adrenalin

Mottager med tacksamhet boktips, jag har total torka just nu. Inget att läsa = livet är trist. Nytt, onytt, roligt, spännade, kanke rent av den bästa boken ni läst? Dessutom får jag lära känna er lite mer om ni berättar vad ni gillar!

Jag ser ut så här ungefär, fast utan mustaschen. Men håret är väldigt likt om jag får säga det...Oh shit, jag måste klippa mig. Gud varför gav du mig så dålig kvalitet på håret?

Jag vill ha långt lockigt hår, mitt hår ser ut som en risbuske, om jag går till frisören kommer de asgarva och klippa av mig allt, ska jag se sanningen i vitögat och falla till föga för saxen, eller ska jag forsätta se ut som Einstein ett tag till?

Jag har nog kommit in i gröt-i-huvudet-stadiet, jag glömmer massor och stoppar mjölken i skafferiet, typ. Tanken var att jag skulle läsa en kurs under hösten, men det är flera problem: Den går på stadens konkurrerande högskola, det är jobbigt med prestigen lärosätena emellan och jag vill inte misslyckas. Det är en av de hårdaste lärarna på det andra lärosätena som har den, jag hade knappt 50% rätt på hans förra tenta trots att jag vrålpluggat och jag är ganska säker på att jag får svårt att klara den här tentan med gröt i huvudet. Tjejen som jag pratat om tidigare, forskarassistenten som är en bitch och ofta jävligt otrevlig mot mig (och alla andra som inte har snopp) ska ha ett par av delmomenten, jag vill verkligen inte förnedra mig inför henne. Okej, jag VILL inte gå kursen. Eller jo, jag vill ha poängen, men jag vill ha dem med hedern i behåll och gud vet när kursen går nästa gång. Den kurs jag verkligen skulle vilja läsa som sista kurs på doktorandutbildningen går i april nästa år i Uppsala, det vore väl inga problem om det inte vore för att jag ammar en tremånaders bebis då, samtidigt som kursen går VARJE dag, ska jag pendla med en skrikis till Uppsala i fem eller sex veckor? Kursen går bara var tredje år dessutom, så nästa gång är det försent. Den är oerhört meriterande när man söker jobb i den sektor jag ska arbeta i, skit, skit skit. Kanske kan min man vara hemma då, med ersättningen i högsta hugg? Vi får se...jag har inte ens lagt fram förslaget än, men han lär få det i cyberspace snart.

Jag är faktiskt stolt över hur jag hanterat foglossningen den här gången, jag gör mina övningar, jag går på vattengympa och jag tar det så lugnt jag kan. Ska bara försöka låta bli att ha dåligt samvete för att jag låter min man göra allt jobbigt som att dammsuga, städa, handla, bära tvätten och annat. Jag vet att jag inte kan, men ändå får jag skuldkänslor. Om en vecka ska jag få prova ut en TENS-apparat, det blir spännande. Nu önskar jag mig bara en mindre pool här hemma så att jag kunde hoppa i och vara viktlös om aftnarna, när man är under vatten känns det knappt något alls, dock är vårt badkar lite för litet för att det ska ha någon effekt.

Köpte en jättesnygg tröja på gudrun sjödén idag, jag är så nöjd. Den blir lite tight och jag kommer inte kunna ha den så många veckor till, men jag ska inte ha den här magen forever. De har fina svart och vitrandiga tröjor på webshoppen för 179, jag funderar på om jag ska bunkra lite tills mitt liv som ogravid. Kan man säga att man bunkrar en enda tröja? Jag ska i alla fall bunkra. De har också en cashmeretröja, men det är svårt att veta hur tröjan sitter när jag återfått en mer normal kroppsform, så det får vänta. Letar som en tok efter en skön, inte alltför dyr kofta, men inget har fallit mig på läppen hittills, jag är så picky med material, kan inte ha massa syntet, håret står rakt upp då...

Igår fick jag oväntad hjälp att ta hand om en examensarbetare som jag inte riktigt har tid för just nu. Det är en jättebra lösning och examensarbetaren kommer att kunna få jättebra handledning av den här personen så det känns som en oerhörd lättnad.

Vi har två kattskrällen, jag har nämnt dem någon gång förut. Den ena är en tjock röd kastrerad hona som förmodligen inte är världens vassaste, hon är ganska slö och så gott som stum. Den andra är en russian blue som är okastrerad men går på p-piller, tanken är väl att vi ska para henne någon gång. Hon är jätteliten, smal, oerhört energisk och pratig, för att inte säga skrikig.

Jag vägrar ha dem i sovrummet på nätterna, den ryska stör oss så vi inte kan sova. Om hon lyckas få upp dörren när vi somnat kan hon inte fatta poängen med att vi allsammans är i sängen utan att just hon blir klappad. För att råda bot på vårt sovande river hon oss på näsorna tills vi vaknar och klappar henne, eller det är vad hon tror ska hända, men hon åker ut. Hon lär sig aldrig så hon kanske inte är så smart när allt kommer omkring.

I nya lägenheten kan vi låsa in katterna i hall/badrum/köksdelen på nätterna och ha det öppet i övrigt, det är jätteskönt, vi får in luft och lillplutten kan komma till oss när han vill (varje natt kommer han tassande). I gamla lägenheten stängde vi in oss alla tre i sovrmmet och det blev kvavt och äckligt. I efterhand tycker jag att vi borde slängt ut katterna ur ett av de angränsande rummen redan då eftersom de tycks tycka att den här nattliga lösningen är helt OK, bättre sent än aldrig dock.

Märkligt att se hur man kontruerar sin tillvaro för att få allt att passa ihop, känns lite knasigt när man ska förklara för andra (brukar låta bli helt enkelt) men vi är faktiskt nöjdare än någonsin.

Jag har gjort testet på dn.se och jag är...vänsterpartist, surprise surprise! Jag hade fram till förra veckan tänkt rösta på sossarna, detta för första gången i mitt liv. Anledningen är att de har en familjepolitik som funkar för mig och min familj. Sen ser jag till min fasa att vänstern håller på att åka ur riksdagen, så det blir dem jag röstar på i alla fall. Man kan rösta på sossarna hur mycket man vill, men de kommer inte undan majoritet (om det nu blir så) utan sina gamla polare kommunisterna, nej jag menar vänstern, ifall kommunisterna, nej jag menar vänstern, åkt ut ur riksdagen. Sossarna tänker jag dock rösta på i kommun och landsting, tror jag, om inte statistiken mördar vänstern där också. Då blir det same old same old över hela linjen.

Man ska aldrig fundera över hur ensam man är och varför, det kan resultera i att man får någon slags existensiell kris och gråter oavbrutet i timmar. Å andra sidan hade jag redan varit gråtfärdig ett tag innan jag började fundera på ensamheten. Alltså är det svårt att säga vad som kom först, hönan eller ägget liksom. Igår var ingen bra dag. Idag är inte heller någon bra dag.

Lillplutten börjar nytt dagis på onsdag. Hoppsan. Inskolning på tre dagar, sen ska det vara klart. Jag grät lite efter att ha pratat med föreståndaren, tjejen på avdelningen och min man. Det känns sorgligt att lämna det gamla dagiset, han har trivts så bra de första två åren då han gick på sin trygga fina småbarnsavdelning. Sedan två veckor har han börjat på en avdelning för 3-4 åringar och det har varit kaos rent ut sagt. Det gör det lättare att flytta honom, de sista tre dagarna har han inte ens velat bli lämnad där. En av hans gamla fröknar säger att han mest leker för sig själv och det gjorde att jag grät lite till, för precis så var hela mitt första år i ettan, jag stod bakom ett hus, ensam och grinade. Nu ber jag till högre makter att han ska trivas på det nya stället och att han ska känna att vi stöttar honom och finns för honom om han tycker att det är en jobbig omställning. Tycker han att det är bra där får han gå där tills han börjar skolan, ingen mer flytt för min lillkille, fy bubblan.

Jag har haft det jobbigt när jag växte upp, bägge mina föräldrar är alkoholister och narkomaner, de var under min uppväxt mer eller mindre nyktra. Men jag kan inte längre skriva om hemska saker som folk kan förfasa sig över. Inte för att jag förnekar att det hänt, utan för att jag jobbar på att förlåta mina föräldrar och då känns det inte rätt att hänga ut oss (familjen) som någon slags freakshow. Innan fick jag en kick av att veta att folk blev chockade, men nu känns det bara tragiskt. Det känns som om mitt innehåll och min bakgrund blivit något jag ska vara rädd om, inte ett sätt att få empati eller snarare uppmärksamhet. För empatin har nog aldrig varit riktig, jag har valt att umgås med människor som får en kick av att umgås med såna som mig om ni förstår vad jag menar.

Konstigt, men ju mer jag blir rädd om mig själv och mitt innersta dessto ensammare blir jag, dessto mindre spännade är jag för andra människor. Det är lite som jag misstänkte, att jag är en jäkligt ospännade person som utan det där dramat kring mig inte riktigt är någonting. Det känns sorgligt faktiskt. Fast det kanske ger mig tid att förstå vem JAG är. Hellre nu än aldrig.

Jag älskar Gudrun Sjödén, jag älskar materialen, konceptet, färgerna, allt - utom de fula modellerna. Jag skulle så gärna vilja äga ett Gudrun Sjödén-plagg, men hittar aldrig något för jag är tjugo år för ung. Suck. Ska satsa på ett par cerisa eller limegröna vantar i år dock, och kanske en mössa. Om inte mössan är för tantig...

Det verkar gå värsta trenden i att sluta blogga just nu, i alla fall bland journalist/författarbloggarna, dvs de som inte är anonyma. Undrar om just bristen på anonymitet har blivit deras problem. Jag har betydligt färre  läsare än dem, men alla som kommenterar här är alltid jättesnälla och uppmuntrande (tack för det). Kanske är det lättare att vara elak mot någon som har ett namn och ett ansikte.

När jag själv funderar på att sluta blogga (och så är det kanske för alla) är det för att jag känner att bloggen saknar djup. Jag har gått igenom en ganska stor förändring sedan jag började, men på sistone känns det svårare att komma åt de känslomässiga bitarna och få ner dem i bloggen. Det blir mest vardagstugg och det är egentligen varken kul att skriva eller läsa om. Dock jobbar min käre man så oerhört mycket just nu att ibland känns bloggen nödvändig för att han ska ha en aning om vad som pågår i mitt liv, fast så vill nog ingen av oss ha det egentligen.

När jag var yngre (läs femton år sedan) hade jag oerhörda litterära ambitioner, jag ville verkligen bli författare eller åtminstone journalist. Inget hände, och genom att blogga har jag förstått varför. Jag tycker mycket om att skriva men jag är verkligen inget litterärt geni, och det bästa av allt är att det gör inget.

Jag kommer inte sluta blogga, men jag funderar på hur mycket av mitt känsloliv jag ska avslöja, hela min personliga utveckling är så mycket velande fram och tillbaka att jag är rädd att framstå som en hycklare. För att förklara, jag mår jättebra vissa dagar och kan leva som jag lär, men nästa dag gör jag det inte utan är arg och otrevlig och har inte ett dugg överseende med varken mig själv eller andra, det är då jag känner mig som en hycklare.

Idag hade City följande löp: Så viker tonårsflickor ut sig på nätet.
Är det en nyhet? Är det i allmänhetens intresse? Något som kommer väcka opinion? Förrutom att det är en riktigt gammal nyhet så undrar man vad det egentligen handlar om? Att det är lite spännande, lite pirrigt? Något som får de med snuskig fantasi att ta blaskan och hoppas på att hitta en hemsida med lammkött? Kanske grannens dotter. Mums. Det är allvarligt lite peddovarning på ett sånt löp, och hur säljer man in det till sina annonsörer? Ibland har vi artiklar som riktar sig till snuskgubbar, de är en köpstark grupp.

Vill nog fortsätta med mina funderingar kring lillplutten och hans dagis, men ska ligga lågt tills vi ser hur det går. Imorgon ska det vattengympas, jag brukar alltid glömma någon livsviktig produkt när jag badar, typ ansiktskräm, så jag funderar på om det är något den här gången. Jag har i alla fall kommit på att trimma bikinilinjen (eller korta shorts-linjen då), konstigt att det känns så viktigt när det bara är kvinnor som ska vara där. Undrar hur gravida de andra är? Pratar de med varann? Bondar? Tänk om alla känner varann utom jag...

Hittade till min stora glädje ett par "vanliga brallor" i garderoben, som jag kan ha. De var för stora innan, men nu sitter de jättebra! Okej, med uppknäppt gylf och gummisnodd mellan knappen och knapphålet, men de är jättesköna och dessutom svarta, kan det bli bättre?

Imorgon hägrar även barnmorskan (hägrar?). Jag hoppas hon tar Hb och det blivit bättre. Jag har förvisso fuskat med järntabletterna en vecka, men jag köpte nya idag och det är också järn i vitaminerna jag äter.  Det jobbiga med morgondagen är att jag måste kånka runt på badkläder och journalen hela dagen, förutom det vanliga junket.

Jag köpte muminplåster på apoteket också, en förälder bör alltid ha ett plåster i plånboken ifall det skulle uppstå ett skrubbsår eller liknande på lillplutten. Funkar även på vuxna, de blir liksom så glada av plåster med motiv.

Det var skönt att få pysa ur sig all surhet igår, fast jag ser ju när jag läser inlägget att jag är rätt fånig när jag håller på så där. Det sjuka är att jag njuter jättemycket när jag är igång, skriker och far runt, sen när det släpper och jag känner mig lugn och avslappnad och kan inte för mitt liv förstå hur jag ens kan vilja vara i det där uppjagade tillsåndet. Konstigt.

När jag skulle ringa till "placeringshäxan" tog det 1.5 timma innan jag kom fram, så jag hann både bli helt rabiat och sedan lugnade jag ner mig. När jag till slut kom fram var jag både snäll och trevlig och det var det bästa för det var hon också. Vi får plats på dagiset längst bort från oss. OK det är det eller inget alls. Vi ska svara idag (men det är bara upptaget hos henne och jag har rast i fyra minuter till, jag är dock inte sur). Min man och son åkte förbi igår, dessutom fick jag se stället i morse. Det ser ganska mysigt ut så det blir ja. Det känns sorgligt att dra honom bort från hans kompisar, så vi får hoppas att stället är bra nu.

Varför väljer en del att gå runt och lukta piss? Det måste vara något psykiskt. För inte fan är det mer pinsamt att gå till  doktorn och fråga efter inkontinensskydd än att hela världen stirrar på en med avsmak. Själv har jag en riktigt pissig dag, jag skulle på ett föredrag på en timme, som blev nästan två. denna skulle följas av en introduktion, som sedan omvandlades till två halvdagar, nu, direkt. Kursmaterial har jag inte fått för kursansvarig orkade inte kopiera upp något till mig. Hon hade kopierat upp till de andra elva och delat ut i god tid dessutom den jävla apan. Vidare fick jag inte riktigt välja introduktionstiden utan blev automatiskt ihopklumpad med människor som håller på med andra saker än mig. Blä. Nu ska jag ringa placeringshäxan på enskede-årsta stdadsdelsförvaltning och fråga hur det går med lillplttens dagisplats.

Hade besök av goda vänner nyligen, samma vänner som försökte SÄLJA sin fyra svart till oss. De var knäckta över vår fina trea, som vi fått genom bostadsförmedlingen. Känns skönt. Att stå kunna stå fast vid sina principer och bli belönad för det. Att inte ha fallit till föga för trycket och tagit en dåligt planerad lägenhet, i ett område vi inte gillar och dessutom betalat svarta stålar för det. Det är inte alla förunnat, jag vet, men det känns skönt ändå.

Nu är det visst mobilfritt i vissa vagnar. Ha ha jag skrattar ihjäl mig. Vad händer om jag pratar i mobil i en sån vagn? Kommer Falck security och knackar mig i skallen med en batong? Allvarligt. Kommer någon att bry sig utom ett par griniga typer som dessutom är de som drivit igenom tramset. Här är skälen: Folk pratar t o m mobil på stockholms stadsbibliotek utan att någon vågar säga till. På tunnelbanan är det så här: Det finns säten för handikappade/rörelsehindrade, där sitter lata människor som vägrar resa sig för gamla skröpliga människor. Gravida får också stå. Det finns vagnar som ska vara pälsdjursfria, där ser man ofta folk med jycke.

På huvudstadens bussar är det lika lajbans, det är ett helvete att få folk att flytta sig från barnvagnsplatsen, de ser rent ut av förolämpade ut när man ber dem resa sig från det nedfällbara sätet. Pälsdjur i bakre delen av bussen, ha ha ha, det skiter folk högtidligen i.

De enda som verkar bry sig om förbudsskyltarna är kids med rollerblades/skateboard. De verkar respektera förbuden. Kidsen rockar. De reser sig för gamla och gravida. Speciellt unga invandrarkillar, men även övriga kids beter sig ofta väldigt väluppfostrat.

Om vi ska ha mobilfritt så kan vi väl införa fler regler:
Folk som har en halvrökt fimp i fickan - ska av.
Folk som luktar piss/skit/oduschat sen två veckor - ska av.
Folk som inte tar med sin tidning - ska av. Nej just det de gick just av, måste hitta på något annat.
Folk med massor av parfym - ska av.
Folk som pratar högt med varandra - ska av.

Heja Falck, nu blir det kul! Eller ingen skillnad. Egentligen. För ingen kommer våga säga till någon som pratar i mobil, förutsatt att det inte är någon som är väldigt ung. Unga vågar nämligen alla sura typer klanka på. Sorgligt.

Precis som alla barn i hans ålder kan lillplutten ALLA sina böcker utantill, ordagrant. Han rättar mig när mig när jag läser fel som "innan polisen tar dem", "Nej mamma, innan polisen tar FAST dem, ska det vara." Jaha. Fast man kan göra en kul grej av det, läsa ett ord fel i varje mening. Till slut skrattar ha så han skriker när jag byter ut mamma mot pappa, brandbil mot polisbil osv, ja ni förstår. Det är humor för en liten kille det.

Ibland får jag kommentarer på inlägg där den som skriver länkar till en hemsida. Ibland har länken ett kommersiellt syfte, ibland ett ideellt, det är OK. Men när länken hamnar i URL-rutan är det svårt att veta när det rör sig om en hjälpsam kommentar och när det rör sig om ren reklam. Jag kommer därför ta bort alla såna kommentarer. Om ni vill tipsa om en länk är det alltså helt OK, men snälla gör det i inläggstexten istället för att lägga den i rutan som en länk till er blogg/hemsida.

Jag får gå på vattengympa hos sjukgymnasten! Jag får gå en gång i veckan, 30 min per gång i varm pool och göra ett program för gravida med foglossning. Billigt är det också. Stämpla i högkostnadskortet få man också. Jag som är statligt anställd få tillbaks pengarna från jobbet också, men det är så skamligt billigt att jag inte kan förmå mig att göra det. Tack landstinget för att ni använder våra skattepengar till friskvård. Jag kan göra en lååång lista över saker jag är tacksam över att våra skattepengar går till, men just nu är jag så glad över vattengympan så det får räcka.

När jag kom hem kl 18 var min stackars man tvungen att åka tillbaks till sitt jobb, gud vet hur sent det kommer bli. Till min stora lycka var det diskat och fint här och det fanns mat och äta. Själva möttes vi i princip i dörren, jag fick en stor kram av en trött man och sen försvann han. Efter tjugo minuter sa det pling-plong i hallen och utanför ytterdörren stod min älskling med tre liter mjölk, vilken hjälte! Mjölken var slut, jag hade glömt det, men han kom ihåg och fixade det dessutom. Det kallar jag en vardagshjälte. Han har utfört ytterligare hjältedåd den här veckan, lista lämnas ut på begäran...

Är helt slut, har sovit dåligt och somnat sent hela veckan. Jag kan inte komma till ro på kvällen, ligger vaken jättelänge. Konstigt, men det kan ha med mina hormoner att göra, för normalt somnar jag som en klubbad säl varje kväll. Det har funkat hittills på dagarna, men idag tog energin liksom slut. Ikväll ska jag göra allt för att somna tidigt, natta lillkillen kl 19, bada, lägga vetekornskudden runt nacken och sen nanna plätten!

Har haft min bästa vän på besök. Hon har en pojke på 14 (min gudson) och två flickor på 3.5 och 1.5. Vi kom att prata om att det är lätt med pojkar, då är det snopp, men vad kallar man flickans? De hade varit tvugna att fatta ett hastigt beslut när min gudson då elva år år stått och tittat på sin nya nakna lillasyster och plötsligt utbrustit "Vad röd hon är i sin..." sen hade det blivit tyst en lång stund innan han funnit ordet "...i sin fitta", det sista kom mycket tveksamt. De beslöt att snippa var ett bättre ord, och har hållit sig till det sen dess. Jag håller nog med dem för det är inte så kul när sonen säger "Du har ingen snopp mamma, du har bara en stjärt" och "du kissar med stjärten mamma". No way att det ska degraderas till en rumpa, rumpor skiter man med.

Jag har suttit hemma och skrivit idag, bra gjort! Anledningen var att det skulle komma en ny ytterdörr till oss mellan 10-12, så jag slog två flugor i en smäll. Sen blev det lite komiskt, för vattnet skulle dessutom vara avstängt mellan 11-16. Men jag tog det lugnt, hasade runt i pyjamas och jobbade lite. Så ringde telefonen och det var min kompis som bor utomlands, tror att vi pratade för länge, för när vi väl la på var klockan 10:50 och jag hade inte tvättat håret eller ens borstat tänderna. Hoppsan, då ringde det på dörren och där stod två dörrmontörer. Inte fan hoppar man i duschen då, inte jag i alla fall. Så sedan fick jag sitta smutsig och stinkande och jobba framför datorn, vilket iofs inte är hela världen. Men jag ska ha gäster och jag vill gå ut och handla och det gör jag inte i detta tillstånd. Jag ser ut som Kramer i håret, no bull, och affären ligger inte runt hörnet, utan man måste åka buss dit. Jag har inte ens kunnat förbereda maten, för det är kyckling, och finns det något vidirgare än att skära i kyckling, tänk sen att inte få tvätta händerna, bluäck! Nu är vattnet igång och snart kommer mamma med lillplutten och jag ska tvinga henne att byta i kattlådan. Ännu ett graviditetsprivilegium - jag slipper, sen ska jag ut och handla det som skanas, men först, borsta tänderna!

Min biträdande handledare har jag knappt sett röken av sen i maj, han har farit runt på konferenser och haft semester och gjort lite annat. Eller gjort mycket annat, han har tydligen sökt en professur (ha överseende med dålig stavning, tack) i ett annat land. Och fått tjänsten. Och flyttar snart. Jaha, kul för honom, han satt nämligen fast karriärsmässigt här hemma och har väl tröttnat på att stå i kö till en professur här som han inte ens vet om han någonsin kommer få.
Jag är faktiskt riktigt glad för hans skull. För egen del känns det inte så farligt, även om jag har haft ganska stort stöd i honom så känner jag mig säker på att det löser sig. Jag vet precis vem jag vill ha som biträdande handledare istället, nu gäller det bara att han är intresserad av att göra det jobbet. Jag funderar på om jag ska börja jobba på saken, eller om jag ska låta det som sker ske?

Dom finns visst som tändsticksaskar också! Fast jag vill hellre ha en magnet...

Ernst är min nya passion, jag har sett fram emot dagens program i en hel vecka. Hur blir däcket? Hur blir rummet? Ska Ernst vara så där mysig igen? Ska man få se när han skissar med sin fina penna igen? Jag har en likadan, fast jag vet inte vad den kallas. Jag köpte den när jag gick på krokikurser på folkuniversitetet för tolv år sedan. Teckningarna använde jag för att söka till Nyckelviken, men jag kom inte in. Annars hade jag kanske varit den nya Ernst idag, jag har också grått hår, jag är också lång. Men jag är inte mjuk, jag är ganska rabiat emellanåt, tål inte stress liksom. Så jag får nöja mig med att titta på Ernst och hoppas att han säger något riktigt komiskt så att jag verkligen har något att skratta åt innan jag går och lägger mig. För övrig finns det Ernstmagneter på designtorget, det är fina bilder på honom och mysiga citat, jag ska nog köpa mig en sån.

Är det bara jag som tycker att det är gott att blanda mint och saltlakrits, typ polkagrisar och Salta Piastrar? Mums!

Ska in och extraknäcka på makens jobb i morgon. Jag vet att jag borde jobba på min forskning i stället, men de betalar så bra att jag inte kan säga nej. Och chefen vet ju inget. Vit lögn får det bli, för min vicechef kallade in oss på möte imorgon när jag jobbar som bäst i den glamourösa mediavärlden. Till chefen får jag väl säga att jag är hos tandläkaren eller något. Extrapengar blir fint, för det som låg i förra lönekuvertet fick jag både tandläkarbesök, ett par jeans, dyra fikor i stan med sonen och ett angenämt resturangbesök med min kära familj!

Jag har slaviskt följt träningsprogrammet jag fick från sjukgymnasten, och dessutom använt gördeln som en duktig flicka. Och faktiskt har det känts rätt OK senaste veckan. Tills, tada, jag börjar jobbet! Har ondare än på länge idag, jag måste stå/sitta/röra mig på något muppigt sätt, vet inte hur, men det känns inte bra. Blä, semester är bästa medlet m a o. Kan man få fyra månader till? Jag ska tillbaks till sjukgymnasten på torsdag, får se hur det känns då.

Jag hatar ICAs färdigförpackade hela köttbitar. Varför säljer man flintastekslikande skivor av Högrev och märgpipa? Varför? Knappast för att någon tänker stå och steka skivor à 800 g av högrev. Det brukar man väl man skära i bitar och ha gryta. Det är lättare att skära bitar ur ett stort stycke kött än ur skivor fulla med senor och hinnor. Av 810 g lyckas jag få ut 480 g kött, varav nära hälften är jättesenigt och egentligen inte sån som jag har i en gryta, men jag känner mig tvungen för annars blir det typ världens dyraste och minsta kallops. Nästa gång jag ska göra gryta ska jag minnas att jag får gå till hallen (hötorgs-) och köpa mig en BIT kött och inte en jävla skiva på ICA. Åh vad jag blir AAAARRRGGG.  Dessutom tycker jag att kvaliteten på köttet sjunkit drastiskt sedan ICA slutade med butiksförpackat kött. Nu är det som om allt slinker med, senor och rens, för det finns ingen som kommer till fabriken i Västerås och klagar. Var har de förresten gjort av all charkpersonal som fanns i varje ICA, får de sitta i kassan nu? Eller fick de sparken? Eller står de i Västerås och gråter?

Det är med blandade känslor jag återvänder till mitt jobb imorgon. Med glädje på ett sätt för det ska bli skönt att avsluta de saker jag hållt på med i så många år. Det ska bli skönt att äntligen komma upp en nivå på examensskalan. Det är dessutom inte så mycket till semester när man ska aktivera en 3.5 åring som vill gå upp mellan halv sju och halv åtta varje morgon, när man själv bara längtar efter sovmorgon. Det som är trist med att börja jobba är att jag är ganska matt och trött, att jag har ett stort arbete framför mig och att jag kommer sakna att få umgås med min roliga unge hela dagarna. Jag vet också att jag måste slå näven i bordet och säga ifrån till min chef, han håller på att avvika från en överenskommelse vi haft och det är inte OK. Det är jobbigt att säga ifrån, men med honom brukar det kännas så oerhört skönt efteråt, gud vad jag är bitter på den mannen.

Den här söndagen går nog främst åt att baka lite mer bröd, planera för veckan som kommer och sedan storhandla. Vi borde tvätta också, men min man är och jobbar, så det blir nog inget av med det. Jag orkar inte släpa min motsträviga unge över halva området för att få lite rena trosor, får vända de gamla ut och in. Eller köpa nya.

Medge att ni blir impade över mina snygga limpor! Nyttiga och ekologiska är de också. Och goda förstås!

Jag har skrivtorka. Vem bryr sig om jag har varit hos tandläkaren eller om jag gått en långpromenad längs med Årstaviken. Fan, jag bryr mig knappt själv. Kommer inte riktigt i kontakt med den djupare sidan av mig själv heller.

Min man har startat en ny blogg där han ståtar med både namn och foto. Imponerande tycker jag.  För mig skulle det vara hämmande eftersom jag skriver om missbruk ibland, framförallt mina föräldrars och min mamma ska inte behöva bli outad genom min blogg.

Ni får inte länken till min mans blogg, tyvärr, för han är rolig och bitsk.

Återkommer när jag har något att säga.

Öppnade filen med det som ska bli min lic-uppsats (halvvägs till doktorsavhandlingen) och började stuva om lite i den. En stor del av texten är faktiskt skriven, den ska bara bli mer akademisk och strikt. Dessutom behöver jag göra en massa tilläggsexperiment och jag skulle behöva skriva ett manus till artikeln som ska ligga till grund för liccen, magert, shit vilken ågren jag har över det. Sen så ska jag obönhörligen få min licexamen som jag borde tagit för ett år sedan. När man som jag är "tvungen" att skriva och publicera, kan man tycka att det vore roligare att vara extremt begåvad och kunna tjäna pengar på sitt skrivande. Eller åtminstone vara hyfsat begåvad och kunna tjäna ordentligt med pengar på sitt skrivande. Typ deckarförfattare. Jag har ingen prestige, jag vill tjäna kosing. Men nu är jag begåvad på något helt annat och förhoppningsvis ger det mig ett jäkligt intressant jobb och en stadig inkomst som inte är alltför dålig. Tillbaks till liccen, sonen tittar på tv.

Tittade på ett program med Ermst igår, jag höll på garva ihjäl mig. Karn är ju helt sanslös, det är oerhört underhållande, måste titta nästa vecka igen. Vilken dåre på SVT bestämde att det var dags att ge det här super-prettot en karriär? Fantastiskt!

Sonen tittar på Robin Hood, ja jag har gett upp, orkar inte aktivera honom från morgon till kväll på semestern, känner mig mest som en dagistant då. Han tittar på film och jag bloggar, men han vänder sig om och säger, nej mamma du får inte skriva, jag hör inte filmen då. Jag skriver tydligen alldeles för högt för hans smak.  Jag har inte ens dåligt samvete för att han får glo på film, jag har lekt och läst idag, vi har varit inne i stan och tittat på båtar, brandbilar och motorcyklar. Vi har ätit nyttig vegomat och glass, dessutom har han cyklat och gungat i en parklek, så vi förtjänar lite lugn och ro båda två. Synd att jag måste matta ut mig fullkomligt innan jag tycker att jag kan sätta honom framför en rulle utan att samvetet gnager.

En med foglossning som inte ska gå för mycket, en med ryggskott som helst ska gå massor och så en treåring som bara vill gå om han får någon slags morot. Ja det var ett kul gäng som traskade till Vinterviken idag, och långt var det, något så in i helsike. Nästa gång tar vi bussen. Mackorna var grymt goda i alla fall.

Det är bara jag som älskar värmen tror jag. Tack högre makter för att jag fick en riktigt varm sommar, bara lite till så överlever jag nog vintern också. Måste hitta ett sätt att få bo i ett varmt land. Lobbade ett tag för att vi skulle flytta till Indien, det finns ganska intressanta arbetsmöjligheter för mig där, men min man avböjde artigt, hans chanser till ett bra jobb är inte lika stora. Hmm hmm vad gör en kvinna som inte har något emot att svettas? Och hatar kyla under tio grader (plus)...

Min stackars morsa har åkt på ryggskott. Vi skulle hänga med henne onsdag och torsdag, men hon följer med oss redan idag. Vi åker en sväng och tittar på området där hon växte upp.

Vad jag önskar att jag var en människa som bara kunde luta mig bakåt och säga att allt ordnar sig, eftersom det gör det för det mesta. Nu ska jag istället spy min ångest över stadsdelsförvaltningen och den tid det tar att få plats på ett daghem i närheten. Vi får ingen daghemsplats, lillplutten får gå kvar på sitt gamla dagis på obestämd tid. Det gamla dagiset är jättebra, det är bara det här med obstämd tid som känns så jobbigt, vad är det? Tre månder? Sex månader? Ett år? Jag hatar obestämd tid. Vi sökte ny dagisplats i god tid, men eftersom det är samma stadsdelsförvaltning så gäller inte reglerna om platsgaranti, för han har ju redan plats. Platsgarantin gäller inom hela stadsdelsförvaltningen och inte bara ens eget område. Jag vill att han ska få börja på ett dagis i närheten så att han kan börja lära känna nya kompisar.

Jag läser som en tokig, just nu: "Att föda" av Gudrun Abascal, den var helt klart bättre än vad jag väntat mig. Jag hade lite svårt att koppla att jag ska gå igenom en förlossning till innan jag började läsa den (det var därför jag köpte den), men nu känns det snarare som att det är trist att det dröjer så länge innan vi får träffa vårt lillasyskon.
Vidare läser jag Ego girl av Carolina Gynning, jag gillar inte att trasha en medsyster, men den var tramsigare och sämre än jag väntat mig, jag har upplevt henne som ganska smart och driftig, men boken försämrar den bilden. Nåja, hon är ingen författare, så man ska kanske inte lägga alltför stort likamedtecken mellan bok och IQ.

Jag har nyligen klämt En shoppoholics bekännelser av Sophie Kinsella, observera att den släpts tidigare i sverige under annan titel, den var Marian Keyes-lättsam. Lättsam var ochså Underbar och älskad av alla av Martina Haag som var lite smartare än föregående bok, men tyvärr tog slut för snabbt. Ser fram emot hennes krönikebok som kommer i höst.
Fredrik Strages Fans var utmärkt liksom Jonas Eckel av Karin Fossum. Tusen skärvor tillit av Helena von Zweigbergk var OK, men jobbig att läsa. Jag har varit ihop med killen i boken, jag inte just han, men karbonkopior av honom, dessutom flera gånger (tre), som tur var skaffade jag aldrig barn med typen utan gick i terapi och bytte killtyp radikalt. Men det är jobbigt att läsa en bok om hur mitt liv kunde varit så jag tyckte mest att den var plågsam att läsa.

Johan Ajvide Lindqvist beskriver betongest på ett fantastiskt sätt i Låt den rätte komma in och alldeles strax ska jag hugga in i Hanteringen av odöda. Blev glad när jag såg en tredje bok av honom, bra med produktiva författare, åtminstone när de är begåvade.

Årets hittills bästa bok är fortfarande Det är aldrig försent att få en lycklig barndom av Ben Furman, brukar finnas i faktahyllan. Den har gjort ett djupt intryck på mig, framförallt kan nog andra vuxna barn (till missbrukare) få ut något av den, men även andra som går och ältar och ömkar över sin barndom.

Som gravid har jag upptäckt ett annat klientel än just gravida bland hyllorna med mammaklädet, nämligen lite småtjocka tanter. Man kunde tro att de skulle vara i BiB-hylloran och rota, men uppenbarligen tycker de att de behöver lite extra plats för lilla maggen. Jag förstår dem fullständigt, nästan alla kvinnor har tendens till kula, åtminstone efter passerade 30, men inte många kläder är sydda på det viset. Jag har normalt en platt mage ( ja jag vet att jag är "lyckligt lottad") men ändå tycker jag att det mesta skär in i magen, speciellt högt skurna jeans är vidrigt, de skär in både i magen och i grenen, oh så skönt! Men det känns lite surt att titta i gravid-hyllorna på H&M, det är alltid väldigt urplockat (typ bara xs och xl kvar). Det vore bättre om man designade kläder som tanterna faktiskt ville köpa så att de gravida fick ha "mammakläderna" ifred.

Det är fredag och den hårt arbetande maken sitter på tåget hem. Hemma står maten och puttrar på spisen. Hustrun är iförd svart tröja, svarta Birkenstock, rosa kalsongtrosor och en grå gördel över höfterna, very sexy. Den matchande sonen har enbart Nalle Puh kallsingar. Va, är inte barn årets accesoar?

Var hos en sjukgymnast i morse och fick ett träningsschema för att stärka muskulaturen kring bäckenet. Jag känner av fogarna ordentligt nu, även främre. Fick massa goda råd om hur man ska gå osv, det var bra saker som: Inte gå i trappor, inte lyfta tungt, inte sitta med benen i kors mm. Jag fick ett elastiskt band som jag ska ha åtdraget om bäckenet för att stödja upp det, samt en återbesökstid för att evt få gå på vattengymnastk. Ja, jag vill gå på vattengympa, snälla låt mig få gå hos sjukgymnasten! Det kan vara problem med att jag saknar remiss, men då får jag väl gå till doktorn och be om en. Det borde vara billigare för samhället att friskvårda mig lite än att jag ska var sjukskriven en lång period?

Det känns bra att jag tog tag i det här nu, förra gången hade jag fruktansvärt ont och svårt att gå, och efteråt fattade jag inte varför jag inte gjorde något åt det. Jag har tack vare ihärdigt arbete blivit bättre på att be om hjälp/unna mig saker. Jag sätter mig fortfarande gärna i offerpositionen och lider hellre än att ta tag i saker, men jag har blivit bättre, mycket bättre.

Ska till käftis nästa vecka också, min avbitna tand ska m a o åtgärdas. Skönt, men jobbigt på samma gång, det blir första lagningen hos nya tandläkaren, hon med lustgasen.

Vi tog Junibacken idag, det hade förvisso räckt med en parklek, men väderprognosen var så kass att jag inte vågade chansa. På Junibacken var det självklart proppfullt, men det låter ungarna sig inte bekommas av tack och lov. Det är värst för oss vuxna. Det finns oerhört mycket som är positivt med stället, här kan han pilla och dra i allt utan att någon säger nej. Inte behöver jag heller vara rädd att han springer bort, varenda grej ska nämligen undersökas så noga att det är jag som tålmodigt får vänta på honom, jobbigast är att behöva stå, fogarna you know. Både jag och lillplutten uppskattar showerna väldigt mycket också, idag blev det både Mamma Mu och Pippi-show för vår del.  Vi var där i nära fem timmar, avsikten var att han skulle få sig en överdos junibacken så att han var riktigt mätt och nöjd i hjärnan och inte kände att det skulle vara massa han missat. Jag tror det lyckades. Mne vad vore väl denna blogg utan lite klagande? Man får inte ha med sig matsäck in på stället, och de tar riktiga rövarpriser för käket. Vad sägs om två pannkakor för 45 kr? Eller en liten grönsallad med avocado och bacon för 95 spänn, varken bröd eller måltidsdryck inkluderat. Kanske kaffe ingår då, jag vet inte men betvivlar det. Gaspacho 70kr, utan bröd, inte OK. Lite pankare och lite lyckligare är vi nu hemma, idag blir det ugnspannkaka till middag.

Mamma, jag och lillplutten gick till ett kebabhak för att äta. Lillplutten larvade sig, ville bara springa från bordet, stoppa händerna i vattenglaset, tugga på servetten osv, allt utom att äta. Till slut sa jag med min stränga mammaröst, "Om du inte skärper dig så går vi hem, vill du det?" Vad svarar ungen, om inte "Ja mamma, jag vill gå hem". Där fick jag. Gissa om paret vi delade bord med skrattade åt oss! Själv kände jag mig som någon på tjyvlyssnat.se. Ungar är smartare än oss vuxna.

Min mamma kom hem till oss på eftermiddagen för att umgås med lillplutten. Han och jag var less på varann så jag passade på att pipa iväg in till stan för att titta på kläder till min svällande kropp och bara få vara mig själv ett tag. Man sätter gärna på sig den klämmiga glättiga masken tillsammans med barn, detta för att minska friktion. Jag hittade två par jeans på topshop och köpte bägge. Ska nog lämna tillbaks det ena, de sitter inte 100% bra. Annars verkar ju topshop vara enda affären som har vettiga mamma-kläder just nu, alla andra verkar tro att man blir värsta bonnmoran från fyrtiotalet när man är på tjocken. Alternativt fiiina damen med jättetjock plånbok. Topshop rules! Hittade dock en fin kort kofta på H&M. Nu känns det som om jag klarar mig den närmsta tiden, sen får man väl se hur mycket jag lägger på mig den här gången. Jag försöker äta nyttigt och så ordentligt att jag inte ska bli sötsugen, men har ändå väldigt svårt att hålla fingrarna borta från sötsakerna.

Man måste ju söka på sitt namn på google, massa människor gör det så det är väl inte ens pinsamt. Söker på namnet som gift, fem träffar, samtliga relaterade till mitt jobb. Inte så spännande. När jag gör en sökning där jag tar bort min mans namn får jag 1360 träffar, kör jag bara en svensk körning blir det 354 träffar där merparten handlar om en namne med sportanknytning. Allt som handlar om mig är fortfarande knutet till mitt jobb. Utom allra sista träffen. Den leder till en hemsida där jag hittar ett över nio år gammalt mail från mig själv. I mailet beskriver jag en lördagkväll som jag tillbringat på mitt jobb, det hela är lite tramsigt skrivet som ett recept, för killen med hemsidan var kock och hade önskat sig recept från alla han kände. Men jag får hjärtklappning, för receptet handlar om en "lära känna dina kolleger"-kväll på jobbet och det är dessutom kvällen jag träffade min man för första gången.
Jag minns fortfarande det ögonblicket jag såg honom, vad han hade på sig, var han satt i rummet och att jag tänkte att han var snygg och precis min typ. Jag minns också att jag lite senare kände mig otroligt dum  när jag pratade om Nick Cave med en annan kille på avdelningen för jag kände att min blivande man satt och lyssnade och att han säkert var värsta Nick Cave experten och att jag förmodligen gjorde bort mig big time. Jag minns massor av andra saker från den kvällen men de ska jag inte dra här. Komiskt att på en död hemsida ligger kvar en fånig textrad om en kväll som utan att jag visste skulle bli början på ett nytt liv för både mig och min älskade man.

Han var förresten precis min typ, mer än jag kunde ana, och han var dessutom värsta Nick Cave experten. Dock hände det inget just den kvällen, det tog över fyra månader av trånande blickar, lockande med korta kjolar och långa luncher innan vi lyckades få till det. Nio år blir det om någon vecka, det ska vi fira!

Vi har mumsat i oss pralinerna, gillar verkligen alla småbarn mörk dyr choklad? Vi har varit i stan och shoppat pocketar (pockets?), äh pocketböcker och fikat mumsig fika. Lillplutten fick färskressad juice som han bälgade i sig, senare (efter att ha lekt i en parklek i två timmar) pinkade han på sig inne på growinlife medan jag kollade gravidkläder. Tur att jag alltid kånkar runt på ett ombyte. Lite chockterapi för de blivande förstagångsföräldrarna som provade kläder därinne. Tyvärr har det kommit kiss på hans sandaler och de luktar skunk, den ena katten älskar tydligen barnkiss för hon kelar sandalerna som en besatt. Ska skrubba dem lite i väntan på tvättstugan.