adrenalin

Pratde med min älskade bästis S förut. Jag ångrar alla år jag tagit henne för given. Så glad att hon finns kvar. Jag insåg nyligen att det oftast är hon som tagit initiativ till kontakt, men nu har hon tre barn och bor 40 mil bort och plötsligt ringer inte telefonen lika ofta längre. Och då fattar jag hur bortskämd jag varit, ja jag lovar jag ringer åtminstone en gång i veckan. Och med henne sväljer jag stoltheten och står ut med en man som jag inte är helt jätteförtjust i. Misstaget att dumpa en polare för att man tycker att hennes man är ett pucko, som jag gjorde med T, bör man bara göra en gång. Den läxan har kostat mig alldeles för mycket. Det värsta är att  jag inte träffat T på över fyra år, både hon och jag har fått barn men ingen av oss har sett den andras. Vi bor till och med i samma stad, inte långt ifrån varann. Åker antagligen samma tunnelbana ibland. Det är så himla sorgligt hur man kan stå varann så nära och hur gapet emellan kan bli så stort.  Av alla saker jag vill avsluta är nog det här det jag är mest rädd för. Tack högre makter för S för utan henne skulle jag vara väldigt ensam.  Om man åtminstone har en riktig vän i livet så är man aldrig riktigt fattig.