adrenalin

Träffade ett gäng barndomsvänner igår kväll. Alla mina negativa förväntningar kom på skam. Trots att jag inte haft kontakt med de flesta sen tonåren var det oerhört befriande, att helt osentimentalt kunna berätta om allt jobbigt som hände med familjen de åren vi inte sågs. Alla visste ju att det var problem i familjen sen tidigare. Alla kom ju mer eller mindre från liknande familjer själva. Där satt vi, ett gäng kvinnor i 38-års åldern och skrattade åt hur vi haft det, helt utan bitterhet, med glädje över att vi klarat oss och stolta över att ha lyckats så bra i livet. Det var riktigt härligt att få fnissa över kommentarer som, "Just det, din mamma gick jämt i morgonrock och låg mest på soffan", "Ja och din styvfarsa brukade komma över och få av hennes nervtabletter.", "Nä det visste jag inte, det måste jag pika honom för, han har förresten varit nykter i över 20 år nu!" Mord, HIV och ond bråd död känndes så lättdiskuterat när det inte fanns något att skämmas för. För fem år sen hade jag inte klarat av den här återträffen, men nu var jag verkligen redo. Det var fantastiskt!