adrenalin

Här har vi snoriga barn. Och snoriga föräldrar. Konstigt, när man längtar tillbaks till rutinerna, till hösten, till jobb och dagis så lyckas man tänka bort dagissmittorna. Allt är som i ett rosa skimmer, man går skrattandes med två glada barn till dagis (i verkligheten är man rätt stressad). De står kärleksfullt och vinkar vid staketet (i verkligheten far storkillen runt som ett skållat troll och lillkillen gråter hysteriskt). Man jobbar piggt och glatt hela dagen (i verkligheten kommer hela tiden massa saker emelllan, möten, trasiga maskiner osv). Kommer hem och får massor gjort där med innan man går och lägger sig och sover gott hela natten (i verkligheten slänger man sig i soffan, glor på tv en stund och däckar sedan för att förhoppningsvis bara bli väckt en eller två gånger). Ändå ÄR det skönt att vara tillbaks i vardagen. Enkla saker som att bada i sitt eget badkar och sova i sin egen säng är guld värt.

Idag är folk snälla mot mig, det är nog för att jag är asförkyld och känslig. Jag är alltså sjuk för andra gången på mindre än en vecka. Men snällheten då? Jo, mamma tar med mat, jag slipper laga och det räcker till matlåda. Sen fick jag ett busskort med tio dagar kvar på av min man, hurra!

Jag har artros i mina käkleder. Det är efter en skada jag fick när jag var tolv. Förutom intressanta klickljud i käkarna har jag aldrig lidit av det förrän jag fick storplutten då jag fick en mindre inflammation först på ena sidan som höll i sig i ett år sedan en på andra sidan som aldrig gav med sig. Den andra inflammationen var hemsk, jag kunde knappt äta någonting och hade ont hela tiden. Efter ett år fick jag göra en titthålsoperation och man spolade bort inflammationen. Detta följdes av medicin och gymnastik. Det var fantastiskt, jag har varit symptomfri i över 1,5 år. Men nu börjar det komma tillbaks. Jag blir jätteorolig. Ska ringa husläkaren och fråga om jag får äta mina starka antiinflammatoriska tabletter medan jag ammar för att se om inflammationen går tillbaks. Blir det värre måste jag försöka få tag på käk-kirurgen som opererade mig. Shit, jag vill inte bli opererad igen. Jag vill vara frisk. Jag har använt min bettskena slaviskt och tycker att det är besynnerligt att det dyker upp igen, men det kanske är så att jag biter mer när nätterna blir så uppstyckade. Starka piller kanske gör susen, glukosamin funkar i alla fall inte.

Jag vet ingen som har så ofta ont i huvudet som min man. Han periodvis jätteont och inga huvudvärkstabletter hjälper. Jag knådar ömma axlar och gnider skalpen som sjutton, ibland funkar det lite. Han har provat migräntabletter utan framgång. Varma bad och vetekornskudde verkar inte heller ha någon efftekt. Jag tycker han ska gå på akupunktur, är det någon annan som har någon huskur att dela med sig av mottages detta med tacksamhet. Oraken är troligtvis stress, spänningar, för lite sömn och förkylning.
Saker vi provat: Shiatsu, akupressur (under fötterna och på huvudet), kristallbalansering, treo, alvedon, imigran, ipren, huvudmassage. Helkroppsmassage. Värme/kyla (var inte poppis).

Jag är så grymt törstig och får så ont i magen/mår illa av allt jag dricker, t o m vatten, hur sugigt är inte det?

Efter att ha klämt i mig en flaska proaktiv yoghurtdryck som legat i en varm väska alldeles för länge har jag tillbringat tolv timmar av söndagen med att spy. Jag har magkatarr och trodde först att den blivit så illa att allt kom upp, men framåt kvällskvisten mådde min man också illa. Efter att han spytt hela natten räknade han ut att yoghurten borde vara skurken i dramat. Han gick och jabbade idag men jag har stannat hemma. Jag fattar inte att han orkade ta hojen till jobbet för jag själv känner mig som en urvriden disktrasa. Helgens värsta spya: Den när lillplutten och hans pappa tar ett kvällsbad bakom duschdraperiet samtidigt som jag står hukad över toan en halvmeter bort. Lillplutten pratar med mig hela tiden: Kräks du mamma? Nu ska jag bädda ner mig och klämma först en del av Monica Fagerholms Den Amerikanska Flickan, rekomenderas varmt, sedan när jag tröttnat på att läsa ska jag titta på Six Feet Under, säsong ett. Helt otroligt att jag fortfarande har massor av avsnitt kvar som jag inte sett!

Har haft en otäck känsla av att ha blivit skållad i hela munnen i nästan en vecka, tungan ser minst sagt misshandlad ut, rödstrimmig med blåsor sprickor och partiell vit beläggning. Blä! Ringde till doktorn som sa att det inte är något att göra, det är ett virus och det går över. Jaha. Snart hoppas jag, för jag vill kunna känna hur smörrebröden smakar på fredag. Och osten, min syrra köper alltid 7-10 ostar när vi kommer på besök, för att  vi (jag) älskar ost. Hur super som helst. Bort otäcka virus, bort. Dessutom insåg jag att det inte blir något grovhångel med min kära man eftersom det antagligen smittar...

I min forskargrupp har vi en person som har någon slags autism. Asbergers(heter det så?) har vi gissat oss fram till genom att leta fakta. Det är alltså vi kollegor som letar fakta, han själv vet säkert vad han har, men frågan är ju klart känslig. Å ena sidan är det fascinerande att någon som är så pass handikappad kan nå så långt i sina studier som till forskarnivå. Å andra sidan så är det så rörigt för oss kollegor att ha honom omkring oss att vi skulle behöva att det kom en expert och berättade för oss hur man hanterar personer med denna diagnos i olika situationer. Det är en märklig sits att ha en person inpå sig som inte fattar koderna. Han ställer sig för nära, läser på datorn över ens axel, följer med på promenad utan att vara tillfrågad, lyssnar och kommenterar i samtal som andra skulle uppfatta som privata. Han hajar helt enkelt inte koderna människor emellan. Han verkar dessutom vara oförmögen till känslor, han är bara mer eller mindre stirrig, aldrig arg, glad eller ledsen. Men han har en helt formidabel hjärna, han verkar kunna stoppa in hur mycket information som helst, teori är hans grej. Han har aldrig haft ett fel på en tenta inom vårt område. Dessutom kan han leta fram informationen ur sin sanslösa hjärna hur snabbt som helst och sätta den i ett sammanhang. Tyvärr är jag inte den moderliga typen, min kompis (i en annan forskargrupp) tycker att han är rörande, själv blir jag galen på att han inte kan stänga en enda dörr efter sig. Och det här med bristen i kunskap kring koderna är jag rätt less på också.

Jag har som massor av andra pollenallergi, har laddat med medicin och går bara och väntar på att det ska dra igång. Det är komiskt när det kör igång, nyser var femte sekund och tårarna sprutar. Längtar tills det är över, det är enda nackdelen med våren.

Jag fattar inte hur en del människor kan käka penicillin i tid och otid, det är ju rena mordet på magen. Dessutom får man svamp och nedsatt immunförsvar, blä. Jag är glad att jag fick det i alla fall, för igår var jag döende (trodde jag i alla fall) och grinade för att jag trodde jag skulle dö i sömnen. Febern ville inte gå ner heller, jag åt två alvedon var sjätte timma och hade över 39 hela tiden, läskigt. Men doktorn gjorde ett streptotest på både mig och lillplutten och vi fick penicillin bägge två. Nu känns det lite bättre. Jag bytte till Ipren också, det var mer effektivt.

Vad är det för jaävla baciller/virus som valsar runt. Min son är sjuk för fjärde gången på två veckor. Han har hunnit med någon influensa variant, ett magvirus, en ny influensa variant och nu streptokocker. Dessutom har vi lyckets trycka in honom på dagis tre av dessa dagar, när vi faktiskt trott att han varit frisk, men ack vad vi bedragit oss. Med det utarbetade immunförsvaret blir det faktiskt doktorn imorgon för hans del, jag vågar inte chansa med en utmattad treåring. För egen del spelar det mindre roll, men jag har också asont i svalget, och feber igen! Lillpluttens pappa har varit sjuk han med, magviruset tog hans mage i ett järngrepp, så vi är rätt möra hela bunten. Ingen romantisk utekväll i helgen heller vi behöver vila upp oss i vår nya säng...Ja nu vet ni att vi är sjuka så nu ska jag sluta tjata om det.

Ge mig två alvedon så tror jag att jag är stålmannen. Från att ha legat och huttrat under täcket så kan jag hämta barn på dagis, laga soppa och hänga en maskin tvätt. Men det är nog allt tror jag, det blir inget diskat, inget plockat och inget torkat. Nu väntar jag på avlösning så att jag kan få gå och lägga mig igen, hutter hutter.

Nu är det min tur att vara sjuk. Feber! Har ju aldrig feber, men nu. Varig på insidan, mörbultad och kopparslagare. Ja det blev helt enkelt för mycket för mig i helgen. Jag har ett finfint immunsystem egentligen, i vanliga fall räcker det oftast med att sova bort skiten. Men det blev lite för lite av den varan de senaste dagarna. Nu ligger jag här, helt utslagen. Jag ska blogga lite sen ska jag fortsätta sova tills det är dags att hämta killen med känslorna utanpå på hans dagis. Sjukmamman kommer göra allt för att muta honom till tillfredsställdhet. Åka pulka hem, med napp och löften om kakor och film-tittning. Allt för att kunna ta mig hem utan att börja störtgråta på gården på dagis.

Lillplutten är sjuk. Jag är hemma på fm, min man på em.

Om det var hipp-shopping i lördags så var det defintivt breeders-shopping igår. Först IKEA sen Ica Kvantum följt av söndags-kotlett hos morsan.  Men på IKEA köpte vi äntligen resårmadrasserna som ska rädda våra ryggar (träning, vad är det?). Vi har en mycket liten bil (inga äkta breeders) så vi tog hemkörning à 500 pix. Vid utlämningen insåg vi dock att madrasserna skulle gå in i bilen, de var nämligen ihoprullade till oigenkännlighet och vacuumförpackade. Fantastiskt, det blev återköp på hemkörningen. Vi fick dessutom plats med massa påslakan, en jättestor spegel och två stora kassar mat. Trångt men en jäkligt stor lättnad. 

Igår när mina killar badade bar jag våra sunkiga gamla madrasser till grovsoporna. Det var en del frustration över dålig sömn i slängandet och jag kände mig som en amazon. Fast ska sanningen sägas så hade jag hjälp av ishala förortstrottoarer eftersom jag snarare släpade än bar, skönt var det i alla fall. Jag inbillar mig  också att jag sov mycket bra i natt. Spegeln åkte upp på insidan av en garderobsdörr, vi kör med compact living. Det var intressant att se sig själv i helfigur, vi har inte haft något annat än badrumsspegeln på alla år. Det har varit lite svårt att se hur ens kläder, främst byxor, sitter när man stått med ena foten på toastolen och den andra på badkaret, men nu ska det bli ändring på det med.

Jag går hela tiden och oroar mig för att lillplutten ska bli sjuk, för då kan jag inte arbeta. Men kors i taket, det verkar som om jag kommer vara borta från jobbet pga min egen sjukdom den här gången. Jag håller nog på att bli riktigt pangsjuk, öm i ryggen, ont i håligheter i huvet, sträv i halsen. Det bådar illa...

Lillplutten har hostat hela natten, det bryter väl ut ordentligt tills imorgon. Varför blir ungarna aldrig sjuka kl 17 på fredag kväll och friska igen på söndag kväll. Aldrig någonsin. Alltid bryter det ur på söndag kväll, och all planering bara brister. Alla möten som man planerat in, som är helt omöjliga att boka om. Fy bubblan. Så blir det skytteltrafik med sjuk unge, du tar fyra timmar här, sen plockar jag upp honom på ditt jobb och tar tre timmar, innan mormor kommer och tar två. Bluäk. Och pengarna. Jag ligger redan minus tre dagar för december så det blir muntert. Men om man bortser från att det är stressande så kan det vara ganska okej att vara hemma med sjukt barn. Man får ju inte gå ut och leka, eller träffa människor. Man kan m a o bara gå runt i pyjamas hela dagen och titta på film och kramas. Vi brukar baka lite, kanske hänga lite tvätt och mest mysa. Ett par dagar, sen blir lillplutten jätterastlös, oavsett feber och hosta. Lillplutten älskar dagis. Han älskar sina kompisar, sina fröknar, alla leksaker och att få sjunga högt och springa runt. Så två dagar är lagom att vara hemma, sen håller han på att förgås av dagis-längtan. Så vi håller tummarna, för att det blir kortvarigt sjukt. För sjukt blir det, oavsett om man  vill erkänna det för sig själv. Host, hack, snörvel.

Klockan halv elva igår kväll började lillplutten spy. Lite logik och räknande gav att han måste plockat upp det i någon av frukthinkarna på ICA Maxi (de bjuder ungarna på sånt).
ICA Maxi (eller COOP eller Willys eller var folk nu handlar) var en okänd värld för mig innan jag fick barn. Jag bodde i stan, handlade mat nästan varje dag på dyra ICA Baronen och hade bara en minifrys. Middag intogs vid soffbordet för köket var så litet och det fanns inte plats för köksbord. Sen blev jag gravid, vi flyttade till en egen lägenhet i förorten med ett riktigt kök och skaffade bil. Och tvättmaskin. Och vi blev föräldrar, massor av vuxenpoäng på väldigt kort tid mao. Men stormarknaderna äcklar mig. Inte hygieniskt utan konceptet, det driver runt mängder med slafsiga barnfamiljer och handlar halvfabrikat i jättevagnar. Många är lönnfeta och har sunkiga frisyrer, det är jäkligt svårt att piffa till sig när man har tre ungar och ska åka till COOP.  Jag förstår att en del homosar kallar heterosarna breeders. Det känns som om vi är ett gäng ofräscha barnmaskiner när vi glider runt med våra kundvagnar. Och vad väntar efter detta? Den grå medelåldern. Ska vi ta tillbaks stilen då? Slimma oss och bli snygga i håret? Sluta storhandla och lägga pengaren på kläder samt en snygg och inte bara praktisk bil? Resa lite? Normen skaver.
Jag trivs inte på stormarknaden men jag vill inte handla på närlivset fem dagar i veckan. Det är slöseri på min dyrbara tid. Så jag får offre någon timma i vecka och försöka blunda för att jag antagligen hör hemma där på ICA Maxi tillsammans med de andra breederserna och deras snoriga och magsjuka ungar.