adrenalin

Jag har varit på loppis och fyndat en svart Tigerkavaj i rätt storlek och rätt modell för en ynka hundralapp!

Tycker det är lite obehagligt att det måste påpekas att njurproblemet hos avelshingsten, jag menar den blivande prinsen, inte är ärftligt. Den där ärftliga plattfotheten de dras med bernadottarna är väl inte heller så het på äktenskapsmarknaden?

Jag sprang vårruset igår. Närmare 5 km, det har varit min målbild sen i vintras när jag äntligen lyckades ta mig över den där jävla tre-kilometer-i-sträck barriären, att i maj ska jag kunna springa fem km i sträck. Sen kom jag faktiskt upp i fem km redan i april, men nu jävlar skulle jag tävla med mig själv! Så det blev lite antiklimax att så få faktiskt sprang. Att folk som ställt sig i fållorna för "springa", "jogga fort" och "jogga" faktiskt inte hade intentionen att springa överhuvudtaget utan tänkte gå hela vägen. Jag fick gå i 500 meter innan jag lyckades få springa överhuvudtaget och hela vägen fick jag springa i vägrenen för att få komma förbi folk som gick. Det blir inte vårruset igen.

Är det likadant på tjejmilen? Midnattsloppet? Någon som vet? Jag behöver en ny målbild. Sonen var i alla fall mäkta imponerad av min medalj. Jag är också oerhört nöjd med att ha gått från orörlig till att kunna springa över sex km på ett år ganska precis. Igår var jag dessutom glad över perfekt löparväder plus att jag jobbar så nära mål, bara att knalla bort till jobbet efteråt, duscha och få på sig torra rena kläder istället för att sitta på tunnelbanan i blöta löparkläder, brrr.

Hasselnötter och choklad vann! (Mitten längst ner).
Pärlsockret var ett krav från barnen, själv hade jag klarat mig utan.
De föredrog kanelvarianten, som en extra god extra lyxig kanelbulle helt enkelt.

Min kompis fembarnsmamman ringde förtvivlad och ställde in en tur till IKEA för hon "ville inte lämna fjortonåringen själv med treåringen och ettåringen i flera timmar". "Men vaddå" undrade vi, "din man har väl kommit hem?" Det hade han förvisso, men han hade gått in på toa för att skita och det brukar ta två timmar. Helt seriöst, det tar väl inte två timmar att gå på toa? Fast det är klart, med fem kids kanske en tur in på muggen är den sista egentiden man kan unna sig. Ingen kan väl tvinga ut en männsika som sitter på toa? De har två toaletter måste sägas.

Kom på att jag skulle ringa till tullverket och fråga, jo om jag har kvitto på telifonen kan jag överklaga eventuell tull. Det tar en vecka, antingen returnerar jag den direkt utan att lösa ut den eller så löser jag ut den och skickar in alla papper efteråt. Men bejbytelefon, snart är du hos mig igen! Då blir det bilder från San Francisco, två månader försent!

Telefonen är på väg tillbaks, men jag måste säga vad de ska sätta för värde på paketet från USA. Vad är en Sony Ericsson som har 1.5 år på nacken värd? 500 spänn? Jag vill inte betala skatt på något jag redan betalat skatt på en gång tidigare, kan man sätta 0 kr?

Jag är så grymt ovan att sova själv. Jag har sovit jättedåligt hela natten. Min extra arbetsdag inleddes med att mannen ringde från landet vid nio och blev förvånad över att jag sov. Jag med, jag hade tänkt mig "lägga tidigt - vakna sent" och inte alls drömma mardrömmar och vara tvungen att tända sänglampan mitt i natten. Med tänd sänglampa sover man sämre det är ett som är säkert. Jag kommer bergis sova mycket bättre när jag ligger ihoptryckt på 180cm med fyra pers precis som jag är van.

Är det en bra sak när man kommer in på närlivset och killen i kassan säger "här kommer baklawafantasten!"?  Man har köpt väldigt mycket baklawa i alla fall.

Maken har packat bilen och dragit till landet med barnen. Jag får två, TVÅ bonusarbetsdagar genom att stanna hemma i natt och åka iväg imorgon efter jobbet. Det känns bra. Lite skuldkänslor för att jag prioriterar jobbet (det borde man inte ha men jag har ändå) men på det hela taget nöjd. Ja, när de ringer och säger att de är framme dvs, innan dess känns det aldrig riktigt bra.

När jag bara hade ett barn var jag så präktig så. Skulle aldrig använda tv-n som avlastning för att få laga mat ifred. Mitt barn fick stå brevid mig i köket och hjälpa till. Han åt aldrig lördagsgodis, fick på sin höjd nötter och russin. Tetror med festis var lyx som enbart unnades vid speciella tillfällen och glass var det också snålt med. Sen fick vi en knodd till och jag blev lite mer mänsklig. Svampbob, Totoro, lilla Mullvaden, jag älskar er! Utan er skulle det inte gå. Festis, världen grej, funkar skitbra som muta! Lördagsgodis, OK inte för tvååringen men femåringen får äta gelatinbaserat skit som jag inte skulle ta i min mun, han älskart! Glass! Jag älskar ju glass, varför ska vi inte äta glass? Vi är stora B&J konsumenter. Det finns värre saker man kan göra mot sina barn än att ge dem festis lite för ofta.

Om man nu inte får lån, kanske man kan byta istället. Ett extra rum vore inte fel...

Har problem med kommentarerna, de dyker upp ett halv dygn efter de blir inlagda. Jag har alltså inte tagit bort något.

När jag äntligen bestämt mig för att inte köpa loss lägenheten, varför utarma en redan skral hyresmarknad, så meddelade ordföranden för styrelsen att det snart blir köpestämma. Enda fördelen som jag ser det i dagsläget är att det här blir vår bästa chans att köpa en fyra så småningom. För området kryllar ju som bekant inte av hyresrätter och fyror finns i princip inte alls. Nåväl, vi får väl se om vi får lån. En arbetslös och en projektanställd som skött sina lån prickfritt de senaste decenniet, det kanske går?

Har gjort min fjärde-stegs-inventering idag. Den omoraliska och livrädda. Det är skönt att det är avklarat. Jag var inte ett dugg sugen, men vem fan tycker att det är skoj att titta på sina fula ruttna sidor. Jag har tittat på de bra också. Samt helt oväntat listat ut varför jag fått svamp närmare en gång i månaden de senaste åren. Det är inte ett för tidigt klimakterium, det är förmodligen spiralen. Häpp. Den åker ut till hösten så får vi köra med gamla hederliga säkra perioder. Det funkade ju fint i tio år innan spiralen, så det lär väl funka nu med. Och just nu är jag grymt glad att jag är anonym. Nog om snipperier och annat snusk. Jag fiser bara blommor och ligger aldrig och stånkar ihop med min karl, bara så ni vet. 

Träffade ett gäng barndomsvänner igår kväll. Alla mina negativa förväntningar kom på skam. Trots att jag inte haft kontakt med de flesta sen tonåren var det oerhört befriande, att helt osentimentalt kunna berätta om allt jobbigt som hände med familjen de åren vi inte sågs. Alla visste ju att det var problem i familjen sen tidigare. Alla kom ju mer eller mindre från liknande familjer själva. Där satt vi, ett gäng kvinnor i 38-års åldern och skrattade åt hur vi haft det, helt utan bitterhet, med glädje över att vi klarat oss och stolta över att ha lyckats så bra i livet. Det var riktigt härligt att få fnissa över kommentarer som, "Just det, din mamma gick jämt i morgonrock och låg mest på soffan", "Ja och din styvfarsa brukade komma över och få av hennes nervtabletter.", "Nä det visste jag inte, det måste jag pika honom för, han har förresten varit nykter i över 20 år nu!" Mord, HIV och ond bråd död känndes så lättdiskuterat när det inte fanns något att skämmas för. För fem år sen hade jag inte klarat av den här återträffen, men nu var jag verkligen redo. Det var fantastiskt!

Vid lite närmare efterforskningar visar det sig att underbarnet från Lund är snäll och rar. Lättnad!

Det är på riktigt. Jag disputerar i oktober. Jävlar, jävlar, jävlar. Hur ska det här gå. Jag ska skriva en hel artikel till och en avhandling. Måste vara så gott som klar om sju veckor. Gulp.

Jag önskade mig en kvinnlig äldre opponent som arbetat mycket med forskning som liknar mitt första (helvetes) projekt. Hon är ju förstås väldigt poppis så det blev nej. Istället får jag en underbarn från Lund som är två år äldre än jag. Man föstås. Underbarn från Lund är män. Punkt slut. Hej hopp, jag blir nervös som fan, jag kommer få så jäkla mycket på nöten och jag måste nog ställa mig på labbet och göra några extra experiment. Karln har skrivit en artikel där han noga utreder ett experiment jag försökt mig på och lyckats så där med. Jag läste hans artikel men struntade i att optimera och det kommer bli så synd om mig. Så går det när man slarvar med klassisk välutred kemi. Surt surt, nu måste jag åka till jobbet och leta upp ett annat underbarn från Lund och be om råd om hur jag ska lägga upp optimeringen, vilket han erbjudit sig att hjälpa mig med tidigare. Lund och Lund och Lund.

Maken har varit i Switzerland hela helgen och jag har legt ensamstående i ett par dar. Trots att det har gått strålande var det verkligen skönt att släppa loss dem på dagisgården i morse och sedan åka hem och bara skriva. Jag har lite svårt att få flyt i skrivandet, men det känns i alla fall som om jag producerar mer nu än jag gjorde för några veckor sedan. Lusten att skriva själva texten har väl återkommit lite grann, även om det inte är fullt ut. Men det kommer väl. Jag känner att det är en fin tillvaro det här, att kunna sitta och titta på häggen mellan knattrandet.

Gjorde mig en kopp te innan äldste sonen lagt sig, vilket jag aldrig gör annars. Stod där och lät det dra och funderade på om engelska shoppen kanske inte fått in decaff Typhoo nu, så jag slipper Ahmanden jag dricker för tillfället. "Engelska shoppen...engelska teet...enskelska svärmorsan...som...fyller år idag!!!!"  Ooops, det var nära! Maken hade också glömt, men jag lyckades påminna honom med så att han som är på resande fot också kunde framstå som en god son. I år har vi(?) (jag?) glömt att föra över alla födelsedagar, så vi missar dem, en efter en...

Har köpt en ny telefon för att ersätta den gamla borttappade. Stod i valet mellan en dyr och en mindre dyr. 4000 eller 2000. Gick in på en sida där de betygsätter telefonen och den mindre dyra fick 4 av 5, det känndes bra. Beställd! Träffade en vän i lördags, nej men se, hon har ju telefonen jag beställt. Och hon hatar den. Ingen blixt i kameran. För små knappar. Osv. Va?Ingen blixt i kameran! Jag höll på att få krupp. Det är tillsammans med bra mottagning det viktigaste för mig, att kameran funkar bra. När jag kom hem kollade jag betygssidan och insåg att...jag borde skrollat ner och kollat på de ca hundra kommentarerna. 98% sågade nämligen telefonen för dålig mottagning, konstanta avbrott och brist på blixt och autofokus i kameran. Fuck fuck fuck. Det känns som ett jävla skämt eftersom jag alltid har så svårt att bestämma mig, jag är så livrädd att bli missnöjd. En knäpp på näsan liksom. Tack och lov kan jag utnyttja ångerrätten på telefonfan, och det kommer jag göra. Morr, 3.2 megapixelskamera. Utan blixt. Hur jäkla dumma får man bli?

Det ska vara lite lev och låt i mitt liv. Inte störa mig på att folk gör saker som jag inte skulle gjort, inte dömma, inte peka finger. Jag mår så mycket bättre när jag gör på det viset.

 I min snuskiga fantasi ser det där inte alls trevligt ut...

Små barn fattar så enormt mycket mer än man tror. I morse står min man och ylar för att han inte hittar decilitermåttet. Några minuter senare kommer lilla sonen in i köket, tar sin stor, klättrar upp till diskstället och fiskar fram just decilitermåttet. Titta pappa, hitta en gjej! Visst, han kan inte säga decilitermått, men han vet precis vad det är! OK, nu ska jag pausa min hyllning till mina barn. Alla barn är fantastiska, jag vet!

...vill mannen ha. Jag med på sätt och vis. Men vi är så analytiska. Ska vi adoptera, göra en egen eller strunta i det. Så mycket att fundera på och inget som är klockrent. För och emot. Jag får lust att skriva listor med plus och minus på. Det jobbigaste är att tiden tickar på. Man kan inte skaffa barn hur sent som helst. Varken adopterade eller biologiska.Men orkar vi? För och emot...

Hu vad lätt det är att falla in i nattsvart tänkande. Allt känns jobbigt och trist, jag är trött på folk runt omkring mig och kanske mest trött på mig själv. Fast jag har det så bra. Det är vår, barnen är jättefina, mannen är underbar. Jag är frisk och solen skiner. Vi har pengar och det är ju inte krig. Lyfta blicken lite och titta på allt jag har, då känns det bätte. Jag är rik på saker att glädjas åt!

Drömde att min bror var död och låg på någon slags lit de parade hemma i sin lägenhet. Hans tjej hade bestämt att jag inte skulle få vara med på begravningen. Det var jobbigt, lillebrorsan var gul och lealös som en docka och log för sig själv. Han hade dött av någon slags feber. På riktigt lever han, det har jag ringt och kollat idag. Han är pedant fick jag också veta, men det har jag misstänkt länge. Undrar varför säjer mamma. Dämpa ångesten kanske. Han har varit med om en del riktigt ruskiga saker killen, det är egentligen konstigt att han är så pass normal som han är. Social, omtyckt av alla. Min lillebror. Fast han är inte så liten, 190 cm och 35 år. Jag är så glad att han träffade sin tjej, han har släppt många destruktiva saker sen hon dök upp. Hon är bedårande dessutom.

Snälla, berätta för mig vad ni tycker i följande fråga?
Är det OK att ta a-kassa och samtidigt sitta hemma och skriva på en bok eller ett manus? Alltså vad säger er moral?
Om ni tycker ja, var går gränsen? Är det skillnad på ifall man blivit ofrivilligt arbetslöst och om man sagt upp sig enbart för att kunna skriva? Frågan gäller inte mig själv så ni behöver inte gå på tå, men jag är väldigt nyfiken på vad ni tycker!

Trotset går i höga vågor här hemma, vår lilla kille är två år och fyra månader och hans uppdrag är att ta reda på var våra gränser går, och om det verkligen inte går att tänja på dem? Men mellan de starka utbrotten så vill han vara nära, sitta tryggt i armhålan och titta på film eller lyssna på saga. Han som aldrig varit kramig vill plötsligt kramas jättemycket. Orden bubblar fram, nya hela tiden, ofta ord som bara vi förstår. Så står han i skafferiet och ropar, "loocka mamma". Vi ska lukta oss igenom hela skafferiet, gång på gång. Hur luktar cous-cous, torkad svamp och sirap?

Med sånt här väder så är alla så glada, så lyckliga. Vi bara hänger i solen hela dagarna, äter glass och lagar enklast möjliga mat. Barnen blir nästan glada när vi äntligen går in, bänkar oss i soffan och njuter av Totoro.