaka. Jag har aldrig så mycket saker att skriva om som när jag inte kommer åt bloggen. Fast när jag väl sitter här undrar jag hur intressant det egentligen är att skriva om att man tvättat två maskiner, att man inte längre bälgar i sig Fanta, att man inte har lust att stå och steka mat.  Jag har egentligen inget riktigt att skriva om, jo det borde vara förbjudet att på beräknad förlossningsdag ringa och fråga om det fötts något barn. Min bästa vän gjorde det. Skitkul. Jag känner mig mordisk. Min man sitter på sitt jobb och är jätterastlös. När jag ringer för att konferera om middagsmaten blir han jättebesviken över att det inte var värkarna som kommit igång. Man ska inte stirra sig blind på beräknad förlossning, ändå fastnar man stenhårt i den fällan. Fyra procent av kidsen föds på BF. Jag är också rastlös - ändå. Ska åka iväg och hämta min stora lillkille och något att tugga på. Bara tanken på att fylla lägenheten med steklukt samtidigt som man hängt två maskiner tvätt gör mig kräkfärdig. Imorgon ska jag gå på vattengympa, det ska bli skönt. Skulle vara trevligt att vara bjuden på glöggparty. Orkar inte arrangera något själv dock.

Uppkörda i ottan hastade vi iväg med vår pepparkaksgubbe till dagis, blev bara putta på varann en gång trots pressat schema. Mötte upp med pepparkaksgubbens mormor som inte kan läsa av en enda vibb i hela världen. Pepparkaksgubben var aslycklig och hur uppe i varv som helst, har aldrig haft en enklare påklädning någonsin. Väl på dagis kom efter en evig väntan alla lucior, tärnor, tomtar, pepparkaksgubbar och en ensam flick-stjärngosse och sjöng för oss. Pappan var mycket stissig, fick inte en enda bild av lillkillen som hela tiden stod skymd bakom pelare och lucior. Men han sjöng. Pepparkaksgubben alltså, pappa pepparkaka brottades med andra pappor som illvilligt petade honom i sidan för att få komma fram med sina videokameror. (Detta väckte ont blod). Det var skönt att se näsan på sin lilla kille sticka upp medan han sjöng för allt han var värd i sitt livs första luciatåg. Tår i ögat på mamman. Och en kvist i ögat med för den delen. Sedan bjöds det på pepparkakor och lussebullar innan alla var tvugna att pipa iväg till sina jobb. Utom jag som ska lägga mig och sova en stund. Sex timmar blev det i natt så det är lite minus på kontot här och jag vågar inte riskera sovmässig undernäring ifall det blir förlossning snart (skulle inte tro det).

Lillplutten hjälpte mig ställa in varorna i kylen igår, och hittade två burkar root beer (äcklig amerikansk läsk) varpå han utbrister "pappas öl!". Min man blev lite putt, eftersom han typ inte dricker alls och defintivt inte sitter och klämmer i sig "pappas öl" på lördagskvällen, elller jo, i form av  root beer då. Det är skönt, vår son har aldrig sett någon av oss fulla. Det är märkligt, när man inte lever i ett alkoholisthem längre glömmer man liksom bort hur bra man har det. Jag är glad att vi har det nyktert hos oss, det gör så ont när jag ser kompisars partners bli fulla inför sina små barn. Det är som att de inte fattar vilka spår personlighetsförändringen alkoholen innebär sätter i ungarna. Jag blev jätteglad när en av mina bästa vänners man hade sagt att det inte kändes bra att ungarna skulle se honom full, och han har faktiskt riktigt dåligt ölsinne, så jag hoppas att det leder till att han undvciker att låta dem se honom full. Jag tycker att man kan dricka då och då om man nu vill, men man kan faktiskt vänta till ungarna sover, eller ännu bättre, ha barnvakt. Och har man inte barnvakt så bör inte bägge föräldrarna bli på lyset, och den fulla ska inte trösta barn som vaknar mitt i natten. Vad det framkallar ångest att skriva det här.

Har sovit skitdåligt i natt, förvärkar och stökig 3.5 åring gör det svårt att sova. Sov lite (mycket) på förmiddagen så nu mår jag fint. Tack och lov att jag tog ut mina semesterveckor nu, det hade inte gått att ens behöva jobba två timmar per dag. Idag behöver jag inte göra något annat än att vila, hämta lillplutten och laga något enkelt käk. Det är bra. Då orkar man. Jag har satt en deg också, men jag har ju en gammal hushållsassistent så det är bara sista 2-3 minutrarna jag behöver knåda själv. Kalla surdegar ha ett långt intervall under vilket de ska bakas ut, så jag har inga degtider att passa. Bara det blir gjort någon gång på eftermiddagen. Så jag ska ligga på sängen och läsa en bok. Jag läser Historikern (minns ej förf, orkar inte kolla just nu). Det är inget litterärt mästerverk men den är spännande så det är svårt att sluta läsa. Jag har inte ens kommit till hälften. Sen har jag ytterligare tre tjocka pockets att klämma. Det blev min Lic-present till mig själv. Får köpa något mer fancy sen. När jag tog min grundexamen köpte jag en Hans Arnold tavla, men det har jag inte råd med den här gången. Men något bestående ska jag väl kunna komma på.  Fast för närvarande är det här och nu som gäller, och ikväll blir det nybakat bröd till maten. Nejså, jag håller inte på att boa in mig alls...

Min man är så stressad över att bebisen dröjer (fyra dagar kvar till beräknad förlossning + max 14 dagar till) att han vill att vi kräver att de plockar ut beban om den inte kommit på torsdag. Jag betvivlar att de går med på det, men han får väl fråga på MVC när vi är där på tisdag. När man gått 14 dagar över erbjuds man i alla fall igångsättning. Min man undrade om vi inte kunde ljuga lite om datumet.  Ja, ja, det är max arton dagar kvar nu. Fast det vore skönt om det inte dröjde så länge. Allt är fixat som ska med på förlossningen, typ dextrosol och nyponsoppa. Oj oj, jag skämtar inte - ni kommer få höra detta till leda. Blev lite besviken när den berömda färdknäppen bara resulterade i en timmas förvärkar och inget mer. Sex när man är höggravid är ingen dans på rosor, det kan jag lova. Det är möjligtvis mer komiskt än sexigt.

Längtar efter andra kläder. Att få lite nytt att dra på mig. Suktar efter en stickad klänning, fast jag egentligen aldrig i livet sätter på mig kjol eller klänning på vinter. Kommer sen på grej nr 2. Jag ska amma. Rent praktiskt, ska jag dra upp klänningen i armhålorna varje gång det ska tuttas? Gud så komiskt det skulle se ut. Önskar mig en stickad svart polo som går ner på halva rumpan, minst. I bra material, dvs ull. Ganksa tunnt ribbstickad. Och ett par mörkblå jeans. Och riktigt sköna tunna långkalsonger i ull. Såna där som kostar en förmögenhet men man sen har i tio år. Och långärmade t-shirts, svarta, röda, randiga, whatever, bara de går ner över midjan. Jag är så jävla trött på glipan och att ständigt frysa i där. Det är helgerån att säga att man gillar snöfria vintrar, nästan värre än att svära i kykan. Men, jag är tacksam, för annars skulle jag frysa häcken av mig, för jag äger inga långkallsingar, och att vara tvungen att hitta ett par gravidkalsingar som ska bäras max 19 dagar till skulle göra mig på oerhört dåligt humör. Jag har varken råd eller ork att gå i affärer. Högre makter, låt mig slippa frysa tills bebisen kommit.

Vårt sovrum stinker gammal fimp. Det dras in via ventilationen på något sätt och det driver mig till vansinne. Det är dessutom bara vårt sovrum som luktar. Det har inte varit så förut, grannen en trappa ner har rökt på balkongen sen vi flyttade in, men nu är det någon som röker inne i huset och det är så jävla äckligt. I det här sovrummet sover inte bara vi, utan vår son ligger där större delen av natten. Fortsätter det när nya lillplutten kommer flyttar jag ut i stora lillpluttens rum, ingen nyfödd bebis ska ligga i röken. Men får vi ingen ordning på ventilationen till på måndag så måste jag ringa hyresvärden, skit också, jag hatar att ringa såna samtal.

Årets första julkort har trillat in. Det är från min mans faster, jag behövde egentligen inte titta på poststämpeln för att veta det, men det är lite av en njutning att se stämpeln från postkontoret beläget i en flott stadsdel i en mycket stor stad. Kortet är adresserat till Mr and Mrs. Det känns bisarrt.  Vi har varit gifta i sju år, men jag kan inte riktigt vänja mig vid just titeln Mrs. Hur som helst, innan vi fick barn så var korten inte adresserade till mig överhuvudtaget, det var som att fastern av någon konstig anledning valde att ignorera min exixtens. Det gör inget, vi har aldrig träffats. Årets julkort från henne kom faktiskt sent, det brukar dyka upp i slutet av november, lite skumt faktiskt. Men det var trots allt först och därför jag visste vem avsändaren var. Jag väntar mig minst ett par kort till med Mr and Mrs på, inte från lika flådiga adresser, men från människor jag faktiskt träffat och som aldrig någonsin skulle få för sig att ignorera en ingift släktings exeistens eller att skicka julkort redan i november heller för den delen.

Vådan av att koka knäck: Det går ju inte att sluta äta. Åh, är det lunchdags? Jag ska bara ta en knäck till, eller två, eller..

Sov som en sten när mr F inte flög ut i rymden. Precis som jag spått (gud vad drygt att skriva så). Min älskade man satt däremot där i soffan och såg nederlaget. Ja, ja, mr F kommer nog iväg vad det lider.

Har kokat knäck och chokladkola. Mums mums. Vi håller på att fixa det sista med julkorten också. Vi räknar med en haltande jul men godis kan man äta oavsett årstid!

Fram till jag liccade kunde jag inte sova mer är max 7.5 timmar per natt, oftast mindre. Det är lite när man är höggravid. Jag vaknade en gång i timman och gick på toa, ändå kände jag mig ganska pigg på dagarna. Eller, tillräckligt pigg. I helgen var jag fortfarande lite i gasen, även om sömnen var bättre och jag kände mig mer avslappnad. För att inte bli rastlös planerade jag att baka bröd (satte en surdeg) och koka kola och knäck. Ha ha ha, jag är helt utslagen. Vill bara vila och läsa böcker. Sover mycket bättre på nätterna, vaknar och går på toa, men inte riktigt lika ofta. Lillplutten har hosta, trots att han ligger och hackar trekvart innan medicinen börjar verka kan jag jag somna om och sova gott. Inte ligga och älta eller ha svårt att andas. Skönt. Jag var så orolig att jag inte skulle hinna vila innan det var dags. Nu går jag helt in i segheten och det är suveränt. Ska åka och äta lunch med min man nu. Mysigt

Om jag lyckas få pengar från f-kassan kommer jag att få ut totalt 5000 mindre än en vanlig månad. Det blir tufft. Men man ska inte gnälla, min man tjänar fortfarande pengar och vi klarar räkningarna, men mer än så är det inte. Januari blir astufft, men vi har ju typ allt till den nya familjemedlemmen och jag lär inte märka av det direkt. Latte-morsa blir man inte första månaden, då ligger/sitter man utslagen och ammar för allt vad tygen håller som jag minns det.

Min man är jätteorolig inför förlossningen. Jag är också orolig, men jag tror det är värre för honom. Och det är mycket att oroa sig för, det kan hända en massa läskiga saker. Dessutom minns jag att när jag var med på min gudsons förlossning så kände jag mig väldigt maktlös inför den smärta min kompis upplevde. Då var jag ändå 21 och fortfarande ganska odödlig. Hur maktlös ska man inte känna sig när man är 36, totalt dödlig och det är ens egen fru och ens eget barn det är frågan om.

Det händer saker med en under graviditeten. Man blir mer och mer sårbar och känslig ju längre tiden går. Det är som att en massa lager skalas av så att man ska vara så mycket sig själv och i kontakt med sina känslor som möjligt när barnet väl kommer. Det låter säkert klyshigt, men det är helt sant. Pappan går också igenom samma process, det märker jag jättetydligt på min man, men pappan tar också på sig den jäkligt tuffa rollen som familjebeskyddare. Min man säger att han känner att han inte hunnit med alls den här gången. Fast på något plan tror jag att han visst hunnit med, och helt förberedd, det tror jag ingen är som åker in till förlossningen.

Väskan är inte packad, men nästan. Det största bryderiet är inte väskan, för huruvida man har med sig tofflor och tandborste är inte det viktigaste. Det viktigaste är att morsan inte är magsjuk (som idag) så att det är någon lillplutten känner väl som är här när han vaknar på morgonen (om det nu sätter igång på natten).

Det känns jobbigt att det är upp tills i mellandagarna kvar. Det vore skönt om det satte igång inom de närmsta dagarna. Och att allt gick bra förstås. Lillplutten kom tre dagar efter utsatt datum. Något sånt vore helt OK, men inte 20 dagar efter, som jag gjorde för min mamma och pappa.

Det ska förstås vara DOOL inte DOOD som jag skrev igår. DOOL är världens kitshigaste tv-serie. Hur bisarr som helst.

På forskarutbildningen läser man totalt 40p kurser, jag har hunnit med 26p och dessa står på det utdrag jag ska skicka in för att få ut mitt examensbevis. Nu är det bara så att jag har en 10p kurs från grundutbildningen som jag får ta med mig i den här examen (och nästa), bara det att det inte sker automatiskt utan handledaren måste godkänna detta. Visst, förmodligen inga problem, men eftersom vi inte pratar så ofta är jag ju inte hundra procent säker på att han accepterar det. Ringde till vår sekreterare som ska ordna det nya utdraget och bad om hjälp. Hon kämpade emot, men jag stod på mig. Så här ligger det nämligen till, jag är skiträdd att bli utpetad och om jag blir det ser det bättre ut med 36/40p istället för 26/40p. När jag söker jobb alltså. Så jag vill ha ett snyggt examensbevis och de måste nog ta och ge mig det, för om mina papper inte registreras innan 31/12 kan de inte räkna in min examen detta budgetår, och de vill de väldigt gärna har jag fått veta av min insiderkälla. De får ju stålar när jag tar ut min Lic...jag skulle hemskt gärna veta hur mycket, måste fråga. Så nu håller jag tummarna för att min biträdande vill skriva på idag (han åker bort på en månad imorgon) så att jag får ett tjusigt papper att stoltsera med om några veckor. Annars är det skit sak samma. Jag klarade det, jag överlevde det och jag har verkligen lärt mig att avsky forskarvärlden. 

Fy fan vilket skitväder, och jag känner att jag måste ut i det. Kaffet är slut och foton ska returneras. Jag vill köpa lite nya böcker också. Hade egentligen tänkt åka till jobbet och städa upp i dag men jag orkar faktiskt inte. Det får bli imorgon. Jag MÅSTE städa upp också, kan inte lämna labbet i total mess. Mitt skrivbord kan jag låta stå i kaos tills augusti, men det är strid på kniven om dragskåpen och om inte jag gör det blir någon annan tvungen och det vill jag inte för då kommer jag inte ha en aning om vad som hänt med min forskning. Den blir förmodligen slängd helt enkelt. Nej, allt ska ner i burkar med snygga etiketter och alla papper ska in i pärmar.

Svt erbjuder att skicka ett påminnelse-sms när deras Fuglesang-to-infinity-and-beyond-sändningar börjar . Hallå! Väckarklocka? Programmera telefonen själv? Är folk så lama att de köper vad som helst? Själv tänker jag sova oavsett om karln verkligen flyger iväg så dags på morgonen eller inte. Säkert har han fortfarande inte kommit iväg när jag klivit upp. Och förresten, varför har ingen uppmärksammat att han har med sig en frisbee, när var frisbee inne? Det har varit ute i minst 15 år. Snacka om att ha fått vänta för länge.

Tack för alla boktips, nu har jag ett själv: Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Jag fick den i lic-present och kan inte sluta läsa. Jag måste nog ut och handla lite fler böcker till mina dagar på sängen. Lillplutten ska kanske till dagis imorgon, då blir det DOOL och läsa som gäller.

Underskattade alltså, de var jättesnälla, kort telefonkötid, trevlig handläggare. De tar min gamla SGI, justerar sedan. Bra. Tack!

Det var helt rätt att hålla min son hemma idag, efter lunch bad han att få gå och lägga sig. Somnade sedan helt själv i vår säng. Jag väckte honom efter en timma, men nu ligger han och försöker somna om i sin egen säng för att han är så trött. Jag tror vi skiter i att åka till sjukan för att hämta patientbricka. Åtminstone just nu. Själv har jag ärenden att sköta per telefon, typ sitta i kö hos fk som inte har registrerat att jag ska ha barn. Antagligen för att jag tog två och en halv månad på mig att skicka en inkomstuppgift. Det är bara att tugga i sig. Utan p-nummer på beban kan man inte ansöka om f-penning om man inte pratar med en handläggare personligen. Och då får man stå i telefonkö. Tack för bärbara telefoner.

Jag har semester och lillplutten är hemma från dagis. Det går inte att sova middag med en treochetthalvt-åring hemma. Han har egentligen bara hosta och mår ganska bra efter att ha fått hostdämpande, men han får vara hemma ändå. Ungen har inte varit hemma från dagis sen i våras, och dessutom är jag så glad att han inte blev sjuk mitt i lic-stressen. Fast jag hoppas att han ska vara bättre imorgon så jag får lite egen-tid. Idag ska det fixas en massa, ringa fk, skicka tillbaks bilder och kanske tom fixa patientbricka med rätt adress. Men nu är det förmiddag i pyjamas och Myror i Brallan på DVD som gäller medan jag tar ett bad.

Vaknade vid tre i natt av att jag hade en tydlig värk. Det kom en till efter tio minuter. Jag blev upprymd, wow, är det redan dags! Vad skönt. Började genast planera, vad ska med till förlossningen, hur ska vi göra med lillplutten, undrar hur lång tid det tar... sedan kom det några svagare, sen försvann de helt. Jag låg vaken i över en timma och väntade på nya. Men det var bara de berömda förvärkarna. Förra graviditeten hade jag inga förvärkar, inte några som kändes i ryggen i alla fall. Och när värkarbetet hade satt igång så var det igång. Så jag blev lite besviken, inbillar mig att allt ska vara precis likadant. Vid halv sex var det dags igen, men den gången lät jag mig inte luras utan kunde somna om relativt fort. Synd bara att förvärkarna kan hålla på i massa veckor, de är inte alls någon indikation på att förlossningen är på gång. Fast det är klart, det blir ju mer tid till att vila för mig. Och lyssna på en viss avslappningsskiva som jag inte känner mig speciellt avslappnad när jag lyssnar på.

Igår var vi hos min mamma och åt kalkonmiddag, det var suveränt. Jag fick ett kosta-boda prydnadsföremål av min väldigt stolta släkt. Jag är ingen prydnads-människa, men jag blev faktiskt jätterörd över att de ville visa hur stolta de är. Jag är redan innan den enda på mammas sida som ens hade läst mer än 10p på högskola, så det här är ett annat universum för dem. När vi kom därifrån var vi fullkomligt inpyrda med rök, de tycker att det räcker att man går in i ett annat rum och blossar och sedan håller det rummet stängt. Well, jag orkade inte bråka. Nästa år får de komma hit så att jag kan jaga ut dem på balkongen. Vi slet av oss alla kläder när vi kom hem, lillplutten och hjärtat badade och tvättade håret, själv nöjde jag mig med att byta kläder helt och tvätta håret. Känns konstigt att jag faktiskt rökt. Att sluta röka ligger helt klart på min fem i topp lista över saker jag är nöjd över att ha åstadkommit. Men i övrigt var middagen jättebra och min mamma är en jävel på att laga mat. Tack vare att varken mamma eller min fd styvfar dricker så blir det inte ens längre ångest att åka iväg på den här tillställningen som sker en gång per år. Min moster krökar förvisso, men av anledningar jag inte ens orkar gå in på valde hon och hennes man att inte komma. Och även när de är med så är det inte lika jobbigt att de dricker (förutom att de tjatar på en att man själv ska dricka) för de är ju inte mina föräldrar.

...jag har svårt att tro att dina kompisar gillar att du försöker skuldbelägga dem i nationell press. Att manipulera folk med skuldkänslor är otäckt men lätt att ta till, jag vet, jag gör det själv ibland. Dina vänner gör rätt i att inte vara självuppoffrande martyrer utan istället ligga och fisa framför Prison Break. Det borde du prova på någon gång. Du svarar ju inte på deras mail för deras skull utan för din egen. Sorry baby, men folk känner sånt. Sluta var så jäkla självuppoffrande, satsa lite på dig själv. Då kanske du skulle må lite bättre också. Och ärligt, jag bryr mig inte om att du har tre ungar och jobbar lite hemmifrån, jag misstänker att merparten av din tid går åt till att städa. Om ditt liv är så jäkla pissigt, gör något åt det och sluta att försöka få andra att må dåligt.

La fram och försvarade min licentiat avhandling igår. Det gick bättre än jag trott. Jag som grinat och bävat inför själva presentationen, kände mig hur lugn som helst. Jag hade inte ens hjärtklappning de första minuterna som jag brukar. Inte heller kände jag mig svimfärdig, eller tappade tråden direkt. Opponenten ställde vettiga frågor, det visste jag att han skulle göra. Det mest komiska var att jag hade tagit med mig smink och fina kläder, men det var så mycket strul med datorer, projektorer och sladdar att jag kom igång tio minuter sent och hann i sista sekunden dra på mig en lite snyggare tröja, och det kände jag mig verkligen nödd att göra eftersom ful-tröjan jag kom i inte täckte magen helt. Så där stod jag, osminkad och platt i håret i mina inte alltför snygga gravidbrallor som jag har typ varenda dag. De är lerfärgade och absolut inte min smak men som tur är får jag inte elefant-arsle i dem. Snygga naglar hade jag dock, men det var nog ingen som la märke till. Nu ska jag vila mig.

Vänliga hälsningar eder filosofie Licentiat

Jag har upptäckt att min man och min son har en liten samling med tomma toarullar i en låda i städskåpet. Däri stoppar de alla rullar de lyckas rädda från mig som annars slänger dem. I sanning blir det ganska många eftersom jag inte alls är snabb på att slänga tomma rullar, vi brukar ha både en och tre liggande brevid toan innan jag gör något åt saken. De vill inte berätta vad de tänker göra med rullarna. Man får undra om det tilltänkta pysslet ska bli "mammas julklapp". En kompis till mig samlade vinkorkar för att hon skulle göra en flytväst av dem till sin lille son. Alkoholistbarnet i mig ville bara gallskrika. Som tur var blev det aldrig någon flytväst och sonen som numera är 14 och kan protestera själv ifall det skulle komma på tapeten. Och av toarullar blir det svårt att göra en flytväst.