adrenalin

Min man betalde mitt tandläkarbesök idag, det är nog årets bästa present. Det inkluderade en snäll och lite barsk tandläkare som är specialist på tandvårdsrädda. Hon tog bort tandsten försiktigt med ultraljud, hon slipade till min bettskena som suttit illa alldeles för länge, jag fick dessutom en ny tjusig blå låda till skenan.  Trots att jag inte varit hos käftis på två år hade jag inga hål!!! Allt detta kostade ynka 720 kr och det bidrog alltså min älskling med. Tack!

Snacka om förnekelse Linda Skugge! Som efter att ha fått kritik av en läsare skriver i sin blogg (se länk) att hon aldrig rackat ner på någon utom Zlatans flickvän. Hmmm, jag vill dra mig till minnes att hon rackat ganska ordentligt (och ibland befogat) på prinsessan Victoria, Charlotte Pirelli, Linda Rosing, Mette-Marit och Alexandra Pascalidou för att nämna några. Det är upp till Linda att hacka på vem hon vill, och det är upp till hennes läsare att acceptera eller kritisera, men att neka till att hon sågar vissa "medsystrar" är lögn.

Det är märkligt. När jag var 25 tyckte jag att det var förfärligt att jag förändrats så mycket sedan jag var 18-19. Nu är jag 35 och undrar hur jag kunde vara så missnöjd när jag var 25, då var jag ju jättefräsch. Undrar om jag sitter om tio år och tycker att jag var fin nu? Jag är så kluven till hur jag ser ur nu. Jag är jättenöjd med min kropp men inte med min hållning. Håret är OK men inte färgen (mycket grått). Men ansiktet är det jag är mest missnöjd med även om jag tycker att jag duger så ser jag alltid så trött ut. Hängig liksom. Kan ha med livet som småbarnsförälder att göra och den extrema stressen på jobbet. En veckas semester och en anmsiktsbehandling kanske skulle göra susen. Min hy har förändrats mycket på bara några år, jag har fått större porer, gulare ton och en äcklig fettknöl (ofarlig men ful), jag har alltid haft jättefin hy utan att anstränga mig så det här är lite av en chock. Samtidigt är jag inte riktigt beredd att lägga ner en förmögenhet på mitt ansikte, undrar om det finns en gyllene medelväg. Om någon har ett bra tips på en riktigt bra kräm för känslig hy (oparfymerad) så får ni gärna dela med er. Hej svejs!

Min egen dag var först skitbra med yoga på lunchen, sen kom jag tillbaks till jobbet och chefen hade ringt, han vill träffa mig och den andra doktoranden han handleder och titta på våra "forskningsdagböcker". Vi för en slags löpande logg över allt vi gör och jag är ärligt talat inte jordens mest effektiva. Så jag kände mig utpekad och orolig efter detta besked. Min man reagerade med att "det är väl bra, eller?", men jag hade ändå världens ågren resten av dan. Nu känns det bättre, det får bli som det blir. Dessutom har jag övertygat mina bröder om vi ska köpa gemensam present till mamma, den ena satte in pengar direkt så jag åkte och shoppade till henne efter jobbet. Hoppas hon blir glad. Sen var det ju topmodel, och även om det inte blev som jag ville så är det snudd på veckans höjdpunkt. Nu ska maken få fixa med sin musik och jag ska läsa ett design och dyra prylar nummer av TIME som jag fått av lilla mamsen! Jag föraktar och älskar sånt på samma gång, en härlig mix.

Jag önskar att jag kunde låta bli att glömma en del saker:
Jag behöver inte vara alla till lags, den lynniga missbrukarföräldern jag kämpade för att inte reta upp är död.
Jag måste inte förutsätta det värsta hela tiden.
Jag duger som jag är.
Jag ska vara snäll mot mig själv och inte ta alla mina misstag och använda dem som vapen mot mig själv.
Jag måste inte testa alla runt omkring mig.

Min pappa måste varit tidernas mytoman. Eller så chansade han bara hela tiden, det kanske är mytomani det också? Min mamma håller på att light-släktforska och har tittat lite på min pappas sida också, där har hon hittat både min farfar född 1892 och min farfarsfar fördd 1855. Med denna koll i databaser uppdagas genast en rad av farsans påhitt: Det namnbyte från Andersson till nuvarande namn som skulle skett på 1700-talet har inträffat på 1900-talet. Vilket inte gör mig som fd Andersson bättre än alla Svensson-Sarhammar osv som jag ondgjort mig över. Vidare skulle pappa kommit från en prästsläkt, men farfarsfar var - snickare, inget att skämmas för, men varför har pappa ljugit så jävla mycket? Pappa är väldigt död så jag kan inte direkt fråga. Nyligen fick jag ett utdrag ur min farfars bouppteckning (se "det stora arvet") och där upptäckte jag att min farmor heter något helt annat än det jag fått höra, dessutom det namn jag har som andranamn. Suck. Det här är bara småsaker men tillsammans utgör de det stora nät som var min pappa,en jävel på att ljuga och skarva. Det känns så sorgligt för jag vet inte vem han var, jag levde med honom tills jag var fjorton men han är en gåta för mig. Min pappa är som en dröm, men vaknar och vet att det var något, men ju mer man försöker komma på det dessto mer slinker det undan. Jag ska blogga en allt jag vet som var sant om min pappa. (Vi är fem barn och vi är ju sanna) Men inte nu. Nu ska jag se Extras.

Ja det är stålkvinnan Charlotte Perelli som i går kväll, fyra dagar efter förlossningen, hoppade in och sjöng några låtar på en företagsfest på Grand Hotel (enligt aftonbladet). Undrar vad Linda kommer skriva ha ha! Jag fattar inte vilket material Charlotte är gjord av, inte samma som jag iaf. Jag kunde inte gå upprätt ens fyra veckor efter förlossningen än mindre sjunga. Det gör jag gladeligen i vanliga fall, går upprätt och sjunger alltså, om än falskt. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta, skratta för att hon är just en stålkvinna och kanske gråta en skvätt för att mammor med bebisar fick lite mer inre krav att axla. Barnen går det nog ingen nöd på iaf. Det värsta är att om CP skulle gå in i väggen så kommer ingen tycka synd om henne utan bara tycka att det är rätt åt henne och det känns så grymt. Men å andra sidan kanske hon helt enkelt är gjord av ett annat material och aldrig går in i någon vägg utan klarar allt i Gucci och vad mer hon nu gillar. Ciao

Så här blir det för mig när jag är mesig och inte kan ta plats: Jag slänger in sonen till min man som ligger och vilar i sängen. Det borde gå fint, det är dags för middagsluren och lillplutten brukar somna på tio minuter. Inte idag. Jag spolar upp ett bad, får översvämning, medan jag står näck och torkar golvet kommer min man och undrar varför jag lämpar stökpojken på honom som är sjuk. Hjärtklappning, irritation. Jag bestämmer mig för att bada iaf. Sedan sitter jag i badet och har hjärtklappning medan adrenalinet pumpar och försöker raka benen. Slutar med att jag med halvrakade ben kastar mig ur badet, slänger på mig underkläder och går upp och försöker ta över middagsnattningen. Lillplutten är uppe i varv och det blir inte bättre av att få ner en adrenalinstinn morsa i sängen. Efter ett tag går vi upp, jag får ett utbrott över att inget funkar och att jag känner att jag måste passa upp på alla andra och vara dem till lags. Sen går jag och lillplutten tillbaks och lägger oss, tåraran rinner för jag känner mig som ett jävla känslomonster som inte klarar av att kräva utrymme och vara bekväm med det utan bara får utbrott eller nackspärr och huvudvärk. Bluäk.

Nu har jag lite mer tid att skriva, topmodel är slut och alla sover. Som tillägg till vad Katerina skriver, se länken, så är det första jag kommer att tänka på att barn till föräldrar som dricker alltid går runt och är oroliga för sina föräldrar. Jag tror faktiskt att även barn till medeldrinkare är oroliga, rädda att det ska hända något hemskt, rädda att mamma eller pappa faktiskt ska BLI alkoholist.
Jag var väldigt orolig för mina föräldrar, och det hände dem hemska saker när de drack. Min pappa ramlade vi ett par tillfällen, en gång slog han ut massor av tänder, en annan krossade han sin axel. Min styvfarsa hamnade i slagsmål och jag var rädd att han skulle hamna i fängelse. Mamma och min moster blev osams en jul och min moster slängde ut oss på julafton, bitch - med oss ungar och allt , och jag var orolig att de aldrig skulle bli sams igen.

Annars skämdes jag väldigt mycket, de gjorde ju bort sig hela tiden. Skammen blev värre och värre och i tonåren när man redan skäms för normala föräldrar så är det pest att ha fyllon till päron.

Alkoholism är en sjukdom som är progressiv, dvs om du inte dricker så stannar den upp i sitt förlopp. Den går aldrig tillbaks så har du börjat utveckla alkoholism så blir du aldrig frisk igen. Om du har små barn (och större med för den delen), varför chansa, skit i det där glaset vin på onsdag och torsdag och fredag och lördag... och satsa på det mest värdefulla du har, din familj. Alkohol förstör så otroligt mycket och det sabbar dina relationenr oavsett om du har alkoholproblem eller ej. Jag önskar att alla föräldrar tog ansvar fullt ut för de barn de skaffat och sket i att tuta i tid och otid. Drick inte, annars drick selektivt och spara drickandet tills du har barnvakt och låt dina barn slippa se dig förändrad.

Som dotter till två missbrukare är det självklart att avstå från alkohol inte bara under gravididtet och amning, utan så gott som jämt. Mina barn ska slippa den skam och det helvete jag har haft. I debatten, om ni inte redan läst Lindas blogg så kan jag bara säga att Katerina har fattat exakt hur det ligger till och hon kan dessutom klä detta i ord på ett bra sätt. Länken finns till höger, hon beskriver vad jag tycker så mycket bättre än vad jag kan just nu. Jag ska försöka argumentera för nykterhet och barn vid ett annat tillfälle, just nu måste jag ägna mig åt lillplutten. Kram

Min mamma har varit alkoholist i nästan hela sitt vuxna liv, jag flyttade hemmifrån (eller försökte iaf) ganska tidigt för det var outhärdligt hemma. När jag var tjugo gick hon över till tyngre saker och var ganska snart en hemlös sprutnarkoman. Snart tag blev vår relation så betungande att vi knappt pratades vid på flera år, jag hatade henne väldigt mycket under den här tiden och bad till högre makter att hon skulle dö så att jag blev av med plågan och oron. Jag hade inte fattat att man kan skilja på missbrukaren som man hatar och sin mamma (eller annan anhörig) som man egentligen fortfarande kan tillåta sig att älska även om man inte längre kan se den personen för missbruket. Efter ca sju år slutade hon knarka och bodde ihop med någon läskig kille i ett höghusområde, då fick hon sin första omgång bröstcancer. Det är sex sju år sedan. Hon gick igenom strålning och cellgifter, men vår kontakt var väldigt begränsad även om jag var väldigt orolig hela tiden. Vår relation hade inte fått en chans att läka och det är verkligen inget som kommer automatiskt bara för att någon slutar med droger. Dessutom söp hon fortfarande. Efter genomgången behandling tog hon sig en sväng till med tjacket innan hon lyckades sluta helt för fyra år sedan. Relationen oss emellan var väldigt trevande och eftersom hon fortfarande drack kände jag att jag inte kunde lita på henne alls. Jag var alltid på min vakt när vi pratade och om hon var berusad försökte jag fly fältet så fort som möjligt. Mamma slutade dricka helt för tre år sedan, hon gick igenom en seriös alkoholbehandling. Det tog ytterligare tid att våga släppa in henne men idag bara tre år senare så tycker jag att förändringen är enorm. Vi har gjort en oerhörd ansträngning båda två, och även om inte solen lyser varje dag så tycker jag att vi har bra förutsättningar. Jag är tacksam för det för nu har hon bröstcancer igen och om hon skulle dö nu så är det åtminstone fred mellan oss. Jag är så glad att hon inte dog när jag verkligen önskade livet ur henne för det hade varit svårt att få minnas henne med kärlek. Dessutom hade hon ju aldrig fått träffa lillplutten, hennes första och enda barnbarn.

Jag har helt OK grannar, det har inte min jobbarkompis. Han och hans tjej har köpt en tvåa i stan och deras granne har trackat dem så mycket att de tittar på TV med aslågt ljud och absolut inte vågar spela musik. Det senaste draget är att de går för högt. Han vill på fullaste allvar att de ska gå tystare. Och de går inte med skor inomhus. Tack gud för att mina grannar bara är normalknäppa, och att jag slipper Psykogrannen from Hell vid Thorildsplan!

Jag blir fascinerad av att det finns en ganska stor mängd bloggar där folk rapporterar vad de har på sig varje dag i stil med Ebba. Läser folk sånt? Är inte det jävligt ointressant vad någon annan har på sig? Det är inte den typen av bloggar jag får dåligt självförtroende av i alla fall. Det ger mig bara ångest att inse att det finns folk som är villiga att betala 2500 för ett par jeans. Bara för att känna sig trendiga eller hippa nog att duga i andras ögon. 2400 kr är vad det kostar att ha ett fadderbarn hos SOS barnbyar under ett helt år. Undrar om det skulle kunna ge mer tillfredsställelse på längre sikt än vad känslan av att ha köpt stans coolaste jeans gör. Jag misstänker att den lättnaden jeansköpet ger snart ersätts med ett nytt behov, ett par svindyra stövlar eller ett halsband, ett par solglasögon etc. Det sorgliga är att merparten av alla coola sakar görs jättebilligt av lågavlönade (ofta barn) i fattiga länder, för att sedan säljas med jättestor vinstmarginal till "rika" i vår det av världen som är asrädda att inte framstå som coola och häftiga nog.

Mamma fick sin femte cellgiftsbehandlign igår och hon verkade må ganska OK när jag pratade med henne idag. I somras, strax innan behandlingen började så fick hon yrsel och skelade kraftigt i ett par dagar och nu kom svaren från den magnetröntgen hon gjorde i samband med detta. Hon har en förtjockning av en hjärnhinna, först trodde de att cancern (som började i bröstet) gått upp i hjärnan, men nu verkar de (läkare, experter osv) ha lugnat ner sig, och säger att det förmodligen inte är så. Jag försöker verkligen att inte vara orolig, statistiken för att överleva är ju hög. Men imorgon ska jag träffa en kompis vars mamma dog i sviterna av bröstcancer för bara två år sedan, lika gammal som min mamma. Det gör en lite uppskakad. Egentligen är det inte konstigt om jag är uppskruvad.

Har haft en riktig jävelvecka med mig själv. Jag känner mig bara så ledsen. Jag är så trött på att höra mig själv prata, så trött på att bli så arg och upprörd över skitsaker hela tiden. Jag är så osäker på vad jag egentligen vill. Jag känner mig ledsen över att jag presterat oerhört kasst denna vecka, det kändes minst sagt tungt att skicka veckorapporten till chefen. Min 2,5-åring trotsar hela tiden och jag måste kämpa emot för att inte brusa upp. Blä. Jag släpar honom hela vägen hem från dagis och han gallskriker oavbrutet. Svetten sprutar och jag känner för att gallskrika jag med.

När jag vaknade imorse var jag fortfarande så arg på min kompis och hennes pucko till man så att jag kokade. När jag var på väg till jobbet och gick och ältade började det kännas riktigt jobbigt. Jag körde det vanliga - ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Och nej, jag kan inte förändra ett pucko (kompisens man alltså). Varför ska hans sätt att vara få förstöra min dag, när jag ändå inte kan göra något åt det. Det kändes bättre, men bäst kändes det när jag träffade en av kompisarna på jobbet och fick ösa ur mig lite skit, bara lätta på trycket.
Ibland när jag neggar mår jag sämre efteråt, men idag var det riktigt välgörande.  Sen fick jag höra jävligt saftigt skvaller om någon på jobbet och tyvärr, jag älskar skvaller, men jag för det inte vidare.

Är hemma i em med sjukt barn. Sjuk och sjuk förresten, han har drabbats av någon märklig åkomma. Han är pigg och feberfri när vi har honom hemma, men så fort vi lämnar honom till dagis får han 39 grader och vi måste susa och hämta honom. Vi är inne på tionde dagen idag.  Jättefrustrerande eftersom vi båda verkligen behöver arbeta. Idag delade vi på dagen, jag gick upp kl 5:30 åkte till jobbet och jobbade effektivt i fem och en halv timma. Under tiden har min man dammsugit, skurat bytt i kattlådan och varit på Junibacken med sonen. Sedan kom jag hem och han åkte iväg för att jobba em/kväll. När jag är hemma fixar jag middag, diskar, bakar bröd och langar in en tvätt, och leker affär mm med sonen. Visst är vi oerhört effektiva? Linda skulle bli imponerad tror jag. Här är dammfritt och vår unge är superstimulerad. Vi har tyvärr inte så mycket ork över till varann när vi ses framåt tio, men ändå!

Min kompis behöver flyttstädning, min mamma gör sånt, fint. Min mamma har cancer och får cellgifter. Min kompis behöver lägenheten städad innan den första december. Bra med lång tid åt min mamma som inte mår bra. Sen ringer min kompis idag och ber mig fråga hur lång tid det tar, det vore bra om det var gjort i god tid innan första november, dvs inom två och en halv vecka, och mamma ska ha sin femte dos cellgifter imorgon. Tjena. Och vems idé är detta. Jo hennes självupptagne gris till man. Som inte fattar att man blir sjuk av cancer utan bara tänker på sin egen bekvämlighet. Jag ifrågasatte och polarn gick på defensiven. Nej då det är inget krav alls, men om du ville kolla. Jag ska kolla, men jag tänker inte berätta motivet. Jag tänker inte gå deras skitärenden och hetsa på min stackars mamma som jag dessutom är rädd att hon ska dö. Passar inte hennes tidsplan så får de hitta någon annan. Ha ha! Morsan tar bara 2000 för en fyra, de hittar aldrig någon så billig. Rätt åt dem! De snåla typerna har behållit ett förstahandskontrakt i ett år och försökt att sälja svart. Det kostade dem minst 60 000-70 000 i hyra. Snacka om att snålheten bedrar visheten. Sälja lyckades de inte heller med!

En granne spelar ashög musik ikväll, spelar ingen roll bara det inte blir för sent. Men nu har galno-grannen bestämt sig för att överrösta. Suck!

I min iPod spelas just nu:

Iggy Pop och Goran Bregovic - Soundtracket till Arizona Dream
Patti Smith - Land (1975 - 2002)
Roky Erickson - I think of Demons

Fan jag vågar inte läsa andra människors bloggar, det är inte bra för mitt självförtroende. Bluäk. Skriv lite sämre snälla ni. Jag borde starta topmodel-bloggen, jag har aldrig haft så många träffar som när jag hade topmodel som rubrik. Ska ha det som tema varje onsdag.

Äntligen sover lillplutten. Så här såg vår kväll ut: 19:50: borstat tänderna, ny blöja, pyjamas, vällingen klar - dags att läsa Mamma Mu. 20:00 vällingen urdrucken, Mamma Mu slut, släcker lampan.  Vrida vända babbla-tyst nu och ligg still- vrida vända krafsa greja. 19:35 tyst och stilla, han sover. Tassar ut i köket, knögglar in en näve torkad mango i munnen och tjut! 19:36 tillbaks i sovrummet, nu i föräldrasängen, sov nu lilla plutten-funkar inte. Sov nu mamma blir irriterad - funkar inte. Snurra, på med täcket, av med täcket, krångla greja. 21:11 Lillplutten sover, jag inser att jag missat Dylan-dokumentären, skit. Snart dags att sova. Var tog föräldratiden vägen. Väl ute ställer sig min Ryska katt och skriker och kräver kel. Snacka om att jag inte har lust. Regnar det ute? Min stackars man ska cykla hem. Kanske är det inte så illa att var varm och torr med en säng inom räckhåll i alla fall. Sov gott!

Sedan i november förra året har vår familj berikats med en blå rysk kattfröken. Fast någon fröken är hon inte direkt det är snarare en huligan det är frågan om. Vi måste stänga sovrumsdörren noga om nätterna annars är det attack  på alla kroppsdelar som gäller. Min mamma sover över på soffan i vardagsrummet ibland och hon rapporterar att ingen förändring skett på den fronten. Vi tänkte ju att det skull bli bättre när hon blev äldre, inte mamma utan Ryskan. När man tassar upp för att kissa på nätterna står Ryskan och skriker (ja skriker) utanför dörren. Sover hon där? Ligger på lurpass och väntar? "Snart kommer dom, då ska jag smita in, oj nu råkade jag skrika, där rök den chansen. Bättre lycka nästa gång."

Nätterna är i alla fall inte värst, utan det som ger oss ont i magen är att hon hoppar upp på dörrarna, sen går hon där och balanserar. Hon klättrar upp i gardinerna och balanserar på gardinstången. Vi har en lampa överst i en bokhylla som man petar på för att tända, den är tänd ibland när vi kommer hem från jobbet. Hon har upptäckt att om hon repar med klon på en zinkkruka gnisslar det á la naglar på svart tavla, det gillar hon. Hon har de hårdaste vassaste klorna jag sett och jag måste klippa dem en gång i veckan annars fastnar hon i allt. Hon är pratsam, högljudd och oerhört charmig och kelsjuk. Om hon inte blir bättre så är hon nog lite muppig men hon är samtidigt så ruskigt smart att man häpnar.

Vår femåriga röda Tantkatt är en kastrerad tjockis som vägrar gosa mad Ryskan men kan nedlåta sig till att leka lite med henne när hon är på rätt humör. Tantkatten är lite försynt och inte så krävande och hamnade lite i skymundan när den lilla ångvälten dök upp. Ryskan brer ut sig och tar plats, skriker och tar för sig, men Tantkatten börjar hävda sig riktigt bra.

Det finaste med Tantkatten är att hon har sådan integritet och är så där kattigt trumpen, det är faktiskt okej för en katt att inte vilja vara med jämt utan gilla lugn och ro.
Det som är bäst med med Ryskan är att hon är snäll mot vår son och så himla gosig och pratsam.

De är verkligen varandras motsatser.

varför har jag så svårt att öppna munnen, varför, varför? Mannen hade lovat att ringa och fråga min mamma om hon kan kolla till katterna i helgen. Jag pratade med morsan i morse och struntade avsiktligt att fråga. Sen när jag påminner maken om sitt uppdrag så kan jag inte för mitt liv klämma ur mig att jag redan snackat med henne tidigare (om annat) och att hon ska komma och fika med mig och lillplutten i em. Snacka om att jag försätter båda i en konstig situation. Varför är det så svårt att öppna käften? Jo för jag tror att jag ska få bannor för att jag inte frågade om kattvakt och jag känner mig så gråtfärdig idag att jag inte orkar försvara mig. Ynk ynk. Mailet till chefen är skrivet i alla fall och nu blir det mer bloggande tidigast på söndag för jag ska ut på landet. Hej svejs.

Så här såg det ut för mig när jag var liten:
Mamma: 1 pkt John Silver med filter om dagen.
Styvpappa: rullade egna - Gullsnitt och Rizla kanske 40 -50 per dag.
Pappa: 2 limpor  John Silver utan filter i veckan dvs nästan 3 pkt per dag.
Styvmamma: 1 pkt Röda Prince om dagen
Tre utflugna syskon: minst 1 pkt om dagen var olika varianter.
Moster och morbror: 1 pkt vita Prince var per dag.
Om jag började röka? Som fan.

Jag minns inte när jag lyckades ta mitt första halsbloss utan att hosta, tack Boel som lärde mig det. Elva eller tolv var jag och jag passade på att lära lillbrorsan samtidigt, justa Adrenalin. När jag var tretton rökte jag på riktigt, dvs ett paket röda Prince om dagen. Det gjorde jag till jag var tjugotvå när jag lyckades sluta ett helt år, sedan tog jag mig återfall i form av feströkning i ett år innan jag var igång igen, denna gång på Camel Lights. Ja, jag gick på det, Camel Lights, i ljusblått paket, designat för att tilltala kvinnor. Åhh så vidrigt. När jag träffade min man lyckades jag sluta men var snart igång med feströkandet igen, tack och lov var det inte fest så ofta. Hela tiden fantiserade jag om att sluta.

För tre och ett halvt år sedan satte jag foten i marken och sa stopp.  Jag visste var nyckeln låg - inget feströkande. Har man rökt nästan tjugo år så kan man inte hålla på att ta ett bloss här och ett där, det är bara självbedrägeri. Jag är rökare men jag röker inte och jag kommer aldrig mer att kunna röka. Jag har accepterat det och det är så jävla skönt. Jag är fri från ett av mitt livs största gissel. Att jag blev gravid bara några månader efter att jag slutat underlättade, luktsinnet förändrades och jag trodde att jag skulle spy av röklukt. Jag fantiserade om att ha en liten vattenpistol som jag kunde släcka folks cigaretter med när jag var ute och gick. Efter lillplutten kom tycker jag fortfarande att det luktar fan, men inte på samma sätt. Jag har, hurra, blivit en rabiat före detta rökare som applåderar rökförbud och blänger argt på rökare!

Jag hatade den typen jag blivit men jag älskar att vara den typen jag är och jag hatar den typen jag var. Hajjar ni?

Pratde med min älskade bästis S förut. Jag ångrar alla år jag tagit henne för given. Så glad att hon finns kvar. Jag insåg nyligen att det oftast är hon som tagit initiativ till kontakt, men nu har hon tre barn och bor 40 mil bort och plötsligt ringer inte telefonen lika ofta längre. Och då fattar jag hur bortskämd jag varit, ja jag lovar jag ringer åtminstone en gång i veckan. Och med henne sväljer jag stoltheten och står ut med en man som jag inte är helt jätteförtjust i. Misstaget att dumpa en polare för att man tycker att hennes man är ett pucko, som jag gjorde med T, bör man bara göra en gång. Den läxan har kostat mig alldeles för mycket. Det värsta är att  jag inte träffat T på över fyra år, både hon och jag har fått barn men ingen av oss har sett den andras. Vi bor till och med i samma stad, inte långt ifrån varann. Åker antagligen samma tunnelbana ibland. Det är så himla sorgligt hur man kan stå varann så nära och hur gapet emellan kan bli så stort.  Av alla saker jag vill avsluta är nog det här det jag är mest rädd för. Tack högre makter för S för utan henne skulle jag vara väldigt ensam.  Om man åtminstone har en riktig vän i livet så är man aldrig riktigt fattig.

Föräldradebattens vågor går höga, papporna är knappt hemma osv. Äntligen verkar någon utredare insett att många mammor kapar åt sig hela ledigheten. Det värsta argument jag hört i frågan var en tjej vars karl var avundsjuk på herr adrenalin som skulle vara hemma nio månader med lillplutten. Hon sa att till skillnad mot henne så hade jag ett roligt jobb, dvs hennes var trist och därför bestämde hon enväldigt att hennes man inte fick vara hemma. Fast han ville. Riktigt dåligt. Något jag saknar i debatten är vem som tar ut vård av barn dagar. Dvs vem är hemma när barnen är sjuka. Jag skulle tippa att morsorna står för upp mot 90% av vab-dagarna. Fundera på det och glöm inte att  jämlikhet kommer innifrån, den måste börja i familjerna. Om man som kvinna inte kräver jämlikhet hemma hur ska man då kunna göra det på ett arbete? Jag vill i alla fall ha lika lön. Jag är inte bättre vårdare för att jag har tuttar.

Äntligen utvilad, fick sova till nio i morse. Vi turas om att ta  sovmorgon på helgerna, jag får ena dan, maken den andra. Jag insåg att vi har det jättelyxigt för några veckor sedan. Då var jag och lillplutten ute och lekte på morgonen medan maken sov. När vi gick hem träffade vi en trebarnspappa som bor på gården, han suckade avundsjukt när vi sa att vi skulle hem och väcka pappa. "Åh sovmorgon, det var länge sedan.", sista gången hade varit när de bara hade två, och redan då var det ovanligt, och med tre är det tydligen omöjligt.  Så med minus på sovkontot sex dagr i veckan så är jag ändå evigt tacksam att få ligga på plus den sjunde!

När jag bodde inne i stan i andra hand var jag konstant orolig att någon av grannarna skulle tjalla till värden. Det är möjligt att just det hände eftersom vi faktiskt blev upptäckta och utklastade. Här har vi ett första handskontrakt och interaktionen med grannarna är inte längre av lika paraniod art. Grannarna är helt OK, ett par är riktigt trevliga, men vi så har vi två stycken som ligger i fejd. Den ena spelar hög musik då och då och den andre försöker få honom vräkt. Detta innebär att störningsjouren kommer och hälsar på musikmannen fast klockan inte ens är tio. Anonymt samtal, men alla vet vem. Musikmannen får tandpetare inpetade i sitt lås och kan inte låsa dörren. Alla vet vem. En soppåse lämnas utanför musikmannens dörr, sparkas sen omkull, det rinner ut gegg och luktar fan i trappen i flera dar. Musikmannen tar inte hand om skiten för det är inte hans. Anmälarmannen låtsas som ingenting, fast alla såg hans ciggarettpaket i soporna, och musikmannen röker inte. Dessa män är 40-50 år, ensamstående och jävligt patetiska.  Inte patetiska för att de är ensamstående så klart utan för att de inte kan låta varann vara ifred. Det komiska är att anmälarmannen tycker att han blir störd av musikmannnen men han är lika stort störningsmoment själv, om inte större. Han smäller i dörrar, hammrar på nätterna, spelar själv ashög musik. Laddar sin elektriska moped med en generator som brummar på nätterna. Han har låtit sina tonåringar ha spy- och elda-upp-kläder fester flera gånger så att det har sett ut som ett slagfält både på gården och i trappen. Jag tror att han har någon slags rubbning, för han tycks se sig själv som höjden av ordningsamhet.  Om det blir snack om att musikmannen ska vräkas kommer jag absolut att ta hans parti.