adrenalin

Jag sprang som hastigast på en gammal kompis i morse, verkligen hastigt faktiskt, jag så henne först när jag klivit av tunnebanan, men vi hann ändå kramas lite. Hon ska ha sitt fjärde barn, kul för henne. Hon tillhör gänget som jag umgicks i när jag var 20-25 och lite till, men det var inte hon och jag som stod varandra närmast. Men hon var ändå en riktigt fin vän. Så med henne känns det inte jobbigt att ses igen, och jag skickade snabbt över ett sms med mitt nummer, och allt känndes bra. I fyra timmar. Sen stod jag på labbet med tårar i ögonen och funderade på varför det blev som det blev med mig och det gänget. Och med mig och fd bästa vännen som jag berättat om förut. Och jag försökte se på min egen roll helt okritiskt, och det känns som jag själv har skapat all dramatik och det är bara jag som stått för alla uppbrott osv. Dramadrottning, jo jo. Sen började jag återigen tänka i banorna, vad händer om jag kryper till korset och ber om ursäkt. Tar hon mig tillbaks då? Betyder jag fortfarande samma sak för henne som hon fortfarande betyder för mig? Snyft snyft. Ja för mig är det förknippat med så mycket sorg och dessutom förnekelse. Och det är jobbigt att säga förlåt för mig, det är inget nytt. Och det är jobbigt för alla att bli avvisade. Mod mod mod. Det kommer väl, jag jobbar ju på saken. Hur som helst så oavsett om saker kan bli som förr eller inte (förmodligen inte) så förtjänar vi väl alla lite snyggare avslut i våra liv än påslängda telefonlurar och andra fegheter. Snart, snart skriver jag det där mailet eller brevet. Alldeles snart.