adrenalin

Jag vet att jag är bland vänner när jag inte känner mig dum och osäker. När jag inte behöver fundera på hur jag ter mig, hur jag låter, vad jag sagt och gjort. Hemskt det där, med de flesta människor känner jag mig spänd, men med några få kan jag slappna av. Det är så skönt att vara med dem. Egentligen borde man aldrig umgås med några andra, men nöden kräver ju att man går på föräldrafikor, luncher på jobbet och dylikt. Och vem vet, man kanske hittar en till sån där, som man gillar och kan slappna av med.

Träffade min gamla bästis igår, så underbart trevligt. Hur kunde vi inte umgås på så många år? Hon är ju världens finaste. För övrigt är jag mycket glad att höra att hon och familjen äntligen ska få flytta till större, det behövdes! Hon har bott i samma kåk sen hon var 22, mycket har hänt på de 15 åren.

Hade tänkt att åka till norrland några dagar nästa vecka och hälsa på min bästa vän, tyvärr hade jag inte förankrat den idén ordentligt hos henne. De är egenföretagare och jobbar som galningar och kan helt enkelt inte ta ledigt nästa vecka. Jag borde legat på mer i frågan men jag har varit så kluven till att åka upp så jag har inte drivit på alls utan ringde först idag och kollade om det funkade att vi kom. Vi får självklart komma dit ändå, men hur kul är det att hänga i en håla? Kluvenheten består förstås i att jag inte gillar vännens make. Ingen egentid med henne gör det ännu mindre angeläget att åka. Vi får ha kul på egen hand i storstan, lillplutten och jag. Dessto mer bloggande mao, he he.

Jag har så svårt att bli vän med folk, tidigare ratade jag alla och hittade fel hos dem, nu är det jag själv som inte duger till. Idag vågade jag ge mitt nummer till en tjej som jag tycker är trevlig. Vi har flera gemensamma nämnare och jag hade ett skäl att ge henne nummret. Efteråt kände jag mig både skitskraj och lättad ( jag bestämde mig för två veckor sen).

Att jag har så svårt att ha ett umgänge med andra underbara människor beror på massor av saker, mycket mig själv. Men också att jag är så uppslukad av mitt jobb att min man och jag inte varit ute själva på nio månader. Hur fan ska man hinna odla vänskap när man inte har tid att klippa tånaglarna?

Jag sprang som hastigast på en gammal kompis i morse, verkligen hastigt faktiskt, jag så henne först när jag klivit av tunnebanan, men vi hann ändå kramas lite. Hon ska ha sitt fjärde barn, kul för henne. Hon tillhör gänget som jag umgicks i när jag var 20-25 och lite till, men det var inte hon och jag som stod varandra närmast. Men hon var ändå en riktigt fin vän. Så med henne känns det inte jobbigt att ses igen, och jag skickade snabbt över ett sms med mitt nummer, och allt känndes bra. I fyra timmar. Sen stod jag på labbet med tårar i ögonen och funderade på varför det blev som det blev med mig och det gänget. Och med mig och fd bästa vännen som jag berättat om förut. Och jag försökte se på min egen roll helt okritiskt, och det känns som jag själv har skapat all dramatik och det är bara jag som stått för alla uppbrott osv. Dramadrottning, jo jo. Sen började jag återigen tänka i banorna, vad händer om jag kryper till korset och ber om ursäkt. Tar hon mig tillbaks då? Betyder jag fortfarande samma sak för henne som hon fortfarande betyder för mig? Snyft snyft. Ja för mig är det förknippat med så mycket sorg och dessutom förnekelse. Och det är jobbigt att säga förlåt för mig, det är inget nytt. Och det är jobbigt för alla att bli avvisade. Mod mod mod. Det kommer väl, jag jobbar ju på saken. Hur som helst så oavsett om saker kan bli som förr eller inte (förmodligen inte) så förtjänar vi väl alla lite snyggare avslut i våra liv än påslängda telefonlurar och andra fegheter. Snart, snart skriver jag det där mailet eller brevet. Alldeles snart.

Det finns människor som inte vågar stå på sig fastän de vet att de har rätt. Konflikten är så jobbig att de hellre hittar på ursäkter än att ta för sig av det de har rätt till. När man står brevid och ser någon man tycker om i princip spola ner hela sin karriär i toaletten för att hon är så konflikträdd så är det inte kul. Jag har en jobbarkompis och vän som har råkat ut för de mest fascinerande saker för att hon viker undan istället för att säga nej till de som är hennes chefer (det var vad som hände henne som fick mig att ta itu med min egen situation i höstas). Jag kan inte gå in på några detaljer.  Hur mycket jag än har pushat på henne så har hon hela tiden hittat på ursäkter.

Till slut gick jag och min jobbarkompis Kajsa ihop och la upp en strategi för hur vi skulle kunna ingjuta vår gemensamma vän mod nog att säga ifrån och kräva det hon faktiskt har rätt till, nämligen att få avsluta sitt avhandlingsarbete och disputera.  Kajsa är en tävlingsmänniska så det underlättade, målmedvetenhet är bra när man ska coacha någon.

Två eller tre veckor har det tagit, och äntligen har kampanjen tagit skruv. Hon är äntligen arg på de två gubbarna som kört över henne (det tog sex månader) och arg det är vad man ska vara när man kräver sin rätt! Jag känner mig faktiskt stolt över min envetenhet. Det hade inte känts bra om hon gått och ångrat sig resten av livet för att hon inte sa ifrån och vi dessutom inte hade stöttat henne.

Länge har jag hållit människor på avstånd. Jag har valt att avsluta vänskapsrelationer och inte ersatt dessa med nya. Jag har m a o blivit ganska ensam. Jag är inte ensam i den bemärkelsen att jag sitter ensam på kvällarna och glor sorgset ut i rymden. Och jag har polare att fika med på jobbet. Men jag är ensam ändå för jag vågar inte släppa folk inpå livet. Det blev vaäldigt påtagligt när min bästa vän flyttade till norrland och jag plödsligt inte hade någon att egentligen umgås med. Så för att bryta isoleringen ska jag försöka bjuda hem lite trevlig folk på nyår. Det har lyckats med de två första, som dessutom är singlar. Man kan inte hålla på att umgås bara i par, det blir så stelt. Nu ska jag satsa på att bjuda in två till som har barn så det blir lite blandat. Det låter helt hysteriskt, men jag måste tvinga mig annars sitter vi helt solo och jag känner mig värdo för att jag inte har några kompisar. Eller så vänder jag på det och säger till mig själv att jag inte har några kompisar för att jag är värdo. Fattar ni vilket kasst självförtroende jag har! Jag jobbar på det men det går sådär.

Pratde med min älskade bästis S förut. Jag ångrar alla år jag tagit henne för given. Så glad att hon finns kvar. Jag insåg nyligen att det oftast är hon som tagit initiativ till kontakt, men nu har hon tre barn och bor 40 mil bort och plötsligt ringer inte telefonen lika ofta längre. Och då fattar jag hur bortskämd jag varit, ja jag lovar jag ringer åtminstone en gång i veckan. Och med henne sväljer jag stoltheten och står ut med en man som jag inte är helt jätteförtjust i. Misstaget att dumpa en polare för att man tycker att hennes man är ett pucko, som jag gjorde med T, bör man bara göra en gång. Den läxan har kostat mig alldeles för mycket. Det värsta är att  jag inte träffat T på över fyra år, både hon och jag har fått barn men ingen av oss har sett den andras. Vi bor till och med i samma stad, inte långt ifrån varann. Åker antagligen samma tunnelbana ibland. Det är så himla sorgligt hur man kan stå varann så nära och hur gapet emellan kan bli så stort.  Av alla saker jag vill avsluta är nog det här det jag är mest rädd för. Tack högre makter för S för utan henne skulle jag vara väldigt ensam.  Om man åtminstone har en riktig vän i livet så är man aldrig riktigt fattig.